På vägen till Otres Beach i Sihanoukville finns en liten länga av slumkåkar i trä, blå plastpresenningar och kartong. De som bor där är offer för en jordstöld av en rik och maktfullkomlig affärsman med politiska kontakter.
Rent juridiskt är det förstås ingen jordstöld. Affärsmannen har lagfart för den markbit där dessa fattiga en gång bodde. Problemet är att lagfarten står i strid med Jordlagen från 2001 som garanterar dessa människor rätt till marken de bodde på och brukade. Men Kambodjas trasiga och korrupta rättssystem skyddar bara de rika och mäktiga.
När de fattiga som redan bodde där gjorde motstånd anlitades polis och militär som med våld och vapen körde bort dem. Deras hem blev bulldozrade och deras få tillhörigheter förstördes. Det är obegripligt för mig att man kan vara så okänslig som många ”investerare” verkar vara i Kambodja.
Det är nu mer än två år sedan de tvingades lämna sitt land och de lever där i yttersta fattidom, vid vägkanten på väg till vår favoritstrand. Ingen verkar bry sig. Allra minst de lokala myndigheterna.
På Newsmill argumenterar debattören Fredrik Segerfelt för att vatten inte är någon mänsklig rättighet. Han hänvisar till att FNs deklaration för mänskliga rättigheter var en kompromiss mellan ”Josef Stalin” och den demokratiska världen. Denna deklaration är nämligen uppdelad i två delar utifrån den första världens och den andra världens politiska värderingar. Den första världen (Väst) betonade liberala rättigheter och demokrati. Den andra världen (Sovjetunionen med allierade samt också den alliansfria rörelsen) betonade materiella rättigheter som vatten, mat, hälsa, utbildning och rätt till en utkomst.
FNs deklaration är ett av världens viktigaste politiska dokument. Det har använts otaliga gånger gentemot länder och ledare för att säkra mänskliga rättigheter, och i Kambodja är kunskapen idag om att man har specifika rättigheter väl spridd. Många gånger hjälper inte denna kunskap mot makthavarna, men när folk väljer att göra motstånd mot jordstölder och övergrepp gör de detta för att de har kunskap om sina mänskliga rättigheter. De vet att det får säga vad de tycker, de vet att de har rätt till sin mark och en utkomst. Utan kunskap om sina rättigheter hade makthavarna kunnat göra precis vad de vill.
Jag upphör aldrig att förvånas av hur idag främst liberala skribenter verkar sitta på sin kammare och försöker göra om verkligheten efter sin karta. Stalin var förfärlig, men fattiga människor utan vatten, mat och hälsa kan inte kräva sina demokratiska rättigheter. De mänskliga rättigheter som FN listat som universella stödjer varandra och kan inte existera utan varandra. Segerfelt hävdar att som det ser ut nu, så ses dessa rättigheter som ett smörgåsbord som kan användas politiskt, och pekar på att den senaste FN- resolutionen initierats av den radikale presidenten Evo Morales i Bolivia. Det är då jag undrar om Segerfelt suttit för länge i den stillastående luften i sin tankesmedja?
FNs deklaration för mänskliga rättigheter föddes i skärningen mellan olika politiska system, de lever och används idag i olika politiska system och de kommer att utnyttjas politiskt därför att de finns och är relevanta för olika politiska vägval. Mänskliga rättigheter är helt enkelt politik, alldeles oavsett hur mycket vi hävdar deras universalitet.
Men det hindrar ändå inte att fattiga människor kan lära sig om sina rättigheter och användade dessa i sin kamp för sina rättigheter. Detta är självklart ytterst också en politisk kamp för rätten att ha en åsikt och rätten att ha kontroll över sitt eget liv. Morales råkar vara en företrädare för att göra vatten till en mänsklig rättighet – nu hoppas vi han gör det för att han vet att det är en grundförutsättning för att säkra de allra fattigaste människornas politiska rättigheter. Tiden får visa hur ärlig han är - och även om han är det - vilket politiskt utrymme han har att vara fullt ut genuin.
