Så i torsdags tog då Dr Bendik en bit av min kropp för att skicka till något laboratorium någonstans. Men det känns i alla fall som kliandet har börjat lugna ner sig och utslagen minskat. Tropiska åkommor kan vara knepiga.
Mitt besök i Bangkok inför min förestående flytt till Chiang Mai var ganska märkligt. Men jag har insett att det finns kambodjaner som delar min erfarenhet när de kommit till välmående västländer. Det kan vara gott att påminnas om att man är ganska priviligerad som vit europé när man rör sig mellan olika länder. Hursomhelst satt jag i två och en halv timma hos säkerhetspolisen och jag fick svara på fem-sex kontrollfrågor. Den sista var "har du varit i bråk med någon?". Ja, vad säger man?
Polisen hade ombetts av Arbetsmarknadsministeriet (Ministry of Labour) att kolla upp mig. Uppenbarligen var detta något ganska nytt även för dem. Det kan ha berott på olika saker: jag arbetar i Kambodja sedan flera år och det är ganska spänt mellan Thailand och Kambodja med återkommande strider längs gränsen. I mitt CV är det ju också omnämnt att jag har en bakgrund inom journalistik. Eller så kan det ha berott på att min arbetsgivare arbetar med politiskt känsliga saker.
Själv tycker jag det är märkligt att utvecklingsorganisationer som ofta är väldigt dialogorienterade, ses som ett problem. Det stöd vi ger till lokala organisationer handlar ju väldigt mycket om att skapa konstruktiva plattformar för dialog med beslutsfattare så att vi inte får våldsamma konflikter.
Det var i alla fall en märlig upplevelse och poliserna var vänliga och korrekta. Ändå kändes det ju som en bortslösad dag: tre timmar i taxi, två och en halv timme i luften och tre timmars väntan på flygplatser och två timmar på ett kafé. Och så två och en halv timme hos polisen.
I Cambodia Daily läser jag att bara 28% av barnen på Kambodjas barnhem har förlorat båda sina föräldrar. Barnhemsverksamhet är business här. Volontärer kommer hit för att jobba några veckor på fejkade barnhem och betalar dyra pengar för det. Det är obegripligt att man går på det. Om inte annat borde man ju fundera på hur lämpligt det är att barn som förmodas vara föräldralösa, möjligen också traumatiserade, möter nya vuxna varannan eller var tredje vecka. Vuxna som inte heller blivit kontrollerade för sin vandel. Tyvärr har pedofiler kommit hit och etablerat barnhem och flera har också blivit dömda när det uppdagats att de begått övergrepp.
Rekryteringsföretag som skickar unga kvinnor till hembiträdesarbeten utomlands, främst till Malaysia, har kommit i blåsväder. Och det med rätta.
Indonesien var länge en exportör av hembiträden till Malaysia, men där har man nu förbjudit företag att rekrytera till Malaysia. Man fann att de malaysiska arbetsgivarna behandlade sina hembiträden extremt dåligt. Övergrepp var vardag, de fick ingen mat och det var arbete 24/7.
Nu har kambodjanska affärsmän hittat denna marknadsöppning och många hoppfulla unga kvinnor vill ta chansen att arbeta utomlands. Men när de kommer till rekryteringsföretagens träningscenter blir de inlåsta och får inte träffa sin familj eller till och med sina barn. De kan inte heller ångra sig och åka hem. Det är med andra ord slavkontrakt som inte på något sätt är förenlig med lagstiftningen. Denna säger givetvis att man inte kan hindra en anställd som vill sluta, från att lämna arbetsplatsen.
Flera kvinnor som åkt iväg har flytt sina arbetsgivare i Malaysia och har under stora svårigheter, med hjälp av olika hjälporganisationer, lyckats ta sig hem igen. Många som åkt har också, med eller utan hjälp av myndigheter och rekryteringsföretag, förfalskat sina ID-handlingar för att se äldre ut än vad de är. Många som åker är tonåringar trots att man måste vara 21 år.
CNN har varit här och gjort ett reportage om detta inom ramen för en serie om trafficking som kallas Freedom Project. Det slutade väldigt dramatiskt och de lämnade landet hals över huvud. Tyvärr kan jag inte i nuläget skriva öppet om vad som hände så jag återkommer när jag vet mera (eller så får ni se det på CNN).
