Det blev vita jeans och svart sidenskjorta, dock ej med glans, med ränder i guld och rött på cocktailpartyt. Och så köpte vi en lampa designad av två konststuderande på den lampauktion som var partyts huvudattraktion. Vi fick den för 90 dollar. Den var gjord av en trädgren från Kiriroms vildmark, hampasnöre, ett litet obearbetat trästycke i form av ett fågelhuvud på toppen på grenen samt en hängande lampskärm med målat antikt papper som använts till en pappersdrake. Rätt läcker faktiskt.
Den dyraste lampan ropades in av Bill Smith från Khmer Rouge-tribunalen för 1200 dollar. Men han har ju säkert råd. Han är väldigt trevlig också för den delen. Fast det var nog en investering. Hans lamap var designad av Kambodjas ledande konstnär vars tavlor och skulpturer går för tio gånger det beloppet och han är också representerad på museer i regionen. Inte illa för en ung konstnär som ser ut som 25.
Alla pengar från lampauktionen gick till människorättsorganisationen LICADHOs projekt för kvinnor och barn i kambodjanska fängelser. Läs mer på deras webbsida www.licadho.org. Vill man lämna ett bidrag efter at ha läst om det kan man göra det här.
Mars är rapportskrivningstid för mig. Årsrapportern för 2008 skall sammanställas. Resultat från 14 partners skall samlas in. Deras rapporter skall screenas och relevant information samlas in. Våra fältbesök skall kommas ihåg och dokumentation skall plockas fram. Samtidigt skall det medges att våra partners ofta har svaga rapporter och ytterst dålig förståelse för hur vi vill ha dem.
Det är ytterst svårt för utomstående att förstå vilken effekt Röda Khmererna hade för det här landet. Det krävs långt mer än 30 år för att återställa förmågan till det kritiska tänkande och den analytiska förmåga som krävs för att kunna rapportera på ett fungerande sätt.
Under de senaste veckorna har jag varit med om rekryteringsprocesser för två tjänster, och det är slående hur instrumentella och lika kandidaterna låter när de får samma fråga. Det låter som de läser ur en lärobok och och det spelar ingen roll om frågan innebär att de skall ge sin eget perspektiv på utvecklingen. Än mindre finner man någon slags logisk resonemangskedja. Inte så sällan blir det goddag yxskaft-svar.
Kambodjas skolsystem är idag en katastrof. Men det var faktiskt det första man satsade på 1979. De man hittade som kunde läsa fick en månads lärarutbildning och skickades ut där de behövdes. De fick till en början sin lön i ris eftersom röda khmererna avskaffat pengarna. Men det var ändå en stor framgång.
Sedan har man misskött sitt utbildningssystem. Det är extremt mycket utantillinlärning och kopiering och det märks direkt i exempelvis en anställningsintervju.
97 procent av gymnasisterna har mutat en lärare för att få godkänt på en examen! Unga födda på sent 70-tal och under 80-talet har haft bättre tillgång till högre utbildning med utländska lärare. Det finns flera universitet, de flesta privata, men inget av dem har någon egen egentlig forskning och man kan skaffa sin doktorsexamen genom helgstudier.
Kambodjas erfarenhet tycker jag ställer Afrikas problem efter avkoloniseringen i skarpt ljus. Många undrar varför Afrika inte "kan sköta sig" och att de borde ta tag i sina egna problem istället för att försnilla våra biståndspengar. Även många intellektuella afrikaner säger detta. Men koloniseringen av Afrika var en sällsynt brutal historia, inte olik Röda khmerernas framfart, där framförallt slavhandeln skapade enorma sår i samhällsväven.
Vi tar vårt kritiska tänkande för givet. Det är en del av vår samhällsväv. Ibland till och med så mycket att vi förkastar våra intellektuellas tankelekar som tomma teorier och svammel.
