Gunilla Carlsson och Global Fund

Egentligen hade jag ju denna gång tänkt skriva om något helt annat. Något betydligt mera kulturellt.

Men vår biståndsminister Gunilla Carlsson har än en gång lyckats göra något mycket märkligt och jag kan inte undgå att kommentera det från mitt inifrånperspektiv, speciellt när jag precis haft Riksrevisonsverket på besök.

Som enda land har Sverige beslutat sig för att dra in allt stöd till Global Fund - en multilateral fond som arbetar mot HIV/Aids, TBC och malaria i över 130 länder världen över. Orsaken är att i fyra(4) av dessa 130 länder har man hittat korruptionsfall.

Sverige är en av Global Funds största givare och konsekvensen av avhoppet kommer att bli hundratusentals människor som inte kommer att få medicinsk hjälp. Även om de inte bor i något av länderna där det upptäckts korruption. Lite klämkäckt säger hon:
– Det här var ett första bra tillfälle att visa hur viktig vi tycker att frågan är. Andra länder orkar inte ta fighten men jag tar den åt dem, även Norge, säger hon.
Norge är ett av många länder som ökat sitt bidrag med 20%. Det är inte utan att jag tycker det vilar någon slags empatistörning i det uttalandet.

Samtidigt har Gunilla Carlsson gjort liknanade stolligheter förut. När hon för några månader sedan skarvade rejält med sanningen och antydde att drygt 50 "svenska" biståndsmiljoner hade försvunnit i ett hälsoprojekt i Zambia så var inte bara siffran kraftigt överdriven. Korruptionen hade upptäckts nästan ett halvår tidigare innan av de lokala antikorruptionsmyndigheterna (uppbyggda av biståndspengar). Men tydligen tyckte inte Gunilla Carlsson att fallet uppmärksammats i media tillräckligt utan ansåg att man inte hade tagit "krafttag". Givetvis specificerade hon inte vad hon menade med det. Hon kanske tycker man skall skjuta mutkolvarna på stående fot? Mest tror jag hon är så mediakåt att hon inte brur sig om konsekvenserna. Det är ganska så mycket Jan Björklund över henne när han var som värst i skolpolitiken. Men när svenska elever fick det lite jobbigare i skolan på grund av Major Jan, så skapar Gunilla Carlssons märkliga utspel mänskliga katastrofer. Människor dör när hon klämkäckt och ensidigt skall visa politisk handlingskraft. Empatistörning var det ja.

För några år sedan gjorde en numera ökänd riksrevisor, Staffan Ivarsson, nationell mediadebut. Han var för övrigt Gunillas moderatpolare. Jag berättade om det i förra bloggen. Nästan allt han "upptäckte" i Afrika i den revision han gjorde kunde effektivt vederläggas.
Efter ytterligare en mera djuplodande undersökande revision av de nämnda projekten (till en kostnad av ytterligare många miljoner) visade det sig att beloppet förlorade biståndsmedel var runt 20000 kronor. Alltså en bråkdel av kostnaden för att skicka revisorer två gånger om till andra sidan jordklotet. Gunilla Carlsson gjorde hårda utfall mot biståndet, men vägrade ta tillbaka någonting när det visade sig att Ivarssons påståenden var grovt felaktiga och tendentiösa. Empatistörning igen. Är detta såna politiker vi vill ha?

Jag har under mina år här skaffat mig massor av erfarenhet om korruptionsarbete. Jag jobbar ändå i ett av världens mest korrupta länder. En viktig förutsättning för effektiv korruptionsbekäpmning är att få whistle blowers att träda fram. Detta är nästan omöjligt om den organisation denne arbetar i kommer att kollapsa på grund av dennes avslöjande. Och kollapsa kan den göra om givare med automatik drar sig ur vid avslöjandet.

Det vill säga, om en anställd vid Global Fund eller någon partner till Global Fund, vet med sig att konsekvensen av ett korruptionsavslöjande innebär att man i princip bestraffas genom att förlora jobbet, och att många oskyldiga kollegor kommer att gå samma väg, och att tusentals människor inte kommer att få den hjälp de behöver, så kommer de inte att "blåsa i pipan". De kommer istället hålla tyst, troligtvis gör de ändå sitt jobb på bästa sätt, men också vända blicken någon annanstans när de anar koruption. Det är en fråga om en ganska enkel cost-benefit analys - man kan acceptera att några procent av totalen försvinner, medan resten gör nytta.