Slutligen, nu lämnar till slut en av FNs toppdiplomater Kambodja. Det handlar om chefen för Office of the High Commissioner of Human Rights (OHCHR), Christophe Peschoux. Han har flera gånger hotats att bli utkastad av landets ledning. Mest uppmärksammat blev det när premiärministern Hun Sen sade detta i samtal med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon förra hösten. Givetvis ser många Peschouxs förflyttning till Geneve som ett resultat av regimens påtryckningar. Samtidigt är det ju frågan om en diplomat som inte har någon dialog med regimen kan utföra sitt jobb?
Peschoux, som jag mött vid några tillfällen, är ändå ganska moderat i sin kritik jämfört med sin företrädare. Han har arbetat med Kambodja sedan 90-talet och är en av de absolut mest kunniga på Kambodjas politik av alla diplomater här. Det är ganska trist att han får lämna så här, och det tolkas brett som ett tecken på att det politiska klimatet faktiskt har hårdnat.
Även FNs Speciella Rapportör (UNSR) Suriya Subedi har rapporterat sin oro för vad han uppfattar som minskad åsiktsfrihet i Kambodja vid sitt senaste besök. Han upprätthåller emellertid fortfarande en dialog med regimen även om det inte verkar helt lätt. Det är ändå positivt att det fortfarande finns dialog därför att det är ytterst svårt att påverka om det inte finns någon som helst kommunikation.
Och i Libyen flygbombar några NATO-länder Ghaddafis arme. Jag följer utvecklingen med blandade känslor. Jag undrar hur världssamfundet kunnat sätta sig i en sådan här situation från första början? Själv tycker jag det är bra att man ingriper mot Ghaddafi, men det hindrar ju inte att jag också inser att det finns olika politiska egenintressen inblandat. Hemma diskuterar vänner på vänsterkanten om det är rätt eller fel, men för mig är det inte så enkelt. Jag är väldigt trött på "anti-imperialistiska" retorik (lika trött som jag är på nyliberalt lättviktstrams).
Kanske beror min trötthet på att jag själv jobbar i en väldigt imperfekt värld med sådant som antas vara absoluta värden?
Kambodja har lärt mig att politisk pragmatism alltid måste gå hand i hand med ideologi. Palme menade att "politik var det möjligas konst" och det är också i slutändan det enda möjliga förhållningsättet om man vill få något vettigt gjort i politiken.
Showing posts with label mänskliga rättigheter. Show all posts
Showing posts with label mänskliga rättigheter. Show all posts
Friday, March 25, 2011
Wednesday, March 4, 2009
Nya turer kring ASEAN
Nu har plötsligt Kambodjas utrikesminister sagt att man inte alls vägrade prata med mänskliga rättighetsaktivister på ASEAN-mötet. Det var snarare så att den aktuella aktivisten inte fick komma in på mötet för denne var inte ackrediterad.
Ännu märkligare är att personen i fråga och hans organisation är helt okänd i Kambodja. Det verkar som den grupp, Alternative ASEAN Network, som arrangerat forumet för ASEAN-ledarna har hoppat över de etablerade och internationellt kända organisationerna. Cambodian Volunteers for Civil Society har inte ens en egen hemsida och representanten var inte ens högsta chefen. (Men jag har faktiskt träffat personen i fråga då han jobbade på en annat ställe).
Det här luktar spinn lång väg, men frågan är vem som är skyldig till vad? Vem drar vinstlotten på den här röran? Tyvärr tror jag det Alternativa ASEAN nätverket skadat Kambodjas civilsamhälle. Men det är så typiskt för politiken i den här delen av världen. Det är oförutsägbart och ofta helt omöjligt att förstå.
I alla fall så har nu de mera kända kambodjanska organisationerna uttalat sig om ASEANS mänskliga rättighetsarbete. De välkomnar utvecklingen, men menar att ASEAN fortfarande har svårt att verka för bättre skydd för mänskliga rättigheter. Framförallt menar de att det ASEAN-organ för MR-frågor som är på väg att etableras kommer att gå i sina regimers ledband, eftersom delegaterna kommer att utses av dessa regeringar.