När vi åker tillbaka från stranden har det regnat häftigt. Människor tittar skyggt ut från sina läckande kåkar på vår vita Toyota Landcruiser. På andra sidan vägen spelar en stor grupp unga pojkar fotboll i pölarna och de har väldigt kul. Rätten att leka är också en mänsklig rättighet att värna.
Saturday, August 7, 2010
Wednesday, August 4, 2010
Det goda samhället skapas genom mänskliga kompromisser
Dagens andra text!
Jan Björklund har en alldeles speciell plats i mitt politiska skräckkabinett. Han står staty mitt i salen för Arroganta Populister.
I Sverige bär i stort sett ingen kvinna burka - den afghanska klädedräkten med galler för ansiktet. Några hundra bär niqab, den ansiktstäckande variant som finns i Mellanöstern. Av dessa arbetar, låt säga, färre än 20 i svenska skolor. En av dessa kvinnor skapade för något år sedan ett riktigt rabalder när hon ansåg sig diskriminerad på sin barnskötarutbildning och gick till DO. Hon var förbjuden att fortsätta om hon inte tog av sig sin niqab.
Under fyra år bodde och arbetade jag i Hammarkullen som folkhögskolelärare och i min grupp mötte jag många djupt troende muslimer. Vi arbetade hårt på att skapa en anda där dialog var det viktigaste verktyget för att skapa ömsesidig förståelse. Det funkade alldeles utmärkt. Min erfarenhet är att hur troende någon än är, så går det i nio fall av tio att lösa problemen. Den sista tiondelen får man kanske betrakta som rättshaverister.
Jag återvänder till "internetklippen" från den debatt som var kring DO-anmälan och ur undertexten förstår man att den unga kvinnan troligen blivit bemött kompromisslöst och hårt. Själv skriver hon i Expressen (20/9-2009) "det var inte förrän den andra veckan jag kallades ut och fick reda på att rektorn hade tagit ett beslut om att förbjuda niqab.".
Ord och inga visor från skolans sida, men knappast konstruktivt. Men det är så här vårt samhälle utvecklas just nu. Jan Björklund och några andra kollegor i främst (fp) och (m) går i bräschen gång på gång för enkla lösningar som utestänger allt fler människor från värdighet och valfrihet.
I det enskilda fallet skulle givetvis rektorn och ansvarig lärare diskuterat med den unga kvinnan om en lösning (hon erbjöd också kompromisslösningar själv). Sedan är det ju upp till den blivande arbetsgivaren att ställa villkor på lämplig arbetsklädsel vilket de har rätt till enligt beslut av Skolverket 2003. Det behövs alltså ingen lagstiftning för detta. Och skall vi verkligen lagstifta för de få fall där det havererar trots professionellt hanterande av skolledningen? Är det så vi skall ha det så kan jag se ett lavinartat behov av nya lagar.
Jag ser paralleller mellan den nyauktoritära politiska kulturen i Sverige och här i Kambodja. Också här hänger man sig åt lagen för att kompensera för sin oförmåga att nå kompromisser i både det stora och det lilla. Det är kanske ett av de största utvecklingshindren som finns. Tilltron till lagtexter, frånvarotimmar i betygen, paragrafrytteriet som gör 14-åriga gravida flyktingflickor till "testfall" för avvisningsbeslut visar på ett samhälle i kris där det saknas en vision om vad man vill med samhället.
Jan Björklunds förslag är rasistiskt. Själv är han nog inte mer rasistisk än någon annan; han är bara cynisk. Han driver egentligen ingen egen politik - därför finns allt mindre liberalism i (fp). Han lyssnar på vad folk säger i stunden på fikapusen och gör det till sin politik. Men ingen organisation kan utvecklas enbart genom fikapauslösningar, ännu mindre kan man utveckla ett samhälle. Det är kanske dags att genomskåda bluffen? Han vet faktiskt inte vad han vill. Men hans framgångar visar kanske också på ett förvirrat folk som inte vet hur livet kan bli bättre. Det är då man vänder ryggen till de svaga.
