Det stora språnget och andra folkmord

En supertyfon har dragit in över Filippinerna. Det har varit ovanligt få kraftiga tyfoner i år, men de kanske kommer nu så här i slutet på monsunen. Det kan bli en blöt torsdag och fredag i Phnom Penh om tyfonen rör sig mot Vietnam.

Jag läser i höstnumret av Asian Literary Review en essä om Det Stora Språnget i Kina 1958-1961. den är skriven av professor Frank Dikötter, professor vid University of Hong Kong, som forskat i det kinesiska kommunispartiets arkiv som öppnats för forskare. Hans bok Mao´s Great Famine: The History of China´s Most Devastating Catastrophe har precis släppts.
Det Stora Språnget var Maos stora industrialiseringskampanj, som för eftervärlden kommit i skuggan av Kulturrevolutionen. Den var en katastrof: man räknar med att 45 miljoner människor dog under tidsperioden av svält och umbäranden.

Allt detta är väl känt idag. Vad Dikötter nu lyfter fram är att väldigt många av svältoffren svalt ihjäl därför att de inte följde partikadrernas direktiv, eller för att de av andra skäl inte kunde arbeta så som krävdes i de kollketiva jordbruken och industrierna. Partifunktionärer vägrade dem helt enkelt mat.

Ännu mer obehagligt är att partiets egna undersökningar under det tidiga 60-talet visade hur partifunktionärer inte bara passivt låtit människor svälta ihjäl. De hade också aktivt misshandlat misshagliga människor till döds och mördat dem med obeskrivligt grmma metoder. Dikötter anger, utifrån sin forskning i de kinesiska arkiven, att motsvarande 2,5 milijoner människor mördades i Kina under Det Stora Språnget.
Det sociala kittet i byarna bröts upp och partifunktionärer och vanliga bybor brutaliserades i takt med att produktionen föll och frustrationen växte när målen inte kunde uppfyllas. Det gick många gånger så långt att det ansågs naturligt att döda människor så det blev en mun mindre att mätta.

Det Stora Språnget skapade ett partilett gangstervälde ute på landsbygden. Partifunktionärer med våldstendenser premierades. Förste sekreteraren i en kommun i provinsen Qingyuan misshandlade personligen över 200 bybor och 14 dog av behandlingen. Partiets egna rapporter beskriver ur vissa områden är fields of torture. Överallt finns partifunktionärer som slagit ihjäl inte bara en eller två, utan tio, tjugo, trettio människor. I Luoding kommun använde över hälften av partifunktionärerna kraftigt våld för att få folk att arbeta och över 100 slogs ihjäl. I Xinyang, Henan, dog över en miljon människor 1960. 67000 av dem klubbades ihjäl. Allt enligt kommunistpartiets egna undersökningar.

Även barn råkade illa ut. En tioåring som stulit några veteax bands och kastades ner i en latrin. Han dog efter några dagar. Andra dränktes i bensin och sen tände man på. En man intervjuad av Dikötter själv 2006 grät när han berättade hur han tvingades slå ihjäl sin egen mormor för att hon tog ved i skogen. Släktingar fick inte begrava sina döda familjemedlemmar, ibland svalt hela familjer ihjäl därför att de straffades med indragna matransoner.

Det Stora Språnget var alltså inget folkligt projekt utan framdrivet med våld och terror. Det är svårt att förstå denna grymhet. Vi ser den upprepas gång på gång. Märkligt nog inleds detta nummer av Asian Literary Review av ett reportage om tribunalen mot Röda Khmer-ledarna. Likheterna mellan Det stora språnget och Pol Pots Demokratiska Kampuchea är stora. Det är samma galenskap och samma grymhet i båda fallen. Det finns många som hävdar att detta är kommunismens natur, men jag tror inte det. Folkmord kan ske överallt oavsett ideologi. I vår egen europeiska historia har vi fortfarande inte tagit tag i kolonialismens övergrepp. Men dessa grymheter tar olika former i olika historiska och kulturella sammanhang.

Vi tror ofta att folkmord är ett resultat av länder i kaos och förfall. Inget kan vara mer fel. Problemet är kanske det motsatta: länder där folkmord i massiv skala inträffar har egentligen en alltför bra kulturell och social organisation.
Psykologen Ervin Stauh menar i sin bok The Roots of Evil – the Origins of Genocide and Other Group Violence att turkarnas mord på armenier, nazisternas judeutrotning och Demokratiska Kampuchea delar grundläggande kulturella särdrag som lydnad och hierarki som i sin tur ökar risken för massvåld mot ”andra” etniska grupper. Detta gäller även Rwanda som var ett yterst socialt välordnat samhälle där det var lätt att skilja hutus från tutsis och ännu lättare var det att mobilisera hutus. Man räknar med att minst lika många hutus var inblandade i folkmordet, som tutsis som blev mördade. Folkmord kan alltså bara inträffa om tillräckligt många människor är villiga att slänga sin fungerande vardagsmoral överbord, till förmån för lydnad inför överheten.

