Det är dags att göra ett nytt försök att komma igång med min blogg. Jag tänkte att lite ny personlig design skulle göra det lite mera inspirerande att blogga. Nu är jag ju lite av datornörd, men det där med webb- och bloggdesign har jag aldrig lyckats lära mig. Jag blev väldigt glad när Blogger skapat helt nya mallar och designverktyg.
Jag ville byta bakgrundsbilden på min valda mall och chansade runt lite utan att lyckas. Bilden bara försvann.
Då hittade jag något som hette "CSS-snippets". På ett annat ställe hittade jag en instruktion hur man kunde använd använda CSS för att byta bakgrund. Jag lyckades hitta en snippet som bytte bakgrundsbild, laddade upp min bild i Photobucket och så editerade jag lite i CSS-koden, lade in länken från photobucket, och simsalabim så var bilden där.
Lite mera plockande med textfärger blev det sedan, men jag lyckades aldrig få in någon personlig presentation av mig själv. Men den kommer snart. För nya läsare som kanske hittar hit så kan jag presentera mig så här:
Mitt namn är Jens Rosbäck. Jag är en knappt medelålders man som arbetar och bor i Kambodja. Just nu väntar ett år i relativ ensamhet eftersom resten av familjen flyttar hem efter fyra år i Phnom Penh.
Själv är jag kvar eftersom jag gillar mitt jobb och har ett uppdrag som är ytterst meningsfullt. Uppriktigt sagt mår jag kanske också bäst av att vara här ute i världen, i alla fall just nu. Jag älskar Sverige, men det känns ofta lite ödsligt. Vi får se hur det blir nu när familjen flyttar hem, men det finns också möjligheter med att få leva särboliv ett tag framöver.. Men jag kommer att sakna att få stå vid sidlinjen när mina tonåringar skall återevröra Sverige.
Häng med på min bloggnystart. Jag kommer att blanda åsikter om det jag upplever här i Kambodja, det jag upplever av Sverige genom svenska media på internet och så blir det säkert en och annan text om biståndets villkor. Det kan kännas rätt så frustrerande när exempelvis vår biståndsminister Gunilla Carlsson leker utspelspolitiker utan att tänka på konsekvenserna.
Så här på avstånd har jag insett att Sverige är världens mest extrema och utopiska samhälle. Det är ett samhällsbygge jag härifrån, ett av världens fattigaste länder, upplever behandlas ytterst styvmoderligt av både ansvariga och medborgare. Vi borde vara mer rädda om vad vi har och vårda de värden som skapat det goda samhälle vi har.
Wednesday, August 4, 2010
Friday, March 12, 2010
Konstauktion och yttrandefrihet och känslan av hot
Igår kväll var vi på olika håll, jag och Boel. Men vi var båda på "fundraising events". Själv travade jag ner till Baitong Restaurant där Rupert tillsammans med ett konstnärskollektiv hade bjudit in till konstauktion. Olycklgtvis hade jag inte hunnit titta på något av verken innan och då har i alla fall jag svårt att gå in och bjuda. Men ett par av konstnärerna är välkända över hela Asien och är representerade på både gallerier och museer, och deras tavlor gick för 100 dollar så det gick att fynda.
Det var mest västerlänningar där, plus en mindre del kambodjansk kulturelit. Det är inte som hemma där affärslivets mecenater kan dyka upp. Kambodjas affärsmän är en rätt så obildad drös, med smak för de allra läskigaste formerna av kitsch. Lexus och livvakter är mera viktigt för dessa den traditionella kulturens väktare.
Tavlor och foton ropades in till glada köpare och sedan var det buffé och mingel. Alla intäkter gick för att utveckla konstnärskollektivet. Det här tycker jag är en av de viktigaste utvecklingarna i Kambodja. Vi glömmer lätt att konst och litteratur är en av de starkaste förändringskrafterna i ett samhälle präglat av decennier av förtryck. Det är inte heller någon slump att makthavare försöker kontrollera den fria fantasin.
Man fängslar gärna fria konstnärer, men jag väntar fortfarande på att någon skall fängslas för att han skapar LFA-matriser och projektplaner!
Boel var på Hotel Le Royal för quizz-kväll - eller frågesport som det heter på engelska. Intäkterna gick till något husbyggnadsprojekt. Men det var kul det också hursomhelst.