Jan Björklund har en alldeles speciell plats i mitt politiska skräckkabinett. Han står staty mitt i salen för Arroganta Populister.
I Sverige bär i stort sett ingen kvinna burka - den afghanska klädedräkten med galler för ansiktet. Några hundra bär niqab, den ansiktstäckande variant som finns i Mellanöstern. Av dessa arbetar, låt säga, färre än 20 i svenska skolor. En av dessa kvinnor skapade för något år sedan ett riktigt rabalder när hon ansåg sig diskriminerad på sin barnskötarutbildning och gick till DO. Hon var förbjuden att fortsätta om hon inte tog av sig sin niqab.
Under fyra år bodde och arbetade jag i Hammarkullen som folkhögskolelärare och i min grupp mötte jag många djupt troende muslimer. Vi arbetade hårt på att skapa en anda där dialog var det viktigaste verktyget för att skapa ömsesidig förståelse. Det funkade alldeles utmärkt. Min erfarenhet är att hur troende någon än är, så går det i nio fall av tio att lösa problemen. Den sista tiondelen får man kanske betrakta som rättshaverister.
Jag återvänder till "internetklippen" från den debatt som var kring DO-anmälan och ur undertexten förstår man att den unga kvinnan troligen blivit bemött kompromisslöst och hårt. Själv skriver hon i Expressen (20/9-2009) "det var inte förrän den andra veckan jag kallades ut och fick reda på att rektorn hade tagit ett beslut om att förbjuda niqab.".
Ord och inga visor från skolans sida, men knappast konstruktivt. Men det är så här vårt samhälle utvecklas just nu. Jan Björklund och några andra kollegor i främst (fp) och (m) går i bräschen gång på gång för enkla lösningar som utestänger allt fler människor från värdighet och valfrihet.
I det enskilda fallet skulle givetvis rektorn och ansvarig lärare diskuterat med den unga kvinnan om en lösning (hon erbjöd också kompromisslösningar själv). Sedan är det ju upp till den blivande arbetsgivaren att ställa villkor på lämplig arbetsklädsel vilket de har rätt till enligt beslut av Skolverket 2003. Det behövs alltså ingen lagstiftning för detta. Och skall vi verkligen lagstifta för de få fall där det havererar trots professionellt hanterande av skolledningen? Är det så vi skall ha det så kan jag se ett lavinartat behov av nya lagar.
Jag ser paralleller mellan den nyauktoritära politiska kulturen i Sverige och här i Kambodja. Också här hänger man sig åt lagen för att kompensera för sin oförmåga att nå kompromisser i både det stora och det lilla. Det är kanske ett av de största utvecklingshindren som finns. Tilltron till lagtexter, frånvarotimmar i betygen, paragrafrytteriet som gör 14-åriga gravida flyktingflickor till "testfall" för avvisningsbeslut visar på ett samhälle i kris där det saknas en vision om vad man vill med samhället.
Jan Björklunds förslag är rasistiskt. Själv är han nog inte mer rasistisk än någon annan; han är bara cynisk. Han driver egentligen ingen egen politik - därför finns allt mindre liberalism i (fp). Han lyssnar på vad folk säger i stunden på fikapusen och gör det till sin politik. Men ingen organisation kan utvecklas enbart genom fikapauslösningar, ännu mindre kan man utveckla ett samhälle. Det är kanske dags att genomskåda bluffen? Han vet faktiskt inte vad han vill. Men hans framgångar visar kanske också på ett förvirrat folk som inte vet hur livet kan bli bättre. Det är då man vänder ryggen till de svaga.
Bloggstart igen!
Det är dags att göra ett nytt försök att komma igång med min blogg. Jag tänkte att lite ny personlig design skulle göra det lite mera inspirerande att blogga. Nu är jag ju lite av datornörd, men det där med webb- och bloggdesign har jag aldrig lyckats lära mig. Jag blev väldigt glad när Blogger skapat helt nya mallar och designverktyg.
Jag ville byta bakgrundsbilden på min valda mall och chansade runt lite utan att lyckas. Bilden bara försvann.