Jag är stolt över att Kambodja har så bra organisationer som inte klantar till sig som det Alternativa ASEAN-nätverket. De är klara och tydliga och öppna med sitt budskap. Jag hoppas Kambodjas regering tycker det också och börjar jobba bättre med dem.
Ännu märkligare är att personen i fråga och hans organisation är helt okänd i Kambodja. Det verkar som den grupp, Alternative ASEAN Network, som arrangerat forumet för ASEAN-ledarna har hoppat över de etablerade och internationellt kända organisationerna. Cambodian Volunteers for Civil Society har inte ens en egen hemsida och representanten var inte ens högsta chefen. (Men jag har faktiskt träffat personen i fråga då han jobbade på en annat ställe).
Det här luktar spinn lång väg, men frågan är vem som är skyldig till vad? Vem drar vinstlotten på den här röran? Tyvärr tror jag det Alternativa ASEAN nätverket skadat Kambodjas civilsamhälle. Men det är så typiskt för politiken i den här delen av världen. Det är oförutsägbart och ofta helt omöjligt att förstå.
I alla fall så har nu de mera kända kambodjanska organisationerna uttalat sig om ASEANS mänskliga rättighetsarbete. De välkomnar utvecklingen, men menar att ASEAN fortfarande har svårt att verka för bättre skydd för mänskliga rättigheter. Framförallt menar de att det ASEAN-organ för MR-frågor som är på väg att etableras kommer att gå i sina regimers ledband, eftersom delegaterna kommer att utses av dessa regeringar.
Jag är stolt över att Kambodja har så bra organisationer som inte klantar till sig som det Alternativa ASEAN-nätverket. De är klara och tydliga och öppna med sitt budskap. Jag hoppas Kambodjas regering tycker det också och börjar jobba bättre med dem.
Saturday, February 28, 2009
Mänskliga rättigheter på ASEAN-mötet
ASEAN har haft möte i en vecka i Hua Hin i Thailand. Det gick rätt så smidigt för det tio länderna i ASEAN att diskutera det mesta mellan himmel och jord.
Men plötsligt brände det till. På slutet skulle man ha en diskussion kring mänskliga rättigheter, där även civilsamhällets mänskliga rättighetsaktivister skulle delta. ASEAN försöker trots stora interna motsättningar sjösätta någon slags förbättringsagenda på området. Sydostasien är idag nämligen världens svarta hål på området.
Då vägrade plötsligt Burmas och Kambodjas premiärministrar att sitta i samma rum och diskutera frågan. Civilsamhällets representanter fick till slut lämna rummet för att man skulle kunna fortsätta mötet.
Vi kan anta de övriga åtta medlemmerna av ASEAN var måttligt glada över denna protest. Den pekar ut hela regionen som ett problemområde, och ger de många kritikerna rätt som menar att ASEAN som grupp inte arbetar med frågan tillräckligt starkt.
Burma är ett erkänt problem för hela regionen och internt inom ASEAN finns det mycket kritik mot Burmas politiska ledare. Att Kambodja delar sida med Burma är oroväckande, men visar också vilket tryck Kambodjas ledning faktiskt känner just nu och den oförmåga den politiska ledningen har att hantera frågan.
I Singapore-baserade AsiaNews Channel säger en kvinna som företräder en regional mänskliga rättighetsorganisation följande:
"Om de inte ens klarar av att mötas för att diskutera mänskliga rättigheter här, så är det ett tecken på hur de behandlar befolkningen i sina hemländer."
Men plötsligt brände det till. På slutet skulle man ha en diskussion kring mänskliga rättigheter, där även civilsamhällets mänskliga rättighetsaktivister skulle delta. ASEAN försöker trots stora interna motsättningar sjösätta någon slags förbättringsagenda på området. Sydostasien är idag nämligen världens svarta hål på området.
Då vägrade plötsligt Burmas och Kambodjas premiärministrar att sitta i samma rum och diskutera frågan. Civilsamhällets representanter fick till slut lämna rummet för att man skulle kunna fortsätta mötet.
