Documentation Center of Cambodia är en ovärderlig källa för information om Röda Khmererna och den pågående tribunalen. Följande artikel skildrar en dag vid tribunalen, men ger också insikter i hur den fungerar och hur olika vi förstår vittnesmålen utifrån vår kulturbakgrund.
Läs gärna mer på http://www.cambodiatribunal.org
eller http://www.krtrial.info/?language=english
Jag har ännu inte varit där och följt förhandlingarna men jag skall försöka komma dit någon dag.
DOCUMENTATION CENTER OF CAMBODIA
MAGAZINE: SEARCHING FOR THE TRUTH, DEBATE SECTION, AUGUST, 2009
The Other Day I Saw a Monster
by Judy Ledgerwood
Northern Illinois University
Only July 16, 2009 I attended a day in the trial of Kaing Guek Eav, alias Duch, the former commander of S-21, the infamous Khmer Rouge torture and execution center. During Pol Pot’s reign of terror, between 1975 and 1979, and estimated 16,000 people entered S-21 (now known as the Tuol Sleng Museum of Genocidal Crimes), and only about 17 are known to have survived. On this day of the trial the witness was Huoy Him, a former guard and alleged executioner. He was asked if anyone ever came out of S-21, or if they only went in. Him said in reply that no one ever came out, they went in and then “jhop” – “finished”. A murmur went through the crowd of 350 rural farmers from Kompong Thom province that happened to be observing that day. Jhop. They were clearly taken aback at the euphemism. No, they weren’t just finished; they were murdered, killed, or in the parlance of the Khmer Rouge themselves, they were “smashed”.
I have been a supporter of the idea of the tribunals, thinking in line with the arguments of the Documentation Center of Cambodia (DC-Cam) that to search for the truth, to lay bare the details of what happened, is the best way to prevent such violence from occurring again. But from one day watching Duch – I admit I had gone there primarily to stare at him – I came away appalled at the process.
I really only ever thought that Duch’s trial would be worth anything. The others, Nuon Chea (brother number 2 after Pol Pot), Ieng Sary, Khieu Samphan, and Ieng Tirith were all going to say that it was not them, that it had been Pol Pot or Son Sen or others who are dead and not there to defend themselves. This was because only Duch had decided to admit his guilt and to tell what had happened during the nightmare thirty years ago. Duch converted to Christianity in refugee camps along the Thai border. When journalist Nic Dunlop recognized and confronted him, Duch had said, “It is God’s will that you are here. Now my future is in God’s hands.” He has publicly said that he was sorry. At the graves of those S-21 prisoners slaughtered at Chhoeng Ek, where he was taken as part of pre-trial hearings, is he said to have wept. When I heard this I thought, the tribunal has value, someone has finally expressed remorse for the killings. The conversion to Christianity makes perfect sense. In Buddhism there is no concept of forgiveness. If you do good, you receive good; if you do bad, you will receive the bad consequences of your behavior. There is no merciful god to forgive you. Only by converting to Christianity could Duch work the system, try to play the inevitability of moral consequences. In the same way Duch is now trying to play the tribunal.
The tribunal chambers are behind glass, so the observers each day are looking in, like watching performers on a stage or a screen. You hear the proceedings in Khmer on speakers or in French or English on headsets that provide near simultaneous if flawed translation. Duch, the accused, sits on the right. His skin has a kind of yellow cast, but other wise he looks strong, alert. He seems to watch the proceedings impassively, leaning forward and staring at witnesses intensively. He shakes his foot, rubs the edge of the table, small tells that he might be more nervous than he appears. Occasionally he will look out at the audience, though only for short glances. His eyes flash. Vann Nath, the famous painter and S-21 survivor said to me, you know he is an intellectual, and he had all those years (from 1999 when he was discovered and incarcerated, until the trials began last year) to plan how he would respond to every question, to every bit of evidence. He has every answer ready. Duch is at the center of the performance, and in some sense he relishes it and has decided to play the role as star. So what is the problem? Why do I find it so disturbing?
Duch’s guilt is clear. He admits to being the commander of S-21. He has said, “I am the top criminal responsible for all acts committed at S-21.” His signature and fingerprints are literally all over the documents. I worked for six months in the Tuol Sleng archive in 1990, cataloging and microfilming the archive. I have seen his comments written in the margins; “ask him about this”, “he is lying here”, and most ominously, “take them all to smash” on lists of names. He admits that he had little direction on how to set up S-21 and run it; he was the one who decided on the rhythm of torture and murder, though he says that he knew even at the time that many of the stories extracted under torture were false. People were beaten, shocked, drowned, starved and broken until they told outrageous stories of being CIA agents, KGB agents, of plotting to overthrow the revolution. Only then were they killed. We have David Chandler’s meticulous book and Rithy Panh’s powerful, horrifying film, both titled “S-21” to take us inside that place.
