Reflektioner under min hemresa till Phnom Penh

Jag lämnar Colombo sent på kvällen. När jag åker igenom staden står det soldater ungefär var hundrade meter, i kamouflageuniform och fullt beväpnade med automatkarbiner. Ungefär var 500 meter har de en checkpoint där tar in misstänkta fordon. Militariseringen är uppenbar trots att det varit fred i ett och ett halvt år. Trafikpoliserna står lika tätt och stoppar väldigt många bilar. Även min taxi blir stoppad och de lyser med ficklampa in i bilen. Ovanför deras huvuden finns jättelika porträtt på den evigt leende presidenten - det ser ut som man försöker bygga upp en personkult. Turisterna har ändå börjat komma tillbaka. Jag hoppas inte de vänjer sig med alla dessa bistra unga män med AK-47 och M16 i varje gatuhörn. Ändå säger många att det är mycket bättre än för bara ett halvår sedan.

Dagen har varit lång. Under morgonen var jag och lyssnade på en diskussion med människorättsaktivister. De diskuterade globaliseringens effekter på mänskliga rättighetsfronten i allt från daglig försörjning till våld mot kvinnor.

Det är lärorikt och jag hittar flera ingångar att fundera på för mitt arbete i Kambodja. I flera länder pågår ett arbete för att göra den nationella budgeten mera transparent. Det låter otroligt, men i väldigt många länder berättar inte regimen hur landets budget ser ut. Det är ju givetvis viktigt när man börjar bygga upp nationella skattesystem.

En annan fråga som också rests i Kambodja är effekterna av EUs tillbakadragande av handelshinder för de fattigaste länderna så de kan exportera jordbruksprodukter. I Kambodja såväl som i Sri Lanka, har detta ökat trycket att omvandla småjordbruk till plantager som skall förse EU med socker och andra cash crops.
Resultatet är småbrukare som drivs bort från sina jordbruk utan kompensation. Ibland sker det med grovt våld när polis och militär börjar skjuta. Samtidigt blir också plantageägarna enormt rika och högnivåkorruptionen ökar. Fattiga länder blir på så sätt kvar i fattigdomsfällan. I Kambodja finns det tycoons som äger upp mot 100 000 hektar mark som ofta står obrukad medan bortdrivna fattiga småbrukare i värsta fall bor under plastskynken i vägkanten.

Migration är en annan globaliseringsfråga med oväntade sidoeffekter. Våld i familjer och sexuella övergrepp är mycket vanligare i splittrade familjer, där en förälder arbetar antingen i storstaden eller utomlands. Inte minst bland plantagearbetarna är detta oerhört mycket vanligare än bland självägande bönder. Det bådar inte gott för kvinnor och barn med tanke på den hänsynslösa utvecklingen mot en plantageekonomi i Kambodja. Men också i familjer med hemvändade soldater sker svåra tragedier när krigets trauman spelas upp på nytt i familjen då kvinnor och barn utsätts för svåra övergrepp.

Landlagarna i Sri Lanka är inte heller genusneutrala. Nästan alltid räknas mannen som ägare eftersom mark inte kan ägas gemensamt. Nu spelar det inte alltid så stor roll om lagen är genusneutrala eftersom kvinnor sällan kan sätta sin signatur på lagfarten eftersom de aldrig tillfrågas. Konsekvenerna för en ensam kvinna vars man migrerat, kanske försvunnit helt, eller kanske hittat en ny kvinna kan bli katastrofala.

I Sri Lanka har man skapat High Security Zones (HZS). Dessa zoner riskerar nu med en tilltagande militarisering, i kombination med pacifiering, av det lankesiska samhället, att bli omvandlade till militärkontrollerade Special Economic Zones (SEZ). I en SEZ kan oftast inte arbetares rättigheter upprätthållas, och vanliga nationella arbetsrättsliga lagar gäller inte. Militarisering av samhället och dess ekonomiska liv är överhuvudtaget en obehaglig tendens i stora deler av Öst- och Sydasien. Kambodja är inget undantag, men också Thailand, och givetvis Burma har militär med egna stora ekonomiska intressen.

Slutligen kom vi in på en kort diskussion som kanske inte hade så mycket med globalisering att göra utan med de metoder vi använder i biståndet. Det alltmer utbredda bruket av mikrokrediter i biståndet verkar tränga ut andra former av organisering. Med andra ord, bysolidariteten försvinner när pengarna kommer in. Problemet med mikrokrediter är att de inte når de allra fattigaste. Man måste ha en viss egen drivkraft och vara någotsånär frisk för att kunna ta ett mikrolån, eller för den delen spara. Med automatik kommer därför de allra fattigaste att bli ännu mera utestängda från byorganisering eftersom mer tonvikt läggs på inkomstgenerering bland de som har lite mer än ingenting.

Det som diskuterades visade på komplexiteten i utvecklingsfrågorna. Konflikt, militarisering, migration och global handel påverkar på olika sätt. Freden kom till Sri Lanka i april 2009. Men militariseringen är uppenbar. Presidenten har skapat en klanbaserad administration med flera nära familjemedlemmar på ledande poster, inte minst inom militären.
I Kambodja har högsta ledningen genom att gifta bort varandras barn med varandra skapat starka band som mest liknar en medeltida europeisk aristokrati. Och så ser det ut i flera länder i regionen, och kanske mest av allt i Burma. Samtidigt går den ekonomisak utvecklingen ändå framåt. Kina är en ekonomisk motor och de flesta kan acceptera situationen så länge regimerna levererar fred och ökande välstånd.

På flyget slår det mig annars att jag är otroligt irriterad på de många manliga kinesiska flygresenärerna. De är hopplösa och okänsliga för andras behov. Kinesiska män är helt hopplösa. De rosslar, rasslar ocgh rapar, tränger sig i köer och de kan inte stänga av mobiltelefonen när flygvärdinonorna säger till. Det bekymrar mig lite att de har ambitonen att leda världen - men de kanske lär sig med tiden?