Följden för en givare är hopplös. Det enda man kan göra är att följa upp i revisionen (som till sin natur är ett stickprov) samt göra fältbesök. Men är det ett avsiktligt bedrägeri (ett ganska bra ord för att visa vad det faktisk är), snarare än vanskötsel på grund av till exempel alkoholism, så är det väldigt svårt att upptäcka.

När jag jobbar med våra lokala partners är relationsbyggande A och O om man vill bekämpa korruption. Man måste bygga positiva relationer med alla nivåer i mottagarorganisationen. Samtidigt måste man påminna om korruption, använda själva ordet och diskutera vad det innebär i den miljö man verkar. En tredje viktig åtgärd är att vara med och vara informerad då lokala partners utvecklar sina finansiella kontrollsystem. Ännu bättre är det om man är aktiv i det arbetet själv och kan analysera utmaningarna, som inte bara ligger i svaga tekniska system utan också i organisationskultur och kompetens.

När en whistleblower kommer med information verifierar man informationen på ett sådant sätt att denna person inte drabbas negativt. Kan informationen verifieras ber man mottagarens styrelse om en förklaring. I detta läge betalar man inga pengar. Oftast finns det faktiskt en naturlig förklaring (jämför Ivarssons revison ovan där han drog väldigt vida slutsatser utan att ha på fötterna).

Ibland har det gjorts fel, och då kan man gå vidare med en mera omfattande utredning eller göra en oberoende revision. Finner man då att någon anställd har begått oegentligheter så är det ledningen som bör begära återbetalning från denne av förskingrade medel och eventuellt polisanmäla.
Man bör också förstå att människor i fattiga länder inte begår bedrägliga handlingar för att "toleransen" är större. Bedrägeri sker av ungefär samma skäl som en svensk tjänsteman fuskar: missbruksproblem, familjeproblem, sjukhusräkningar etc.
Det viktiga i hela utredningsprocessen är att organisationen äger problemet så långt som möjligt för att kunna bli bättre, men där vi som givare också noga granskar vad de gör. Detta gäller även i skedet efter, då man måste analysera kontrollsystemen och se om man följt sina riktlinjer eller om riktlinjerna måste ändras.
Ledningen för en organisation som agerar som ovan kommer också med viss naturlighet att ta sitt ansvar, och betala tillbaka medel som använts felaktigt.

Men ibland vill inte ledningen vidta åtgärder (de kan ju vara inblandade själva) och då begär man som givare tillbaka pengarna. Kommer de inte tillbaka polisanmäler man. Då finns det ingen återvändo. Men även detta är en ganska lång process av lirkande och förhandlande, tills man har tillräckligt med bevismaterial för att kunna påvisa bristen på samarbetsvilja.

Lite mera handfast vill jag peka på att korruption (bedrägeri) i biståndet i sak inte skiljer sig så mycket från vilken bedrägerihärva som helst.
Kassören i bostadsrättsföreningen som fixar falska fakturor, kommunikationschefen i en större hjälporganisation förskingrar miljoner i flera år, läraren som har hand om klasskassan som tar små handlån är alla lite triviala och tragiska fall. Men om detta sker faller inte bostadsrättföreningen ihop - folk slutar inte betala sin månadsavgift. Man polisanmäler kassören och hittar en ny bättre kassör. Kommunikationschefen som använder sin charm för att blåsa ledningen och makt för att blåsa underordnade. Man polisanmäler; men de offentliga aktivitetsbidragen fortsätter, för man gör ju det man skall göra: anmäler, utreder och förbättrar. Läraren som nallar ur klasskassan får gå till rektorn och uppmanas betala tillbaka om han inte vill bli polisanmäld, och sedan tar en förälder kassaskrinet från läraren.

Därför är Gunilla Carlssons korståg mot korruption faktiskt skadligt för korruptionsbekämpningen. Vi behöver inga korstågsriddare - vi behöver handfasta, enkla riktlinjer och processer förankrade i verkligheten som lägger ansvaret för korruptionsbekämpningen där det hör hemma - hos de som fått förtroendet att använda pengarna för sitt lands utveckling på bästa sätt.

Jag menar att diskussionen kring korruption i biståndet också bär starka drag av rasism; svenskar är ärliga och det är enstaka manliga chefer kring 50 som skapar korruption. I fattiga länder däremot, är toleransen hög och alla är potentiellt korrupta.
Resultatet av denna rasism är att i Göteborg fortsätter Idrotts- och Fritidsförvaltningen att förses med skattemedel för att ge 12-åriga grabbar möjlighet att spela boll, medan Global Fund förlorar en av sina största givare med konsekvenser för miljoner människor som inte får vård.