Då hittade jag något som hette "CSS-snippets". På ett annat ställe hittade jag en instruktion hur man kunde använd använda CSS för att byta bakgrund. Jag lyckades hitta en snippet som bytte bakgrundsbild, laddade upp min bild i Photobucket och så editerade jag lite i CSS-koden, lade in länken från photobucket, och simsalabim så var bilden där.
Lite mera plockande med textfärger blev det sedan, men jag lyckades aldrig få in någon personlig presentation av mig själv. Men den kommer snart. För nya läsare som kanske hittar hit så kan jag presentera mig så här:
Mitt namn är Jens Rosbäck. Jag är en knappt medelålders man som arbetar och bor i Kambodja. Just nu väntar ett år i relativ ensamhet eftersom resten av familjen flyttar hem efter fyra år i Phnom Penh.
Själv är jag kvar eftersom jag gillar mitt jobb och har ett uppdrag som är ytterst meningsfullt. Uppriktigt sagt mår jag kanske också bäst av att vara här ute i världen, i alla fall just nu. Jag älskar Sverige, men det känns ofta lite ödsligt. Vi får se hur det blir nu när familjen flyttar hem, men det finns också möjligheter med att få leva särboliv ett tag framöver.. Men jag kommer att sakna att få stå vid sidlinjen när mina tonåringar skall återevröra Sverige.
Häng med på min bloggnystart. Jag kommer att blanda åsikter om det jag upplever här i Kambodja, det jag upplever av Sverige genom svenska media på internet och så blir det säkert en och annan text om biståndets villkor. Det kan kännas rätt så frustrerande när exempelvis vår biståndsminister Gunilla Carlsson leker utspelspolitiker utan att tänka på konsekvenserna.
Så här på avstånd har jag insett att Sverige är världens mest extrema och utopiska samhälle. Det är ett samhällsbygge jag härifrån, ett av världens fattigaste länder, upplever behandlas ytterst styvmoderligt av både ansvariga och medborgare. Vi borde vara mer rädda om vad vi har och vårda de värden som skapat det goda samhälle vi har.
Jag ville byta bakgrundsbilden på min valda mall och chansade runt lite utan att lyckas. Bilden bara försvann.
Då hittade jag något som hette "CSS-snippets". På ett annat ställe hittade jag en instruktion hur man kunde använd använda CSS för att byta bakgrund. Jag lyckades hitta en snippet som bytte bakgrundsbild, laddade upp min bild i Photobucket och så editerade jag lite i CSS-koden, lade in länken från photobucket, och simsalabim så var bilden där.
Lite mera plockande med textfärger blev det sedan, men jag lyckades aldrig få in någon personlig presentation av mig själv. Men den kommer snart. För nya läsare som kanske hittar hit så kan jag presentera mig så här:
Mitt namn är Jens Rosbäck. Jag är en knappt medelålders man som arbetar och bor i Kambodja. Just nu väntar ett år i relativ ensamhet eftersom resten av familjen flyttar hem efter fyra år i Phnom Penh.
Själv är jag kvar eftersom jag gillar mitt jobb och har ett uppdrag som är ytterst meningsfullt. Uppriktigt sagt mår jag kanske också bäst av att vara här ute i världen, i alla fall just nu. Jag älskar Sverige, men det känns ofta lite ödsligt. Vi får se hur det blir nu när familjen flyttar hem, men det finns också möjligheter med att få leva särboliv ett tag framöver.. Men jag kommer att sakna att få stå vid sidlinjen när mina tonåringar skall återevröra Sverige.
Häng med på min bloggnystart. Jag kommer att blanda åsikter om det jag upplever här i Kambodja, det jag upplever av Sverige genom svenska media på internet och så blir det säkert en och annan text om biståndets villkor. Det kan kännas rätt så frustrerande när exempelvis vår biståndsminister Gunilla Carlsson leker utspelspolitiker utan att tänka på konsekvenserna.