Och på nätet läser jag om Jihad-Jane och Yx-Vilks. Och jag förundras över alla dessa höga tonlägen om "hotet mot yttrandefriheten" bla bla bla. Även bildade människor har uppenbarligen tappat sinnet för proportioner. Maktlösa extremister har aldrig någonsin i historien varit ett hot mot yttrandefriheten - det är alltid de som innehaft makten som begränsat den. Ännu mindre är förvirrade amerikanska tanter som Colleen LaRose ett hot.
En genusanalys av medias konstruktion av Colleen LaRose skulle kunna bli väldigt intressant - speciellt i dessa tider när kvinnliga konvertiter fått alltmer negativ uppmärksamhet. Kvinnor som blir muslimer har plötsligt knutits ihop med mental sjukdom och småbrottslighet. På bleka polisfoton tittar LaRose på oss med fientlig blick (visst ser hon lite galen ut?). Budskapet är att alla dessa "Jihad-Janes" överallt är otillräkneliga och galna och behöver kontrolleras. Var de än är. Vad de än gör.
Men sanningen är ju att dessa kvinnor är ohyggligt obehagliga för ett manligt dominerat samhälle eftersom de inte rättat in sig i ledet - de är kvinnor och förrädare och 70-talets punkare är som dagisrevoltörer i jämförelse.
Härifrån mitt perspektiv ser västvärlden ut att spåra ut helt. Det finns nästan inte en positiv trend att läsa om, eller lära om, när jag ser på CNN eller någon annan nyhetskanal. Det är bara rädsla och känsla av hot. Vi får hoppas det blivit bättre när jag kommer hem någon gång.
Det var mest västerlänningar där, plus en mindre del kambodjansk kulturelit. Det är inte som hemma där affärslivets mecenater kan dyka upp. Kambodjas affärsmän är en rätt så obildad drös, med smak för de allra läskigaste formerna av kitsch. Lexus och livvakter är mera viktigt för dessa den traditionella kulturens väktare.
Tavlor och foton ropades in till glada köpare och sedan var det buffé och mingel. Alla intäkter gick för att utveckla konstnärskollektivet. Det här tycker jag är en av de viktigaste utvecklingarna i Kambodja. Vi glömmer lätt att konst och litteratur är en av de starkaste förändringskrafterna i ett samhälle präglat av decennier av förtryck. Det är inte heller någon slump att makthavare försöker kontrollera den fria fantasin.
Man fängslar gärna fria konstnärer, men jag väntar fortfarande på att någon skall fängslas för att han skapar LFA-matriser och projektplaner!
Boel var på Hotel Le Royal för quizz-kväll - eller frågesport som det heter på engelska. Intäkterna gick till något husbyggnadsprojekt. Men det var kul det också hursomhelst.
Och på nätet läser jag om Jihad-Jane och Yx-Vilks. Och jag förundras över alla dessa höga tonlägen om "hotet mot yttrandefriheten" bla bla bla. Även bildade människor har uppenbarligen tappat sinnet för proportioner. Maktlösa extremister har aldrig någonsin i historien varit ett hot mot yttrandefriheten - det är alltid de som innehaft makten som begränsat den. Ännu mindre är förvirrade amerikanska tanter som Colleen LaRose ett hot.
En genusanalys av medias konstruktion av Colleen LaRose skulle kunna bli väldigt intressant - speciellt i dessa tider när kvinnliga konvertiter fått alltmer negativ uppmärksamhet. Kvinnor som blir muslimer har plötsligt knutits ihop med mental sjukdom och småbrottslighet. På bleka polisfoton tittar LaRose på oss med fientlig blick (visst ser hon lite galen ut?). Budskapet är att alla dessa "Jihad-Janes" överallt är otillräkneliga och galna och behöver kontrolleras. Var de än är. Vad de än gör.
Men sanningen är ju att dessa kvinnor är ohyggligt obehagliga för ett manligt dominerat samhälle eftersom de inte rättat in sig i ledet - de är kvinnor och förrädare och 70-talets punkare är som dagisrevoltörer i jämförelse.
Härifrån mitt perspektiv ser västvärlden ut att spåra ut helt. Det finns nästan inte en positiv trend att läsa om, eller lära om, när jag ser på CNN eller någon annan nyhetskanal. Det är bara rädsla och känsla av hot. Vi får hoppas det blivit bättre när jag kommer hem någon gång.
Friday, February 26, 2010
Det hettar till! Och det lokala näringslivet har sin egen tolkning på socialt ansvar.
Den här veckan har varit svettig. Den heta säsongen har kommit tidigt i år och alla pustar. Premiärministern och försvarsministeriet bjöd in hela det tunga affärslivet till insamlingskväll för militären som just nu är mobiliserad längs gränsen mot Thailand.