Jag kan inte hjälpa att jag funderar på hur folkmordsbenäget Sverige kan vara? Tänk om vårt välordnade samhälle, som ju skapats mycket ur värden som lojalitet och lydnad, plötsligt skulle vända sig mot ”de andra”? Tänk om det är just det som sker just nu?
Egentligen tänker jag inte så mycket på (sd):s tillträde till Riksdagen – det är ju snarare ett symtom på att något är fel – nej, jag tänker på hur vi plötsligt har kastat det vänliga svenska välfärdssamhället överbord. Det välfärdssamhälle vars grundideologi nedlåtande kallats för ”snällismen” av vissa politiker med önskan att bygga sig en tuff image.
Jag tänker på hur plötsligt något som heter ”arbetslinjen” har blivit en ursäkt för att tvinga även svårt sjuka människor tillbaka i arbete, eller tvinga arbetslösa ta ett arbete i andra ändan av landet utan hänsyn till familj eller utbildning. Det är faktiskt inte så olikt Maos Kina där människor skyfflades runt som boskap och tvingades arbeta till döds långt från sina familjer.
Var går egentligen gränsen i ett gott samhälle för när kraven på marginaliserade medborgare faktiskt liknar ett symboliskt folkmord? Vi är inte där än, men det finns en obehaglig anda i Sverige där en välmående majoritet bryr sig alltför lite(?), och en alltför stor minoritet aktivt förespråkar uteslutning och diskriminering som en lösning på landets upplevda problem.
Hur lätt kan vi sedan gå från symboliska mord till verkliga? Vi får hoppas att det inte går så långt, men om det leder dithän: kommer vi att kunna stoppa utvecklingen i tid?

60 år från kommunism till kommunism

1989 i juli stod jag på Himmelska Fridens torg i Beijing. Det var en och en halv månad sedan protesterna och den våldsamma upplösningen på Tian An Men. Mitt ressällskap hade fått specialtillstånd att komma in på torget. På marken såg man fortfarande spåren efter Folkets Befrielsearmés stridsvagnar. De mäktiga lyktstolparna var omgivna av byggnadsställningar. Det var stort, tomt och lite skrämmande. Några hundra meter längre ner marscherade stramt en pluton soldater över torget. Beijing var tomt på utlänningar, men det kände som hela stande var inne i en djup depression. Äldre män bar likadana Maokostymer och det var märkligt tyst överallt. Vid de stora gatukorsningarna stod beväpnade soldater vakt. Väggtidningarna visade efterlysningar på demonstranter. På teven visade man mödrar som sörjde sina döda soldatsöner. 1989 var det 40 år sedan revolutionen. Den 26 september samma år drog sig Vietnams armé ut ur Kambodja och några månader senare föll muren i Europa.

1 oktober 2009 ser jag på kinesisk teve här i Phnom Penh hur Tian An Men är fyllt av hundratusen människor i färgglada dräkter i ett mäktigt koordinerat skådespel med musik, fyrverkeri och de kommunistiska Kinas ledare sittande på balustraden över jätteporträttet på Mao. Torget är fullt men på flygbilderna ser jag hur Tian An Men Avenue är helt tom på bilar. Beijing är åter avstängt. Många stadsbor har rest till provinsen för det är åtta dagar helg. De hundratusen inne på Tian An Men är speciellt utvalda.
Det slår mig när jag ser tevebilderna att de som står nere på torget och uppträder måste vara många fler än åskådarna på plats, och att ingen egentligen ser speciellt mycket av de rörelser och färglada mönster som skapas med olika tekniker. Det är som en fotbollsmatch där spelarna tittar på publiken och inte tvärtom. Endast flygfotografen som sitter i sin helikopter ser hela spektaklet. Det hela är föreställning för världen, men helt utan det kinesiska folket. Premiärminister Hu Jintao och hans helmanliga toppskikt sitter och tittar på och dricker te ur sina kinesiska muggar med lock.
1989 var det svårt att tro Kina skulle vara där det är idag. Jag minns vårt besök på det nybyggda Hotel Sheraton där vi köpte flygbiljetter till Yunnan. Det var en föraning om vad som komma skulle. Men fortfarande flög man dit med en gammal rysk jet med det numera insomnade statliga flygbolaget CAAC.

I väst hävdar vi att demokratin är en förutsättning för marknadsekonomin och vice versa. Jag har alltid varit tveksam till detta. Det känns konstigt att mänskliga rättigheter och medbestämmande skall vara knuten till ekonomisk nytta och endast det. Och otaliga är bevisen att marknadsekonomins krafter har använts för att förtrycka människor. För mig har mänskliga rättigheter och demokrati ett egenvärde och det är en naturlig del av ett mänskligt samhälle. Kina är bekräftelsen att jag har rätt. Deras tillväxt för 2009 är beräknad till 9% och de erövrar välstånd snabbare än något annat stort utvecklingsland i världen. Jag tycker Kina är en knäpp på näsan åt alla som villkorat demokrati med marknadsekonomi.

Det är en rätt obehaglig sanning att en i många avseenden hänsynslös diktatur som varit skuld till miljoner människors död också samtidigt på några decennier lyckades bryta gamla feodala mönster och orättvisor och ge nya grupper människor tillgång till utbildning och hälsa. Många säger att kommunismen är död. Men man glömmer att den kommunistiska revolutionen, trots sina brott, lagt grunden för ett helt nytt samhälle i både Kina och Vietnam. Jag säger inte att det är rätt - det är snarare obehagligt. Men mest är det en påminnelse att demokrati och mänskiga rättigheter har ett egenvärde oavsett politisk ideologi. För ingen tycker väl det är rätt att någon skall behöva offras i ideologins namn?