Avslut - ny destination

Jag har varit helt inaktiv på den här bloggen de senaste månaderna. Varken ork eller motivation var tillräckligt för att hålla den igång. Jag gick igenom den kanske körigaste perioden i mitt liv någonsin från april fram til nu och orkade inte skriva.

Nu är jag på väg att lämna Phnom Penh för Thailand där jag blir biträdande regionchef för Diakonia. Än har inte alla tillstånd fixats så jag är fortfarande formellt bosatt i Phnom Penh.

Men det hindrar mig inte från att börja blogga på nytt från min nya bas i Chiang Mai. Välkommen till I utvecklingens tjänst.

Splittrade tankar

Jag landade på fötterna efter veckan, men det kändes rejält i knäna. I fredags kväll var jag så utmattad att jag inte orkade skriva färdigt årsrapporten som jag hade tänkt. Mina tankar var överallt utom där de skulle vara.
Det har ändå varit en kul vecka och det var extra roligt att vara i hetluften själv och jag fick en hel del uppskattning för mina insatser. Sånt värmer och ger energi.
Nästa vecka gör jag bara tre dagar. Fredagen är helgdag och jag tar ledigt på torsdagen.

Majhettan har kommit. Temperaturen kryper nu upp mot 35-36 grader och alla pustar och föredrar att ligga i hängmattan framför att göra mer nyttiga saker.

I Sverige läser jag om att Ola Lindholm, redaktör på Kamratposten (som jag läste som barn), är åtalad för narkotikabrott. Nu har tydligen SVT, BRIS och hans andra uppdragsgivare sagt att blir han fälld, kan han inte fortsätta arbeta för dem. För mig känns det som moralpanik. Vi har ett rättsystem som tar hand om brott och straff och det räcker med det i det här fallet.
Frågar man barnen kommer de säkert att känna betydligt mera förståelse än de många skadeglada vuxna gaphalsar som längtar efter att sätta dit en "B"-kändis.

Det känns som det blivit kallt och hårt i Sverige och att dreven går åt alla håll - det har blivit allt viktigare att sätta dit folk bara för någon njutningens skull. Många tyckare pratar om välfärdssamhällets jantelagar men i det nya ojämlika Sverige är det viktigare än någonsin att hålla sig i mittfåran. Man får ta mycket skäll om man är uttalad muslim, feminist, kändis med narkotikaproblem, biståndsvän eller vad det nu är. (Samtidigt är det uppenbart att representanter för ett visst främlingsfientligt riksdagsparti kan säga och göra vad de vill utan att någon egentligen reagerar.)

Nu är klockan tolv. En årsrapport väntar, och en Terms of Reference for en femårsutvärdering av våra program i landet måste prepareras. Hoppas jag kan samla mina splittrade tankar.

Valborgsmässoafton i PNH

Det är Valborgsmässoafton i Phnom Penh. Nu betyder detta ingenting här, mer än att jag med lite nostalgi tänker på kortégen i Göteborg som sakta glider mellan mer eller mindre nyktra sommarklädda åskådare med gåshud i vårkyliga vindar.
Själv sitter jag på Bread is Ready, Coffee is Done och äter en lätt lunch med cappucino. Mina axlar är lätt brända efter ett rejält träningspass i poolen. I går kväll fick jag svensk falukorv, Mamma Scans köttbullar och en inspirerande rädda världen diskussion fram till halv tre på natten hemma hos Mannfelts. Det var trevligt men gjorde uppstigandet i morse lite segare än vanligt. Och jag har egentligen massor att göra. Sedan lämnade dagens middagssällskap återbud så nu har jag hela dagen för mig själv. Lite trist men ändå ganska skönt. Vi går ut och äter i morgon istället.

Min son åkte hem för en vecka sedan till sin vardag i Sverige. Men en gång var det här hans vardag också och igår kväll hos Mannfelts reflekterade vi över hur barn som växer upp i internationella miljöer betraktar kultur och ras som en icke-fråga. Det är ett oerhört privilegium att inte behöva fundera över kulturella koder därför att man ser det som naturligt att vara olika.