But at the tribunal, as each person testifies, Duch and his lawyer have the opportunity to question the witnesses and pick apart each line of testimony. What happens is the credibility of each is worn away. After 30 years memories have faded. Did Duch order the smashing of 16,000 men, women and children or was it ONLY 12,000? Did Duch go to the killing fields at Chhoeng Ek once or twice or many times? Did Duch ever personally kill anyone, or did he only order his staff to do it and supervise that it was done? I ate lunch with a French lawyer, a woman who was observing the tribunal to compare it with the processes in Rwanda and South Africa. She said that Duch was coming across very well; he was assisting the process, he had expressed remorse. She thought that he would likely get a reduced sentence. Not such a bad guy really – that was the tone – not literally what she said. I was stunned.
Then there are the problems with language. The tribunal in the headphones and the one in Khmer are not the same. I had watched the trial for months online at the wonderful Cambodiatribunal.org, which carries the proceedings daily with translations and summarizing blogs. But in the room it is different. When Huoy Him talked about the people imprisoned at S-21, he called them neak doh, or neak kat doh, literally the guilty ones. Translated into English, this became “the detainees”. The meaning is not the same; the former contains the notion that all the people imprisoned and killed at S-21 were guilty of something; the latter does not. When prisoners were tortured at S-21 they were asked, what have you done to betray the revolution; Angkar (the organization, the party) does not make mistakes, so you are guilty of something, what is it? The language of the former jailers and murderers still has this tone, though it is whitewashed in the translation. And when Duch addresses witnesses, he is able to berate them, belittle them and attack them though the use of language – for example by attaching the prefix “a” to people’s names. There is no direct translation to English, but scholars often use “the despicable” as in “a-Pot”, the despicable Pol Pot. During this bullying Duch jabs his finger in the air and raises his voice. This is not a contrite man, apologetic for his crimes. Here is the man from the 1970s, the math teacher turned conspiracy theorist looking to root out the maggots that had infiltrated the revolution – determined to smash them. This gets translated into English as the benign, “Mr. so and so”. We lose the contempt that Duch still holds for his subordinates and former captives.
What was bothering me so much was captured by a peasant woman from Kompong Thom. When the trial went into recess for lunch I was following out two women who had made the long journey to see one day of the trial. One turned to the other and said, “ot jeh khmah”, “he does not know shame.” That’s it. If he was truly remorseful, to Khmer sensibilities he should look down, avoid eye contact, physically demonstrate that contrition; he should show that he is ashamed of what he has done. But instead he is combative, argumentative, attacking those who come to testify against him. As the trial broke into recess the crowd had come forward, not all the way down to the glass, but down to the second row or so to stare at him, like an animal in a cage.
As I rode back into the city with a group of young researchers from the Documentation Center, I turned and asked one young woman in her 20s what she had thought of the day’s proceedings. She said that she had been surprised. I asked surprised at what. She said surprised that 60 children had been “smashed” literally by having their head bashed against trees. She broke down in tears and turned and faced out the window to compose herself. Nothing in the day’s testimony had surprised me. I had read it all before. The process of killing, how they were blindfolded, handcuffed to load on the trucks, how they were struck on the back of the head and rolled into the pits Huoy Him told it all step by step, leaving out only his own role as a killer.
Vann Nath in his book on his life at S-21 describes his confrontation with Him in 1996. Him admits to killing only 4-5 people, and says that he had only been a guard, not an executioner. Vann Nath accuses him of lying, saying that even the number of 2000 killed that he had previously admitted to could not be high enough. Then Nath asks him about the horrors portrayed in his paintings, are they true or not? Him replies that the scenes are not exaggerated, that there were scenes even more brutal than that. Then Nath asks him about a scene where babies were wrenched from their mothers’ arms and he asks where did you take the babies? Him answers, we took them out to kill them. “You killed all the small babies? Oh, God!” Nath replied. The man who had spent his life for the previous 15 years being a professional witness to the horrors of the regime was still shocked at the utter brutality of slaughtering babies – just like the young DC-Cam worker on the bus. It was too much to bear. Nath had always allowed himself to think that somehow the babies had been spared.