Men efter tre år i ett samhälle med avsaknad av djupare kritiskt tänkande, samt avsaknad av kultursidor och kulturdebatt inser jag värdet av vår svenska kulturdiskussion. Även om enbrt två procent läser dagstidningarnas kultursidor så utgör de en oerhört viktig arena för annorlunda tankar och vi bör alla vara tacksamma för att de finns.
Friday, March 20, 2009
Sunday, March 8, 2009
Finanskrisbris, men kuling väntas framöver
Trots alla problem det här landet har, så slås jag ändå av den snabba utvecklingen. När jag kom hit för snart tre år sedan var de flesta smågatorna i innerstaden fortfarande obelagda. De var snarare gropiga, leriga, dammiga breda kostigar. Nu är de släta, belagda med betong och när man kör bil så slipper man kryssa mellan groparna eller om man kör motorcykel, sätta ner foten i djupt vatten när man fått stopp. Längs flera gator grävs nya dagvattenledningar ned med större kapacitet inför regnperioden. I det lilla utvecklas det Kambodja vi ser i Phnom Penh på ett väldigt synligt och starkt sätt. Staden lever numera även efter tio på kvällen. Neonljusen lyser på alla större gator och folk rör sig ute, där det för tre år sedan var tomt och mörkt. Det fanns tre splitternya bankomater i staden i 2006. Nu finns de i varje gathörn.
Men finanskrisen är på väg hit också. Bilpriserna har rasat. Kapitalvaror går på rea. Bankerna planerar för åtstramningar. Mikrokreditinstituten, som är att betrakta nästan som våra gamla sparbanker för småfolket, saknar kapital att låna ut, eftersom deras kreditgivare i utlandet i sin tur inte kan låna ut pengar till dem.
Det svenska biståndet har rasat med den svenska kronan. Våra Partners vädjar om extrastöd eftersom deras budgetar har räknat på en kronkurs på sju kronor för en dollar och nu är det uppe i över 9kronor. Planerade aktiviteter kan därför komma att ställas in. Men jag kan inte hjälpa dem. Själv vänder jag på varje krona i våra interna budgetar. Vi har ju många utgifter i dollar, eftersom Kambodja är en dollarekonomi.
Det kommer att dröja några månader till innan krisen slår till på riktigt även här. Ännu så länge byggs det på redan påbörjade projekt, men frågan är hur många nya som kommer att byggas. "For Rent"-skyltarna hänger tätare och tätare i Phnom Penh och i vissa områden har hyran gått ner från 3000 dollar(!) till hälften.
Många av dem som ändå väljer att bygga har haft inkomster förtjänade i en legal gråzon. Dessa pengar kan inte sättas in på en bank utan besvärliga frågor. Istället tvättar man dem genom att spekulationsbygga lyxbostäder och kontor. Byggentreprenörerna betalas kontant. Sedan får det stå tomt tills konjunkturen vänder.
Det finns en del som menar att Kambodja kan komma att klara sig lindrigt undan finanskrisen. Landet är ju inte en del av det internationella finansiella systemet som många andra länder. Regeringens finansiella institutioner har också relativt höga krav på säkerheter, så det bör inte vara någon större risk för dem i alla fall. Men i den här världen kan man aldrig veta.
Med risk att spä på alla fördomar om livet i utlandet så kan jag tala om att i kväll skall jag gå på cocktailparty för att fira internationella kvinnodagen. Jag undrar vad man skall ha på sig..?
Men finanskrisen är på väg hit också. Bilpriserna har rasat. Kapitalvaror går på rea. Bankerna planerar för åtstramningar. Mikrokreditinstituten, som är att betrakta nästan som våra gamla sparbanker för småfolket, saknar kapital att låna ut, eftersom deras kreditgivare i utlandet i sin tur inte kan låna ut pengar till dem.