Khmernyåret är slut, men jag kan inte undslippa mig vad jag läste i en nyhetsartikel i Cambodia Daily precis innan nyåret. Polischefen i det distrikt där jag bor i Phnom Penh hade skickat ett brev till alla affärsägare att de borde skänka en låda öl(!) till alla poliser som var i tjänst över Khmernyåret. Det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen; öl till poliser i tjänst kan ju onekligen ifrågasättas. När högste polischefen kommenterade det sade han givetvis att detta var olämpligt. Sedan fick han frågan om varför hans underordnade gjort så trots att det var olämpligt. Svaret var kort:
”Han i det där distriktet är dum i huvudet.”
En restaurangägare som tidningen frågat sade att det var väldigt vanligt att poliser i tjänst under Khmernyåret kom och frågade om öl. De flesta restaurangägare brukade ge en låda sade han, eftersom polisen annars kom och ställde till en massa problem. Anekdoten är trivial men visar också hur banala uttryck korruption och underutveckling kan ta sig.

I morgon är det 1 maj. Fackföreningar och informella grupper skall demonstrera med fokus på det nya lagförslaget för NGOer och föreningar. Regimen har engagerat landets mest kända komiker, som faktiskt har militär grader, att driva med demonstranterna i televisionen. Alla nio kanaler är kontrollerade av regimen, direkt eller indirekt så vi lär få se samma inslag om och om igen. Att en komiker skulle skoja med regimens högsta företrädare har vi ännu inte sett. Men jag är övertygad om att det skulle kunna bli komik på hög nivå. Humor som sparkar uppåt är lättare att göra rolig än sådan som sparkar nedåt. Det är propaganda, men jag tror också att de flesta er igenom detta, precis som i alla länder där staten kontrollerar media och ensidigt sparkar på ena sidan, lär man sig snabbt läsa mellan raderna.

På tisdag leder jag ett möte mellan representanter för MR-organisationer och en delegation ledd av Sveriges MR-ambassdör Hans Dahlgren. Det kan bli intressant. På eftermiddagen leder jag en strategidiskussion med våra partners. Det blir också intressant. På onsdagen håller jag i en workshop i berättande för våra partners. Och på fredag sitter jag i en panel och skall diskutera decentraliseringsreformen ur ett genusperspektiv inför civilsamhällesrepresentanter från regionen. Den 15 reser jag till Chiang Mai för tio dagars möte med regionens landchefer. Det kunde varit lite mindre packat, men jag skall nog landa på fötterna. Men det är nog ändå bra att semesterna närmar sig med stormsteg.

Påskvila och svensk kulturpolitik

Det är Långfredag och jag har tagit ledigt idag. Inte för att det är helgdag (i Sverige) utan för att min son är på besök och vi skall åka och handla. Han åker hem i morgon efter att ha firat Khmernyåret här förra veckan. Vi gjorde fyra dagar på stranden. Vi var tre pappor och sju 15-16-åriga killar som representerade 10 olika nationaliteter från hela världen. Jag hälsar därmed till alla rassar därhemma och säger "välkommen till världen".

Jag behöver vila nu. Treårsrapportering, NGO-lagsdiskussioner och en massa annat har sänkt min kapacitet de senaste månaderna. Jag börjar också inse att min tid i Phnom Penh närmar sig sitt slut så min motivation har börjat dala. Första veckan i augusti flyttar jag till Chiang Mai i Thailand för ett nytt jobb. När jag kom till Kambodja 2006 var det för tvåårskontrakt. Dessa år har nu blivit fem och nu lägger jag till två år till i Thailand. Konstigt nog längtar jag inte hem - kanske har jag mentalt lämnat det stadiet?

Igår besökte jag Youth Star Cambodia (YSC). Det var en ganska märklig upplevelse. Det är den första NGOn i Kambodja jag varit på där de har skinnfåtöljer i mötesrummet. De får 40% av sina intäkter från rika kambodjaner och i styrelsen sitter premiärministerns son.
En kritisk kollega påpekade att de har politiska kopplingar som inte borde accepteras. Samma människor som med ena handen ägnar sig åt korruption och utsugning, hjälper med andra handen de fattiga, menade denne.
När jag såg skinnstolarna och det stora mahognybordet funderade jag på hur regimens företrädare kan klaga på lokala korrupta NGOer som försnillar pengar? Jag tänkte på alla dessa halvtrasiga kulörta monobloc-plaststolar som jag suttit på i deras mötesrum. I bästa fall har man enkla tygklädda stolar för 10-15 dollar och hopfällbara bord med skiva av Perstorpsmodell. Jag tänkte också på hur jag lite demonstrativt kom till YSC på en Honda Cub 50cc utlånad av min personal, istället för att jag kom i vår vita Toyota Landcruiser i bästa FN-stil, som vi normal har när vi åker ut i fält.