Vi kan anta de övriga åtta medlemmerna av ASEAN var måttligt glada över denna protest. Den pekar ut hela regionen som ett problemområde, och ger de många kritikerna rätt som menar att ASEAN som grupp inte arbetar med frågan tillräckligt starkt.
Burma är ett erkänt problem för hela regionen och internt inom ASEAN finns det mycket kritik mot Burmas politiska ledare. Att Kambodja delar sida med Burma är oroväckande, men visar också vilket tryck Kambodjas ledning faktiskt känner just nu och den oförmåga den politiska ledningen har att hantera frågan.
I Singapore-baserade AsiaNews Channel säger en kvinna som företräder en regional mänskliga rättighetsorganisation följande:
"Om de inte ens klarar av att mötas för att diskutera mänskliga rättigheter här, så är det ett tecken på hur de behandlar befolkningen i sina hemländer."
Wednesday, February 25, 2009
Människor är inga sopor
Förra helgen var tung. Jag gjorde två fältbesök och det blev ohyggligt mycket svåra saker att ta in.
Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?
Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.
Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.
Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.
Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.
Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.
Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.
Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?
Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.
Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.
Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.
Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.
Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.
Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.
Saturday, February 7, 2009
Ett brott mot mänskliga rättigheter
Natten till den 24e januari blev invånarna i Dey Krahorm borttvingade från sina hem. Ett bolag skickade sina torpeder i samarbete med polis och militärpolis. De kom med bulldozrar, tårgas och gummikulor och för några timmar var detta kvarter i centrala Phnom Penh platsen för en ovanligt våldsam och orättfärdig aktion från ordningsmakten och rivningsarbetarna som även de utövade våld.
Invånarna i Dey Krahorm tilldelades speciella rättigheter 2003 genom en prisad lösning där en privat exploatör skulle tilldelas en del av marken för att utveckla kommersiella fastigheter, samtidigt som man åtog sig att bygga bostäder resterande mark för de boende. Innan avtalet var Dey Krahorm som många andra platser i Phnom Penh och i andra städer i Kambodja en bit mark utan ägare där fattiga människor efter alla krig lyckats hitta en plats att bosätta sig på. Bland annat bodde här ett kollektiv av konstnärer, instrumentmakare och traditionella musiker.
2005 hände något. 36 "representanter" för de boende tecknade ett avtal med ett okänt bolag kallat 7NG som innebar att bolaget skulle få ta över marken i utbyte mot lägenheter 20 kilometer utanför staden. De boende i Dey Krahorm konsulterades aldrig av dessa "representanter" och de vägrade accepterade avtalet. Att flytta 20 km utanför staden är omöjligt för de flesta. Där finns inga möjligheter till inkomster och ingen service och reskostnaderna skulle överstiga deras inkomster.
Genom åren har många boende i Dey Krahorm gett upp. 7NG plockade in gangsters från gatan som bodde precis vid de boende som trakasserade och hotade dem. Några flyttade till de nya lägenheter som erbjöds. Andra fick ersättning i kontanter med ett mycket lägre belopp en vad deras mark var värd. (Hela området värderades till USD 44 miljoner 2007).
12 januari erbjöd 7NG de boende 20000 dollar per familj. Phnom Penh stad krävde att de boende skulle anta erbjudandet, om inte skulle de tvingas bort med våld. De boende fick bara två dagar på sig att bestämma sig. 152 familjer hade mark i Dey Krahorm, men 7NG och staden accepterade bara 91 av dem. Några familjer accepterade erbjudandet medan andra lade ett motbud på individuell basis. Staden tog emot listan och skulle meddela bolaget och återkomma. De återkom med besked den 24 januari och körde bort de boende med våld. Mitt på dagen vid lunchtid var Dey Krahorm jämnat med marken. Många boende hann aldrig rädda sina få ägodelar. De har idag inget hem och bor i ett tältläger på platsen där de skulle fått nytt boende, två mil utanför staden. Eftersom de inte accepterade det senaste budet får de enligt bolaget och staden ingen ersättning alls.
