Dags att ompröva uppdraget

I veckan föll JO:s dom över Forum för Levande Historias (FFLH) utställning från 2009 ”På middag med Pol Pot”. I utställningen används fyra svenskars resa i Kambodja 1978 som en illustration av ”ideologisk blindhet”. En av de fyra, Hedwig Ekerwald, anmälde FFLH till JO eftersom hon inte gett sitt medgivande till att medverka i utställningen. Hon ansåg också att hon orättvist hängdes ut för något hon gjorde för mer än 30 år sedan. Även Gunnar Bergström som ganska snabbt efter resan gjorde upp med sin övertygelse var upprörd. Han är den enda av de fyra som återvänt till Kambodja och berättat för kambodjanerna om sin resa. 2008 gjorde han en uppmärksammad rundtur och var intervjuad här i Kambodja av lokala media. Det var uppenbart att det var en stark känslomässig upplevelse både för Gunnar Bergström och för de som lyssnade på honom.
Förhoppningsvis kommer domen att tvinga FFLH att se över sitt uppdrag, och kanske behöver också regering och Riksdag modifiera direktiven till myndigheten.

Jag är väldigt tveksam till att man ger en myndighet uppdrag att informera om specifika ideologiers brott. Ser man till ansvarsfrågan innebär det att vissa brott mot mänskligheten inte kommer att kunna studeras av myndigheten. De flesta gamla (och kommande) folkmord har ju faktiskt inte begåtts inom ramen för de specifika ideologiska inriktningar som angetts – nazism och kommunism. Det blir också skevt när dessa eurocentriska ideologier tolkas på samma sätt ute i världen som i Europa. Röda Khmererna var inte bara kommunister utan också rasistiska extremister och ultranationalister. De verkade i ett socialt och kulturellt skilt samhällsssystem jämfört med Europa, men Kambodja hade också en kolonial erfarenhet.

Ett annat problem är att det faktiskt lyfter bort ansvaret från de individer som begår brotten, samtidigt som vi uppvärderar de som av naivitet och ideologiska skäl ger moraliskt stöd till folkmördarna. Det är i allra högsta grad eurocentriskt att göra de högst verkliga offren för folkmord till fond för en trivial peka-finger-övning i ett av världens mest välmående länder och demokratiska länder.
Jan Myrdal, som ju fortfarande inte riktigt förstår poängen med kritiken mot honom (kritiken är ju inte ideologisk utan en vädjan till medkänsla), var ju inte själv en folkmördare och ges en alltför stor betydelse. Istället borde FFLH titta på de mekanismer som ledde till folkmordet i det givna sammanhanget. Det hade alltså varit mera relevant att studera europeisk medelklass stöd till nazister under 1930-talet om man vill förstå varför dessa samhällets stöttepelare stöttade nazismen. Eller kanske Stalinkultens roll för stödet till Stalins excesser under samma tid.
Eller som i Kambodjas fall, försöka förstå hur västliga ideologiska idéer transformeras i nya kulturella kontexter och hur det amerikanska krigets våld och kalla krigets manipulationer förstörde den sociala väven i samhället.

Folkmord kan bara förstås om man kastar bort sina ideologiska glasögon och ser människorna bakom. Då finner vi att väldigt många vanliga människor kan mörda utan att riktigt veta varför. Ännu fler är kapabla att vända ryggen till och fortsätta med sin liv som ingenting händer.
Det finns ett annat intressant exempel på detta i Indonesien 1965. Troligen blev över en halv miljon människor mördade under en kort period 1965. Detta är ett av de minst kända folkmorden i världens moderna historia och man vet faktiskt inte hur många som dog. Det finns vissa som påstår att det var upp till ofattbara 2 miljoner offer. Ingen har ställts inför rätta för dessa illdåd.
Regimen vid denna tid var ledd av Nationalistpartiet (PNI). De stod i praktiken bakom massakrerna med västligt stöd. Offren var de som antogs vara ”kommunistsympatisörer” (PKI-medlemmar). I realiteten kom offren i själva verket från alla grupper.
Men mönstret var detsamma som i andra folkmord. Vanliga människor engagerades för att dela ut dödsdomar till de som ansågs som fiender.
När australiske utbildningsforskaren Kenneth Orr studerade det indonesiska skolsystemet snubblade han över historier från denna tid. En skollärare som plötsligt satt i en kommitté som skulle besluta vilka kollegor som skulle dödas. Motivet att sitta med var att förhindra en fullständigt okontrollerad mobbslakt. Där fanns historien om en entreprenör som gjorde stora pengar på att sälja falska medemskort i rätt parti. Orr noterade också att skolsystemet led av en enorm lärarbrist åren efter massmorden. Och det är antagligen först nu som Indonesien som alltmer stabil demokrati börjat ta sig ur skuggan av denna svåra tid.

FFLH har alltså ett inbyggt systemfel. Ideologin är endast en komponent av många för förståelse. Dess betydelse är överskattad för att förstå förloppet. Man måste göra skillnad mellan folkmord och politisk förtryck.

Med tanke på FFLH:s uppdrag, är fallet Indonesien intressant eftersom det i tystnad stöttades av de liberala västliga demokratierna. Och Rwandas folkmord hade sitt ursprung i den koloniala rasistiska ordningen. Skall vi någonsin lära oss var detta vansinne kommer ifrån måste vi titta både på den specifika sitiationen, men också på det som faktiskt är gemensamt i alla folkmord: möjligheten att få vanliga människor begå grymma handlingar mot sin närmaste omgivning. Och oviljan att säga stopp.

Ett annat problem med FFLH är dess utgångpunkt i Förintelsen. Vi måste fundera på om Förintelsen är rätt glasögon för att studera andra brott mot mänskligheten? Ett bekymmer med Förintelsen som utgångspunkt är att dess särställning delvis är grundad i en avsky över att européer mördar andra européer. Den raljanta reklamfilm som gjordes inför FFLH:s utställning om Kambodja, där autentiskt (inte ens det lyckades man med fullt ut som Peter Fröberg Idling förtjänstfullt anmärkte på i DN) filmmaterial klipptes ihop med en skämtsam hallåman, skulle troligen aldrig kunnat göras om Förintelsen.

Slutligen, Jag gillar idén med FFLH. Jag tycker det är bra att upplysa kring brott mot mänskligheten. Dödskallarna, massgravarna och dokumenten är otvetydiga bevis för att ett brott har skett. Så vad jag väntar på nu är om FFLH skall granska västvärldens koloniala rasistiska historia av folkmord. Men det kanske är för magstarkt för vår upplysta världsdel?