I think my reaction is more culturally Khmer than American. We Westerners like the image of the combative defendant shaking his finger and chastising the witnesses; we like Perry Mason and Law and Order. It is the course that we expect the performance to take. But to Khmer sensibilities Duch should show that he is contrite by demonstrating respect to his former victims, not belligerence; physically and with his words he should lower himself before them. He still thinks he is better than all of them. He has no true remorse. All these years later he is still able to assault them. That is why he is a monster.
End.
Independently Searching for the Truth since 1997.
MEMORY & JUSTICE
Showing posts with label Khmer Rouge. Show all posts
Showing posts with label Khmer Rouge. Show all posts
Sunday, August 9, 2009
Tuesday, February 17, 2009
En historisk dag
Idag började det sista kapitlet i historien om Röda Khmererna (Khmer Rouge) skrivas. Kamrat Duch ställdes i dag inför rätta för de brott mot mänskligheten som han begick som fängelsechef för S-21 under Röda Khmererna 1975-1979. Han är direkt ansvarig för 15000 människors död.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.
Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.
Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.
Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.
Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.
Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.
Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.
Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.
Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.
Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.
Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.
Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.
Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.
Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.
Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.
Friday, February 13, 2009
En katolsk präst berättar
Kambodja är fullt av märkliga människoöden. Krigets stormvindar under 1900-talets sista decennier har kastat människor ut i draman som skulle duga för ett oändligt antal episka dramer.
Jag läser i Cambodia Daily's weekendbilaga om Francois Ponchaud (CD Feb 7-8). Ponchaud är en fransk katolsk präst som kom till Kambodja 1965. Landet var i fred och det var ett enkelt liv för de flesta. Kriget i Vietnam hade ännu inte drabbat Kambodja, men den politiska arenan var långt ifrån fridfull. Pol Pot, på denna tid var han mera känd under sitt riktiga namn Saloth Sar, hade flytt ut i djungeln och grundat en liten kommunistisk gerillarörelse som snart skulle döpas till Khmer Rouge av landets ledare Prins Sihanouk. Han upptäckte snabbt att katolicismen var näst intill omöjlig att förklara för buddhoster. Han berättar hur han för några munkar i ett tempel förklarade Gud som var fadern som hade skapat allt, och som hade en relation till alla på jorden. Abboten vände sig till sin yngre kollega och sade: ”Han är väldigt trevlig den här fransmannen, men tycker ni inte han är väldigt naiv som tror på sånt där nonsens.”
Med tiden kom Francois att studera buddhismen och skriva flera böcker om kristen tro och relationen till buddhism i ett försök att förstå båda religionerna.
1970 kom han till församlingen i Kampong Cham uppströms Mekong. USA hade börjat bomba Kambodja i hemlighet, eftersom Nordvietnam använde Kambodja som ett brohuvud för attacker in i Sydvietnam. Prins Sihanouk kunde inte göra mycket åt saken, han hade inte kontroll över de oländiga gränsområdena i Mondulkiri och Rattanakiri. Kissinger och Nixon höll hela operationen hemlig till och med för sina närmaste. Prins Sihanouk blev störtad i en kupp och general Lon Nol tog makten med amerikanernas tysta medgivande. Sihanouk uppmanade folket från sin exil att ansluta sig till motståndet mot Lon Nol, vilket i praktiken innebar att man med tiden tvongades närma sig Khmer Rouge som ännu inte hade radikaliserats till den hänsynslösa gruppering den blev några år senare. Ponchaud minns hur demonstrerande människor strömmade in i Kampong Cham med prinsens porträtt. Stämningen var upphetsad, demonstranterna förstörde allt i sin väg och två besökande parlamentariker som försökte lugna ner demonstranterna slogs ihjäl. När militären kom sköt den hämningslöst in i folkmassan. 80 människor dödades. Lon Nol skyllde på att Vietcong stod bakom, men Ponchaud som var ögonvittne såg inga vietnamesiska soldater. Demonstranterna samlade ihop sig och beslutade sig för att på lastbilar ta sig till Phnom Penh för att försöka få bort Lon Nol. De attackerades med stridsflygplan på vägen och många dog. De som tog sig fram till Japanska bron i norra Phnom Penh blev beskjutna med artillerigranater med ytterligare offer.
