Klimat, demokrati & konspirationer

Idag öppnar klimatmötet i Köpenhamn. Något som heter Climategate har synts i media. Det är en ickehändelse. Någon har hackat sig in i ett klimatforskiningsinstitut och fångat upp en rad epost med "tvivelaktiga" formuleringar. Det mesta är taget ur sitt sammanhang, och än så länge har inte någon lyckats skapa en klimatalarmistisk konspiration ur materialet. Om ändå hackaren gjort sig det besväret.

Flera kambodjaner har åkt till Köpenhamn. Vad som inte syns så ofta i debatten är att klimatförändringen redan idag slår hårt mot många fattiga länder. I Kambodja säger de fattiga jordbrukarna att vädret blivit helt oförutsägbart. Seklers nedärvd väderkunskap har på några få år gjorts värdelös. Gamla rissorter klarar sig inte längre.

För några veckor sedan slog tyfonen Ketsana till. Sveriges radio ringde mig vid lunch samma dag och undrade om det fanns några offer. Hur skulle jag veta som satt i Phnom Penh? Landets östra delar var översvämmat och vattennivåerna var höga, men här finns inga teveteam i, eller direktrapporter från katastrofområdet. Inga journalister flög in i förväg för att vänta in stormen. Vägarna var ofarbara om de fanns kvar. Vi jobbade kort sagt som vanligt i ett regnigt Phnom Penh ovetandes om vad som utspelades några hundra kilometer österut.

Några veckor senare kommer dödsiffrorna, cirka 50 omkomna och tiotusentals har fölorat sina hem och sin försörjning. Sveriges Radio ringer inte längre. Under några dagar hamnade några fattiga länder i medieljuset, men egnetligen fick inte läsarna, lyssnarna och tittarna veta någonting. Sedan försvann uppmärksamheten.

Klimatet är ett pågående drama. Det pågick innan Ketsana och det fortsatte efteråt, och det fortsätter hela tiden. Samtidigt tror även välutbildade människor på att någon hittat på det hela för att skapa alltifrån nya skatter till forskningsanslag till världsherravälde. Någon vänder på klimatforskarnas teorier och tycker vi skall förbereda oss på nästa istid istället. Världen har blivit bra konstig när välutbildade människor kommer på komplicerade teorier om hur överheten försöker lura vanliga människor, medan fattiga risbönder i Kambodja som inte kan läsa och skriva med självklarhet i rösten förklarar att världen har förändrats mitt framför deras ögon och att hela deras utkomst är hotad.

Förhoppningarna på klimatmötet i Köpenhamn har blivit allt lägre, men jag tror det kan komma mycket gott ur mötet om man inte vill för mycket. Då kan det gå att sänka den politiska garden och man blir mindre rädd för att sitta med Svarte Petter när mötet är slut. För övrigt hörde jag på BBC i veckan hur privata entreprenörer i Kina investerar enorma summor i modern energiteknik. Där snackar man inte som här.

Det är plågsamt för mig som jobbar med demokrati och mänskliga rättigheter at se debatten i Sverige och västvärlden. Jag tycker det ställer vissa frågor om våra demokratiska fundament när man läser om klimatdebatten, hör om minaretförbud och om (sd):s framgångar. Hundra år av demokratisk utveckling och vi har inte kommit längre än så. Ändå, jag tror förnuftet segrar till slut. Det brukar bli så i öppna debatter även om det ofta ser hopplöst ut.

Varför har länder informationsministerier?

Nu har vi flyttat igen. Vi lämnade ett hus med termiter i varje hörn och med en landlord som fifflade med elräkningen. I alla fall blev de plötsligt väldigt höga jämfört med förra huset. Nu jagar han oss med trasiga glödlampor. Min sekreterare, Mr Suy kallade på mig med bekymrad min idag:
"He wants to be paid for the lamps. He want to come here."
"What? He has a shining Lexus and lots of houses to rent out. He makes thousands of dollars each month and he want to come here and be reimbursed for six bulbs, svarade jag.
Jag var inte förvånad, jag har varit med om det förut. Suy skakade på huvudet. Det tar en halvtimme till vårt kontor.
"Well, tell him to bring receipts for the lamps. If it is six or ten or twelve I don´t care. We will reimburse him. But I refuse to sit with him and spend my time with his whining."
Det är så här väldigt många rika och mäktiga fungerar i Kambodja. De är snåla och giriga. De fuskar med elräkningar. De drar skam öer sitt land och sitt folk.
Hans unga son har varit vår nattvakt, lika hopplös han. När Sidney fick valpar klagade han på att Boel hade sagt till honom att vara uppe första natten och se till dem. Han ville sova. Han verkade inte alls förstå vad han fick betalt för.

