Som en stor rosa jättefluga på väggen i Prey Veng

Det är en hel del resor i provinsen nu. I onsdags åkte jag till Prey Veng på Mekongs andra strand.

Några mil från Phnom Penh tar man färjan över till färjeläget i Neak Leung. Neak Leung är en av det Amerikanska krigets mest tragiska platser. Den 6 augusti 1973 släppte en amerikansk B-52 av misstag sin 20-tons bomblast rakt över staden. Mitt i huvudgatan låg efteråt en rad av 30 stora bombkratrar över en och en halv kilometer och en tredjedel av staden förvandlades till grus och ytterligare en tredjedel blev svårt skadad. Minst 137 kambodjaner dödades och ytterligare 270 skadades. Händelsen är skildrad i början av filmen The Killing Fields. Idag är Neak Leung en livlig liten stad som in i märgen känns "asiatisk". Vid färjeläget rör sig kvinnliga gatuförsäljare som säljer dricka, frukt, musik-CD och rostade insekter som de bär i stora fat på huvudet. Blinda krymplingar leds runt för att locka av någon bilist med dåligt samvete lite småpengar. Smutsiga barn och mödrar tigger. Affärer och restauranger ligger tätt och det är ohyggligt skräpigt överallt, men också intensivt.

Prey Veng är raka motsatsen. Det är en liten mysig landsortsstad med många traditionella och välvårdade trähus på stolpar. Fast hotellet jag hamnade på var ingen höjdare. I de två bäddarna var lakanen smutsiga och trasiga. Någon med smutsiga fötter hade uppenbarligen stått i sängen. Varmvattenberedaren fungerade inte. Trivselbelysinngen över sängen var trasig så jag fick nöja med det nakna flimrande kontorslysröret på väggen. Toalettpapper saknades. Under de fyra åren jag varit här har ändå dessa katastrofhotell blivit alltmer sällsynta. Och jag har varit på än värre ställen. Jag fick i alla fall nya lakan när jag kom tillbaka efter middagen, men jag fick bädda om själv.

I morse gick vi upp tidigt för att vara med på ett Public Forum där gräsrötter och lokala beslutsfattare skulle presentera årets utförda arbete och diskutera resultatet. Ett hundratal personer var med. Det är fascinerande att se och jag har svårt att tänka mig svenska medborgare, sitta med sina politiker och diskutera lika moget.

Det var uppenbart att lokalkommunerna hade stora problem med vägarna. Flera exempel diskuterades där nyrenoverade vägar hade blivit förstörda igen på väldigt kort tid. Det omedelbara skälet var att tunga lastbilar körde sönder vägarna, men det kröp också fram att anbudsprocesserna där man valde det billigaste anbudet, ledde till att entreprenörerna använde undermåliga material.
Precis under ytan i diskussionen låg givetvis också misstankar om att man kanske inte alltid valde kvalificerade entreprenörer utan sådana med förbindelser till de lokala beslutsfattarna. Distriktsrådets ordförande bekräftade problemen och sade att man redan hade beslutat sig för att använda en oberoende anbudskommitté för att öka transparensen.

Så fortsatte det, och hela tillställningen andades väldigt mycket hopp. Vår partner PNKS som arrangerade mötet (det var alltså finansierat av svenska skattemedel) fick sin dos av kritiken och vi har lite att diskutera framöver. Mr Chowan som leder PNKS, var glad och nöjd med att folk faktiskt vågade ha en åsikt och prata fritt. Det hade varit mycket svårare för bara fem år sedan.

På minussidan noterade jag att få kvinnor uttalade sig, och det var bara män på beslutsfattarpodiet, förutom då PNKS projektledare som är en ung kvinna. Hon var hälften så gammal som männen var. Det är också något vi hjälpa våra partners med.

På slutet refererade distriktschefen till mig i sitt avslutande tal, men han visst ju inte mitt namn eftersom vi kommit lite sent och missat presentationen. Jag hade satt mig längst bak för att vara lite osynlig, mötet var ju inte för mig, men det är svårt att vara anonym som ensam västerlänning. Man blir som en tyst stor rosa jättefluga som sitter på väggen - alla undrar vad man gör där.
Jag erbjöd mig som sista talare, säga några spontana ord som gick ut på att demokrati inte handlar om att alla kan bli nöjda, men att man deltar, kompromissar ihop en gtillräckligt bra lösning, och har hopp för framtiden.
Jag har blivit fena på att hålla halvformella men spontana tal vid det här laget. Det känns rätt bra och något jag är lite stolt över.

