Valborgsmässoafton i PNH

Det är Valborgsmässoafton i Phnom Penh. Nu betyder detta ingenting här, mer än att jag med lite nostalgi tänker på kortégen i Göteborg som sakta glider mellan mer eller mindre nyktra sommarklädda åskådare med gåshud i vårkyliga vindar.
Själv sitter jag på Bread is Ready, Coffee is Done och äter en lätt lunch med cappucino. Mina axlar är lätt brända efter ett rejält träningspass i poolen. I går kväll fick jag svensk falukorv, Mamma Scans köttbullar och en inspirerande rädda världen diskussion fram till halv tre på natten hemma hos Mannfelts. Det var trevligt men gjorde uppstigandet i morse lite segare än vanligt. Och jag har egentligen massor att göra. Sedan lämnade dagens middagssällskap återbud så nu har jag hela dagen för mig själv. Lite trist men ändå ganska skönt. Vi går ut och äter i morgon istället.

Min son åkte hem för en vecka sedan till sin vardag i Sverige. Men en gång var det här hans vardag också och igår kväll hos Mannfelts reflekterade vi över hur barn som växer upp i internationella miljöer betraktar kultur och ras som en icke-fråga. Det är ett oerhört privilegium att inte behöva fundera över kulturella koder därför att man ser det som naturligt att vara olika.

Khmernyåret är slut, men jag kan inte undslippa mig vad jag läste i en nyhetsartikel i Cambodia Daily precis innan nyåret. Polischefen i det distrikt där jag bor i Phnom Penh hade skickat ett brev till alla affärsägare att de borde skänka en låda öl(!) till alla poliser som var i tjänst över Khmernyåret. Det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen; öl till poliser i tjänst kan ju onekligen ifrågasättas. När högste polischefen kommenterade det sade han givetvis att detta var olämpligt. Sedan fick han frågan om varför hans underordnade gjort så trots att det var olämpligt. Svaret var kort:
”Han i det där distriktet är dum i huvudet.”
En restaurangägare som tidningen frågat sade att det var väldigt vanligt att poliser i tjänst under Khmernyåret kom och frågade om öl. De flesta restaurangägare brukade ge en låda sade han, eftersom polisen annars kom och ställde till en massa problem. Anekdoten är trivial men visar också hur banala uttryck korruption och underutveckling kan ta sig.

I morgon är det 1 maj. Fackföreningar och informella grupper skall demonstrera med fokus på det nya lagförslaget för NGOer och föreningar. Regimen har engagerat landets mest kända komiker, som faktiskt har militär grader, att driva med demonstranterna i televisionen. Alla nio kanaler är kontrollerade av regimen, direkt eller indirekt så vi lär få se samma inslag om och om igen. Att en komiker skulle skoja med regimens högsta företrädare har vi ännu inte sett. Men jag är övertygad om att det skulle kunna bli komik på hög nivå. Humor som sparkar uppåt är lättare att göra rolig än sådan som sparkar nedåt. Det är propaganda, men jag tror också att de flesta er igenom detta, precis som i alla länder där staten kontrollerar media och ensidigt sparkar på ena sidan, lär man sig snabbt läsa mellan raderna.

På tisdag leder jag ett möte mellan representanter för MR-organisationer och en delegation ledd av Sveriges MR-ambassdör Hans Dahlgren. Det kan bli intressant. På eftermiddagen leder jag en strategidiskussion med våra partners. Det blir också intressant. På onsdagen håller jag i en workshop i berättande för våra partners. Och på fredag sitter jag i en panel och skall diskutera decentraliseringsreformen ur ett genusperspektiv inför civilsamhällesrepresentanter från regionen. Den 15 reser jag till Chiang Mai för tio dagars möte med regionens landchefer. Det kunde varit lite mindre packat, men jag skall nog landa på fötterna. Men det är nog ändå bra att semesterna närmar sig med stormsteg.

Påskvila och svensk kulturpolitik

Det är Långfredag och jag har tagit ledigt idag. Inte för att det är helgdag (i Sverige) utan för att min son är på besök och vi skall åka och handla. Han åker hem i morgon efter att ha firat Khmernyåret här förra veckan. Vi gjorde fyra dagar på stranden. Vi var tre pappor och sju 15-16-åriga killar som representerade 10 olika nationaliteter från hela världen. Jag hälsar därmed till alla rassar därhemma och säger "välkommen till världen".

