Nu har jag varit skolförälder i internationell miljö i över sju terminer på två internationella skolor. Det har varit väldigt intressant.
Under tiden har jag också följt den svenska skoldebatten. Den berättar om en skola i kris, med dålig ordning och elever utan kunskaper. Man jämför sig med skolor i andra länder som uppges vara mycket bättre. Så hur är det då att ha barn på den internationella elitens elitskolor? The top of the top? Hur går det för dessa kunskapssvaga och odisciplinerade svenska barn?
Någon kanske nu invänder att svenska barn i internationell miljö har priviligierade och välutbildade föräldrar. Det är nog sant. Men det gäller ju nästan alla barn på barnens skola. Min dotter är vän med ambassadörens dotter, en prinsessa och FN-chefer. Min son är vän med kamrater som har föräldrar som är ledande jurister i Khmer Rouge-tribunalen. Så även om de svenska barnen har goda förutsättningar hemifrån är konkurrensen hård.
Eftersom vi bor i ett asiatiskt land där inte minst många koreaner, japaner och kineser bor så är många av skolkamraterna därifrån. För dem är studierna dödsviktiga och familjeäran står på spel om barnens misslyckas. De sliter timmar varje kväll med läxor. För dem är det stenhård tävling.
Trots detta går det bra för de allra flesta svenska barn. Betygen är oftast på övre halvan och inte så få har fått awards för sina prestationer. Detta trots att flera av dem gått merparten av sin skoltid i svensk skola.
I går hade jag ändå ett möte med rektorn. En amerikan. Min dotter som läser International Baccelaureate har ett problem med en lärare och det har inte gått så bra för henne i detta enda ämne. Rektorn hanterade mitt möte proffsigt. Senare på eftermiddagen pratade han med min dotter. I slutet på mötet sade han hur imponerad han var över hur moget hon resonerade kring problemet - att hon verkade mycket äldre än sina 16 år.
Eftersom ett av problemen varit att den aktuella läraren aldrig gick till henne och pratade om de problem han upplevde att hon hade, hade jag i mitt möte pekat på hur viktigt det var att involvera Linn först av allt om det var problem. Linn tryckte nog ännu hårdare på detta. Så när han senare pratade med Linn reflekterade han direkt till henne:
"Det är märkligt, alla svenska föräldrar vill att vi skall gå till eleven först och sedan komma till dem. Men de asiatiska föräldrarna vill absolut att vi skall komma till dem före vi går till eleven", sade han.
Hans reflektion visade hur skolan handlar om mycket mer än kunskaper. Det faktum att svenska skolan inte jobbar med tysta grupper och auktoritära lärare samt vill ha elever som tar eget ansvar så får man elever som kan resonera och se olika perspektiv. I en lärandesituation är detta givetvis ovärderligt.
Jag hör om utlandssvenska familjer i regionen - inte bara här i Kambodja - om hur de svenska eleverna är duktiga, självständiga och framgångsrika i skolan var de än är. Detta säger något om den jämlika offentligfinansierade svenska skolan, men också väldigt mycket om den skolpolitiska domedagsdebatten och ärligheten hos vissa ledande skolpolitiker.
Vill mina barn återvända till svenska skolan? Nej, absolut inte. Men det handlar mera om den stimulerande internationella miljön och alla barn från olika delar av världen och olika kulturer än om skolkvalitet i sig. När mina barn var i lågstadieåldern bodde vi i svenskglesa Hammarkullen. De gick i småskolan där. Det var en fantastisk skola och de bästa skolåren för dem i Sverige. Detta säger något om värdet av den mångkultur i Sverige som alltför många uppfattar som ett problem, men också väldigt mycket om de rädslor som präglar det svenska samhället.
Wednesday, February 3, 2010
Tuesday, January 26, 2010
Ny blogg: "Utveckling i Arbete"
Jag har skapat en ny blogg, mera fokuserad på biståndsarbete.
Den hittas på www.utvecklingiarbete.blogspot.com
www.destinationpnh.blogspot.com kommer att vara kvar, men den kommer att få vila ett tag nu. När den kommer tillbaka blir den av mera privat karaktär. Familj, grillparties, stränder och annat sånt man som expat kan uppleva när man arbetar i detta vackra land.
/Jens
Den hittas på www.utvecklingiarbete.blogspot.com
www.destinationpnh.blogspot.com kommer att vara kvar, men den kommer att få vila ett tag nu. När den kommer tillbaka blir den av mera privat karaktär. Familj, grillparties, stränder och annat sånt man som expat kan uppleva när man arbetar i detta vackra land.