På MR-konferens på Raffles Le Royal

EU har i veckan arrangerat ett tvådagars-seminarium på Hotel Raffles Le Royal. (Le Royal är det hotell där en gång alla journalister bodde, dagarna innan Phnom Penh föll, och Röda Khmererna tog över i april 1975. Då hette det Phnom Penh Hotel.)

Seminariet har handlat om mänskliga rättigheter (MR), skydd för MR-aktivister, EUs roll i stödet till MR-arbetet, och hur man kan hjälpa civila samhället och regeringen att föra en konstruktiv dialog.

Jag var där. Lyssnade, minglade och åt. Första dagen tog jag på mig mörka kostymen med fina slipsen och ingen kände igen mig. Några kallade mig His Excellency. Det kändes helt okej får jag erkänna. Jag kan tycka det är rätt så trevligt att klä upp mig och jag lägger inga större värderingar i det. Men det är helt klart att bemötandet blir annorlunda. Det gäller ju speciellt i en sådan här miljö. Men bästa av allt var att jag slapp frysa i kylskåpskalla mötesrum.

Rätt fort noterade jag svårigheterna att arrangera ett sådant här möte. I arbetsgrupperna kändes det lite som att kambodjanerna inte riktigt förstod syftet. Det är inte så konstigt. Många av dem lever under dagliga hot och kamp för livet, medan EU-diplomaterna vill fokusera på det långsiktiga arbetet. För dem är det lättare att acceptera att det kommer att ta tid att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Klädsamt nog höll ändå de utländska delegaterna rätt så låg profil, och det var främst kambodjanerna som drev diskussionerna.

EUs Charge d'Affaires Rafael Dochao Moreno höll välkomsttalet: Han försökte senare, i min egen arbetsgrupp, klargöra ett hårt kritiserat uttalande som han gjorde några dagar tidigare. Det handlade om hur borttagna europeiska importttariffer på socker drev fram landstölder och människorättsbrott i Kambodja. Det kändes inte som han lyckades riktigt.

En legendarisk representant för en lokal MR-organisation hade massor av konstruktiva förslag, men pratade lite för mycket om den fruktade NGO-lagen som kan bli ett sätt för regeringen att kontrollera civilsamhället. Det möjliggjorde efter lunchen för Inrikesministeriets representant att prata mer om denna lag än om MR-frågor, och det kändes nog tryggt för dem.

Men så är det nu. Vi kan prata om universella mänskliga rättigheter, och jag tror stenhårt på det konceptet. Men skall vi komma någon vart i det arbetet måste vi kompromissa, och se vad som är politiskt möjligt att genomföra. Ingen politiker någonstans ger upp sin makt, även om det innebär att respekten för mänskliga rättigheter skulle öka. Ibland undrar jag om jag har blivit avtrubbad efter mina år här, och efter allt elände jag sett, men samtidigt är det så verkligheten ser ut.

Ett bekymmer för MR-arbetet i Kambodja är ju också att regimen levererar till majoriteten av befolkningen. Det är en stadig ekonomisk tillväxt, dock mest i städerna. Det är fred. I en nyutgiven FN-rapport, är Kambodja ett av de länder som är mest framgångsrika att nå Milleniemålen. Den här nöjdheten kan dock komma att ändras när krigsåren blir alltmer avlägsna och människor blir mindre rädda.

Vad ingen räknar på i Kambodja är kostnaden för de MR-brott som sker i Kambodja. Det är olyckligt, eftersom det är regeringes argument för en omöjlig landpolitik. När en ekonomisk landkoncession på 10000 hektar delas ut av centralregeringen till någon affärsman med politiska kontakter och plantageambitioner, förlorar samtidigt kanske 10000 människor sin utkomst. Tanken enligt alla ekonomiska teorier är att dessa skall jobba på en effektiv plantage istället för i ett fattigjordbruk.
Men sanningen är ju att väldigt många koncessioner aldrig blir någon plantage. Och där det anläggs plantager, blir arbetstillfällena ofta alldeles för få och säsongsbundna. Hela familjer anställs men bara en får lön. Barnen arbetar gratis i stället för att gå i skolan. Totalt sett innebär systemet att hela samhället faktiskt förlorat inkomster som oftast i stället hamnar i investerarnas fickor och ofta utomlands. Resultatet är att i Europa kan vi köpa billigt raffinerat socker hos lågpriskedjorna, som inte alltid är så petiga med ursprungsmärkningen.