En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?
Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).
Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.
Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.
Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.
De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.
Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.
En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?
Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).
Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.
Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.
Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.
De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.
Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.
Monday, February 15, 2010
Kinesiskt nyår!
I hela Öst- och Sydostasien firas det kinesiska nyåret i veckan. Här i Kambodja missar man inte gäran ett tillfälle till fest - man behöver inte vara jättekinesisk för att laga lite extra god mat och skicka SMS med Gong Xi Fa Chai till varandra.
Kambodjaner är annars ju lite priviligierade när det gäller nyårsfirande. De firar nyår tre gånger per år: "vårt" nyår den 31 december, kinesiska nyåret i början på februari och det kambodjanska nyåret i mitten på april.
Phnom Penh var helt tomt på söndagen. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle på arbetsresa till Battambang vid tvåtiden. Men det var nog första gången jag sett Ryska marknaden stängd mitt på dagen. Så det blev inga nya lampskärmar till uteplatsen och ingen enkel digitalkamera till Mattias.
Battambang är sig annars likt. Varje gång har det något lite nytt. Jag tycker det är vacker stad, även om besöket denna gång gav mig lite dåliga vibrationer kring samhällsutvecklingen.(Jag kommer att rapportera uppdraget i min andra blogg wwww.utvecklingiarbete.blogspot.com.)
Kambodjaner är annars ju lite priviligierade när det gäller nyårsfirande. De firar nyår tre gånger per år: "vårt" nyår den 31 december, kinesiska nyåret i början på februari och det kambodjanska nyåret i mitten på april.
Phnom Penh var helt tomt på söndagen. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle på arbetsresa till Battambang vid tvåtiden. Men det var nog första gången jag sett Ryska marknaden stängd mitt på dagen. Så det blev inga nya lampskärmar till uteplatsen och ingen enkel digitalkamera till Mattias.
Battambang är sig annars likt. Varje gång har det något lite nytt. Jag tycker det är vacker stad, även om besöket denna gång gav mig lite dåliga vibrationer kring samhällsutvecklingen.(Jag kommer att rapportera uppdraget i min andra blogg wwww.utvecklingiarbete.blogspot.com.)
Saturday, February 6, 2010
Grannfejd
Det var dramatiskt på vår lilla gata idag. På morgonen - ungefär vid nio-tiden - körde vi iväg med hundarna för trimning. Det var mycket folk på gatan, mest unga män, samt några tungt beväpnade poliser. De stod utanför ett hus 30 meter från vårt - en khmervilla med övervåning i trä - som uppenbarligen höll på att rivas. Unga dammiga rivningsarbetare tittade ut. En lastbil stod på gatan som gjorde det svårt att ta sig förbi och det var
Några timmar senare, på eftermiddagen när vi kom tillbaka med våra hundar var det fullt bråk och poliserna fängslade en tämligen välklädd man någonstans mellan 30 och 40 år. De bände upp hans armar bakom honom,satte handfängsel på honom, och släpade honom förbi vår bil där vi väntade på att tumultet skulle lägga sig. En kort stund senare såg vi att rivningsarbetarna hade lämnat huset halvrivet - det stod kvar endast som ett skal.
Vi får nog läsa i tidningen på måndag vad det hela handlade om. Men om man får lov att spekulera så kan man anta att den gripne mannen hade hyrt rivningsarbetarna för att riva huset utan att ha klara papper på att han ägde det. Konkurrerande ägarintressen kallar då till sig polisen och tumult utbryter.
Det är något väldigt kambodjanskt över den här situationen. Oklart ägande - antingen på grund av att ingen har klara papper eller tydlig lagfart eftersom fastighetsregistret är av ytterst dålig kvalitet. Dåligt fungerande rättssystem som gör det väldigt vanskligt att gå till domstolen för att lösa tvister. Den som betalar mest får normalt rätt. Dålig konfliktlösningsförmåga som kommer ur sociala och kulturella hierarkiska mönster - en total oförmåga att kompromissa.
Hursomhelst har folket på gatan fått något att prata om i flera veckor framåt.
Några timmar senare, på eftermiddagen när vi kom tillbaka med våra hundar var det fullt bråk och poliserna fängslade en tämligen välklädd man någonstans mellan 30 och 40 år. De bände upp hans armar bakom honom,satte handfängsel på honom, och släpade honom förbi vår bil där vi väntade på att tumultet skulle lägga sig. En kort stund senare såg vi att rivningsarbetarna hade lämnat huset halvrivet - det stod kvar endast som ett skal.