/Jens
Monday, December 7, 2009
Klimat, demokrati & konspirationer
Idag öppnar klimatmötet i Köpenhamn. Något som heter Climategate har synts i media. Det är en ickehändelse. Någon har hackat sig in i ett klimatforskiningsinstitut och fångat upp en rad epost med "tvivelaktiga" formuleringar. Det mesta är taget ur sitt sammanhang, och än så länge har inte någon lyckats skapa en klimatalarmistisk konspiration ur materialet. Om ändå hackaren gjort sig det besväret.
Flera kambodjaner har åkt till Köpenhamn. Vad som inte syns så ofta i debatten är att klimatförändringen redan idag slår hårt mot många fattiga länder. I Kambodja säger de fattiga jordbrukarna att vädret blivit helt oförutsägbart. Seklers nedärvd väderkunskap har på några få år gjorts värdelös. Gamla rissorter klarar sig inte längre.
För några veckor sedan slog tyfonen Ketsana till. Sveriges radio ringde mig vid lunch samma dag och undrade om det fanns några offer. Hur skulle jag veta som satt i Phnom Penh? Landets östra delar var översvämmat och vattennivåerna var höga, men här finns inga teveteam i, eller direktrapporter från katastrofområdet. Inga journalister flög in i förväg för att vänta in stormen. Vägarna var ofarbara om de fanns kvar. Vi jobbade kort sagt som vanligt i ett regnigt Phnom Penh ovetandes om vad som utspelades några hundra kilometer österut.
Några veckor senare kommer dödsiffrorna, cirka 50 omkomna och tiotusentals har fölorat sina hem och sin försörjning. Sveriges Radio ringer inte längre. Under några dagar hamnade några fattiga länder i medieljuset, men egnetligen fick inte läsarna, lyssnarna och tittarna veta någonting. Sedan försvann uppmärksamheten.
Klimatet är ett pågående drama. Det pågick innan Ketsana och det fortsatte efteråt, och det fortsätter hela tiden. Samtidigt tror även välutbildade människor på att någon hittat på det hela för att skapa alltifrån nya skatter till forskningsanslag till världsherravälde. Någon vänder på klimatforskarnas teorier och tycker vi skall förbereda oss på nästa istid istället. Världen har blivit bra konstig när välutbildade människor kommer på komplicerade teorier om hur överheten försöker lura vanliga människor, medan fattiga risbönder i Kambodja som inte kan läsa och skriva med självklarhet i rösten förklarar att världen har förändrats mitt framför deras ögon och att hela deras utkomst är hotad.
Förhoppningarna på klimatmötet i Köpenhamn har blivit allt lägre, men jag tror det kan komma mycket gott ur mötet om man inte vill för mycket. Då kan det gå att sänka den politiska garden och man blir mindre rädd för att sitta med Svarte Petter när mötet är slut. För övrigt hörde jag på BBC i veckan hur privata entreprenörer i Kina investerar enorma summor i modern energiteknik. Där snackar man inte som här.
Det är plågsamt för mig som jobbar med demokrati och mänskliga rättigheter at se debatten i Sverige och västvärlden. Jag tycker det ställer vissa frågor om våra demokratiska fundament när man läser om klimatdebatten, hör om minaretförbud och om (sd):s framgångar. Hundra år av demokratisk utveckling och vi har inte kommit längre än så. Ändå, jag tror förnuftet segrar till slut. Det brukar bli så i öppna debatter även om det ofta ser hopplöst ut.
Flera kambodjaner har åkt till Köpenhamn. Vad som inte syns så ofta i debatten är att klimatförändringen redan idag slår hårt mot många fattiga länder. I Kambodja säger de fattiga jordbrukarna att vädret blivit helt oförutsägbart. Seklers nedärvd väderkunskap har på några få år gjorts värdelös. Gamla rissorter klarar sig inte längre.
För några veckor sedan slog tyfonen Ketsana till. Sveriges radio ringde mig vid lunch samma dag och undrade om det fanns några offer. Hur skulle jag veta som satt i Phnom Penh? Landets östra delar var översvämmat och vattennivåerna var höga, men här finns inga teveteam i, eller direktrapporter från katastrofområdet. Inga journalister flög in i förväg för att vänta in stormen. Vägarna var ofarbara om de fanns kvar. Vi jobbade kort sagt som vanligt i ett regnigt Phnom Penh ovetandes om vad som utspelades några hundra kilometer österut.
Några veckor senare kommer dödsiffrorna, cirka 50 omkomna och tiotusentals har fölorat sina hem och sin försörjning. Sveriges Radio ringer inte längre. Under några dagar hamnade några fattiga länder i medieljuset, men egnetligen fick inte läsarna, lyssnarna och tittarna veta någonting. Sedan försvann uppmärksamheten.