I sitt avslutningsanförande hade plötsligt Rafael Dochao Moreno ändrat sig. Någon hade gett honom ett brev sade han, som föranledde EU att titta på den kambodjanska sockerindustrins metoder. Enligt den engleskspråkiga Cambodia Daily hade premiärministern i ett dokument givet carté blanche till en av sin vänner att få landkoncessioner för sockerplantager. Vi får se om EU kan visa tänderna. Annars föreslår jag att du som konsument hemma i Sverige frågar din matbutik om de vet var sockret kommer ifrån.

Vilken lista har jag hamnat på?

Häromdagen fick jag en formell inbjudan till en morgonkonversation på Raffles Le Royal på morgonen den 4 september. Med premiärministern! Jag har blivit inbjuden som en av 40 lokala "ledare" att diskutera samarbetet mellan Kambodia och Australien(!) i något som kallas 2010 Asialink Conversations. Premiärministern skall hålla inledningstalet.
Jag vet ju inte riktigt om det där är min typ av forum, men så tänkte jag det kunde jag vara kul att få sätta på sig mörka kostymen, fina slipsen och mina handgjorda skor och lyssna på vad PM Hun Sen har att säga. Normalt så brukar han hålla långa tal med massor av utvikningar så det blir nog inte så mycket konversation ändå i slutändan. Men jag undrar på vilken lista jag hamnat egentligen? Det känns som någon slags lokal Bilderberggrupp. Men det lockar att få veta mer om Australiens roll i regionen. De är väldigt synliga i hela Sydoastasien både med affärsintressen och bistånd, och har enorma påverkansmöjligheter.

Jag kommer att behöva ett gott sittfläsk nästa vecka. EU-kommissionen skall hålla ett två-dagars möte med ledande experter inom Mänskliga Rättigheter och jag har anmält mig. Och på fredag har jag ett par timmars presentation på UNDP. Jag blev intervjuad av en utvärderare från Italien för några veckor sedan. UNDP tycker tydligen de behöver lägga om sin strategi och de har nog en poäng i detta.

Vissa veckor är sådana här. Man lyssnar och lyssnar och kanske pratar lite och så minglar man i kaffepausen och när det blir lite ointressant smiter man ut och skickar mejl. Men blir det för mycket är det viktigt att åka ut i fält. Det är när jag träffar människor där ute i verkligheten som jag känner att jag gör nytta.

Nu är det helg. I morgon kväll blir det middag hos bekanta, men annars tar jag det nog piano. På söndagar spelar jag också innebandy med svenska vänner. Det är skönt med helg hursomhelst.

Hallandsåsen halvfärdig - nu är bara resten kvar. Kosta vad det kosta vill.

Läser i svenska nyheter att Hallandsåsens ena tunnelrör är färdigborrat. Jag tycker envisheten är beundransvärd. Det är ett tufft arbete att borra tunnel, och Hallandsåsen är en av de mest utmanande. En gång i tiden, då jag var ingenjör, gjorde jag en del mätningsppdrag i olika tunnlar och jag lärde mig att tunnelborrare var ett speciellt släkte. Det var blött och kallt och inte ofarligt, men jag gillade tunneluppdragen - man blev en invigd i en hemlig underjordisk värld. Inte vet jag om tunneln är lönsam, men jag kan ofta känna att vissa projekt måste göras, kosta vad det kosta vill. Att ge upp vore som att ge upp sin själ.

Svenska tidningar fylls nu med valfläsk. Jag vet inte om det spelar någon större roll, för jag tror vi har större problem än låga studiebidrag och potentiella burkabärare i skolan. Svensk politik känns andefattig och visionslös. I retoriken är de billiga utspelen vanligare än förändringsförslag som pekar mot en bättre framtid. Alltför många politiker flörtar med de främlingsfientliga och det verkar som xenofobin blir alltmer normaliserad. Så här några veckor innan valet är det givetvis löftestider, men under ytan har också en annan obehaglig strömning blivit väldigt tydligt.