Så här på avstånd har jag insett att Sverige är världens mest extrema och utopiska samhälle. Det är ett samhällsbygge jag härifrån, ett av världens fattigaste länder, upplever behandlas ytterst styvmoderligt av både ansvariga och medborgare. Vi borde vara mer rädda om vad vi har och vårda de värden som skapat det goda samhälle vi har.
Friday, March 12, 2010
Konstauktion och yttrandefrihet och känslan av hot
Igår kväll var vi på olika håll, jag och Boel. Men vi var båda på "fundraising events". Själv travade jag ner till Baitong Restaurant där Rupert tillsammans med ett konstnärskollektiv hade bjudit in till konstauktion. Olycklgtvis hade jag inte hunnit titta på något av verken innan och då har i alla fall jag svårt att gå in och bjuda. Men ett par av konstnärerna är välkända över hela Asien och är representerade på både gallerier och museer, och deras tavlor gick för 100 dollar så det gick att fynda.
Det var mest västerlänningar där, plus en mindre del kambodjansk kulturelit. Det är inte som hemma där affärslivets mecenater kan dyka upp. Kambodjas affärsmän är en rätt så obildad drös, med smak för de allra läskigaste formerna av kitsch. Lexus och livvakter är mera viktigt för dessa den traditionella kulturens väktare.
Tavlor och foton ropades in till glada köpare och sedan var det buffé och mingel. Alla intäkter gick för att utveckla konstnärskollektivet. Det här tycker jag är en av de viktigaste utvecklingarna i Kambodja. Vi glömmer lätt att konst och litteratur är en av de starkaste förändringskrafterna i ett samhälle präglat av decennier av förtryck. Det är inte heller någon slump att makthavare försöker kontrollera den fria fantasin.
Man fängslar gärna fria konstnärer, men jag väntar fortfarande på att någon skall fängslas för att han skapar LFA-matriser och projektplaner!
Boel var på Hotel Le Royal för quizz-kväll - eller frågesport som det heter på engelska. Intäkterna gick till något husbyggnadsprojekt. Men det var kul det också hursomhelst.
Och på nätet läser jag om Jihad-Jane och Yx-Vilks. Och jag förundras över alla dessa höga tonlägen om "hotet mot yttrandefriheten" bla bla bla. Även bildade människor har uppenbarligen tappat sinnet för proportioner. Maktlösa extremister har aldrig någonsin i historien varit ett hot mot yttrandefriheten - det är alltid de som innehaft makten som begränsat den. Ännu mindre är förvirrade amerikanska tanter som Colleen LaRose ett hot.
En genusanalys av medias konstruktion av Colleen LaRose skulle kunna bli väldigt intressant - speciellt i dessa tider när kvinnliga konvertiter fått alltmer negativ uppmärksamhet. Kvinnor som blir muslimer har plötsligt knutits ihop med mental sjukdom och småbrottslighet. På bleka polisfoton tittar LaRose på oss med fientlig blick (visst ser hon lite galen ut?). Budskapet är att alla dessa "Jihad-Janes" överallt är otillräkneliga och galna och behöver kontrolleras. Var de än är. Vad de än gör.
Men sanningen är ju att dessa kvinnor är ohyggligt obehagliga för ett manligt dominerat samhälle eftersom de inte rättat in sig i ledet - de är kvinnor och förrädare och 70-talets punkare är som dagisrevoltörer i jämförelse.
Härifrån mitt perspektiv ser västvärlden ut att spåra ut helt. Det finns nästan inte en positiv trend att läsa om, eller lära om, när jag ser på CNN eller någon annan nyhetskanal. Det är bara rädsla och känsla av hot. Vi får hoppas det blivit bättre när jag kommer hem någon gång.
Det var mest västerlänningar där, plus en mindre del kambodjansk kulturelit. Det är inte som hemma där affärslivets mecenater kan dyka upp. Kambodjas affärsmän är en rätt så obildad drös, med smak för de allra läskigaste formerna av kitsch. Lexus och livvakter är mera viktigt för dessa den traditionella kulturens väktare.