Klimatet är ett pågående drama. Det pågick innan Ketsana och det fortsatte efteråt, och det fortsätter hela tiden. Samtidigt tror även välutbildade människor på att någon hittat på det hela för att skapa alltifrån nya skatter till forskningsanslag till världsherravälde. Någon vänder på klimatforskarnas teorier och tycker vi skall förbereda oss på nästa istid istället. Världen har blivit bra konstig när välutbildade människor kommer på komplicerade teorier om hur överheten försöker lura vanliga människor, medan fattiga risbönder i Kambodja som inte kan läsa och skriva med självklarhet i rösten förklarar att världen har förändrats mitt framför deras ögon och att hela deras utkomst är hotad.
Förhoppningarna på klimatmötet i Köpenhamn har blivit allt lägre, men jag tror det kan komma mycket gott ur mötet om man inte vill för mycket. Då kan det gå att sänka den politiska garden och man blir mindre rädd för att sitta med Svarte Petter när mötet är slut. För övrigt hörde jag på BBC i veckan hur privata entreprenörer i Kina investerar enorma summor i modern energiteknik. Där snackar man inte som här.
Det är plågsamt för mig som jobbar med demokrati och mänskliga rättigheter at se debatten i Sverige och västvärlden. Jag tycker det ställer vissa frågor om våra demokratiska fundament när man läser om klimatdebatten, hör om minaretförbud och om (sd):s framgångar. Hundra år av demokratisk utveckling och vi har inte kommit längre än så. Ändå, jag tror förnuftet segrar till slut. Det brukar bli så i öppna debatter även om det ofta ser hopplöst ut.
Sunday, November 29, 2009
Att återskapa den kambodjanska drömmen
På teven spelar khmerpopen. Tidigare idag lade jag in en videosnutt med 60- och 70-talets populäraste sångfågel i Kambodja: Ros Sereysothea. Hon, liksom många andra artister försvann under Röda Khmererna.
Kambodja betraktades innan krigen som ett föregångsland i sydostasien. 50-talet var en period då egensinniga mixar av västligt och khmer skapade helt nya uttryck. Arkitekten Van Molyvann skapade en helt egen modern arkitektur i betong tydligt inspirerad av franska utopiska arkitekter som Le Corbusier. Skalan är mindre och mer mänsklig än hos Le Corbusier. Det märkliga är att idag kallas 50-tals villor på hyresmarknaden för "old khmer villas", medan nybyggda urfula fuskantikvillor kallas för "modern khmer villa". 50-talshusen är fantastiska i form och de är väldigt ljusa och samtidgt svala inomhus. Tyvärr är de ofta i riktigt dåligt skick, och alltför många rivs för att ge plats åt nya gräsliga skapelser skapade av nyrika regeringstjänstemän med sidoinkomster samt brackiga affärsmän.
Ändå, man kan se en spirande medvetenhet om värdet av god arkitektur bland många investerare och flera vackra nybyggen har dykt upp här och var de senaste två åren.
Inom musiken importerade man friskt från väst. Ros Sereysothea och Sin Sisamuth hette de två största stjärnorna. Båda försvann under röda khmerernas tid. Deras inspelningar blev liggandes bland allt skräp i det tomma Phnom Penh och först på senare år har man börjat återupptäcka dem. Det finns nästan inga filmupptagningar och ljudupptagningarna är av dålig kvalitet. De som lyckades fly Kambodja lämnade vanligen sina vinylskivor och kassetter hemma.
Precis som inom arkitekturen skapades en helt egen stil, en märklig blandning av västerländsk rock, både med blueston men också gärna med mera psykedeliska tongångar, samt kambodjansk folkmusik. Det är suggestivt och med en särpräglad sångteknik.
När jag lyssnar på dagerns popmusik med khmerer inser jag hur levande det här arvet från 50-talet och fram till 1975 är. Man kan alla sånger och man kan enkelt sjunga med. Väldigt mycket av det som spelas på teven idag var ursprungligen inspleat av Sin Sisamuth och Ros Sereysothea. Det är som om svenska 20-åringar skulle kunna alla låtar av Hep Stars och Hootenanny Singers, och alla unga band repa deras låtar i villagaraget (dock vill jag påstå att khmermusiken höll något högre konstnärlig kvalitet, den är unik).
Idag finns ett spännande Khmer-amerikanskt band som kallar sig Dengue Fever. Ett gäng skäggiga hippieamerikaner och en kambodjansk bröllopssångerska har skapat ett alldeles unikt sound med inspiration hämtad från den tidens två stora fixstjärnor. Låtar som "Tip My Canoe" och "I´m Sixteen" görs i samma anda som för 40 år sedan med en alldeles modern twist.