Den nya landlorden har bara ett hus till uthyrning och han driver ett litet taxibolag. Han verkar helt reko. Det är vår fjärde landlord och förhoppningsvis den första som har något mellan öronen.

Annars är det krävt i Kambodja. I väldigt många provinser är civilsamhällets organisationer utsatta för påtryckningar. Poliser kommer till workshops och filmar och tar bilder. Myndigheterna förbjuder ibland helt och hållet att mötet inte får hållas. Till och med ett FN-anknutet organ tvingades att ställa in en träning härförleden när provinsguvernören sade nej. De fick åka tillbaka till Phnom Penh. Poliser kommer också till organisationernas kontor och frågar efter listor och foton på anställda och vilken utrustning man har. En grupp komiker åker runt och gör satirer över NGO-arbetare och utlänningar och det har vevats på teve. De säger öppet att de gör det för de stöder regeringen. Att någon skulle göra satir över regeringens folk är fullständigt omöjligt - det finns inga mediakanaler öppna för sådant. Det här har pågått i några månader och det är oklart hur organiserat det är.

Hemma i Sverige har Donald Boström skrivit en artikel i Aftonbladet om en gammal företeelse. Men Israel, har ju ett Informationsministerium, precis som Kambodja för övrigt, som givetvis fångat tillfället att skapa en fnurra. De har fått Sverige att diskutera antisemitism, men man behöver inte gräva så djupt innan man hittar vanlig smutsig realpolitik. Svenska debattörer är så snälla och de känner inte igen en sofistikierad propagandamaskin ens om man (som nu) kastar den i huvudet på dem. Det är annars en observation jag gjort: väl fungerande demokratier har aldrig informationsministerier.

Och moderaterna fortsätter prata om sina invandrarkontrakt. En stor förändring kallar de det i den svenska integrationspolitiken. Jaha...

Och i Zambia har svenska Sida-pengar tydligen försvunnit i korruption. Inte bra, men som någon menade: det var den zambiska sidan som reagerade och det är faktiskt oerhört positivt. Många utvecklingsländer har börjat ta tag i sina korruptionsproblem. Jag tror man kan förvänta sig flera sådana här historier, men det är faktiskt ett tecken på att institutionerna börjar fungera. Debatten skall givetvis föras hemma hur man gör biståndet bättre, men det här är också ett tecken på bistånd gör nytta.
Lever man här i Kambodja är korruptionen närvarande överallt - det är inte så enkelt som att en diktator fyller sina egna fickor. Korruption är en social praxis och kultur som är oerhört svårt att utrota och det går med ytterst små steg.

Demokrati i kris

I amerikanska media läser jag att de konservativa har som taktik att ta sig in på demokraternas möten och störa dem. Som resultat har viktiga diskussioner om hur Obamas sjukvårdsreform skall se ut inte kunnat genomföras. Obama har av konservativa kommentatorer jämförts med Hitler(!) och demokraterna med nazister(!). Sarah Palin, om ni minns henne, skriver för övrigt så här på sin Facebook-sida:
"The America I know and love is not one in which my parents or my baby with Down Syndrome will have to stand in front of Obama’s 'death panel' so his bureaucrats can decide, based on a subjective judgment of their 'level of productivity in society,' whether they are worthy of health care," Palin wrote. "Such a system is downright evil."
Så här mogen är alltså debatten om Obamaadmiinstrationens förslag till nytt sjukförsäkrinssystem.

Här i Kambodja har det utvecklats en bisarr variant av "rule of law" där förtalsåtal spottas fram på löpande band. Det mest prominenta fallet var när en kvinnlig oppositionspolitiker i veckan blev dömd för förtal av premiärministern.