Lon Nol var en svårkontrollerad och vidskeplig ledare som till slut valde att bemöta Nordvietnams gränskränkningar med massiva förföljelser mot alla vietnameser i Kambodja. En kampanj av etnisk rensning påbörjades. Armé och polis samlade ihop vietnamesiska män och pojkar över 15 år och sköt ihjäl dem. Resultat av detta, och av amerikanska anfall mot Kambodja blev att vietnamesiska soldater och Khmer Rouge etablerade sig över hela Kambodja. Efter 1972 hade Lon Nol i praktiken bara kontroll över Phnom Penh och några större städer.
Ponchaud och andra katolska präster tog sig före att rädda vietnameser. Flera tusen klarade livet tack vare Ponchaud och hans prästkollegor. Vid ett tillfälle var han nära att bli dödad av vietnamesiska gerillan. I Kambodja verkade de för att få kambodjaner att ansluta sig till gerillan, men de dödade nästan undantagslöst västerlänningar. Han kom mirakulöst undan genom att kräva att de skulle ställa samma krav på honom som på sina kambodjanska följeslagare: att lyssna på Sihanouks uppmaning att ansluta sig i kampen mot Lon Nol och ge ett bidrag till kampen.
Situationen förvärrades i landet. 2 miljoner flyktingar befann sig i Phnom Penh och det gick bara att resa under dagtid på de största vägarna och med militär eskort. Han startade med sina kollegor en hjälpkommitté för att kanalisera humanitär hjälp. Men när USAs regering erbjöd dem ett bidrag 37 gånger större än landets budget för social service tackade de nej.
”Varje natt bombar ni Kambodja och ni vill att vi skall hjälpa de skadade varje morgon. Nej tack!”, blev svaret.
Kambodjas katolska biskopar och präster bojkottade senare kardinal Angelo Rossis besök 1974. Rossi anlände i ett av CIAs flygplan på inbjudan av amerikanska ambassaden.
Ponchaud såg hur Phnom Penh tömdes av Khmer Rouge 17 april 1975 och själv hamnade han på franska ambassaden dit alla utlänningar transporterades för deportation. Han lämnade Kambdja med lastbil till Thailand och såg en nästan helt öde landsbygd. När han anlände till Paris blev han intervjuad i media, men ingen trodde honom när han berättade hur Phnom Penh hade tömts helt på människor. Han började samla på historier från människor som hade flytt och 1977 gav han ut en bok som kom att bli en av de första som skildrade Khmer Rouge: Cambodia Year Zero. Många trodde på honom, men franska regeringen valde att hålla en låg profil mot Khmer Rouge eftersom de hade stöd av Kina, precis som både USA och Storbritannien.
Ponchaud kom att arbeta mycket i flyktinglägren längs thailändska gränsen under 80-talet men 1993 flyttade han tillbaka till Kambodja. Han säger att Kambodja förändrats. Nu är människor hårdare och girigare. Livet är hårdare än på 60-talet. Han undrar hur det skall gå för ett land där man redan i lågstadieåldern lär sig muta sina lärare för att få en examen?
”Jag är väldigt bekymrad för det här landet”, säger Ponchaud.
Jag läser i Cambodia Daily's weekendbilaga om Francois Ponchaud (CD Feb 7-8). Ponchaud är en fransk katolsk präst som kom till Kambodja 1965. Landet var i fred och det var ett enkelt liv för de flesta. Kriget i Vietnam hade ännu inte drabbat Kambodja, men den politiska arenan var långt ifrån fridfull. Pol Pot, på denna tid var han mera känd under sitt riktiga namn Saloth Sar, hade flytt ut i djungeln och grundat en liten kommunistisk gerillarörelse som snart skulle döpas till Khmer Rouge av landets ledare Prins Sihanouk. Han upptäckte snabbt att katolicismen var näst intill omöjlig att förklara för buddhoster. Han berättar hur han för några munkar i ett tempel förklarade Gud som var fadern som hade skapat allt, och som hade en relation till alla på jorden. Abboten vände sig till sin yngre kollega och sade: ”Han är väldigt trevlig den här fransmannen, men tycker ni inte han är väldigt naiv som tror på sånt där nonsens.”
Med tiden kom Francois att studera buddhismen och skriva flera böcker om kristen tro och relationen till buddhism i ett försök att förstå båda religionerna.
