En förmiddag med Riksrevisionen

I förmiddags kom då Riksrevisionsverket till vårt kontor. De är här för att granska Sida-representationens (numera ambassadens) projekt i Kambodja. ”Mitt” biståndsprogram var ett av dessa.

På senare har det varit ett oerhört starkt fokus på revisoner i biståndet. Det har varit positivt på många sätt och många med mig i biståndsbranschen har lärt sig att det är ett viktigt kontrollverktyg. Vissa suckar, det är lite hokuspokus över revisionsspråket, det är en värld där man inte riktigt känner igen sig. Själv tycker jag det är ganska roligt – det (nästan) standardiserade formatet för den finansiella redovisningen gör det lätt för mig att förstå våra partners ekonomiska situation och den medföljande kontrollrapporten ger en god bild av hur man kan hjälpa parternorganisationer att utvecklas vidare.

Tyvärr fick sig revisionsverktyget, och även Riksrevisonsverket, en rejäl smäll, när en man vid namn Staffan Ivarsson hade bestämt sig i förväg för att det fuskades i organisationsbiståndet. Han blev lite legendarisk (inte på ett positivt sätt kanske) när han satt på presskonferensen och berättade hur han i sex månader i "khaki och myggolja" varit ända längst ute i fält och sett ”fusket” med egna ögon. En ny mera detaljerad revision gick till botten med det hela och det mesta hade sin alldeles naturliga förklaring. Riksrevisionen fick backa flera steg, även om biståndsministern var ganska ovillig att backa från sina uttalanden efter presskonferensen.

Det blev ju sedan inte bättre av att han betraktade sig som kompis med biståndsministern Gunilla Carlsson. Ivarsson har sedan än en gång utmärkt sig som revisionsnämndens ordförande i Simrishamn där han hade återkrav på 636000 kronor som han ansåg sig ha rätt till för inkomstbortfall när han inte var på Riksrevisionen. Problemet var att han inte hade något inkomstbortfall eftersom han ändå inte uppbar någon lön från Riksrevisionen för den tid han var nämndens ordförande.

Nåväl, det må vara hänt att det finns individer som saknar integritet och skrupler lite överallt i samhället. Men tyvärr har nog ett resultat av det spektaklet blivit att stora darren kommer till dem som utsätts för Riksrevisionens granskningar, och det gör faktiskt inte deras arbete lättare, och det blir svårare att utvärdera var skatepengarna går.

När vi pratar om revision med våra partner försöker vi peka på att det är ett utmärkt tillfälle att lära om den egna organisationen och få tydliga anvisningar hur den kan bli bättre. På samma sätt ser jag när vårt eget kontor blir reviderat en gång per år.
Revisorerna kommer lågmält in på vårt kontor och går igenom våra dokument och räkenskaper. Jag lägger mig inte i utan jobbar vidare med mitt. När de samlat ihop all dokumentation sitter vi några timmar och de ställer en hel del knepiga frågor. Ibland frågar jag tillbaka. "Varför är detta viktigt?" "Hur skall det se ut tycker du" kan jag fråga?
När revisionsrapporten kommer lämnar jag ett svar på de punkter där de har anmärkningar. Sedan vet jag vad som måste ordnas och vi försöker genomföra det så gott vi kan. Vissa saker är väldigt svårt: hur betalar man skatt på mina extra förmåner när inte den lokala skattemyndigheten har någon fungerande process för detta? Men eftersom det står i lagen kommer revisorn att slå ner på det.
Andra saker tar vi tag i direkt. När vårt huvudkontor hade svårigheter att producera en detaljerad manual för hantering av pengar (det är inte helt lätt att samordna över 20 länders behov) gjorde vi helt enkelt en själva. Den kan användas av andra landkontor också med viss anpassning och vi använder den också i vårt samarbete med partners som också behöver förbättra sina policies.

När Riksrevisionsverket resultat uppmärksammas för mycket i media blir det alltså mer problem än nytta med det. Revisorn är ingen polis – han eller hon är till för att hjälpa organisationen att bli mer effektiv, men det går inte att ge goda råd om den som granskas riskerar att bli hudflängd i media av ett eller annat skäl. Ett annat sätt att se på det är att revisorerna faktiskt får det svårare att lyfta vissa frågor på ett tydligt sätt; konsekvenserna kan bli väldigt stora om man gör en missbedömning som Staffan Ivarsson gjorde (eller så var det kanske valet av honom för just detta uppdrag som var den stora missen). Staffan Ivarssons fortsatta vandel visar ju också att även revisorer kan ha problem med integriteten.

Vi, jag och min ekonomiansvarige, hade en rätt bra förmiddag med revisorn. Vi gör nog rätt bra ifrån oss på det stora hela. En missbedömning jag gjort, och som rapporterats till Sida diskuterades. Det handlar ju också om att förmedla lärdomar så att rekommendationerna blir verklighetsförankrade. Ytterst få revisorer har ju egen fälterfarenhet som biståndsarbetare. Revision ger ju en bild av verksamheten men verkligheten är större än så.

Samtidgt är det ju inte primärt vi som blir granskade, utan Sida i Phnom Penh. Jag kan tycka det måste vara ganska svårt för Sida att hålla ihop organisationen och systemen. Det finns få myndigheter som varit så tafsade på, så ofta omorganiserade, så mobbade. Det känns som inte en enda omorgansation på Sida har fått genomföras och utvärderas på ett vettigt sätt på bra länge. Och då talar vi om en organisation som redan från början har speciella utmaningar då man har kontor över hela världen. Just nu skall 20 procent sägas upp. Det vore kanske mera befogat att satsa revisionsresurser på Utrikesdepartementet (UD) och se hur de styr sig själva och Sida?

I en väldigt intressant rapport från Center for Global Development och på deras webbsida kan vi också läsa hur effektiva olika hjälporgan är och jämföra dem. Där kan man jämföra UD (som ju själva tar hand om nästan hälften av biståndsbudgeten) och Sida. Sida går vinnande ut ur den jämförelsen. Ändå är det UD som får allt mer pengar, och alltmer kontroll över Sida.
Samtidigt är det tydligt i granskningen att svenskt bistånd har problem just nu – vi är inte så effektiva som vi tror. Men så har vi också haft 4 år av en ganska navelskådande och okunnig biståndspolitik.