Jag behöver vila nu. Treårsrapportering, NGO-lagsdiskussioner och en massa annat har sänkt min kapacitet de senaste månaderna. Jag börjar också inse att min tid i Phnom Penh närmar sig sitt slut så min motivation har börjat dala. Första veckan i augusti flyttar jag till Chiang Mai i Thailand för ett nytt jobb. När jag kom till Kambodja 2006 var det för tvåårskontrakt. Dessa år har nu blivit fem och nu lägger jag till två år till i Thailand. Konstigt nog längtar jag inte hem - kanske har jag mentalt lämnat det stadiet?

Igår besökte jag Youth Star Cambodia (YSC). Det var en ganska märklig upplevelse. Det är den första NGOn i Kambodja jag varit på där de har skinnfåtöljer i mötesrummet. De får 40% av sina intäkter från rika kambodjaner och i styrelsen sitter premiärministerns son.
En kritisk kollega påpekade att de har politiska kopplingar som inte borde accepteras. Samma människor som med ena handen ägnar sig åt korruption och utsugning, hjälper med andra handen de fattiga, menade denne.
När jag såg skinnstolarna och det stora mahognybordet funderade jag på hur regimens företrädare kan klaga på lokala korrupta NGOer som försnillar pengar? Jag tänkte på alla dessa halvtrasiga kulörta monobloc-plaststolar som jag suttit på i deras mötesrum. I bästa fall har man enkla tygklädda stolar för 10-15 dollar och hopfällbara bord med skiva av Perstorpsmodell. Jag tänkte också på hur jag lite demonstrativt kom till YSC på en Honda Cub 50cc utlånad av min personal, istället för att jag kom i vår vita Toyota Landcruiser i bästa FN-stil, som vi normal har när vi åker ut i fält.

YSC behöver för den sakens skull inte göra dåliga aktiviteter. Tvärtom. De skickar ut unga universitetsstudenter som volontärer att arbeta i byarna. Det är bra grejor och bra målsättningar. Grundaren Eva Mysliwiec har varit i Kambodja sedan tidigt 80-tal och är personlig vän med premiärministern. En legendarisk person här. Som många andra som varit här väldigt länge så är hon ganska sansad inför företeelser som NGO-lagar - det hon såg tidigt 1980 när hon anlände, var en massiv humanitär katastrof och västvärlden blockerade nödvändigt humanitärt bistånd. Med den bakgrunden är det inte svårt att vara lite cynisk över dagens välvilja. De som var här på 80-talet har sett både fram- och baksidan med inflödet av bistånd från 90-talet och framåt.
Innan jag lämnade YSC nämnde jag att röran kring NGO-lgen hindrade oss från att förnya vår registrering. Därmed tydliggjorde jag att NGO-lagen faktiskt också drabbar mera regimvänliga NGOer som då inte kan få finansiering. De behöver nämligen backning från sådana som oss för att ha någorlunda trovärdighet.

I Sverige verkar det rulla på. Jag tittar storögt på den svenska politiken och försöker förstå alla underligheter. Skillnaderna är mindre än man tror med Kambodja just nu. Det är samma typ av kortsiktighet och i viss mån fulspel, även om motiven är lite olika.
Håkan Juholt, (s) nya ordförande, har i alla fall beslutat sig för att driva kulturfrågor. Äntligen säger jag (som aldrig röstat (s)). Alltför få verkar förstå att kulturpolitik inte handlar om inträdesavgifter på museer och subventioner till konstnärer. Det handlar om den livsluft vi lever och våra drömmar för framtiden. Även man inte nyttjar kultur i form av museer och teater, lever vi alla i ett kulturklimat och vi påverkas av det. Om det klimatet är vänligt inställt till experiment, provokation och nyskapande smittar det av sig på våra drömmar om framtiden, och det gynnar även kreativt företagande.

En del menar att statssubventionerad kultur är styrd av staten, men jag förstår inte det argumentet av flera skäl:
1) För det första är vitt spridd statssubventionerad kultur bätte än ingen kultur alls, eller kultur som bara de välbeställda kan ta del av.
2) För det andra har progressiva statsbildningar historiskt alltid stöttat kultur på olika sätt, även om det förr skedde genom stöd från kungligheter och andra blåblodiga mecenater.
3) För det tredje är det ju statsmaktens val att utnyttja sin makt eller inte. Man kan ju inte lasta kulturarbetarna för att staten tvingar på dem sin censur. Kloka politiker censurerar inte. Att Alliansrepresentanter tror detta, säger mer om dem än om kulturarbetarna.

Om (s) förmår driva och fördjupa den här debatten tänker i alla fall jag lyfta på hatten för Juholt. Det skall bli spännande att se om han lyckas.