Som en stor rosa jättefluga på väggen i Prey Veng

Det är en hel del resor i provinsen nu. I onsdags åkte jag till Prey Veng på Mekongs andra strand.

Några mil från Phnom Penh tar man färjan över till färjeläget i Neak Leung. Neak Leung är en av det Amerikanska krigets mest tragiska platser. Den 6 augusti 1973 släppte en amerikansk B-52 av misstag sin 20-tons bomblast rakt över staden. Mitt i huvudgatan låg efteråt en rad av 30 stora bombkratrar över en och en halv kilometer och en tredjedel av staden förvandlades till grus och ytterligare en tredjedel blev svårt skadad. Minst 137 kambodjaner dödades och ytterligare 270 skadades. Händelsen är skildrad i början av filmen The Killing Fields. Idag är Neak Leung en livlig liten stad som in i märgen känns "asiatisk". Vid färjeläget rör sig kvinnliga gatuförsäljare som säljer dricka, frukt, musik-CD och rostade insekter som de bär i stora fat på huvudet. Blinda krymplingar leds runt för att locka av någon bilist med dåligt samvete lite småpengar. Smutsiga barn och mödrar tigger. Affärer och restauranger ligger tätt och det är ohyggligt skräpigt överallt, men också intensivt.

Prey Veng är raka motsatsen. Det är en liten mysig landsortsstad med många traditionella och välvårdade trähus på stolpar. Fast hotellet jag hamnade på var ingen höjdare. I de två bäddarna var lakanen smutsiga och trasiga. Någon med smutsiga fötter hade uppenbarligen stått i sängen. Varmvattenberedaren fungerade inte. Trivselbelysinngen över sängen var trasig så jag fick nöja med det nakna flimrande kontorslysröret på väggen. Toalettpapper saknades. Under de fyra åren jag varit här har ändå dessa katastrofhotell blivit alltmer sällsynta. Och jag har varit på än värre ställen. Jag fick i alla fall nya lakan när jag kom tillbaka efter middagen, men jag fick bädda om själv.

I morse gick vi upp tidigt för att vara med på ett Public Forum där gräsrötter och lokala beslutsfattare skulle presentera årets utförda arbete och diskutera resultatet. Ett hundratal personer var med. Det är fascinerande att se och jag har svårt att tänka mig svenska medborgare, sitta med sina politiker och diskutera lika moget.

Det var uppenbart att lokalkommunerna hade stora problem med vägarna. Flera exempel diskuterades där nyrenoverade vägar hade blivit förstörda igen på väldigt kort tid. Det omedelbara skälet var att tunga lastbilar körde sönder vägarna, men det kröp också fram att anbudsprocesserna där man valde det billigaste anbudet, ledde till att entreprenörerna använde undermåliga material.
Precis under ytan i diskussionen låg givetvis också misstankar om att man kanske inte alltid valde kvalificerade entreprenörer utan sådana med förbindelser till de lokala beslutsfattarna. Distriktsrådets ordförande bekräftade problemen och sade att man redan hade beslutat sig för att använda en oberoende anbudskommitté för att öka transparensen.

Så fortsatte det, och hela tillställningen andades väldigt mycket hopp. Vår partner PNKS som arrangerade mötet (det var alltså finansierat av svenska skattemedel) fick sin dos av kritiken och vi har lite att diskutera framöver. Mr Chowan som leder PNKS, var glad och nöjd med att folk faktiskt vågade ha en åsikt och prata fritt. Det hade varit mycket svårare för bara fem år sedan.

På minussidan noterade jag att få kvinnor uttalade sig, och det var bara män på beslutsfattarpodiet, förutom då PNKS projektledare som är en ung kvinna. Hon var hälften så gammal som männen var. Det är också något vi hjälpa våra partners med.

På slutet refererade distriktschefen till mig i sitt avslutande tal, men han visst ju inte mitt namn eftersom vi kommit lite sent och missat presentationen. Jag hade satt mig längst bak för att vara lite osynlig, mötet var ju inte för mig, men det är svårt att vara anonym som ensam västerlänning. Man blir som en tyst stor rosa jättefluga som sitter på väggen - alla undrar vad man gör där.
Jag erbjöd mig som sista talare, säga några spontana ord som gick ut på att demokrati inte handlar om att alla kan bli nöjda, men att man deltar, kompromissar ihop en gtillräckligt bra lösning, och har hopp för framtiden.
Jag har blivit fena på att hålla halvformella men spontana tal vid det här laget. Det känns rätt bra och något jag är lite stolt över.