Vi får nog läsa i tidningen på måndag vad det hela handlade om. Men om man får lov att spekulera så kan man anta att den gripne mannen hade hyrt rivningsarbetarna för att riva huset utan att ha klara papper på att han ägde det. Konkurrerande ägarintressen kallar då till sig polisen och tumult utbryter.
Det är något väldigt kambodjanskt över den här situationen. Oklart ägande - antingen på grund av att ingen har klara papper eller tydlig lagfart eftersom fastighetsregistret är av ytterst dålig kvalitet. Dåligt fungerande rättssystem som gör det väldigt vanskligt att gå till domstolen för att lösa tvister. Den som betalar mest får normalt rätt. Dålig konfliktlösningsförmåga som kommer ur sociala och kulturella hierarkiska mönster - en total oförmåga att kompromissa.
Hursomhelst har folket på gatan fått något att prata om i flera veckor framåt.
Wednesday, February 3, 2010
Svenska elevers succé i världen
Nu har jag varit skolförälder i internationell miljö i över sju terminer på två internationella skolor. Det har varit väldigt intressant.
Under tiden har jag också följt den svenska skoldebatten. Den berättar om en skola i kris, med dålig ordning och elever utan kunskaper. Man jämför sig med skolor i andra länder som uppges vara mycket bättre. Så hur är det då att ha barn på den internationella elitens elitskolor? The top of the top? Hur går det för dessa kunskapssvaga och odisciplinerade svenska barn?
Någon kanske nu invänder att svenska barn i internationell miljö har priviligierade och välutbildade föräldrar. Det är nog sant. Men det gäller ju nästan alla barn på barnens skola. Min dotter är vän med ambassadörens dotter, en prinsessa och FN-chefer. Min son är vän med kamrater som har föräldrar som är ledande jurister i Khmer Rouge-tribunalen. Så även om de svenska barnen har goda förutsättningar hemifrån är konkurrensen hård.
Eftersom vi bor i ett asiatiskt land där inte minst många koreaner, japaner och kineser bor så är många av skolkamraterna därifrån. För dem är studierna dödsviktiga och familjeäran står på spel om barnens misslyckas. De sliter timmar varje kväll med läxor. För dem är det stenhård tävling.
Trots detta går det bra för de allra flesta svenska barn. Betygen är oftast på övre halvan och inte så få har fått awards för sina prestationer. Detta trots att flera av dem gått merparten av sin skoltid i svensk skola.
I går hade jag ändå ett möte med rektorn. En amerikan. Min dotter som läser International Baccelaureate har ett problem med en lärare och det har inte gått så bra för henne i detta enda ämne. Rektorn hanterade mitt möte proffsigt. Senare på eftermiddagen pratade han med min dotter. I slutet på mötet sade han hur imponerad han var över hur moget hon resonerade kring problemet - att hon verkade mycket äldre än sina 16 år.
Eftersom ett av problemen varit att den aktuella läraren aldrig gick till henne och pratade om de problem han upplevde att hon hade, hade jag i mitt möte pekat på hur viktigt det var att involvera Linn först av allt om det var problem. Linn tryckte nog ännu hårdare på detta. Så när han senare pratade med Linn reflekterade han direkt till henne:
"Det är märkligt, alla svenska föräldrar vill att vi skall gå till eleven först och sedan komma till dem. Men de asiatiska föräldrarna vill absolut att vi skall komma till dem före vi går till eleven", sade han.
Hans reflektion visade hur skolan handlar om mycket mer än kunskaper. Det faktum att svenska skolan inte jobbar med tysta grupper och auktoritära lärare samt vill ha elever som tar eget ansvar så får man elever som kan resonera och se olika perspektiv. I en lärandesituation är detta givetvis ovärderligt.
Jag hör om utlandssvenska familjer i regionen - inte bara här i Kambodja - om hur de svenska eleverna är duktiga, självständiga och framgångsrika i skolan var de än är. Detta säger något om den jämlika offentligfinansierade svenska skolan, men också väldigt mycket om den skolpolitiska domedagsdebatten och ärligheten hos vissa ledande skolpolitiker.
Vill mina barn återvända till svenska skolan? Nej, absolut inte. Men det handlar mera om den stimulerande internationella miljön och alla barn från olika delar av världen och olika kulturer än om skolkvalitet i sig. När mina barn var i lågstadieåldern bodde vi i svenskglesa Hammarkullen. De gick i småskolan där. Det var en fantastisk skola och de bästa skolåren för dem i Sverige. Detta säger något om värdet av den mångkultur i Sverige som alltför många uppfattar som ett problem, men också väldigt mycket om de rädslor som präglar det svenska samhället.