Tillståndet är eländigt för dem. 335 familjer, omfattande 1238 människor bor i det fria. Det är många fler än de som blev offentligt bortkörda, eftersom de var inneboende hos de som hade en bit mark i Dey Krahorm. 639 är kvinnor och 180 är barn under 5 år. 308 barn är i skolåldern och de har nu ingen skola att gå till, eftersom skolorna på det nya stället inte är dimensionerade för så många barn. 16 kvinnor är gravida. Det finns inga skydd mot sol och regn och det saknas myggnät. Det finns nästan inga toaletter. Åtminstone 30 människor lever med HIV/AIDS, men de har inte råd att åka in till Phnom Penh för att skaffa livsnödvändig medicin. Endast de officellt erkända 91 familjerna har nu erbjudits lägenheter på den nya platsen. Kontanterbjudandet finns inte längre kvar. 7NG krävde att de skulle acceptera kompensation i form av lägenheter innan den 31 januari, annars skulle de inte få någonting alls.
200 familjer bodde inte officiellt i Dey Krahorm, men de hade marknadsstånd där. Oftast bodde de i sitt stånd. De har berövats både hem och inkomst. De har erbjudits en ruta på en gånger en meter på en stor betongplan, men självklart går det inte att överleva där. I centrala Phnom Penh fanns det en ständig ström av kunder. På den nya platsen finns bara utfattiga människor utan inkomster som kommer från Dey Krahorm. Flera tusen människor som inte får lägenheter från 7NG kommer troligen att köras bort en gång till till någon annan plats.
Dey Krahorm är ett ovanligt tydligt exempel på hur myndigheter och ansiktslösa företag, ofta i strid mot ingångna avtal och gällande lagstiftning, agerar mot de allra fattigaste. Det saknas fungerande processer för att lösa konflikter och våldsamt maktspråk är sällan den sista utvägen.
Läs mer om Dey Krahorm på följande platser:
http://www.licadho-cambodia.org/pressrelease.php#p-199
(LICADHO)
http://www.cohre.org/
(COHRE, Centre on Housig rights and Evictions)
http://www.amnesty.org/en/for-media/press-releases/cambodia-hundreds-left-homeless-after-forced-eviction-20090126
(Amnesty International)
http://cambodia.ohchr.org
(United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights in Cambodia)
De boende från Dey Krahorm och andra platser behöver hjälp. Vill du hjälpa dem kan du gå in här:
http://www.licadho-cambodia.org/donation.php
Jag går i god för att pengarna når fram!
Kom ihåg att mänskliga rättigheter är universella. Alla har rätt till boende och ett liv med tillräckligt med mat och alla har rätt att få säga sin åsikt. Ibland tror vi att andra kulturer och länder inte har samma syn på mänskliga rättigheter, men det är på platser som som Dey Krahorm som kampen för mänskliga rättigheter och demokrati blir synlig. Gör vad du kan för att hjälpa!
Invånarna i Dey Krahorm tilldelades speciella rättigheter 2003 genom en prisad lösning där en privat exploatör skulle tilldelas en del av marken för att utveckla kommersiella fastigheter, samtidigt som man åtog sig att bygga bostäder resterande mark för de boende. Innan avtalet var Dey Krahorm som många andra platser i Phnom Penh och i andra städer i Kambodja en bit mark utan ägare där fattiga människor efter alla krig lyckats hitta en plats att bosätta sig på. Bland annat bodde här ett kollektiv av konstnärer, instrumentmakare och traditionella musiker.
2005 hände något. 36 "representanter" för de boende tecknade ett avtal med ett okänt bolag kallat 7NG som innebar att bolaget skulle få ta över marken i utbyte mot lägenheter 20 kilometer utanför staden. De boende i Dey Krahorm konsulterades aldrig av dessa "representanter" och de vägrade accepterade avtalet. Att flytta 20 km utanför staden är omöjligt för de flesta. Där finns inga möjligheter till inkomster och ingen service och reskostnaderna skulle överstiga deras inkomster.
Genom åren har många boende i Dey Krahorm gett upp. 7NG plockade in gangsters från gatan som bodde precis vid de boende som trakasserade och hotade dem. Några flyttade till de nya lägenheter som erbjöds. Andra fick ersättning i kontanter med ett mycket lägre belopp en vad deras mark var värd. (Hela området värderades till USD 44 miljoner 2007).