YSC behöver för den sakens skull inte göra dåliga aktiviteter. Tvärtom. De skickar ut unga universitetsstudenter som volontärer att arbeta i byarna. Det är bra grejor och bra målsättningar. Grundaren Eva Mysliwiec har varit i Kambodja sedan tidigt 80-tal och är personlig vän med premiärministern. En legendarisk person här. Som många andra som varit här väldigt länge så är hon ganska sansad inför företeelser som NGO-lagar - det hon såg tidigt 1980 när hon anlände, var en massiv humanitär katastrof och västvärlden blockerade nödvändigt humanitärt bistånd. Med den bakgrunden är det inte svårt att vara lite cynisk över dagens välvilja. De som var här på 80-talet har sett både fram- och baksidan med inflödet av bistånd från 90-talet och framåt.
Innan jag lämnade YSC nämnde jag att röran kring NGO-lgen hindrade oss från att förnya vår registrering. Därmed tydliggjorde jag att NGO-lagen faktiskt också drabbar mera regimvänliga NGOer som då inte kan få finansiering. De behöver nämligen backning från sådana som oss för att ha någorlunda trovärdighet.

I Sverige verkar det rulla på. Jag tittar storögt på den svenska politiken och försöker förstå alla underligheter. Skillnaderna är mindre än man tror med Kambodja just nu. Det är samma typ av kortsiktighet och i viss mån fulspel, även om motiven är lite olika.
Håkan Juholt, (s) nya ordförande, har i alla fall beslutat sig för att driva kulturfrågor. Äntligen säger jag (som aldrig röstat (s)). Alltför få verkar förstå att kulturpolitik inte handlar om inträdesavgifter på museer och subventioner till konstnärer. Det handlar om den livsluft vi lever och våra drömmar för framtiden. Även man inte nyttjar kultur i form av museer och teater, lever vi alla i ett kulturklimat och vi påverkas av det. Om det klimatet är vänligt inställt till experiment, provokation och nyskapande smittar det av sig på våra drömmar om framtiden, och det gynnar även kreativt företagande.

En del menar att statssubventionerad kultur är styrd av staten, men jag förstår inte det argumentet av flera skäl:
1) För det första är vitt spridd statssubventionerad kultur bätte än ingen kultur alls, eller kultur som bara de välbeställda kan ta del av.
2) För det andra har progressiva statsbildningar historiskt alltid stöttat kultur på olika sätt, även om det förr skedde genom stöd från kungligheter och andra blåblodiga mecenater.
3) För det tredje är det ju statsmaktens val att utnyttja sin makt eller inte. Man kan ju inte lasta kulturarbetarna för att staten tvingar på dem sin censur. Kloka politiker censurerar inte. Att Alliansrepresentanter tror detta, säger mer om dem än om kulturarbetarna.

Om (s) förmår driva och fördjupa den här debatten tänker i alla fall jag lyfta på hatten för Juholt. Det skall bli spännande att se om han lyckas.

Lördagsreflektioner

Så i torsdags tog då Dr Bendik en bit av min kropp för att skicka till något laboratorium någonstans. Men det känns i alla fall som kliandet har börjat lugna ner sig och utslagen minskat. Tropiska åkommor kan vara knepiga.

Mitt besök i Bangkok inför min förestående flytt till Chiang Mai var ganska märkligt. Men jag har insett att det finns kambodjaner som delar min erfarenhet när de kommit till välmående västländer. Det kan vara gott att påminnas om att man är ganska priviligerad som vit europé när man rör sig mellan olika länder. Hursomhelst satt jag i två och en halv timma hos säkerhetspolisen och jag fick svara på fem-sex kontrollfrågor. Den sista var "har du varit i bråk med någon?". Ja, vad säger man?