Bakgrunden är följande:
Premiärministern höll ett tal i radio där han hänvisade till en kvinnlig oppositionspolitiker från Kampot som en kvinna med "starka ben", vilket kan tolkas som en brottsling eller prostituerad. Inga namn nämndes, men det finns inte så många att välja på.
Den kvinnliga politikern gick till sin advokat för att få hjälp att stämma premiärministern för förtal. Premiärministern svarade då med att stämma henne för förtal eftersom hon stämt honom. Han stämde också hennes advokat för förtal! Domstolen i Phnom Penh valde sedan att inte ta upp hennes anmälan till förhandling i brist på bevis.
Sedan hoppade plötsligt den kvinnliga politikerns advokat av sitt uppdrag, och sökte medlemsskap i Cambodian People's Party, premiärministerns parti.
Mot denna bakgrund blev det väldigt svårt för oppositionspolitikern att finna en annan advokat som kunde hjälpa henne och hon fick komma till rätten och försvara sig själv mot premiärministerns förtalsanklagelse. Hon blev givetvis fälld. En regeringsrepresentant i Cambodia Daily sade: "detta är rule of law".
När domen förkunnades fick ytterst få oberoende observatörer tillträde. Få journalister hade plats i rättssalen, och inga från rättsvårdande organisationer inom civilsamhället fick komma in. Jag fick rapporter via SMS om att man var tvungen att ha en "biljett" för att få plats.

Det pågår en mängd förtalsmål i Kambodja just nu. Flera arbetare på Naga Casino som fått sparken menade att de sparkats för att de var fackligt engagerade. De uttryckte sin åsikt i media, och genast gick arbetsgivaren till domstolen och hävdade att det var förtal.

Ofta blir det rent bisarrt. En ledare för en kulturorganisation som i en intervju kritiserade belysningsanläggningarna på Angkor Wat sitter i landsflykt i Paris. Han blev dömd till två års fängelse för sitt uttalande. Myndigheterna menade att hans uttalande kunde leda till oroligheter. Det hjälpte inte att mannens advokat sade att inte fanns några som helst tecken på oroligheter efter publiceringen av intervjun.

Vad allt detta kommer att leda till är oklart, men det är inte någon positiv demokratisk utveckling. En ton har blivit satt som inte gynnar debatt, varken bland politiker eller bland vanligt folk.
Frågan är ju också om politiska tillmälen skall diskuteras i en rättssal. Personligen kan jag ju tycka att uttalanden som "starka ben" snarare kunde bemötts med en debatt som ifrågasätter landets ledares språkbruk. Kambodja är ett land som har arbetat bra med genusfrågor med gott stöd också från absolut högsta ort. Men om landets mäktiga män fäller sådana här uttalanden utan att bli ifrågasatt på ett politiskt plan (snarare än det personliga planet som nu), så bromsar man både det arbetet och en hälsosam utveckling av den politiska debatten.

Att det blev rättssak har troligen varit till nackdel för demokratin. Ändå, utifrån vad som kan utläsas av oppositionens uttalanden i media, kände de sig som moraliska segrare och de menade att det synliggjorde att landets jurdiska system inte är oberoende av den politiska makten.

Demokrati handlar i slutänden om vad som får sägas och inte sägas. Och det handlar om språk.
I USA hindrar mobbar demokratiska möten att hållas genom att skrika och häckla och även använda fysiskt våld. Men man får inte hindra andra från att säga vad som måste sägas. Och man får inte säga vad som helst i demokratins namn, om det hindrar andra att uttrycka sin åsikt.
I Kambodja är det väldigt tyst. Men det finns inga tysta demokratier. Strömmen av förtalsåtal om både stort och litet vittnar om ett helt oberäkneligt demokratisk och juridiskt system. Och det är själva oberäkneligheten som skapar rädslan och sätter gränser för demokratin. Det är väldigt långt ifrån "rule of law".

Corazon är död

En i Sverige okänd ikon för demokratin har dött efter en tids sjukdom. Corazon Aquino var änkan till Filippinernas mest kända politiska helgon Benigno "Ninoy" Aquino som mördades när han återvände efter exilen i USA 1983. 1986 ställde hon motvilligt upp i valet mot Ferdinand Marcos. Valet fuskades bort, men miljoner människor gick ut på gatorna och till slut lånade Marcos vän president Ronald Reagan ut helikoptrar som kunde flyga ut Marcos och hans närmaste till landsflykt.

President Cory Aquino tog över ett land i djupt förfall. Svält och fattigdom fanns överallt. Den egna militären förde krig mot sin egen befolkning och den maositiska NPA-gerillan behärskade stora delar av landsbygden. Det skulle ta ytterligare några år innan situationen stabiliserades och Aquino fick mycket kritik både internationellt och inom Filippinerna.
Den militära kampen mot gerillan intensifierades under åren efter valet. Hon gjorde också några rejäla "återställare": Marcos hade byggt upp sin makt på den militära makteliten och några få utvalda från den traditionella jordägareliten. Dessa så kallade "cronies" fick till slut så mycket makt att det i princip ägde hela landet. Aquino återställde den traditionella elitens makt och jordinnehav vilket hon fick mycket kritik för. Och förvisso var hon ju själv en representant för denna elit.