12 januari erbjöd 7NG de boende 20000 dollar per familj. Phnom Penh stad krävde att de boende skulle anta erbjudandet, om inte skulle de tvingas bort med våld. De boende fick bara två dagar på sig att bestämma sig. 152 familjer hade mark i Dey Krahorm, men 7NG och staden accepterade bara 91 av dem. Några familjer accepterade erbjudandet medan andra lade ett motbud på individuell basis. Staden tog emot listan och skulle meddela bolaget och återkomma. De återkom med besked den 24 januari och körde bort de boende med våld. Mitt på dagen vid lunchtid var Dey Krahorm jämnat med marken. Många boende hann aldrig rädda sina få ägodelar. De har idag inget hem och bor i ett tältläger på platsen där de skulle fått nytt boende, två mil utanför staden. Eftersom de inte accepterade det senaste budet får de enligt bolaget och staden ingen ersättning alls.
Tillståndet är eländigt för dem. 335 familjer, omfattande 1238 människor bor i det fria. Det är många fler än de som blev offentligt bortkörda, eftersom de var inneboende hos de som hade en bit mark i Dey Krahorm. 639 är kvinnor och 180 är barn under 5 år. 308 barn är i skolåldern och de har nu ingen skola att gå till, eftersom skolorna på det nya stället inte är dimensionerade för så många barn. 16 kvinnor är gravida. Det finns inga skydd mot sol och regn och det saknas myggnät. Det finns nästan inga toaletter. Åtminstone 30 människor lever med HIV/AIDS, men de har inte råd att åka in till Phnom Penh för att skaffa livsnödvändig medicin. Endast de officellt erkända 91 familjerna har nu erbjudits lägenheter på den nya platsen. Kontanterbjudandet finns inte längre kvar. 7NG krävde att de skulle acceptera kompensation i form av lägenheter innan den 31 januari, annars skulle de inte få någonting alls.
200 familjer bodde inte officiellt i Dey Krahorm, men de hade marknadsstånd där. Oftast bodde de i sitt stånd. De har berövats både hem och inkomst. De har erbjudits en ruta på en gånger en meter på en stor betongplan, men självklart går det inte att överleva där. I centrala Phnom Penh fanns det en ständig ström av kunder. På den nya platsen finns bara utfattiga människor utan inkomster som kommer från Dey Krahorm. Flera tusen människor som inte får lägenheter från 7NG kommer troligen att köras bort en gång till till någon annan plats.
Dey Krahorm är ett ovanligt tydligt exempel på hur myndigheter och ansiktslösa företag, ofta i strid mot ingångna avtal och gällande lagstiftning, agerar mot de allra fattigaste. Det saknas fungerande processer för att lösa konflikter och våldsamt maktspråk är sällan den sista utvägen.
Läs mer om Dey Krahorm på följande platser:
http://www.licadho-cambodia.org/pressrelease.php#p-199
(LICADHO)
http://www.cohre.org/
(COHRE, Centre on Housig rights and Evictions)
http://www.amnesty.org/en/for-media/press-releases/cambodia-hundreds-left-homeless-after-forced-eviction-20090126
(Amnesty International)
http://cambodia.ohchr.org
(United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights in Cambodia)
De boende från Dey Krahorm och andra platser behöver hjälp. Vill du hjälpa dem kan du gå in här:
http://www.licadho-cambodia.org/donation.php
Jag går i god för att pengarna når fram!
Kom ihåg att mänskliga rättigheter är universella. Alla har rätt till boende och ett liv med tillräckligt med mat och alla har rätt att få säga sin åsikt. Ibland tror vi att andra kulturer och länder inte har samma syn på mänskliga rättigheter, men det är på platser som som Dey Krahorm som kampen för mänskliga rättigheter och demokrati blir synlig. Gör vad du kan för att hjälpa!
Tuesday, January 13, 2009
Det bara rasslar till
Det bara rasslade till. Två arbetsdagar och så var man tillbaka som om man aldrig varit iväg. Jag lider av jetlag och jag vaknar klarvaken men trött vid halv fyra på morgonen.