Polisen hade ombetts av Arbetsmarknadsministeriet (Ministry of Labour) att kolla upp mig. Uppenbarligen var detta något ganska nytt även för dem. Det kan ha berott på olika saker: jag arbetar i Kambodja sedan flera år och det är ganska spänt mellan Thailand och Kambodja med återkommande strider längs gränsen. I mitt CV är det ju också omnämnt att jag har en bakgrund inom journalistik. Eller så kan det ha berott på att min arbetsgivare arbetar med politiskt känsliga saker.
Själv tycker jag det är märkligt att utvecklingsorganisationer som ofta är väldigt dialogorienterade, ses som ett problem. Det stöd vi ger till lokala organisationer handlar ju väldigt mycket om att skapa konstruktiva plattformar för dialog med beslutsfattare så att vi inte får våldsamma konflikter.
Det var i alla fall en märlig upplevelse och poliserna var vänliga och korrekta. Ändå kändes det ju som en bortslösad dag: tre timmar i taxi, två och en halv timme i luften och tre timmars väntan på flygplatser och två timmar på ett kafé. Och så två och en halv timme hos polisen.

I Cambodia Daily läser jag att bara 28% av barnen på Kambodjas barnhem har förlorat båda sina föräldrar. Barnhemsverksamhet är business här. Volontärer kommer hit för att jobba några veckor på fejkade barnhem och betalar dyra pengar för det. Det är obegripligt att man går på det. Om inte annat borde man ju fundera på hur lämpligt det är att barn som förmodas vara föräldralösa, möjligen också traumatiserade, möter nya vuxna varannan eller var tredje vecka. Vuxna som inte heller blivit kontrollerade för sin vandel. Tyvärr har pedofiler kommit hit och etablerat barnhem och flera har också blivit dömda när det uppdagats att de begått övergrepp.

Rekryteringsföretag som skickar unga kvinnor till hembiträdesarbeten utomlands, främst till Malaysia, har kommit i blåsväder. Och det med rätta.
Indonesien var länge en exportör av hembiträden till Malaysia, men där har man nu förbjudit företag att rekrytera till Malaysia. Man fann att de malaysiska arbetsgivarna behandlade sina hembiträden extremt dåligt. Övergrepp var vardag, de fick ingen mat och det var arbete 24/7.
Nu har kambodjanska affärsmän hittat denna marknadsöppning och många hoppfulla unga kvinnor vill ta chansen att arbeta utomlands. Men när de kommer till rekryteringsföretagens träningscenter blir de inlåsta och får inte träffa sin familj eller till och med sina barn. De kan inte heller ångra sig och åka hem. Det är med andra ord slavkontrakt som inte på något sätt är förenlig med lagstiftningen. Denna säger givetvis att man inte kan hindra en anställd som vill sluta, från att lämna arbetsplatsen.
Flera kvinnor som åkt iväg har flytt sina arbetsgivare i Malaysia och har under stora svårigheter, med hjälp av olika hjälporganisationer, lyckats ta sig hem igen. Många som åkt har också, med eller utan hjälp av myndigheter och rekryteringsföretag, förfalskat sina ID-handlingar för att se äldre ut än vad de är. Många som åker är tonåringar trots att man måste vara 21 år.
CNN har varit här och gjort ett reportage om detta inom ramen för en serie om trafficking som kallas Freedom Project. Det slutade väldigt dramatiskt och de lämnade landet hals över huvud. Tyvärr kan jag inte i nuläget skriva öppet om vad som hände så jag återkommer när jag vet mera (eller så får ni se det på CNN).

Slutligen, nu lämnar till slut en av FNs toppdiplomater Kambodja. Det handlar om chefen för Office of the High Commissioner of Human Rights (OHCHR), Christophe Peschoux. Han har flera gånger hotats att bli utkastad av landets ledning. Mest uppmärksammat blev det när premiärministern Hun Sen sade detta i samtal med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon förra hösten. Givetvis ser många Peschouxs förflyttning till Geneve som ett resultat av regimens påtryckningar. Samtidigt är det ju frågan om en diplomat som inte har någon dialog med regimen kan utföra sitt jobb?
Peschoux, som jag mött vid några tillfällen, är ändå ganska moderat i sin kritik jämfört med sin företrädare. Han har arbetat med Kambodja sedan 90-talet och är en av de absolut mest kunniga på Kambodjas politik av alla diplomater här. Det är ganska trist att han får lämna så här, och det tolkas brett som ett tecken på att det politiska klimatet faktiskt har hårdnat.

Även FNs Speciella Rapportör (UNSR) Suriya Subedi har rapporterat sin oro för vad han uppfattar som minskad åsiktsfrihet i Kambodja vid sitt senaste besök. Han upprätthåller emellertid fortfarande en dialog med regimen även om det inte verkar helt lätt. Det är ändå positivt att det fortfarande finns dialog därför att det är ytterst svårt att påverka om det inte finns någon som helst kommunikation.

