Fågeln som vrider upp världen

Efter flera månaders helgläsning nådde jag slutet på Haruki Murakamis bok The Wind-Up Bird Chronicle (på svenska: Fågeln som vrider upp världen). Det är en drygt 600 sidor lång vindlande färd i en alldeles sannolik parallell värld. Murakami berättar historien om Toru Okada som lever ett alldeles planlöst liv efter att ha slutat sitt arbete på en advokatbyrå som jurist på absolut lägsta nivå. Hans fru Kumiko tjänar hyggligt på sitt arbete som magasinsredaktör så de kan överleva - åtminstone ett tag.
Då försvinner deras katt, Noboru Wataya, och Toru Okadas liv tar en ny vändning. Sedan försvinner också hans hustru spårlöst och Okada glider in i en surrealistisk värld där dröm och verklighet glider samman. Det är en värld där också Japans imperialistiska ambitioner under 30-talet i Manchuriet. Man anar att Murakami vill säga något om arvet från den tiden. Det är en värld där två systrar vid namn Malta och Creta Kano dyker upp, och där Toru Okadas närmaste vän i ensamheten blir en ganska så morbid tonårig grannflicka som heter May Kasahara. Noboru Wataya är inte bara en katt utan också namnet på hustruns äldre broder – en arrogant teknokrat och politisk karriärist som Toru Okada hatar över allt annat.
Det är en bisarr histora och som så ofta när Murakami skriver så är det många trådar som dyker upp och sedan försvinner obesvarade. Hela historien är en labyrint där nya symboler(?) dyker upp på varje sida. Huvudpersoner i början tappas bort två tredjedelar in i boken och nya dyker upp. Och försvinner.
Det är ingen lätt bok, men alltigenom fascinerande, och det är helt upp till läsaren att skapa tolkningar. Murakamis böcker är vindlande och vinner inte på att tolkas i detalj.

Toru Okadas liv gör flera vändningar i boken och när den slutar är hans öde fortfarande helt öppet. Och kanske är det så Murakami ser livet – livet är lite bisarrt och planlöst och hans parallella universum är lika naturligt som något annat. Och så är det. Toru Okadas öde känns allt igenom trovärdigt, trots att hans drömmar sätter fysiska spår i hans verklighet.

Löjtnant Mamiya som levt ett ensamt glädjelöst liv sedan kriget representerar en äldre krigsskadad generation som aldrig någonsin återhämtade sig från krigets grymheter. På olika sätt knyts hans öde i Manchukuo ihop med Toru Okadas liv, med Noboru Watayas moderna arrogans och med alla de kvinnor som Okada möter i boken. Kvinnorna lever alla ensamma, en gång utsatta för övergrepp och svek, men nu med särskilda helande eller synska gåvor. Även Okadas fru lämnar honom och väljer att leva ensam, och även hon har en historia av (subtila) övergrepp från sin bror Noboru Wataya. Ja, till och med unga May Kasahara verkar leva ensam. Hennes föräldrar är helt frånvarande i boken och omnämns nedlåtande och i förbigående av May.

Det här är den femte bok jag läst av Murakami på mindre än ett år. Han är en av de mest fascinerande författare jag läst. Han slog igenom med Norwegian Wood i Japan i slutet på 1980-talet. Boken är den kanske mest lättillgängliga av Murakamis romaner och gjorde honom till megakändis i Japan. Han fick kritik för att han inte skrev tillräckligt "japanskt" men den yngre generationen älskade honom. Men han är en ganska skygg figur så han flydde celebritetslivet i Japan några år.
Norwegian Wood har precis blivit film med premiär i i Japan i december 2010. Filmen är regisserad av vietnamesen Anh Hung Tran, skaparen av filmerna Doften av grön papaya och När solen står som högst, och det borgar garanterat för en visuellt vacker film.