Almanackan är på väg att bli fylld tre veckor framåt i ett enda svep. Nästa vecka åker jag till Battambang för att vara med i en workshop med anledning av en utvärdering av våra mikrokreditverksamheter. Ofta när jag åker ut på det sättet är jag någon slags hedersgäst som öppnar och stänger tillställningen med ett förhoppningsvis klokt tal. Man är lite av en bandklippare på samma sätt som kungen.
Mikrokrediter är egentligen lite vid sidan om vad vi brukar syssla med globalt, men de funkar ofta som en dörröppnare för att kunna göra andra saker i byarna. Det är mycket lättare om man kommer med något nyttigt som kan fylla magen, om man skall prata jämställdhet och mänskliga rättigheter. Speciellt lokala byledare kan vara lite tveksamma. Inte att förglömma, så är de inspirerade av de som sitter lite högre upp i hierarkin.
Det är lite märkligt med denna rädsla. Själva aktiviteten är ju aldrig uppviglande eller subversiv i vår mening. Det handlar mycket om att exempelvis upplysa om att våld mot kvinnor och barn är fel. Ibland spelar man teater, vilket kan ge en kulturchock. Publiken skrattar nämligen så de är dubbelvikta när familjens manliga överhuvud i pjäsen slår till frun så hon börjar gråta. Det där funderar jag ofta över. Men i en kultur där det är tabu att visa starka känslor, är ändå skrattet den minst laddade känslan och mest förlösande när det gör som mest ont.
Många mötesaktiviteter handlar om hur man kan lära sig prata med varandra och vara oeniga utan att hamna i oändliga konflikter där man tycker motparten är värd ett skott i tinningen. Kambodjas historia är full av konflikter som präglas av en oförmåga att kompromissa. Det är som en nationell svaghet, lite som jantelagen i Sverige. Ett sätt att komma förbi detta är att använda meditation för att skapa lugn och ett "peaceful heart" som vi säger här. Dessa aktiviteter har blivit uppskattade och efterfrågade. De skapar en positiv känsla i byarna, och har i vissa fall minskat just familjevåldet.
Det finns folk därhemma som säger att människor inte är intresserade av mänskliga rättigheter och demokrati på grund av fattigdomen eller kulturen. Det stämmer nog, så länge vi tänker på vårt vis och använder våra ord som fria val och yttrandefrihet.
Men jag väntar fortfarande på någon fattig som skall träda fram och säga att det inte spelar någon roll om någon fuskar till sig hans lilla risfält med tveksamma metoder. Inte heller har jag hört någon kvinna som tycker det är okej att grannfrun och grannbarnen blir slagna i hemmet. Jag väntar fortfarande på att någon skall komma fram till mig och tycka att det inte spelar någon roll att hans äldre bror suttit fängslad i över ett halvår utan rättegång för att man protesterat mot att agribusinessbolagets bulldozers förstört det skördemogna majsfältet för att anlägga en palmoljeplantage. Samtidigt svälter familjen eftersom de förlorat både mark och möjlighet till inkomst. Inte heller vet jag någon etnisk vietnames som tycker det är rätt att dottern inte får gå i skola eftersom han saknar en registering hos myndigheterna trots att hans farfar anlände till Kambodja 1940. Detta händer i Kambodja, men också i många andra länder i världen.
Här i Kambodja finns det många, fattiga och rika, medborgare och makthavare, som kan mer om mänskliga rättigheter och demokrati än vi kan i Sverige. I Kambodja pratas det allt mer om det. För vissa makthavarne kan det kännas som hot, många andra har stor medvetenhet och vet vad som krävs för en långsiktig utveckling, men de inser också vad som är politiskt möjligt.
Den 7 januari firades 30-årsjubileet av befrielsen från Röda Khmererna. Vietnameserna ryckte in i Phnom Penh denna dag 1979. Många khmerer har blandade känslor inför detta, eftersom det följdes av en vietnamesisk ockupation till 1989. Ändå, man är oändligt glad över att kriget och Röda Khmererna är borta. Givet tillståndet i landet vid den tidpunkten, måste man ändå säga att man kommit en bra bit på vägen. 30 år är en kort tid för att bygga upp ett land från början.