Det svenska biståndet har rasat med den svenska kronan. Våra Partners vädjar om extrastöd eftersom deras budgetar har räknat på en kronkurs på sju kronor för en dollar och nu är det uppe i över 9kronor. Planerade aktiviteter kan därför komma att ställas in. Men jag kan inte hjälpa dem. Själv vänder jag på varje krona i våra interna budgetar. Vi har ju många utgifter i dollar, eftersom Kambodja är en dollarekonomi.
Det kommer att dröja några månader till innan krisen slår till på riktigt även här. Ännu så länge byggs det på redan påbörjade projekt, men frågan är hur många nya som kommer att byggas. "For Rent"-skyltarna hänger tätare och tätare i Phnom Penh och i vissa områden har hyran gått ner från 3000 dollar(!) till hälften.
Många av dem som ändå väljer att bygga har haft inkomster förtjänade i en legal gråzon. Dessa pengar kan inte sättas in på en bank utan besvärliga frågor. Istället tvättar man dem genom att spekulationsbygga lyxbostäder och kontor. Byggentreprenörerna betalas kontant. Sedan får det stå tomt tills konjunkturen vänder.
Det finns en del som menar att Kambodja kan komma att klara sig lindrigt undan finanskrisen. Landet är ju inte en del av det internationella finansiella systemet som många andra länder. Regeringens finansiella institutioner har också relativt höga krav på säkerheter, så det bör inte vara någon större risk för dem i alla fall. Men i den här världen kan man aldrig veta.
Med risk att spä på alla fördomar om livet i utlandet så kan jag tala om att i kväll skall jag gå på cocktailparty för att fira internationella kvinnodagen. Jag undrar vad man skall ha på sig..?
Wednesday, March 4, 2009
Nya turer kring ASEAN
Nu har plötsligt Kambodjas utrikesminister sagt att man inte alls vägrade prata med mänskliga rättighetsaktivister på ASEAN-mötet. Det var snarare så att den aktuella aktivisten inte fick komma in på mötet för denne var inte ackrediterad.
Ännu märkligare är att personen i fråga och hans organisation är helt okänd i Kambodja. Det verkar som den grupp, Alternative ASEAN Network, som arrangerat forumet för ASEAN-ledarna har hoppat över de etablerade och internationellt kända organisationerna. Cambodian Volunteers for Civil Society har inte ens en egen hemsida och representanten var inte ens högsta chefen. (Men jag har faktiskt träffat personen i fråga då han jobbade på en annat ställe).
Det här luktar spinn lång väg, men frågan är vem som är skyldig till vad? Vem drar vinstlotten på den här röran? Tyvärr tror jag det Alternativa ASEAN nätverket skadat Kambodjas civilsamhälle. Men det är så typiskt för politiken i den här delen av världen. Det är oförutsägbart och ofta helt omöjligt att förstå.
I alla fall så har nu de mera kända kambodjanska organisationerna uttalat sig om ASEANS mänskliga rättighetsarbete. De välkomnar utvecklingen, men menar att ASEAN fortfarande har svårt att verka för bättre skydd för mänskliga rättigheter. Framförallt menar de att det ASEAN-organ för MR-frågor som är på väg att etableras kommer att gå i sina regimers ledband, eftersom delegaterna kommer att utses av dessa regeringar.
Jag är stolt över att Kambodja har så bra organisationer som inte klantar till sig som det Alternativa ASEAN-nätverket. De är klara och tydliga och öppna med sitt budskap. Jag hoppas Kambodjas regering tycker det också och börjar jobba bättre med dem.
Ännu märkligare är att personen i fråga och hans organisation är helt okänd i Kambodja. Det verkar som den grupp, Alternative ASEAN Network, som arrangerat forumet för ASEAN-ledarna har hoppat över de etablerade och internationellt kända organisationerna. Cambodian Volunteers for Civil Society har inte ens en egen hemsida och representanten var inte ens högsta chefen. (Men jag har faktiskt träffat personen i fråga då han jobbade på en annat ställe).