Vi tänker ofta på Kambodja som ett land med enorma problem. Men här finns en framåtanda också och väldigt mycket hopp. Man har varit på den absoluta botten. Det är en tid av återupptäckande och återskapande, inte bara materiellt utan också kulturellt. Det är synd att politikerna fäster så lite avseende vid detta, och när de gör det, vill de gärna återskapa någon slags kitchig nationalromantik, både mentalt och rent fysiskt. För dem är arvet efter Vann Molyvann inte speciellt viktigt. Hans arkitektur uppskattas inte (förutom Independence Monument).
Nu spelar detta inte så stor roll. Människor väljer sina egna vägar. Exilkambodjaner som återvänder försöker återskapa det Kambodja som de levde i innan krigen, eller om de är unga, som de tror det var. De många kulturintresserade utlänningarna i landet har också lämnat stora bidrag. Det försöker skapa det moderna Kambodja som aldrig riktigt blev färdigt.
Kambodja betraktades innan krigen som ett föregångsland i sydostasien. 50-talet var en period då egensinniga mixar av västligt och khmer skapade helt nya uttryck. Arkitekten Van Molyvann skapade en helt egen modern arkitektur i betong tydligt inspirerad av franska utopiska arkitekter som Le Corbusier. Skalan är mindre och mer mänsklig än hos Le Corbusier. Det märkliga är att idag kallas 50-tals villor på hyresmarknaden för "old khmer villas", medan nybyggda urfula fuskantikvillor kallas för "modern khmer villa". 50-talshusen är fantastiska i form och de är väldigt ljusa och samtidgt svala inomhus. Tyvärr är de ofta i riktigt dåligt skick, och alltför många rivs för att ge plats åt nya gräsliga skapelser skapade av nyrika regeringstjänstemän med sidoinkomster samt brackiga affärsmän.
Ändå, man kan se en spirande medvetenhet om värdet av god arkitektur bland många investerare och flera vackra nybyggen har dykt upp här och var de senaste två åren.
Inom musiken importerade man friskt från väst. Ros Sereysothea och Sin Sisamuth hette de två största stjärnorna. Båda försvann under röda khmerernas tid. Deras inspelningar blev liggandes bland allt skräp i det tomma Phnom Penh och först på senare år har man börjat återupptäcka dem. Det finns nästan inga filmupptagningar och ljudupptagningarna är av dålig kvalitet. De som lyckades fly Kambodja lämnade vanligen sina vinylskivor och kassetter hemma.
Precis som inom arkitekturen skapades en helt egen stil, en märklig blandning av västerländsk rock, både med blueston men också gärna med mera psykedeliska tongångar, samt kambodjansk folkmusik. Det är suggestivt och med en särpräglad sångteknik.
När jag lyssnar på dagerns popmusik med khmerer inser jag hur levande det här arvet från 50-talet och fram till 1975 är. Man kan alla sånger och man kan enkelt sjunga med. Väldigt mycket av det som spelas på teven idag var ursprungligen inspleat av Sin Sisamuth och Ros Sereysothea. Det är som om svenska 20-åringar skulle kunna alla låtar av Hep Stars och Hootenanny Singers, och alla unga band repa deras låtar i villagaraget (dock vill jag påstå att khmermusiken höll något högre konstnärlig kvalitet, den är unik).
Idag finns ett spännande Khmer-amerikanskt band som kallar sig Dengue Fever. Ett gäng skäggiga hippieamerikaner och en kambodjansk bröllopssångerska har skapat ett alldeles unikt sound med inspiration hämtad från den tidens två stora fixstjärnor. Låtar som "Tip My Canoe" och "I´m Sixteen" görs i samma anda som för 40 år sedan med en alldeles modern twist.
Vi tänker ofta på Kambodja som ett land med enorma problem. Men här finns en framåtanda också och väldigt mycket hopp. Man har varit på den absoluta botten. Det är en tid av återupptäckande och återskapande, inte bara materiellt utan också kulturellt. Det är synd att politikerna fäster så lite avseende vid detta, och när de gör det, vill de gärna återskapa någon slags kitchig nationalromantik, både mentalt och rent fysiskt. För dem är arvet efter Vann Molyvann inte speciellt viktigt. Hans arkitektur uppskattas inte (förutom Independence Monument).
Nu spelar detta inte så stor roll. Människor väljer sina egna vägar. Exilkambodjaner som återvänder försöker återskapa det Kambodja som de levde i innan krigen, eller om de är unga, som de tror det var. De många kulturintresserade utlänningarna i landet har också lämnat stora bidrag. Det försöker skapa det moderna Kambodja som aldrig riktigt blev färdigt.