Men samtidigt: hon överlevde sex(!) försök att göra militärkupp. Hon avgick villigt 1992 i enlighet med den nya konstitutionen från 1986 som förbjöd omval av presidenten. Hennes kandidat till valet 1992, förre generalen Fidel V Ramos och en av revoltörerna inom armén mot Marcos under revolutionen 1986 vann och fortsatte med hennes stabiliserande politik.

I backspegeln visar Filippinernas moderna historia hur svårt det är att "göra om ett land". Det finns säkert mycket hon kunde gjort bättre, men hon lyckades kanske med det som var viktigast i det långa loppet: att försvara demokratin, de fria valen och den fria pressen. Det är där det måste börja.

Filippinerna snubblar fortfarande fram. Orättvisorna är enorma. Journalister mördas mer än kanske någon annanstans. Och det är snart val igen. En annan kvinna är president. Gloria Macapagal-Arroyo är inte populär, men hon har i alla fall deklarerat att hon kommer att respektera konstitutionen och inte söka ta makten med "irreguljära metoder" eller ändra konstitutionen. Hon har i skarpa ordalag kritiserat sina kollegor i Burma som hon titt som tätt delar konferensbord med på olika ASEAN-möten. Filippinerna och Indonesien är idag de två demokratiska kraftcentrum för demokrati i en region som annars präglas av mycket brott mot mänskliga rättigheter och stora demokratiska brister.

Corazon Aquino gjorde troligen vad som var politiskt möjligt i ett söndertrasat land. Alltför ofta spanar vi efter en Nelson Mandela som skall lösa allt på en gång. Men antalet tillgängliga Mandelas i världen är väldigt få. Men det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar helt enkelt om att vara tillräckligt bra. Tio dagars landssorg har nu proklamerats i Filippinerna.

Det bara rasslar till

Det bara rasslade till. Två arbetsdagar och så var man tillbaka som om man aldrig varit iväg. Jag lider av jetlag och jag vaknar klarvaken men trött vid halv fyra på morgonen.

Almanackan är på väg att bli fylld tre veckor framåt i ett enda svep. Nästa vecka åker jag till Battambang för att vara med i en workshop med anledning av en utvärdering av våra mikrokreditverksamheter. Ofta när jag åker ut på det sättet är jag någon slags hedersgäst som öppnar och stänger tillställningen med ett förhoppningsvis klokt tal. Man är lite av en bandklippare på samma sätt som kungen.

Mikrokrediter är egentligen lite vid sidan om vad vi brukar syssla med globalt, men de funkar ofta som en dörröppnare för att kunna göra andra saker i byarna. Det är mycket lättare om man kommer med något nyttigt som kan fylla magen, om man skall prata jämställdhet och mänskliga rättigheter. Speciellt lokala byledare kan vara lite tveksamma. Inte att förglömma, så är de inspirerade av de som sitter lite högre upp i hierarkin.

Det är lite märkligt med denna rädsla. Själva aktiviteten är ju aldrig uppviglande eller subversiv i vår mening. Det handlar mycket om att exempelvis upplysa om att våld mot kvinnor och barn är fel. Ibland spelar man teater, vilket kan ge en kulturchock. Publiken skrattar nämligen så de är dubbelvikta när familjens manliga överhuvud i pjäsen slår till frun så hon börjar gråta. Det där funderar jag ofta över. Men i en kultur där det är tabu att visa starka känslor, är ändå skrattet den minst laddade känslan och mest förlösande när det gör som mest ont.

Många mötesaktiviteter handlar om hur man kan lära sig prata med varandra och vara oeniga utan att hamna i oändliga konflikter där man tycker motparten är värd ett skott i tinningen. Kambodjas historia är full av konflikter som präglas av en oförmåga att kompromissa. Det är som en nationell svaghet, lite som jantelagen i Sverige. Ett sätt att komma förbi detta är att använda meditation för att skapa lugn och ett "peaceful heart" som vi säger här. Dessa aktiviteter har blivit uppskattade och efterfrågade. De skapar en positiv känsla i byarna, och har i vissa fall minskat just familjevåldet.

