Att återskapa den kambodjanska drömmen

På teven spelar khmerpopen. Tidigare idag lade jag in en videosnutt med 60- och 70-talets populäraste sångfågel i Kambodja: Ros Sereysothea. Hon, liksom många andra artister försvann under Röda Khmererna.

Kambodja betraktades innan krigen som ett föregångsland i sydostasien. 50-talet var en period då egensinniga mixar av västligt och khmer skapade helt nya uttryck. Arkitekten Van Molyvann skapade en helt egen modern arkitektur i betong tydligt inspirerad av franska utopiska arkitekter som Le Corbusier. Skalan är mindre och mer mänsklig än hos Le Corbusier. Det märkliga är att idag kallas 50-tals villor på hyresmarknaden för "old khmer villas", medan nybyggda urfula fuskantikvillor kallas för "modern khmer villa". 50-talshusen är fantastiska i form och de är väldigt ljusa och samtidgt svala inomhus. Tyvärr är de ofta i riktigt dåligt skick, och alltför många rivs för att ge plats åt nya gräsliga skapelser skapade av nyrika regeringstjänstemän med sidoinkomster samt brackiga affärsmän.
Ändå, man kan se en spirande medvetenhet om värdet av god arkitektur bland många investerare och flera vackra nybyggen har dykt upp här och var de senaste två åren.

Inom musiken importerade man friskt från väst. Ros Sereysothea och Sin Sisamuth hette de två största stjärnorna. Båda försvann under röda khmerernas tid. Deras inspelningar blev liggandes bland allt skräp i det tomma Phnom Penh och först på senare år har man börjat återupptäcka dem. Det finns nästan inga filmupptagningar och ljudupptagningarna är av dålig kvalitet. De som lyckades fly Kambodja lämnade vanligen sina vinylskivor och kassetter hemma.
Precis som inom arkitekturen skapades en helt egen stil, en märklig blandning av västerländsk rock, både med blueston men också gärna med mera psykedeliska tongångar, samt kambodjansk folkmusik. Det är suggestivt och med en särpräglad sångteknik.

När jag lyssnar på dagerns popmusik med khmerer inser jag hur levande det här arvet från 50-talet och fram till 1975 är. Man kan alla sånger och man kan enkelt sjunga med. Väldigt mycket av det som spelas på teven idag var ursprungligen inspleat av Sin Sisamuth och Ros Sereysothea. Det är som om svenska 20-åringar skulle kunna alla låtar av Hep Stars och Hootenanny Singers, och alla unga band repa deras låtar i villagaraget (dock vill jag påstå att khmermusiken höll något högre konstnärlig kvalitet, den är unik).

Idag finns ett spännande Khmer-amerikanskt band som kallar sig Dengue Fever. Ett gäng skäggiga hippieamerikaner och en kambodjansk bröllopssångerska har skapat ett alldeles unikt sound med inspiration hämtad från den tidens två stora fixstjärnor. Låtar som "Tip My Canoe" och "I´m Sixteen" görs i samma anda som för 40 år sedan med en alldeles modern twist.

Vi tänker ofta på Kambodja som ett land med enorma problem. Men här finns en framåtanda också och väldigt mycket hopp. Man har varit på den absoluta botten. Det är en tid av återupptäckande och återskapande, inte bara materiellt utan också kulturellt. Det är synd att politikerna fäster så lite avseende vid detta, och när de gör det, vill de gärna återskapa någon slags kitchig nationalromantik, både mentalt och rent fysiskt. För dem är arvet efter Vann Molyvann inte speciellt viktigt. Hans arkitektur uppskattas inte (förutom Independence Monument).

Nu spelar detta inte så stor roll. Människor väljer sina egna vägar. Exilkambodjaner som återvänder försöker återskapa det Kambodja som de levde i innan krigen, eller om de är unga, som de tror det var. De många kulturintresserade utlänningarna i landet har också lämnat stora bidrag. Det försöker skapa det moderna Kambodja som aldrig riktigt blev färdigt.