Almanackan är på väg att bli fylld tre veckor framåt i ett enda svep. Nästa vecka åker jag till Battambang för att vara med i en workshop med anledning av en utvärdering av våra mikrokreditverksamheter. Ofta när jag åker ut på det sättet är jag någon slags hedersgäst som öppnar och stänger tillställningen med ett förhoppningsvis klokt tal. Man är lite av en bandklippare på samma sätt som kungen.
Mikrokrediter är egentligen lite vid sidan om vad vi brukar syssla med globalt, men de funkar ofta som en dörröppnare för att kunna göra andra saker i byarna. Det är mycket lättare om man kommer med något nyttigt som kan fylla magen, om man skall prata jämställdhet och mänskliga rättigheter. Speciellt lokala byledare kan vara lite tveksamma. Inte att förglömma, så är de inspirerade av de som sitter lite högre upp i hierarkin.
Det är lite märkligt med denna rädsla. Själva aktiviteten är ju aldrig uppviglande eller subversiv i vår mening. Det handlar mycket om att exempelvis upplysa om att våld mot kvinnor och barn är fel. Ibland spelar man teater, vilket kan ge en kulturchock. Publiken skrattar nämligen så de är dubbelvikta när familjens manliga överhuvud i pjäsen slår till frun så hon börjar gråta. Det där funderar jag ofta över. Men i en kultur där det är tabu att visa starka känslor, är ändå skrattet den minst laddade känslan och mest förlösande när det gör som mest ont.
Många mötesaktiviteter handlar om hur man kan lära sig prata med varandra och vara oeniga utan att hamna i oändliga konflikter där man tycker motparten är värd ett skott i tinningen. Kambodjas historia är full av konflikter som präglas av en oförmåga att kompromissa. Det är som en nationell svaghet, lite som jantelagen i Sverige. Ett sätt att komma förbi detta är att använda meditation för att skapa lugn och ett "peaceful heart" som vi säger här. Dessa aktiviteter har blivit uppskattade och efterfrågade. De skapar en positiv känsla i byarna, och har i vissa fall minskat just familjevåldet.
Det finns folk därhemma som säger att människor inte är intresserade av mänskliga rättigheter och demokrati på grund av fattigdomen eller kulturen. Det stämmer nog, så länge vi tänker på vårt vis och använder våra ord som fria val och yttrandefrihet.
Men jag väntar fortfarande på någon fattig som skall träda fram och säga att det inte spelar någon roll om någon fuskar till sig hans lilla risfält med tveksamma metoder. Inte heller har jag hört någon kvinna som tycker det är okej att grannfrun och grannbarnen blir slagna i hemmet. Jag väntar fortfarande på att någon skall komma fram till mig och tycka att det inte spelar någon roll att hans äldre bror suttit fängslad i över ett halvår utan rättegång för att man protesterat mot att agribusinessbolagets bulldozers förstört det skördemogna majsfältet för att anlägga en palmoljeplantage. Samtidigt svälter familjen eftersom de förlorat både mark och möjlighet till inkomst. Inte heller vet jag någon etnisk vietnames som tycker det är rätt att dottern inte får gå i skola eftersom han saknar en registering hos myndigheterna trots att hans farfar anlände till Kambodja 1940. Detta händer i Kambodja, men också i många andra länder i världen.
Här i Kambodja finns det många, fattiga och rika, medborgare och makthavare, som kan mer om mänskliga rättigheter och demokrati än vi kan i Sverige. I Kambodja pratas det allt mer om det. För vissa makthavarne kan det kännas som hot, många andra har stor medvetenhet och vet vad som krävs för en långsiktig utveckling, men de inser också vad som är politiskt möjligt.
Den 7 januari firades 30-årsjubileet av befrielsen från Röda Khmererna. Vietnameserna ryckte in i Phnom Penh denna dag 1979. Många khmerer har blandade känslor inför detta, eftersom det följdes av en vietnamesisk ockupation till 1989. Ändå, man är oändligt glad över att kriget och Röda Khmererna är borta. Givet tillståndet i landet vid den tidpunkten, måste man ändå säga att man kommit en bra bit på vägen. 30 år är en kort tid för att bygga upp ett land från början.
Subscribe to:
Posts (Atom)