Friday, November 27, 2009
Tillbaka! Nu glömmer vi Thaksin
Thaksin har lämnat Kambodja och tystnaden har lägrat sig. Fortfarande är ambassadörerna hemkallade och en thailändsk anställd på flygplatsen i Phnom Penh är häktad för spioneri. Hela historien är helt bisarr från början till slut, men de flesta bedömare ser Thakisn som den riktigt stora förloraren. Hans popularitet sjönk som en sten i Thailand, medan premiärministern Abbhisit sköt upp som en raket. Abbhisit är ung och fräsch och modern jämfört med de gamla militära typerna som dominerat politiken förut. Och business tycoons som Thaksin är också på väg att bli anno dazumal även om han har stora supporterskaror fortfarande. Thailand har haft en stökig tid bakom sig, men själv tror jag att processen har varit en välsignelse. Man är på väg att bli en modern demokrati där militären väljer att stanna i sina baracker när det stormar på gatorna. Det är samma väg som de flesta andra större stater i ASEAN redan har gått.
När det gäller konflikten tror jag alla parter bara vill glömma den. Många i Kambodja håller med Hun Sen eftersom man ogillar Thailand (man har ett nationalistiskt problem i Kambodja), men många som har lite överblick och utbildning har skakat på huvudet åt hela historien. Inom ASEAN har man starkt ogillat bråket och Hun Sen har nog tappat poäng bland sina kollegor i regionen.
Den stackars flygplatsadministratören blir säkert också släppt snart. Han är anklagad för att ha stulit listan över flygplanstrafiken på flygplatsen. Men det har ju varit hans jobb att hålla reda på just denna lista. Vad som sedan hänt är att Thailands ambassadör ringt honom om vilka flygplan som skall landa. Den spionerianklagade meddelade detta och ett av planen som precis landat var just Thaksins privatjet. Informationen han lämnade är inte hemlig. Det visar lite hur det kambodjanska rättsväsendetärv kopplat till politik.
I tisdags lyssnade jag på premiärministern Hun Sen. Han talade i en och en halv timme. Han hade egentligen 45 minuter, men det är så det är. Det var ett 30-årsjubileum och han talade minnen från 80-talets tuffa tid av embargo och isolation. Då och då klämde han in ett politisk angrepp på sånt och sådana han inte gillade. I ett svenskt politiskt perspektiv var det helt knas. Hans syn på demokrati och hans argumentation kan på många sätt ifrågasättas.
Men det går, när man ser honom live, att förstå varför han är en stark politisk ledare. Han känns genuin i sitt framträdande. "Här är jag. Jag är Hun Sen och ingen annan. Jag ber inte om ursäkt för att jag finns eller för att jag tycker saker". Det var väldigt intressant att uppleva.
Forced evictions fortsätter i stor skala på landsbygden. Internationella plantageföretag förvärvar mark genom 99-åriga koncessioner. Marken är redan bebodd och brukad, och de fattiga som bor där blir bortkörda med våld av polis och militär.
De som gör motstånd fängslas och döms på väldigt lösa grunder. Polis och militär som skjuter försvarslösa blir aldrig utredda eller dömda. Det är extremt hänsynslöst och omänskligt.
I söndags kom jag hem från en veckolång konferens i Nepal. Mer om den kan man läsa här. Den handalde om Appreciative Inquiry och det är en filosofi jag tror mycket på. Annars var det bensinbrist i Kathmandu Valley. Det berodde enligt dagstidningen Kathmandu Post på att tankbilarna fastnade i "trafikstockningar" i söder nära Indien. Lite märkligt kan man tycka med trafikstockningar om det inte finns bensin. Sanningen var att strejkande hade blockerat vägarna i dalen.
När det gäller konflikten tror jag alla parter bara vill glömma den. Många i Kambodja håller med Hun Sen eftersom man ogillar Thailand (man har ett nationalistiskt problem i Kambodja), men många som har lite överblick och utbildning har skakat på huvudet åt hela historien. Inom ASEAN har man starkt ogillat bråket och Hun Sen har nog tappat poäng bland sina kollegor i regionen.
Den stackars flygplatsadministratören blir säkert också släppt snart. Han är anklagad för att ha stulit listan över flygplanstrafiken på flygplatsen. Men det har ju varit hans jobb att hålla reda på just denna lista. Vad som sedan hänt är att Thailands ambassadör ringt honom om vilka flygplan som skall landa. Den spionerianklagade meddelade detta och ett av planen som precis landat var just Thaksins privatjet. Informationen han lämnade är inte hemlig. Det visar lite hur det kambodjanska rättsväsendetärv kopplat till politik.