Under tiden har jag också följt den svenska skoldebatten. Den berättar om en skola i kris, med dålig ordning och elever utan kunskaper. Man jämför sig med skolor i andra länder som uppges vara mycket bättre. Så hur är det då att ha barn på den internationella elitens elitskolor? The top of the top? Hur går det för dessa kunskapssvaga och odisciplinerade svenska barn?
Någon kanske nu invänder att svenska barn i internationell miljö har priviligierade och välutbildade föräldrar. Det är nog sant. Men det gäller ju nästan alla barn på barnens skola. Min dotter är vän med ambassadörens dotter, en prinsessa och FN-chefer. Min son är vän med kamrater som har föräldrar som är ledande jurister i Khmer Rouge-tribunalen. Så även om de svenska barnen har goda förutsättningar hemifrån är konkurrensen hård.
Eftersom vi bor i ett asiatiskt land där inte minst många koreaner, japaner och kineser bor så är många av skolkamraterna därifrån. För dem är studierna dödsviktiga och familjeäran står på spel om barnens misslyckas. De sliter timmar varje kväll med läxor. För dem är det stenhård tävling.
Trots detta går det bra för de allra flesta svenska barn. Betygen är oftast på övre halvan och inte så få har fått awards för sina prestationer. Detta trots att flera av dem gått merparten av sin skoltid i svensk skola.
I går hade jag ändå ett möte med rektorn. En amerikan. Min dotter som läser International Baccelaureate har ett problem med en lärare och det har inte gått så bra för henne i detta enda ämne. Rektorn hanterade mitt möte proffsigt. Senare på eftermiddagen pratade han med min dotter. I slutet på mötet sade han hur imponerad han var över hur moget hon resonerade kring problemet - att hon verkade mycket äldre än sina 16 år.
Eftersom ett av problemen varit att den aktuella läraren aldrig gick till henne och pratade om de problem han upplevde att hon hade, hade jag i mitt möte pekat på hur viktigt det var att involvera Linn först av allt om det var problem. Linn tryckte nog ännu hårdare på detta. Så när han senare pratade med Linn reflekterade han direkt till henne:
"Det är märkligt, alla svenska föräldrar vill att vi skall gå till eleven först och sedan komma till dem. Men de asiatiska föräldrarna vill absolut att vi skall komma till dem före vi går till eleven", sade han.
Hans reflektion visade hur skolan handlar om mycket mer än kunskaper. Det faktum att svenska skolan inte jobbar med tysta grupper och auktoritära lärare samt vill ha elever som tar eget ansvar så får man elever som kan resonera och se olika perspektiv. I en lärandesituation är detta givetvis ovärderligt.
Jag hör om utlandssvenska familjer i regionen - inte bara här i Kambodja - om hur de svenska eleverna är duktiga, självständiga och framgångsrika i skolan var de än är. Detta säger något om den jämlika offentligfinansierade svenska skolan, men också väldigt mycket om den skolpolitiska domedagsdebatten och ärligheten hos vissa ledande skolpolitiker.
Vill mina barn återvända till svenska skolan? Nej, absolut inte. Men det handlar mera om den stimulerande internationella miljön och alla barn från olika delar av världen och olika kulturer än om skolkvalitet i sig. När mina barn var i lågstadieåldern bodde vi i svenskglesa Hammarkullen. De gick i småskolan där. Det var en fantastisk skola och de bästa skolåren för dem i Sverige. Detta säger något om värdet av den mångkultur i Sverige som alltför många uppfattar som ett problem, men också väldigt mycket om de rädslor som präglar det svenska samhället.
Tuesday, January 26, 2010
Ny blogg: "Utveckling i Arbete"
Jag har skapat en ny blogg, mera fokuserad på biståndsarbete.
Den hittas på www.utvecklingiarbete.blogspot.com
www.destinationpnh.blogspot.com kommer att vara kvar, men den kommer att få vila ett tag nu. När den kommer tillbaka blir den av mera privat karaktär. Familj, grillparties, stränder och annat sånt man som expat kan uppleva när man arbetar i detta vackra land.
/Jens
Den hittas på www.utvecklingiarbete.blogspot.com
www.destinationpnh.blogspot.com kommer att vara kvar, men den kommer att få vila ett tag nu. När den kommer tillbaka blir den av mera privat karaktär. Familj, grillparties, stränder och annat sånt man som expat kan uppleva när man arbetar i detta vackra land.
/Jens
Subscribe to:
Posts (Atom)