Idag jagar man de som avviker från den föreställda normen. Skolelever skall tuktas, invandrare anpassas, bidragstagare jagas, sjuka tvingas i arbete, flyktingbarn sparkas ut. Jag undrar ofta: var det verkligen så man byggde välfärden? Genom misstro och misstänkliggöranden - genom att betrakta alla som potentiella polisärenden?

För (sd) och systerpartier i Europa är den slutgiltiga lösningen på alla problem förknippad med invandrarna. Hela Västvärlden verkar ha blivit inkrökt och intolerant. Det är så skilt från den värld jag lever i; mitt i misären finns massor av framtidstro och hopp. Ingen skyller här på muslimerna eller på kvinnor som kämpar för lika rättigheter.
Det finns många som tror att ett stopp på invandringen är lösningen på många problem, inte minst de ekonomiska. Själv tror jag det är en ekonomisk katastrof. Det finns faktiskt ett land som kan tjäna som avskräckande exempel och det är Japan.

Japan har gått ekonomisk kräftgång i snart två decennier. Samtidigt har man en åldrande befolkning och allt färre arbetar som drar in pengar till statskassan. Landet tar i princip inte emot några invandrare alls. Man håller så hårt på sin kultur att det är ett uppenbart hinder för social och ekonomisk utveckling.

Ett intressant exempel är Japans försök att få in mera sjuksköterskor i vården eftersom antalet gamla är så stort, och det finns inte tillräckligt med japanska sjuksköterskor. 2007 började man bjuda in filippinska och indonesiska sjuksköterskor att jobba i sjukvården. De fick tre år på sig att lära sig japanska, både vårdvokabulär och språket i allmänhet. För att få stanna längre än så var de tvungna att göra ett språktest.
När nu första omgången med 254 sköterskor gjort testet visade det sig att endadst tre(!) klarade det. 251 sjuksköterskor får skickas hem igen. Till på köpet har de behandlats nedlåtande av japansk sjukvårdspersonal som betraktat dem som andra rangens människor. Samtidigt, i olika undersökningar har det visat sig att 90 procent av vårdtagarna är nöjda med sina sköterskor. (Och det är ju precis som här: 90 procent av svenskarna tycker att de flesta invandrare de känner är helt okej.)
Det har också visat sig att språktestet visat sig vara så svårt att många japaner också skulle misslyckas med det. Hela försöket med de utländska sjuksköterskorna har nu dragit ett löjets skimmer över sig.

Jag tror aldrig Sverige skulle klarat sig så bra genom 70- och 90-talets krisår utan vår kraftiga invandring. Sverige har i absoluta tal aldrig varit så rikt som idag - det ser man i vilket snabbköp eller hem-elektronikbutik som helst. Dagens (och gårdagens) mest framgångsrika länder är också utpräglat multikulturella. Vi glömmer också lätt att Japans tekniska och ekonomiska framgångar började när man öppnade sig för omvärlden vid Meiji-restorationen i mitten på 1800-talet. Det finns alltså inget som talar för att man skall isolera sig, eller införa några restriktioner på kulturell eller religiös grund.

Jag är lite orolig för Sverige. Vi är i mycket en konsensuskultur till skillnad från andra europeiska länder. Det finns etnologer som kallat Sverige för Europas Japan.
Men jag tycker nog vi skall titta på det moderna Japan med ett kritiskt öga. Japan visar tydligt hur ett framgångsrikt land och samhällssystem kan stagnera när det klamrar sig fast vid sin kultur och xenofobi.

Sedan förstår jag inte heller varför vi skall ge upp vårt välkomnande välfärdssamhälle - det är ju åtminstone ett tunnelrör till kvar att borra. Det får lov att kosta för vi vill väl att människor i vår omgivning skall ha ett bra liv - eller har jag fel i det?