1970 kom han till församlingen i Kampong Cham uppströms Mekong. USA hade börjat bomba Kambodja i hemlighet, eftersom Nordvietnam använde Kambodja som ett brohuvud för attacker in i Sydvietnam. Prins Sihanouk kunde inte göra mycket åt saken, han hade inte kontroll över de oländiga gränsområdena i Mondulkiri och Rattanakiri. Kissinger och Nixon höll hela operationen hemlig till och med för sina närmaste. Prins Sihanouk blev störtad i en kupp och general Lon Nol tog makten med amerikanernas tysta medgivande. Sihanouk uppmanade folket från sin exil att ansluta sig till motståndet mot Lon Nol, vilket i praktiken innebar att man med tiden tvongades närma sig Khmer Rouge som ännu inte hade radikaliserats till den hänsynslösa gruppering den blev några år senare. Ponchaud minns hur demonstrerande människor strömmade in i Kampong Cham med prinsens porträtt. Stämningen var upphetsad, demonstranterna förstörde allt i sin väg och två besökande parlamentariker som försökte lugna ner demonstranterna slogs ihjäl. När militären kom sköt den hämningslöst in i folkmassan. 80 människor dödades. Lon Nol skyllde på att Vietcong stod bakom, men Ponchaud som var ögonvittne såg inga vietnamesiska soldater. Demonstranterna samlade ihop sig och beslutade sig för att på lastbilar ta sig till Phnom Penh för att försöka få bort Lon Nol. De attackerades med stridsflygplan på vägen och många dog. De som tog sig fram till Japanska bron i norra Phnom Penh blev beskjutna med artillerigranater med ytterligare offer.
Lon Nol var en svårkontrollerad och vidskeplig ledare som till slut valde att bemöta Nordvietnams gränskränkningar med massiva förföljelser mot alla vietnameser i Kambodja. En kampanj av etnisk rensning påbörjades. Armé och polis samlade ihop vietnamesiska män och pojkar över 15 år och sköt ihjäl dem. Resultat av detta, och av amerikanska anfall mot Kambodja blev att vietnamesiska soldater och Khmer Rouge etablerade sig över hela Kambodja. Efter 1972 hade Lon Nol i praktiken bara kontroll över Phnom Penh och några större städer.
Ponchaud och andra katolska präster tog sig före att rädda vietnameser. Flera tusen klarade livet tack vare Ponchaud och hans prästkollegor. Vid ett tillfälle var han nära att bli dödad av vietnamesiska gerillan. I Kambodja verkade de för att få kambodjaner att ansluta sig till gerillan, men de dödade nästan undantagslöst västerlänningar. Han kom mirakulöst undan genom att kräva att de skulle ställa samma krav på honom som på sina kambodjanska följeslagare: att lyssna på Sihanouks uppmaning att ansluta sig i kampen mot Lon Nol och ge ett bidrag till kampen.
Situationen förvärrades i landet. 2 miljoner flyktingar befann sig i Phnom Penh och det gick bara att resa under dagtid på de största vägarna och med militär eskort. Han startade med sina kollegor en hjälpkommitté för att kanalisera humanitär hjälp. Men när USAs regering erbjöd dem ett bidrag 37 gånger större än landets budget för social service tackade de nej.
”Varje natt bombar ni Kambodja och ni vill att vi skall hjälpa de skadade varje morgon. Nej tack!”, blev svaret.
Kambodjas katolska biskopar och präster bojkottade senare kardinal Angelo Rossis besök 1974. Rossi anlände i ett av CIAs flygplan på inbjudan av amerikanska ambassaden.
Ponchaud såg hur Phnom Penh tömdes av Khmer Rouge 17 april 1975 och själv hamnade han på franska ambassaden dit alla utlänningar transporterades för deportation. Han lämnade Kambdja med lastbil till Thailand och såg en nästan helt öde landsbygd. När han anlände till Paris blev han intervjuad i media, men ingen trodde honom när han berättade hur Phnom Penh hade tömts helt på människor. Han började samla på historier från människor som hade flytt och 1977 gav han ut en bok som kom att bli en av de första som skildrade Khmer Rouge: Cambodia Year Zero. Många trodde på honom, men franska regeringen valde att hålla en låg profil mot Khmer Rouge eftersom de hade stöd av Kina, precis som både USA och Storbritannien.
Ponchaud kom att arbeta mycket i flyktinglägren längs thailändska gränsen under 80-talet men 1993 flyttade han tillbaka till Kambodja. Han säger att Kambodja förändrats. Nu är människor hårdare och girigare. Livet är hårdare än på 60-talet. Han undrar hur det skall gå för ett land där man redan i lågstadieåldern lär sig muta sina lärare för att få en examen?
”Jag är väldigt bekymrad för det här landet”, säger Ponchaud.
Subscribe to:
Posts (Atom)