Det här luktar spinn lång väg, men frågan är vem som är skyldig till vad? Vem drar vinstlotten på den här röran? Tyvärr tror jag det Alternativa ASEAN nätverket skadat Kambodjas civilsamhälle. Men det är så typiskt för politiken i den här delen av världen. Det är oförutsägbart och ofta helt omöjligt att förstå.
I alla fall så har nu de mera kända kambodjanska organisationerna uttalat sig om ASEANS mänskliga rättighetsarbete. De välkomnar utvecklingen, men menar att ASEAN fortfarande har svårt att verka för bättre skydd för mänskliga rättigheter. Framförallt menar de att det ASEAN-organ för MR-frågor som är på väg att etableras kommer att gå i sina regimers ledband, eftersom delegaterna kommer att utses av dessa regeringar.
Jag är stolt över att Kambodja har så bra organisationer som inte klantar till sig som det Alternativa ASEAN-nätverket. De är klara och tydliga och öppna med sitt budskap. Jag hoppas Kambodjas regering tycker det också och börjar jobba bättre med dem.
Sunday, March 1, 2009
Diplomaternas liv
Ser på www.svt.se att det går en serie som heter Diplomaterna som handlar om UDs personal runt om på svenska representationer i världen.
Ibland hamnar också jag i den där världen och det är väldigt intressant att försöka förstå. I veckan mötte jag Sveriges mänskliga rättighetsambassadör, som är stationerad i Stockholm, tillsammans folk från FNs kontor för mänskliga rättigheter i Kambodja och flera andra.
Kvällen efter var det middag i högsta SIDA-representantens residens, och jag fick chansen att träffa ytterligare lite diplomater, men också representanter för regimen. Även om man vid sådana tillfällen knappast går in djupt i de brännande frågorna (man är ju ändå lite diplomat), så kan man känna dem lite på pulsen och försöka förstå deras tänkande. Glassigt? Nej, inte speciellt. Snarare en möjlighet att sitta och prata och lära känna folk över en bit mat och lite vin.
I de här mötena lär man sig hur bistånd hänger ihop med utrikespolitik i allmänhet. Säkerhet och handel och bistånd samverkar och motverkar varandra i ett flöde av ställningstaganden, och allt blir oerhört mycket mera komplext än vad man kan fånga i en dokusåpa som Diplomaterna.
För min egen del skapar detta givetvis frustration, men jag tycker också det är fascinerande att fundera på hur man kan hitta öppningar för ett bättre bistånd. Nu är jag tio månader gammal i mitt arbete och har börjat förstå spelreglerna även på den spelplanen. Det är kul.
Ibland hamnar också jag i den där världen och det är väldigt intressant att försöka förstå. I veckan mötte jag Sveriges mänskliga rättighetsambassadör, som är stationerad i Stockholm, tillsammans folk från FNs kontor för mänskliga rättigheter i Kambodja och flera andra.
Kvällen efter var det middag i högsta SIDA-representantens residens, och jag fick chansen att träffa ytterligare lite diplomater, men också representanter för regimen. Även om man vid sådana tillfällen knappast går in djupt i de brännande frågorna (man är ju ändå lite diplomat), så kan man känna dem lite på pulsen och försöka förstå deras tänkande. Glassigt? Nej, inte speciellt. Snarare en möjlighet att sitta och prata och lära känna folk över en bit mat och lite vin.
I de här mötena lär man sig hur bistånd hänger ihop med utrikespolitik i allmänhet. Säkerhet och handel och bistånd samverkar och motverkar varandra i ett flöde av ställningstaganden, och allt blir oerhört mycket mera komplext än vad man kan fånga i en dokusåpa som Diplomaterna.
För min egen del skapar detta givetvis frustration, men jag tycker också det är fascinerande att fundera på hur man kan hitta öppningar för ett bättre bistånd. Nu är jag tio månader gammal i mitt arbete och har börjat förstå spelreglerna även på den spelplanen. Det är kul.