Översvämming i staden

Idag regnade det. Det tog mig över en timme att ta mig hem med tuc-tuc. Allt var blött och på gatorna stod vattnet upp till halvmeterdjup på sina ställen - även på de stora boulevarderna. Det känns som det blivit värre de senaste åren. Häromveckan fick jag ju lämna bilen på stan en natt efter ett restaurangbesök. Den är fortfarande blöt inuti och luktar avloppsvatten.

För några år sedan bestod Phnom Penh av öppna vattendrag och stora våtmarker. När regnen kom slukade dessa överskottsvattnet. Ända tills för några år sedan var också de flesta gator obelagda. Gatorna var i princip leriga breda kostigar. När nu ytorna hårdgjorts så har inte vattnet någonstans att ta vägen. De få avloppsbrunnarna som finns täpps också snabbt igen av skräp som ligger på gatorna.

Men frågan är om det inte är förlusten av sjöarna och våtmarkerna som är den stora boven. Den senaste sjön att fyllas igen är Boeng Kak. Den som besökt Phnom Penh som ryggsäcksturist har säkert någon gång tittat ut över sjön och solnedgången med något att dricka i handen.
Ett anonymt företag, Shukau Inc., med dolda ägare har fått uppdraget att fylla igen sjön för att bygga en ny stadsdel. Många menar att det också finns kopplingar till den politiska toppen i landet.

Man fyller inte bara igen sjön utan man kör också bort de som bor där idag. Detta händer hela tiden i Phnom Penh, och det är en ytterst trist utveckling. Boeng Kak var en oas i staden och den okänsliga utvecklingen av Phnom Penh har i Boeng Kak tagit rent groteska former. Området hade en enorm potential som rekreationsområde och turistattraktion. Man kommer att ångra det här om ett decennium då staden kommer att börja bli lika opersonlig som vilken asiatisk tvåmiljonerstad som helst. Man verkarp å något sät sakna strolthet över sin stad och dess historia.

Så var det då det här med vattnet. När Boeng Kak har fyllts igen har Shukaku absolut ingen koll på vattenflödena. Detta innebär att stadsdelar flera kilometer från sjön plötsligt ör översvämmade dagar i sträck. De som bor nära har det ännu värre. Det stillastående vattnet som aldrig rinner bort luktar och man får utslag på kroppen. Det är ju regnvaten utan bräddavloppen som övesvämmas - människor bor i en sjö av avloppsvatten i och under husen.
Oberoende utländska konsulter varnade för detta tidigt, men ingen ville lyssna eftersom Shukaku hade beskydd från högsta ort. Det viftades bort; australiensare kan ju inte veta hur kambodjanskt vatten rinner. En undermålig miljökonsekvensbeskrivning gjordes för att kunna genonmföra projektet så fort som möjligt.
Fast personligen tror jag man får lägga projektet på is några år. Den globala finansiella krisen har knäckt fastighetsmarknaden. Alla som har byggt lägenhetskomplex står med outhyrda lägenheter och halvfärdiga lägenheter finns överallt runt staden och skräpar ner stadsbilden. När jag ser detta känner jag mig rätt så glad för att vi har vår bygglagstiftning i Sverige.

Så nu sitter man ofta fast i trafiken i regnet och det är rätt trist. Jag skyller på Shukaku. När jag kommer hem sätter jag mig på balkongen och tittar på den koreanska frun i huset tvärs över gatan, som gjort om sin balkong till en driving range(!). Jag lyssnar till det ihåliga ljudet av en golfboll som träffas av en Driver. Om och om igen.

Nytt hem i Phnom Penh

I torsdags flyttade jag till en ny lägenhet. Den ligger nära Ryska marknaden. Min fru och mina barn åkte hem till Sverige för en vecka sedan så det är lite tomt. Själv blir jag kvar ett år till, därefter får Kambodja klara sig utan mig. Som tur är lägenheten väldigt fin och jag har utsikt över takåsarna. Från sovrummet ser jag flygplanen starta och landa på Pochentong.
Jag inser att det plötsligt blir mycket tid över framöver, och det skall bli lite skönt. Jag skall börja träna lite mera regelbundet, skriva lite mera, fotografera och sitta mera på kaféer och läsa böcker.
Jag tog med vår hemhjälp från gamla huset. Hon är "old school" kan bara franska och khmer. Min franska är något bättre än min khmer så jag kan nog prata rätt bra franska om något år. Det skall bli kul.
Det har varit intensiva veckor och jag känner mig rätt så trött. Nu skall jag ta en dusch och sedan en stadig frukost på Garden Center Cafés nya filial with Ryska marknaden. Kanske den bästa frukosten i stan.

