Matkrisens osynliga konsekvens

I det tysta håller världens matproduktion att ändra karaktär. Och det är tveksamt om det gynnar de fattiga jordbrukarna i fattiga länder.

Det är kanske inte de medialt uppmärksammade fallen av ”forced evictions” av fattiga stadsbor i Phnom Penh som på sikt kommer att påverka det kambodjanska samhället. Istället är det kanske de stora nyttjanderättsavtal av jordbruksmark som just nu tecknas i hela världen mellan fattiga länder och rika länder med små jordbruksarealer.
För något år sedan var en delegation från Kuwait och Qatar i Kambodja. Besöket resulterade i ett frikostigt lån från Kuwait på 546 miljoner amerikanska dollar för att bygga bevattningsdammar och förbättra vägnätet. Qatar skulle bidra med 200 miljoner för att utveckla jordbruket. (Det totala biståndet till Kambodja är cirka 1 miljard dollar, varav Sverige bidrar med en ytterst liten bråkdel.) Ingen vet vad dessa oljerika Gulfstater får i gengäld - de här överenskommelserna sker bakom stängda dörrar – men de har uttryckt intresse för att få tillgång till jordbruksmark. Men även andra länder försöker tillskansa sig mark i Kambodja. Vietnam har 100000 hektar för gummiplantager. Samma yta har vietnameserna i Laos.

I Filippinerna har man en lång historia av utländskt influerat markägande. Amerikanska bananföretaget Dole får en del av sina bananleveranser från ett filippinskt bolag som sedan 1981 äger en bananplantage på 618 hektar. De som en gång brukade marken förlorade den då utan kompensation. De är idag jordlösa och några av dem jobbar på plantagen. Men resultatet är hjärtskärande. Utöver det faktum att de också förlorat sin mark och ekonomiska självständighet har bruket av farliga bekämpningsmedel gjort lokalbefolkningen sjuk.

Idag är ytorna större och effekterna värre än någonsin. Några andra exempel från Filippinerna: Bahrain har skaffat sig nyttjanderätten till 10000 hektar för kustnära fiskodling. Qatar har skaffat sig rättigheter till 10000 hektar jordbruksmark och ett okänt(!) kinesiskt företag uppges försöka förhandla sig till ofattbara 1 240 000 hektar mark. Eftersom dessa avtal sker i det tysta så har lokalbefolkningen ingen möjlighet att protestera. I värsta fall kommer det bara en dag att stå bulldozers utanför byn redo att med skydd från polis och militär demolera deras hus. I diktaturer som Burma (Myanmar) är givetvis risken ännu större för fattiga jordbrukare. Situationen är densamma i Afrika.

Skälet till all dessa markaffärer, eller jordstölder om man ser det ur fattigböndernas perspektiv, är den stora matkrisen för två år sedan, men också kraven på biobränslen för den växande bilparken i länder som Kina och Indien. Det är helt enkelt så att länder med gott om pengar men dåligt med jordbruksmark säkrar sin egen mat genom dessa avtal. Avtalen kan fungera bra om de innebär att småskaliga jordbrukare kan vara kvar och leverera till dessa marknader och till den lokala marknaden. Här kan Qatars 200 miljoner dollar till Kambodja göra väldig nytta.
Men samma vägar kan ju också användas till att frakta ut maten med lastbilar som inte stannar vid den lokala marknaden.
Den sämre varianten är att stora områden förvandlas till exportorienterade industriplantager och en hel kultur av småskaligt jordbruk kommer att försvinna. Dessa plantager behöver inte på långa vägar lika mycket människor som småskaligt jordbruk. Det är också lätt att inse att tillgången på mat troligen inte kan säkerställas av ett jordbruk baserat på plantage-teknologi och medföljande jordlöshet.

Historiskt har inte plantager varit lösningen på fattiga länders matförsörjning eller utvecklingsproblem. Plantager har aldrig varit till nytta för den stora majoriteten människor i de länder där de förekommer. Deras odlingscykler följer marknaden snarare än behovet av föda. När råvarupriserna är låga ligger mycket plantagemark i träda, oåtkomlig för husbehovsodling. (Och gummiplantager och biobränsleplantager bidrar ju överhuvudtaget inte till matförsörjningen.) Det är svårt att se hur den globala matekvationen skall gå ihop med de här tendenserna. Och på nationell nivå ser vi hur länder med utpräglade plantageekonomier som Filippinerna och Indonesien ligger långt efter sina grannar i utvecklingen.

