Det goda samhället skapas genom mänskliga kompromisser

Dagens andra text!
Jan Björklund har en alldeles speciell plats i mitt politiska skräckkabinett. Han står staty mitt i salen för Arroganta Populister.

I Sverige bär i stort sett ingen kvinna burka - den afghanska klädedräkten med galler för ansiktet. Några hundra bär niqab, den ansiktstäckande variant som finns i Mellanöstern. Av dessa arbetar, låt säga, färre än 20 i svenska skolor. En av dessa kvinnor skapade för något år sedan ett riktigt rabalder när hon ansåg sig diskriminerad på sin barnskötarutbildning och gick till DO. Hon var förbjuden att fortsätta om hon inte tog av sig sin niqab.

Under fyra år bodde och arbetade jag i Hammarkullen som folkhögskolelärare och i min grupp mötte jag många djupt troende muslimer. Vi arbetade hårt på att skapa en anda där dialog var det viktigaste verktyget för att skapa ömsesidig förståelse. Det funkade alldeles utmärkt. Min erfarenhet är att hur troende någon än är, så går det i nio fall av tio att lösa problemen. Den sista tiondelen får man kanske betrakta som rättshaverister.

Jag återvänder till "internetklippen" från den debatt som var kring DO-anmälan och ur undertexten förstår man att den unga kvinnan troligen blivit bemött kompromisslöst och hårt. Själv skriver hon i Expressen (20/9-2009) "det var inte förrän den andra veckan jag kallades ut och fick reda på att rektorn hade tagit ett beslut om att förbjuda niqab.".

Ord och inga visor från skolans sida, men knappast konstruktivt. Men det är så här vårt samhälle utvecklas just nu. Jan Björklund och några andra kollegor i främst (fp) och (m) går i bräschen gång på gång för enkla lösningar som utestänger allt fler människor från värdighet och valfrihet.

I det enskilda fallet skulle givetvis rektorn och ansvarig lärare diskuterat med den unga kvinnan om en lösning (hon erbjöd också kompromisslösningar själv). Sedan är det ju upp till den blivande arbetsgivaren att ställa villkor på lämplig arbetsklädsel vilket de har rätt till enligt beslut av Skolverket 2003. Det behövs alltså ingen lagstiftning för detta. Och skall vi verkligen lagstifta för de få fall där det havererar trots professionellt hanterande av skolledningen? Är det så vi skall ha det så kan jag se ett lavinartat behov av nya lagar.

Jag ser paralleller mellan den nyauktoritära politiska kulturen i Sverige och här i Kambodja. Också här hänger man sig åt lagen för att kompensera för sin oförmåga att nå kompromisser i både det stora och det lilla. Det är kanske ett av de största utvecklingshindren som finns. Tilltron till lagtexter, frånvarotimmar i betygen, paragrafrytteriet som gör 14-åriga gravida flyktingflickor till "testfall" för avvisningsbeslut visar på ett samhälle i kris där det saknas en vision om vad man vill med samhället.

Jan Björklunds förslag är rasistiskt. Själv är han nog inte mer rasistisk än någon annan; han är bara cynisk. Han driver egentligen ingen egen politik - därför finns allt mindre liberalism i (fp). Han lyssnar på vad folk säger i stunden på fikapusen och gör det till sin politik. Men ingen organisation kan utvecklas enbart genom fikapauslösningar, ännu mindre kan man utveckla ett samhälle. Det är kanske dags att genomskåda bluffen? Han vet faktiskt inte vad han vill. Men hans framgångar visar kanske också på ett förvirrat folk som inte vet hur livet kan bli bättre. Det är då man vänder ryggen till de svaga.