Män med smutsiga själar

I SvD har en svensk man, dömd för pedofili i Kambodja låtit sig intervjuas. Han har skrutit om att han lyckats muta domarna via en polischef med 11000 amerikanska dollar för att säkerställa sitt frisläppande nu på fredag då hans överklagande tas upp i rätten. Lokala organisationer tror han kan bli frisläppt, inte bara på grund av mutan, men också för att offren tagit tillbaka sina anklagelser eftersom de är ekonomiskt beroende av mannen.

Sexturismen är utbredd i Kambodja och förutom den exploatering som sker av kvinnor och barn, smutsar det ner landets rykte. Det är väldigt många rätt sluskiga ensamma män som kommer hit. På senare år har man försökt skärpa kampen speciellt mot pedofilerna med viss framgång. En NGO, Action Pour Les Enfants (APLE), jagar pedofiler i samarbete med polisen. Det är rätt så typiskt för Kambodja: det är inte staten som skyddar människor utan NGOs. (Det finns anledning att komma tillbaka till denna märklighet i en senare bloggpost som till stor del har sitt ursprung i hur biståndet till Kambodja har organiserats mer än något annat.)

Samtidigt som APLE har visat sig vara väldigt effektiva, så har de också blivit utsatta för kritik. För några månader sedan uttryckte en advokat som försvarat flera pedofiler i rätten att APLE provocerar fram barnsexbrott genom att använda lockbeten. Han påstod att samma barn har dykt upp i flera rättsfall med olika pedofiler som fångats in av APLE. APLEs direktör nekade självfallet, och svarade med att stämma advokaten för förtal och i skrivande stund väntar man på domstolsförhandlingarna. Jag kan nog tycka det är synd att APLE valde den rättsliga vägen. Att anmäla för förtal istället för att grundligt förklara hur man jobbar hade varit mer konstruktivt och skrämt pedofiler mer än något annat. Tyvärr är man ofta väldigt snabb med att anmäla för förtal i Kambodja.

För ett par år sedan hamnade vi själva i en pedofilutredning. Vi hade precis flyttat in i ett nytt hus i Tuol Kork i Phnom Penh när säkerhetschefen på USAs ambassad ringde upp mig och ville besöka huset eftersom det begåtts ett allvarligt brott i huset. Ett brott som snart skulle upp i domstol i Kalifornien. Tre dagar senare kom den amerikanska delegationen: Kaliforniens statsåklagare, en polisofficer, säkerhetschefen, en kambodjansk civilklädd polis och en brottplatsfotograf.
Vi gick igenom huset rum för rum och de diskuterade vad de hört i vittnesmålen. I vår sovrumsgarderob hade man förvarat rep och redskap för sexuell tortyr. I ett annat sovrum hade den amerikanske mannen som bott i huset före oss låtit sina vänner utnyttja "hans barn". En bild av ett riktigt skräckhus målades upp, sakligt och detaljerat. Efter en timme var de klara och de tackade och sade att detta var väldigt viktigt för domstolsförhandlingarna. De undrade också om jag tyckte det var jobbigt och.., ja vad skall man svara?

Så gör amerikanarna. De lyfter ut pedofilen ur landet och dömer honom hemma. De gör en grundlig undersökning på plats och tar också över brottsoffer och vittnen till USA. Jag skulle vilja att Sverige gjorde samma sak med just pedofiler. Har de väl en gång sparkats ut ur landet är det svårt att komma tillbaka. Fängsla dem hemma direkt, och ta passet ifrån dem. Det kan inte vara meningen att Kambodja skall ta hand om "våra" pedofiler.

På senare tid har jag också noterat att man äntligen börjat fånga även asiatiska pedofiler: japaner, koreaner, taiwaneser och även khmerer. Det finns troligen fler pedofiler från dessa länder. Efterom det saknas en kritisk opinion som granskar sexturismen som företeelse och i ett jämställdhetsperspektiv blir dessa inte lika påpassade. Men vi vet ju alla att män med smutsiga själar finns överallt.