Tavlor och foton ropades in till glada köpare och sedan var det buffé och mingel. Alla intäkter gick för att utveckla konstnärskollektivet. Det här tycker jag är en av de viktigaste utvecklingarna i Kambodja. Vi glömmer lätt att konst och litteratur är en av de starkaste förändringskrafterna i ett samhälle präglat av decennier av förtryck. Det är inte heller någon slump att makthavare försöker kontrollera den fria fantasin.
Man fängslar gärna fria konstnärer, men jag väntar fortfarande på att någon skall fängslas för att han skapar LFA-matriser och projektplaner!
Boel var på Hotel Le Royal för quizz-kväll - eller frågesport som det heter på engelska. Intäkterna gick till något husbyggnadsprojekt. Men det var kul det också hursomhelst.
Och på nätet läser jag om Jihad-Jane och Yx-Vilks. Och jag förundras över alla dessa höga tonlägen om "hotet mot yttrandefriheten" bla bla bla. Även bildade människor har uppenbarligen tappat sinnet för proportioner. Maktlösa extremister har aldrig någonsin i historien varit ett hot mot yttrandefriheten - det är alltid de som innehaft makten som begränsat den. Ännu mindre är förvirrade amerikanska tanter som Colleen LaRose ett hot.
En genusanalys av medias konstruktion av Colleen LaRose skulle kunna bli väldigt intressant - speciellt i dessa tider när kvinnliga konvertiter fått alltmer negativ uppmärksamhet. Kvinnor som blir muslimer har plötsligt knutits ihop med mental sjukdom och småbrottslighet. På bleka polisfoton tittar LaRose på oss med fientlig blick (visst ser hon lite galen ut?). Budskapet är att alla dessa "Jihad-Janes" överallt är otillräkneliga och galna och behöver kontrolleras. Var de än är. Vad de än gör.
Men sanningen är ju att dessa kvinnor är ohyggligt obehagliga för ett manligt dominerat samhälle eftersom de inte rättat in sig i ledet - de är kvinnor och förrädare och 70-talets punkare är som dagisrevoltörer i jämförelse.
Härifrån mitt perspektiv ser västvärlden ut att spåra ut helt. Det finns nästan inte en positiv trend att läsa om, eller lära om, när jag ser på CNN eller någon annan nyhetskanal. Det är bara rädsla och känsla av hot. Vi får hoppas det blivit bättre när jag kommer hem någon gång.
Friday, February 26, 2010
Det hettar till! Och det lokala näringslivet har sin egen tolkning på socialt ansvar.
Den här veckan har varit svettig. Den heta säsongen har kommit tidigt i år och alla pustar. Premiärministern och försvarsministeriet bjöd in hela det tunga affärslivet till insamlingskväll för militären som just nu är mobiliserad längs gränsen mot Thailand.
En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?
Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).
Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.
Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.
Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.
De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.
Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.
En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?
Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).
Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.
Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.
Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.
De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.
Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.
Monday, February 15, 2010
Kinesiskt nyår!
I hela Öst- och Sydostasien firas det kinesiska nyåret i veckan. Här i Kambodja missar man inte gäran ett tillfälle till fest - man behöver inte vara jättekinesisk för att laga lite extra god mat och skicka SMS med Gong Xi Fa Chai till varandra.
Kambodjaner är annars ju lite priviligierade när det gäller nyårsfirande. De firar nyår tre gånger per år: "vårt" nyår den 31 december, kinesiska nyåret i början på februari och det kambodjanska nyåret i mitten på april.
Phnom Penh var helt tomt på söndagen. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle på arbetsresa till Battambang vid tvåtiden. Men det var nog första gången jag sett Ryska marknaden stängd mitt på dagen. Så det blev inga nya lampskärmar till uteplatsen och ingen enkel digitalkamera till Mattias.
Battambang är sig annars likt. Varje gång har det något lite nytt. Jag tycker det är vacker stad, även om besöket denna gång gav mig lite dåliga vibrationer kring samhällsutvecklingen.(Jag kommer att rapportera uppdraget i min andra blogg wwww.utvecklingiarbete.blogspot.com.)