Och i Libyen flygbombar några NATO-länder Ghaddafis arme. Jag följer utvecklingen med blandade känslor. Jag undrar hur världssamfundet kunnat sätta sig i en sådan här situation från första början? Själv tycker jag det är bra att man ingriper mot Ghaddafi, men det hindrar ju inte att jag också inser att det finns olika politiska egenintressen inblandat. Hemma diskuterar vänner på vänsterkanten om det är rätt eller fel, men för mig är det inte så enkelt. Jag är väldigt trött på "anti-imperialistiska" retorik (lika trött som jag är på nyliberalt lättviktstrams).
Kanske beror min trötthet på att jag själv jobbar i en väldigt imperfekt värld med sådant som antas vara absoluta värden?
Kambodja har lärt mig att politisk pragmatism alltid måste gå hand i hand med ideologi. Palme menade att "politik var det möjligas konst" och det är också i slutändan det enda möjliga förhållningsättet om man vill få något vettigt gjort i politiken.

Det kliar på kroppen och det kliar i Nordafrika

Jag är på väg att bli tokig. Det kliar något djävulskt på kroppen. Läkaren trodde jag hade fått en bakteriell hudinfektion och jag fick antibiotika både att äta och smörja in mig md. Det hjälpte inte. Sedan fick jag ett starkare antibiotika och salva. Inte heller nu blev det bättre. Så nu tror inte läkaren längre att det är en bakterie utan en parasit. På ren svenska kallas det för skabb (jag som trodde att det bara var rävar som kunde få skabb). Och hur fräscht är det? Jag var ju i Indien i mitten på januari och bodde på ett ganska enkelt (skabbigt?) ställe så kanske fick jag det där. Det var i alla fall efter det som det började klia. Så nu har jag fått ännu en kräm med det mysiga namnet InfectoScab 5% som jag smort in mig med och som skall sitta på hela natten. Och nu kliar det något vansinnigt. De där små kvalstren vältrar sig kanske i dödsångest in min arma kropp? I panik verkar de gräva sig djupare ner i skinnet för att komma undan de dödande kemikalierna.

I morgon bitti flyger jag till Bangkok över dagen. Där skall jag prata med polisen som vill se vad det är för kuf som skulle vilja bli biträdande regionchef i Chiang Mai nu i Augusti. Sen på kvällen flyger jag hem igen. Jag kunde ju åtminstone stannat en natt, gjort lite roligt och åkt hem nästa dag. Det finns ju massor av svenskar hemma i vårvintern som skulle ge ganska mycket för en natt i Bangkok och jag antar min dagsresa kan vara provocerande.

Civilsamhällets organisationer står inför ett ökande tryck världen över, även i Sverige, där organisationer som Timbro gärna vill rycka undan det offentligas stöd till olika typer av förenings- och organisationsliv. Det är en ganska tragisk utveckling. Nu senast har Alliansen föreslagit att man skall kunna dra av på skatten för välgörenhetsinsatser till organisationer som arbetar med "hjälpverksamhet". Detta betyder att organisationer som samlar in pengar för att hjälpa vid natur- och miljökatastrofer mycket lättare kan få stöd jämfört med dem som arbetar för en bättre miljö.
Det intressanta är att den här typen av regleringar är något som många "mindre demokratiska" stater ägnar sig åt. I det politiskt liberala Sverige använder man ekonomiska incitament för att styra civilsamhället i en viss riktning, i andra länder med en svagare demokratisk förankring använder man lagstiftning som hindrar organisationer som arbetar med påverkan att agera opinionsbildande genom olika sorters lagstiftning som kan hindra registrering eller har krav på regeringsrepresentanter i styrelsen.
Det har ofta slagit mig i Kambodja att mycket av den grundläggande politiska logiken inte skiljer sig speciellt mycket i en hybrid-demokrati som Kambodja och en sedan länge etablerad demokrati som Sverige. Kampen om den politiska makten leder till likartade maktspelsstrategier även om den i en svensk kontext ofta är mera sublim.

