På MR-konferens på Raffles Le Royal

EU har i veckan arrangerat ett tvådagars-seminarium på Hotel Raffles Le Royal. (Le Royal är det hotell där en gång alla journalister bodde, dagarna innan Phnom Penh föll, och Röda Khmererna tog över i april 1975. Då hette det Phnom Penh Hotel.)

Seminariet har handlat om mänskliga rättigheter (MR), skydd för MR-aktivister, EUs roll i stödet till MR-arbetet, och hur man kan hjälpa civila samhället och regeringen att föra en konstruktiv dialog.

Jag var där. Lyssnade, minglade och åt. Första dagen tog jag på mig mörka kostymen med fina slipsen och ingen kände igen mig. Några kallade mig His Excellency. Det kändes helt okej får jag erkänna. Jag kan tycka det är rätt så trevligt att klä upp mig och jag lägger inga större värderingar i det. Men det är helt klart att bemötandet blir annorlunda. Det gäller ju speciellt i en sådan här miljö. Men bästa av allt var att jag slapp frysa i kylskåpskalla mötesrum.

Rätt fort noterade jag svårigheterna att arrangera ett sådant här möte. I arbetsgrupperna kändes det lite som att kambodjanerna inte riktigt förstod syftet. Det är inte så konstigt. Många av dem lever under dagliga hot och kamp för livet, medan EU-diplomaterna vill fokusera på det långsiktiga arbetet. För dem är det lättare att acceptera att det kommer att ta tid att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Klädsamt nog höll ändå de utländska delegaterna rätt så låg profil, och det var främst kambodjanerna som drev diskussionerna.

EUs Charge d'Affaires Rafael Dochao Moreno höll välkomsttalet: Han försökte senare, i min egen arbetsgrupp, klargöra ett hårt kritiserat uttalande som han gjorde några dagar tidigare. Det handlade om hur borttagna europeiska importttariffer på socker drev fram landstölder och människorättsbrott i Kambodja. Det kändes inte som han lyckades riktigt.

En legendarisk representant för en lokal MR-organisation hade massor av konstruktiva förslag, men pratade lite för mycket om den fruktade NGO-lagen som kan bli ett sätt för regeringen att kontrollera civilsamhället. Det möjliggjorde efter lunchen för Inrikesministeriets representant att prata mer om denna lag än om MR-frågor, och det kändes nog tryggt för dem.

Men så är det nu. Vi kan prata om universella mänskliga rättigheter, och jag tror stenhårt på det konceptet. Men skall vi komma någon vart i det arbetet måste vi kompromissa, och se vad som är politiskt möjligt att genomföra. Ingen politiker någonstans ger upp sin makt, även om det innebär att respekten för mänskliga rättigheter skulle öka. Ibland undrar jag om jag har blivit avtrubbad efter mina år här, och efter allt elände jag sett, men samtidigt är det så verkligheten ser ut.

Ett bekymmer för MR-arbetet i Kambodja är ju också att regimen levererar till majoriteten av befolkningen. Det är en stadig ekonomisk tillväxt, dock mest i städerna. Det är fred. I en nyutgiven FN-rapport, är Kambodja ett av de länder som är mest framgångsrika att nå Milleniemålen. Den här nöjdheten kan dock komma att ändras när krigsåren blir alltmer avlägsna och människor blir mindre rädda.

Vad ingen räknar på i Kambodja är kostnaden för de MR-brott som sker i Kambodja. Det är olyckligt, eftersom det är regeringes argument för en omöjlig landpolitik. När en ekonomisk landkoncession på 10000 hektar delas ut av centralregeringen till någon affärsman med politiska kontakter och plantageambitioner, förlorar samtidigt kanske 10000 människor sin utkomst. Tanken enligt alla ekonomiska teorier är att dessa skall jobba på en effektiv plantage istället för i ett fattigjordbruk.
Men sanningen är ju att väldigt många koncessioner aldrig blir någon plantage. Och där det anläggs plantager, blir arbetstillfällena ofta alldeles för få och säsongsbundna. Hela familjer anställs men bara en får lön. Barnen arbetar gratis i stället för att gå i skolan. Totalt sett innebär systemet att hela samhället faktiskt förlorat inkomster som oftast i stället hamnar i investerarnas fickor och ofta utomlands. Resultatet är att i Europa kan vi köpa billigt raffinerat socker hos lågpriskedjorna, som inte alltid är så petiga med ursprungsmärkningen.

I sitt avslutningsanförande hade plötsligt Rafael Dochao Moreno ändrat sig. Någon hade gett honom ett brev sade han, som föranledde EU att titta på den kambodjanska sockerindustrins metoder. Enligt den engleskspråkiga Cambodia Daily hade premiärministern i ett dokument givet carté blanche till en av sin vänner att få landkoncessioner för sockerplantager. Vi får se om EU kan visa tänderna. Annars föreslår jag att du som konsument hemma i Sverige frågar din matbutik om de vet var sockret kommer ifrån.