I tisdags lyssnade jag på premiärministern Hun Sen. Han talade i en och en halv timme. Han hade egentligen 45 minuter, men det är så det är. Det var ett 30-årsjubileum och han talade minnen från 80-talets tuffa tid av embargo och isolation. Då och då klämde han in ett politisk angrepp på sånt och sådana han inte gillade. I ett svenskt politiskt perspektiv var det helt knas. Hans syn på demokrati och hans argumentation kan på många sätt ifrågasättas.
Men det går, när man ser honom live, att förstå varför han är en stark politisk ledare. Han känns genuin i sitt framträdande. "Här är jag. Jag är Hun Sen och ingen annan. Jag ber inte om ursäkt för att jag finns eller för att jag tycker saker". Det var väldigt intressant att uppleva.
Forced evictions fortsätter i stor skala på landsbygden. Internationella plantageföretag förvärvar mark genom 99-åriga koncessioner. Marken är redan bebodd och brukad, och de fattiga som bor där blir bortkörda med våld av polis och militär.
De som gör motstånd fängslas och döms på väldigt lösa grunder. Polis och militär som skjuter försvarslösa blir aldrig utredda eller dömda. Det är extremt hänsynslöst och omänskligt.
I söndags kom jag hem från en veckolång konferens i Nepal. Mer om den kan man läsa här. Den handalde om Appreciative Inquiry och det är en filosofi jag tror mycket på. Annars var det bensinbrist i Kathmandu Valley. Det berodde enligt dagstidningen Kathmandu Post på att tankbilarna fastnade i "trafikstockningar" i söder nära Indien. Lite märkligt kan man tycka med trafikstockningar om det inte finns bensin. Sanningen var att strejkande hade blockerat vägarna i dalen.
Saturday, October 17, 2009
Typisk expatriate lördag
Det har varit en tuff dag i dag.
0630: Jag gick upp vid halv sju och hjälpte Mattias att komma upp och iväg till basket-turneringen på Northbridge.
0830: Jag och Boel åkte iväg själva vid halv nio för att se på matcherna. Mattias lag, ISPP Falcons vann båda sina matcher mot NISC (Northbridge Intl School Cambodia) och Logos International School. Vid första matchen träffar vi indiern Seths familj. Hela klanen är där. Vi känner dem sedan vi kom till Kambodja. Jag snackar med James vars son är klasskompis med Mattias som också spelar. Växlar några ord med andra föräldrar också. Hälsar på ISPP-rektorn Barry, och på NISCs Elementary rektor John. Vi hade tänkt gå ut och äta, men nu går det inte på onsdag som John och Lois föreslagit eftersom jag åker till Thailand i morgon. Vi siktar på mitten av novmeber istället.
1030: Boel åkte mellan matcherna för att hjälpa en annan familj att intervjua en ny hemhjälp.
1230: Mattias och jag kom hem vid halv ett. Han var väldigt nöjd och han har gjort sin pappa stolt också. Han spelade riktigt bra och nästan felfritt i sista matchen.
1300: Jag och Boel åt lunch med en gammal kollega till mig på Comme de La Maison.
1430: Vi såg på teater på skolan. Mattias var ljud- och ljusansvarig.
1700: Föreställningen var bra men lång. Helt elevarrangerad: manus, musik och scenografi. Kul! I pausen träffade man massor med bekanta igen. Mycket privatsnack, lite jobbsnack. Hemma igen.
1845: Linn kör ut oss ur hemmet. Hon har middag med kompisar i kväll. Vi hämtar upp en annan gammal kollega på besök och äter middag på Tamarind. Boels kollegor har fest på andra våningen så vi sätter oss nere vid entrén. Det kan bli för mycket jobb. Vi hälsar på några av dem när de passerar oss. Efterrätten intar vi på Garden Center Café som är stadens bästa sticky rice med mango.
2200: Hemma. I morgon bitti åker jag till Chiang Mai. Packar. Barnen är borta. Linn är på stan med kompisarna och Mattias sover över hos Mark.
2340: Jag skriver detta och är trött och nöjd efter en ovanligt hektisk lördag.
Det är sådana här dagar man känner att Phnom Penh är litet. Hela lördagen har varit som ett cocktailparty med möten med vänner och ytligt bekanta i en strid ström. Fast utan snittar och paraplydrinkar. Godnatt!
0630: Jag gick upp vid halv sju och hjälpte Mattias att komma upp och iväg till basket-turneringen på Northbridge.