I Kambodja är just nu den nya NGO-lagen ett hett diskussionsämne. Nästan alla verkar anse att lagen är till för att kontrollera civilsamhället med olika typer av registrerings- och rapporteringskrav. Ser man till lagtexten känns det också så. Det är mycket krav men ytterst få direkta fördelar.
Men det riktigt intressanta med NGO-lagen är att de en gång så svaga medlemsorganisationerna ute i landsbygden börjat ställa krav på NGOerna som ju är en del av etablissemanget och som är en maktfaktor i biståndet. Det är som en australisk kollega med 20 års erfarenhet av Kambodja säger:
"Givarna kan inte påverka regimen. NGOerna kan inte göra det. Det är bara folket som kan påverka regimen. Därför måste vi börja där även om det kommer att ta tid."

Det kan inte bli tydligare än i Nordafrika nu senast. Dessa länder har till slut drabbats av svår klåda och folket har gått ut på gatorna. Det är bara folket som kan fixa det.

Rapport från fronten

Nu är det över en månad sedan jag skrev senast. Det har hänt en hel del och det har varit mycket så jag har låtit skrivandet vila.
Nu är det lördag morgon och jag följer nyheterna om jordbävningen utanför Japans kust. Det är skrämmande bilder när tsunamin väller in över kustlinjen, men det är också fascinerande att se bilder inifrån kontor och affärer. Allting rör sig men folk verkar ganska lugna trots att hyllor och dataskärmar rasar runt omkring dem.

Igår kom jag hem från en fältresa i Batneay Meanchey. Jag smet iväg från ett möte för att köra en gammal bekant, Sarong, hem till hennes by. Hon hade varit på besök på sjukhuset i Battambang och diagnosticerats med TB (tuberkulos). Det är ett av symtomen man utvecklar på vägen mot AIDS.
Sarong har varit HIV-positiv i fem-sex år. I slutet på 2007 var hon döende. Hon tog inga mediciner och folk skydde henne. De tog inte ens emot hennes pengar på marknaden.

Men på ett stort möte arrangerat av vår partner som arbetar i hennes muslimska by ställde hon sig upp och berättade sin historia och hur det var att vara diskriminerad. Över 1000 människor hörde hennes berättelse och det blev lite av en vändpunkt för Sarong och andra HIV-positiva kvinnor. Hon blev i och med det en också en aktivist för HIV-positivs rättigheter i hembyn. I mars 2008 skrev jag om detta i ett insamlingsbrev som samlade in en hel del pengar i Sverige.

Jag gjorde ett återbesök sent i 2009. Hon var betydligt tunnare och jag upplevde att hennes hälsa hade försämrats. Hon bodde numera ensam, men var gift. Hon var andra hustru till en soldat. Han var för det mesta borta på sin garnison. Giftermålet ansågs ändå som ett gott tecken på att hon var mer accepterade än förut. Jag fick en överväldigande varm kram när jag lämnade henne som gav känslan av att något inte var helt bra.

I onsdags fick jag en kram igen. Men nu var det med en tydlig känsla av desperation. Hon var ensam. Hennes föräldrar verkade ha övergivit henne helt. Hon berättade att de sällan hade tid att prata med henne över telefon. De bor ganska långt i från och har massor med egna problem. De har inga pengar och grälar mycket. Hennes man övergav henne för ett tag sedan när hon blev sämre.

Även om hennes hus, eller snarare koja, var lika påvert som förut hade hon det materiellt bättre. En mindre donation från en privat givare hade gett henne möjlighet att få ett litet stöd att köpa kycklingar och lära sig hur man tar hand om dem. Hon sålde en då och då när hon behövde pengar, framförallt för transporter till sjukhuset. Ibland slaktade hon en för att få mat.

ARV (mediciner som stoppar Aids från att utvecklas) är inte av den sort HIV-positva får i Sverige. I Kambodja är de av en betydligt äldre generation, de är betydigt mindre effektiva och har svåra bieffekter. Ett stort problem är att ta sig till doktorn för undersökningar och fär att hämta medicin. HIV-positiva är helt enkelt så fattiga att de int har råd att transportera sig och av det till synes triviala skälet kan det vara svårt att få tag på medicin.

Men kanske är det inte medicinen som är det stora problement. Tillbaka på hotellet, när jag berättade för min nära kollega som arbetat med HIV/Aids förut så sade han:
"HIV-psotiva dör inte för att de är sjuka. De dör för att de är övergivna av sina närmaste. Det är som om omgivningen vill att de skall dö. Och då blir de sjuka"