Saturday, February 28, 2009
Mänskliga rättigheter på ASEAN-mötet
ASEAN har haft möte i en vecka i Hua Hin i Thailand. Det gick rätt så smidigt för det tio länderna i ASEAN att diskutera det mesta mellan himmel och jord.
Men plötsligt brände det till. På slutet skulle man ha en diskussion kring mänskliga rättigheter, där även civilsamhällets mänskliga rättighetsaktivister skulle delta. ASEAN försöker trots stora interna motsättningar sjösätta någon slags förbättringsagenda på området. Sydostasien är idag nämligen världens svarta hål på området.
Då vägrade plötsligt Burmas och Kambodjas premiärministrar att sitta i samma rum och diskutera frågan. Civilsamhällets representanter fick till slut lämna rummet för att man skulle kunna fortsätta mötet.
Vi kan anta de övriga åtta medlemmerna av ASEAN var måttligt glada över denna protest. Den pekar ut hela regionen som ett problemområde, och ger de många kritikerna rätt som menar att ASEAN som grupp inte arbetar med frågan tillräckligt starkt.
Burma är ett erkänt problem för hela regionen och internt inom ASEAN finns det mycket kritik mot Burmas politiska ledare. Att Kambodja delar sida med Burma är oroväckande, men visar också vilket tryck Kambodjas ledning faktiskt känner just nu och den oförmåga den politiska ledningen har att hantera frågan.
I Singapore-baserade AsiaNews Channel säger en kvinna som företräder en regional mänskliga rättighetsorganisation följande:
"Om de inte ens klarar av att mötas för att diskutera mänskliga rättigheter här, så är det ett tecken på hur de behandlar befolkningen i sina hemländer."
Men plötsligt brände det till. På slutet skulle man ha en diskussion kring mänskliga rättigheter, där även civilsamhällets mänskliga rättighetsaktivister skulle delta. ASEAN försöker trots stora interna motsättningar sjösätta någon slags förbättringsagenda på området. Sydostasien är idag nämligen världens svarta hål på området.
Då vägrade plötsligt Burmas och Kambodjas premiärministrar att sitta i samma rum och diskutera frågan. Civilsamhällets representanter fick till slut lämna rummet för att man skulle kunna fortsätta mötet.
Vi kan anta de övriga åtta medlemmerna av ASEAN var måttligt glada över denna protest. Den pekar ut hela regionen som ett problemområde, och ger de många kritikerna rätt som menar att ASEAN som grupp inte arbetar med frågan tillräckligt starkt.
Burma är ett erkänt problem för hela regionen och internt inom ASEAN finns det mycket kritik mot Burmas politiska ledare. Att Kambodja delar sida med Burma är oroväckande, men visar också vilket tryck Kambodjas ledning faktiskt känner just nu och den oförmåga den politiska ledningen har att hantera frågan.
I Singapore-baserade AsiaNews Channel säger en kvinna som företräder en regional mänskliga rättighetsorganisation följande:
"Om de inte ens klarar av att mötas för att diskutera mänskliga rättigheter här, så är det ett tecken på hur de behandlar befolkningen i sina hemländer."
Wednesday, February 25, 2009
Människor är inga sopor
Förra helgen var tung. Jag gjorde två fältbesök och det blev ohyggligt mycket svåra saker att ta in.
Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?
Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.
Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.
Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.
Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.
Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.
Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.
Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?
Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.
Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.
Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.
Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.
Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.
Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.
Tuesday, February 17, 2009
En historisk dag
Idag började det sista kapitlet i historien om Röda Khmererna (Khmer Rouge) skrivas. Kamrat Duch ställdes i dag inför rätta för de brott mot mänskligheten som han begick som fängelsechef för S-21 under Röda Khmererna 1975-1979. Han är direkt ansvarig för 15000 människors död.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.
Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.
Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.
Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.
Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.
Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.
Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.
Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.
Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.
Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.
Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.
Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.
Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.
Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.
Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.
Subscribe to:
Posts (Atom)