0830: Jag och Boel åkte iväg själva vid halv nio för att se på matcherna. Mattias lag, ISPP Falcons vann båda sina matcher mot NISC (Northbridge Intl School Cambodia) och Logos International School. Vid första matchen träffar vi indiern Seths familj. Hela klanen är där. Vi känner dem sedan vi kom till Kambodja. Jag snackar med James vars son är klasskompis med Mattias som också spelar. Växlar några ord med andra föräldrar också. Hälsar på ISPP-rektorn Barry, och på NISCs Elementary rektor John. Vi hade tänkt gå ut och äta, men nu går det inte på onsdag som John och Lois föreslagit eftersom jag åker till Thailand i morgon. Vi siktar på mitten av novmeber istället.
1030: Boel åkte mellan matcherna för att hjälpa en annan familj att intervjua en ny hemhjälp.
1230: Mattias och jag kom hem vid halv ett. Han var väldigt nöjd och han har gjort sin pappa stolt också. Han spelade riktigt bra och nästan felfritt i sista matchen.
1300: Jag och Boel åt lunch med en gammal kollega till mig på Comme de La Maison.
1430: Vi såg på teater på skolan. Mattias var ljud- och ljusansvarig.
1700: Föreställningen var bra men lång. Helt elevarrangerad: manus, musik och scenografi. Kul! I pausen träffade man massor med bekanta igen. Mycket privatsnack, lite jobbsnack. Hemma igen.
1845: Linn kör ut oss ur hemmet. Hon har middag med kompisar i kväll. Vi hämtar upp en annan gammal kollega på besök och äter middag på Tamarind. Boels kollegor har fest på andra våningen så vi sätter oss nere vid entrén. Det kan bli för mycket jobb. Vi hälsar på några av dem när de passerar oss. Efterrätten intar vi på Garden Center Café som är stadens bästa sticky rice med mango.
2200: Hemma. I morgon bitti åker jag till Chiang Mai. Packar. Barnen är borta. Linn är på stan med kompisarna och Mattias sover över hos Mark.
2340: Jag skriver detta och är trött och nöjd efter en ovanligt hektisk lördag.
Det är sådana här dagar man känner att Phnom Penh är litet. Hela lördagen har varit som ett cocktailparty med möten med vänner och ytligt bekanta i en strid ström. Fast utan snittar och paraplydrinkar. Godnatt!
Thursday, October 1, 2009
60 år från kommunism till kommunism
1989 i juli stod jag på Himmelska Fridens torg i Beijing. Det var en och en halv månad sedan protesterna och den våldsamma upplösningen på Tian An Men. Mitt ressällskap hade fått specialtillstånd att komma in på torget. På marken såg man fortfarande spåren efter Folkets Befrielsearmés stridsvagnar. De mäktiga lyktstolparna var omgivna av byggnadsställningar. Det var stort, tomt och lite skrämmande. Några hundra meter längre ner marscherade stramt en pluton soldater över torget. Beijing var tomt på utlänningar, men det kände som hela stande var inne i en djup depression. Äldre män bar likadana Maokostymer och det var märkligt tyst överallt. Vid de stora gatukorsningarna stod beväpnade soldater vakt. Väggtidningarna visade efterlysningar på demonstranter. På teven visade man mödrar som sörjde sina döda soldatsöner. 1989 var det 40 år sedan revolutionen. Den 26 september samma år drog sig Vietnams armé ut ur Kambodja och några månader senare föll muren i Europa.
1 oktober 2009 ser jag på kinesisk teve här i Phnom Penh hur Tian An Men är fyllt av hundratusen människor i färgglada dräkter i ett mäktigt koordinerat skådespel med musik, fyrverkeri och de kommunistiska Kinas ledare sittande på balustraden över jätteporträttet på Mao. Torget är fullt men på flygbilderna ser jag hur Tian An Men Avenue är helt tom på bilar. Beijing är åter avstängt. Många stadsbor har rest till provinsen för det är åtta dagar helg. De hundratusen inne på Tian An Men är speciellt utvalda.
Det slår mig när jag ser tevebilderna att de som står nere på torget och uppträder måste vara många fler än åskådarna på plats, och att ingen egentligen ser speciellt mycket av de rörelser och färglada mönster som skapas med olika tekniker. Det är som en fotbollsmatch där spelarna tittar på publiken och inte tvärtom. Endast flygfotografen som sitter i sin helikopter ser hela spektaklet. Det hela är föreställning för världen, men helt utan det kinesiska folket. Premiärminister Hu Jintao och hans helmanliga toppskikt sitter och tittar på och dricker te ur sina kinesiska muggar med lock.