Kambodjaner är annars ju lite priviligierade när det gäller nyårsfirande. De firar nyår tre gånger per år: "vårt" nyår den 31 december, kinesiska nyåret i början på februari och det kambodjanska nyåret i mitten på april.
Phnom Penh var helt tomt på söndagen. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle på arbetsresa till Battambang vid tvåtiden. Men det var nog första gången jag sett Ryska marknaden stängd mitt på dagen. Så det blev inga nya lampskärmar till uteplatsen och ingen enkel digitalkamera till Mattias.
Battambang är sig annars likt. Varje gång har det något lite nytt. Jag tycker det är vacker stad, även om besöket denna gång gav mig lite dåliga vibrationer kring samhällsutvecklingen.(Jag kommer att rapportera uppdraget i min andra blogg wwww.utvecklingiarbete.blogspot.com.)
Saturday, February 6, 2010
Grannfejd
Det var dramatiskt på vår lilla gata idag. På morgonen - ungefär vid nio-tiden - körde vi iväg med hundarna för trimning. Det var mycket folk på gatan, mest unga män, samt några tungt beväpnade poliser. De stod utanför ett hus 30 meter från vårt - en khmervilla med övervåning i trä - som uppenbarligen höll på att rivas. Unga dammiga rivningsarbetare tittade ut. En lastbil stod på gatan som gjorde det svårt att ta sig förbi och det var
Några timmar senare, på eftermiddagen när vi kom tillbaka med våra hundar var det fullt bråk och poliserna fängslade en tämligen välklädd man någonstans mellan 30 och 40 år. De bände upp hans armar bakom honom,satte handfängsel på honom, och släpade honom förbi vår bil där vi väntade på att tumultet skulle lägga sig. En kort stund senare såg vi att rivningsarbetarna hade lämnat huset halvrivet - det stod kvar endast som ett skal.
Vi får nog läsa i tidningen på måndag vad det hela handlade om. Men om man får lov att spekulera så kan man anta att den gripne mannen hade hyrt rivningsarbetarna för att riva huset utan att ha klara papper på att han ägde det. Konkurrerande ägarintressen kallar då till sig polisen och tumult utbryter.
Det är något väldigt kambodjanskt över den här situationen. Oklart ägande - antingen på grund av att ingen har klara papper eller tydlig lagfart eftersom fastighetsregistret är av ytterst dålig kvalitet. Dåligt fungerande rättssystem som gör det väldigt vanskligt att gå till domstolen för att lösa tvister. Den som betalar mest får normalt rätt. Dålig konfliktlösningsförmåga som kommer ur sociala och kulturella hierarkiska mönster - en total oförmåga att kompromissa.
Hursomhelst har folket på gatan fått något att prata om i flera veckor framåt.
Några timmar senare, på eftermiddagen när vi kom tillbaka med våra hundar var det fullt bråk och poliserna fängslade en tämligen välklädd man någonstans mellan 30 och 40 år. De bände upp hans armar bakom honom,satte handfängsel på honom, och släpade honom förbi vår bil där vi väntade på att tumultet skulle lägga sig. En kort stund senare såg vi att rivningsarbetarna hade lämnat huset halvrivet - det stod kvar endast som ett skal.
Vi får nog läsa i tidningen på måndag vad det hela handlade om. Men om man får lov att spekulera så kan man anta att den gripne mannen hade hyrt rivningsarbetarna för att riva huset utan att ha klara papper på att han ägde det. Konkurrerande ägarintressen kallar då till sig polisen och tumult utbryter.
Det är något väldigt kambodjanskt över den här situationen. Oklart ägande - antingen på grund av att ingen har klara papper eller tydlig lagfart eftersom fastighetsregistret är av ytterst dålig kvalitet. Dåligt fungerande rättssystem som gör det väldigt vanskligt att gå till domstolen för att lösa tvister. Den som betalar mest får normalt rätt. Dålig konfliktlösningsförmåga som kommer ur sociala och kulturella hierarkiska mönster - en total oförmåga att kompromissa.
Hursomhelst har folket på gatan fått något att prata om i flera veckor framåt.
Subscribe to:
Posts (Atom)