Det finns folk därhemma som säger att människor inte är intresserade av mänskliga rättigheter och demokrati på grund av fattigdomen eller kulturen. Det stämmer nog, så länge vi tänker på vårt vis och använder våra ord som fria val och yttrandefrihet.
Men jag väntar fortfarande på någon fattig som skall träda fram och säga att det inte spelar någon roll om någon fuskar till sig hans lilla risfält med tveksamma metoder. Inte heller har jag hört någon kvinna som tycker det är okej att grannfrun och grannbarnen blir slagna i hemmet. Jag väntar fortfarande på att någon skall komma fram till mig och tycka att det inte spelar någon roll att hans äldre bror suttit fängslad i över ett halvår utan rättegång för att man protesterat mot att agribusinessbolagets bulldozers förstört det skördemogna majsfältet för att anlägga en palmoljeplantage. Samtidigt svälter familjen eftersom de förlorat både mark och möjlighet till inkomst. Inte heller vet jag någon etnisk vietnames som tycker det är rätt att dottern inte får gå i skola eftersom han saknar en registering hos myndigheterna trots att hans farfar anlände till Kambodja 1940. Detta händer i Kambodja, men också i många andra länder i världen.

Här i Kambodja finns det många, fattiga och rika, medborgare och makthavare, som kan mer om mänskliga rättigheter och demokrati än vi kan i Sverige. I Kambodja pratas det allt mer om det. För vissa makthavarne kan det kännas som hot, många andra har stor medvetenhet och vet vad som krävs för en långsiktig utveckling, men de inser också vad som är politiskt möjligt.

Den 7 januari firades 30-årsjubileet av befrielsen från Röda Khmererna. Vietnameserna ryckte in i Phnom Penh denna dag 1979. Många khmerer har blandade känslor inför detta, eftersom det följdes av en vietnamesisk ockupation till 1989. Ändå, man är oändligt glad över att kriget och Röda Khmererna är borta. Givet tillståndet i landet vid den tidpunkten, måste man ändå säga att man kommit en bra bit på vägen. 30 år är en kort tid för att bygga upp ett land från början.

Nytt år! Ny blogg!

Då har jag åter öppnat min blogg Destination PNH. Det tog längre tid än väntat. Hösten var full av arbete.

Skälet till att jag stängde ner den var att jag råkade direktlänka till en DN artikel om bistånd och plötsligt fann jag min egen blogg i tidningen genom bloggsökmotorn Twingly.
Eftersom jag valt att skriva rätt så fritt kändes det som att jag behövde tänka igenom min redaktionella idé lite nogrannare för att känna mig trygg i det jag skrivit för en större publik. Jag vill ju trots allt kunna tåla direktlänkar genom exemplevis DN.
Inte minst handlar det också om ett ansvar för det arbete jag har som ibland är politiskt känsligt - vad jag tycker spontant om exempelvis Kambodjas regim när jag är upprörd vill jag inte ha spritt till andra platser på nätet.

Just i skrivande stund läser jag också om Lennart Eriksson, bloggare som arbetet på Migrationsverket som skrivit starkt Israelvänligt mitt i den pågående konflikten i Gaza. Han blev omplacerad av arbetsgivaren. När fallet gick till Tingsrätten fick han domstolen på sin sida och fick jobbet tillbaka och tilldömdes ett skadestånd. Migrationsverket vill dock bli av med honom och har erbjudit 32 månadslöner för att han skall gå. Migrationsverket menar att han bland annat inte kan avgöra asylärenden från Mellanöstern på ett trovärdigt vis med sin syn på konflikten i Israel och Palestina.

Frågan är knivig. Vi har yttrandefrihet i Sverige som man inte skall tafsa på. Men frihet betyder också att man har ett ansvar. Personligen tror jag att man i all opinionsbildning måste vara beredd att väga olika intressen mot varandra, och ibland måste man låta andra företräda sina åsikter. Speciellt om man har ett ledningsansvar i en politiskt styrd organisation som Migrationsverket.
Troligen är förståelsen för detta en mera grundläggande förutsättning för fungerande demokrati än absolut yttrandfrihet. Yttrandefrihet är en fundamental rättighet, men ger i sig själv ingen demokrati. Demokratin blir snarare levande i det förtroende som finns mellan medborgarna och mellan medborgare, myndigheter och beslutsfattare.