1989 var det svårt att tro Kina skulle vara där det är idag. Jag minns vårt besök på det nybyggda Hotel Sheraton där vi köpte flygbiljetter till Yunnan. Det var en föraning om vad som komma skulle. Men fortfarande flög man dit med en gammal rysk jet med det numera insomnade statliga flygbolaget CAAC.
I väst hävdar vi att demokratin är en förutsättning för marknadsekonomin och vice versa. Jag har alltid varit tveksam till detta. Det känns konstigt att mänskliga rättigheter och medbestämmande skall vara knuten till ekonomisk nytta och endast det. Och otaliga är bevisen att marknadsekonomins krafter har använts för att förtrycka människor. För mig har mänskliga rättigheter och demokrati ett egenvärde och det är en naturlig del av ett mänskligt samhälle. Kina är bekräftelsen att jag har rätt. Deras tillväxt för 2009 är beräknad till 9% och de erövrar välstånd snabbare än något annat stort utvecklingsland i världen. Jag tycker Kina är en knäpp på näsan åt alla som villkorat demokrati med marknadsekonomi.
Det är en rätt obehaglig sanning att en i många avseenden hänsynslös diktatur som varit skuld till miljoner människors död också samtidigt på några decennier lyckades bryta gamla feodala mönster och orättvisor och ge nya grupper människor tillgång till utbildning och hälsa. Många säger att kommunismen är död. Men man glömmer att den kommunistiska revolutionen, trots sina brott, lagt grunden för ett helt nytt samhälle i både Kina och Vietnam. Jag säger inte att det är rätt - det är snarare obehagligt. Men mest är det en påminnelse att demokrati och mänskiga rättigheter har ett egenvärde oavsett politisk ideologi. För ingen tycker väl det är rätt att någon skall behöva offras i ideologins namn?
1 oktober 2009 ser jag på kinesisk teve här i Phnom Penh hur Tian An Men är fyllt av hundratusen människor i färgglada dräkter i ett mäktigt koordinerat skådespel med musik, fyrverkeri och de kommunistiska Kinas ledare sittande på balustraden över jätteporträttet på Mao. Torget är fullt men på flygbilderna ser jag hur Tian An Men Avenue är helt tom på bilar. Beijing är åter avstängt. Många stadsbor har rest till provinsen för det är åtta dagar helg. De hundratusen inne på Tian An Men är speciellt utvalda.
Det slår mig när jag ser tevebilderna att de som står nere på torget och uppträder måste vara många fler än åskådarna på plats, och att ingen egentligen ser speciellt mycket av de rörelser och färglada mönster som skapas med olika tekniker. Det är som en fotbollsmatch där spelarna tittar på publiken och inte tvärtom. Endast flygfotografen som sitter i sin helikopter ser hela spektaklet. Det hela är föreställning för världen, men helt utan det kinesiska folket. Premiärminister Hu Jintao och hans helmanliga toppskikt sitter och tittar på och dricker te ur sina kinesiska muggar med lock.
1989 var det svårt att tro Kina skulle vara där det är idag. Jag minns vårt besök på det nybyggda Hotel Sheraton där vi köpte flygbiljetter till Yunnan. Det var en föraning om vad som komma skulle. Men fortfarande flög man dit med en gammal rysk jet med det numera insomnade statliga flygbolaget CAAC.
I väst hävdar vi att demokratin är en förutsättning för marknadsekonomin och vice versa. Jag har alltid varit tveksam till detta. Det känns konstigt att mänskliga rättigheter och medbestämmande skall vara knuten till ekonomisk nytta och endast det. Och otaliga är bevisen att marknadsekonomins krafter har använts för att förtrycka människor. För mig har mänskliga rättigheter och demokrati ett egenvärde och det är en naturlig del av ett mänskligt samhälle. Kina är bekräftelsen att jag har rätt. Deras tillväxt för 2009 är beräknad till 9% och de erövrar välstånd snabbare än något annat stort utvecklingsland i världen. Jag tycker Kina är en knäpp på näsan åt alla som villkorat demokrati med marknadsekonomi.
Det är en rätt obehaglig sanning att en i många avseenden hänsynslös diktatur som varit skuld till miljoner människors död också samtidigt på några decennier lyckades bryta gamla feodala mönster och orättvisor och ge nya grupper människor tillgång till utbildning och hälsa. Många säger att kommunismen är död. Men man glömmer att den kommunistiska revolutionen, trots sina brott, lagt grunden för ett helt nytt samhälle i både Kina och Vietnam. Jag säger inte att det är rätt - det är snarare obehagligt. Men mest är det en påminnelse att demokrati och mänskiga rättigheter har ett egenvärde oavsett politisk ideologi. För ingen tycker väl det är rätt att någon skall behöva offras i ideologins namn?
Subscribe to:
Posts (Atom)