Å andra sidan har effektiviseringen av småbruken i länder som Japan, Taiwan och Korea varit den stora katapulten för dessa länders formidabla utveckling. När småbrukarna fick äga sin mark samt tillgång till effektiva lokala marknader och matförsörjningen därmed blev säkrad kunde moderna diversifierade samhällen utvecklas.

Globalt funderar jag på om vi ser ett skifte från en positiv utveckling under de senaste decennierna där vi sett allt färre människor svälta ihjäl och allt fler få tillgång till basservice som hälsa och utbildning, till en utveckling där allt fler människor författigas och marginaliseras? Det är också intressant att fundera på om nuvarande negativa utvecklingen går att koppla ihop med den försvagade demokratiska utvecklingen i den mer utvecklade delen av världen? Kriget mot terrorismen, ökade klyftor i vårt egna samhälle, islamofobi och främlingsfientlighet är ju på många sätt illavarslande tecken. Det är ju svårt att vara en rollmodell om man slutar jobbar för att förbättra sitt eget samhälle.

Man måste lära sig se varthän det blåser

Igår var det partnermöte. Det första i min regi. Mötet innebär att man samlar Partnerorganisationer för att berätta om Diakonia och diskutera gemensamma angelägenheter. Det är stora, och nödvändiga, förändringar i vårt biståndsprogram de kommande tre åren. De är både relaterade till min organisations interna utveckling, men också väldigt mycket till de ökade kraven på kontroll och kvalitet som kommer från Sverige. Ibland tar sig dessa "nya" krav konstiga och även orealistiska uttryck, men i grunden är det bra. Även jag har bidragit till biståndet via min skattsedel genom åren.

Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".

Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.

Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.

Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.

Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.

Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?

Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.

Finanskrisbris, men kuling väntas framöver

Trots alla problem det här landet har, så slås jag ändå av den snabba utvecklingen. När jag kom hit för snart tre år sedan var de flesta smågatorna i innerstaden fortfarande obelagda. De var snarare gropiga, leriga, dammiga breda kostigar. Nu är de släta, belagda med betong och när man kör bil så slipper man kryssa mellan groparna eller om man kör motorcykel, sätta ner foten i djupt vatten när man fått stopp. Längs flera gator grävs nya dagvattenledningar ned med större kapacitet inför regnperioden. I det lilla utvecklas det Kambodja vi ser i Phnom Penh på ett väldigt synligt och starkt sätt. Staden lever numera även efter tio på kvällen. Neonljusen lyser på alla större gator och folk rör sig ute, där det för tre år sedan var tomt och mörkt. Det fanns tre splitternya bankomater i staden i 2006. Nu finns de i varje gathörn.

Men finanskrisen är på väg hit också. Bilpriserna har rasat. Kapitalvaror går på rea. Bankerna planerar för åtstramningar. Mikrokreditinstituten, som är att betrakta nästan som våra gamla sparbanker för småfolket, saknar kapital att låna ut, eftersom deras kreditgivare i utlandet i sin tur inte kan låna ut pengar till dem.

Det svenska biståndet har rasat med den svenska kronan. Våra Partners vädjar om extrastöd eftersom deras budgetar har räknat på en kronkurs på sju kronor för en dollar och nu är det uppe i över 9kronor. Planerade aktiviteter kan därför komma att ställas in. Men jag kan inte hjälpa dem. Själv vänder jag på varje krona i våra interna budgetar. Vi har ju många utgifter i dollar, eftersom Kambodja är en dollarekonomi.

Det kommer att dröja några månader till innan krisen slår till på riktigt även här. Ännu så länge byggs det på redan påbörjade projekt, men frågan är hur många nya som kommer att byggas. "For Rent"-skyltarna hänger tätare och tätare i Phnom Penh och i vissa områden har hyran gått ner från 3000 dollar(!) till hälften.

Många av dem som ändå väljer att bygga har haft inkomster förtjänade i en legal gråzon. Dessa pengar kan inte sättas in på en bank utan besvärliga frågor. Istället tvättar man dem genom att spekulationsbygga lyxbostäder och kontor. Byggentreprenörerna betalas kontant. Sedan får det stå tomt tills konjunkturen vänder.

Det finns en del som menar att Kambodja kan komma att klara sig lindrigt undan finanskrisen. Landet är ju inte en del av det internationella finansiella systemet som många andra länder. Regeringens finansiella institutioner har också relativt höga krav på säkerheter, så det bör inte vara någon större risk för dem i alla fall. Men i den här världen kan man aldrig veta.

Med risk att spä på alla fördomar om livet i utlandet så kan jag tala om att i kväll skall jag gå på cocktailparty för att fira internationella kvinnodagen. Jag undrar vad man skall ha på sig..?