Demokratisk utveckling sker sällan med stora synliga steg. Oftast är det i de små händelserna och i de små uttalanden vid sidan om nyheternas huvudflöde man kan ana olika skiften. Sedan studsra utvecklingen tillbaka, men sällan hela vägen.
I veckan var det demonstrationer i Phnom Penh för Aung San Suu Kuyi, Burmas rättmätiga ledare som suttit i husarrest i över ett decennium. En amerikansk man hade simmat över en sjö till hennes hus och tagit sig in, vilket Burmas militärjunta ansåg var hennes fel.
Då kom plötsligt ett uttalande till stöd för Aung San Suu Kuyi från Kambodjas högsta ledning. Någonstans har det viskats attt man bör säga något. En fredlig demonstration hölls utanför burmesiska ambassaden och polisen gav sitt tillstånd och underlättade också för demonstranterna vilket inte hör till vanligheterna här.
En annan intressant sak som hänt är att det inkommit klagomål på Utrikesministeriet som har hand om alla formalia när utländska män skall gifta sig med kambodjanska kvinnor. Det här är en rätt så krånglig procedur, av goda skäl, eftersom trafficking är ett stort problem. Men flera västerländska män har klagat på att folk på ministeriet har tagit ut en "avgift" för att lämna ut rätt blanketter. Avgifter som legat på upp mot 700-800 dollar. Utrikesministeriet handlade väldigt fort när det här uppdagades - det ansågs helt oacceptabelt för Kambodjabilden utomlands att sånt här kan ske. Lösningen blev att processen första steg flyttades till mannens hemmaambassad och ambassaden sedan vidarebefodrade dokumenten till ministeriet.
Sedan skall polisen börja använda fartradar och alkotester också. Det är super, även om vi är många som tvivlar på at de kan fixa det. Vi håller tummarna.
Premiärministern Hun Sen har också irriterats över att militären och polisen verkar ha osedvanligt många guldfärgade Lexus och Landcruisers med gyllene gardiner, körda av unga välklädda kvinnor (kvinnlig värnplikt är ännu inte införd, och de kvinnliga poliserna är inte många). Nu måste alla som kör militär- och polisskyltade privatbilar registrera dem som civila bilar, annars tillfaller bilarna staten. vi väntar och ser i det fallet också.
Premirministern har också slagit ner på sandbrytningen som sker mitt i Mekong och längs kustdeltan. Sanden exporteras bland annat till Singapore där man försöker byta ut vatten mot land. Resultatet är att flodbankar har rasat och människor längs floden förlorat sina hus och sin mark. I ett normalt land sköter ju miljöministeriet om sådan här frågor. Här vågar ingen höjdare säga något vettigt förrän premiärminstern sagt sitt. Det spelar ingen roll om all världens experter påpekar miljökonsekvenserna av olika aktiviteter. Om det kommer att hända något återstå att se... tilltron till premiärministerns makt är ännu större bland kambodjaner än den är bland alla utlänningar som vill se en förändring. Å andra sidan, han gillar ge skenet av att ha makt över allt, men ingen ledare kan styra ett land utan stöd. Ett stöd som alltid kommer med ett pris.
Lokala polischefer har också börjat höja sina röster mot höjdare som beter sig som svin i trafiken och på andra platser (läs om livvakterna i min förra blogg). De har antagligen förstått att när höjdarna struntar i polisen får de heller ingen respekt från vanligt folk. Man ser nästan dagligen hur människor i bilar och på motorcyklar bara drar förbi trafikpoliser som försöker göra sitt jobb. (Sedan att trafikpoliserna i hög grad samlar in pengar i egen ficka är ett annat, men relaterat, problem.)
Slutligen, en ny bro har öppnats över Tonle Bassac i södra delen av Phnom Penh. Nu kommer det att gå lättare att åka till Vietnam. Man planerar till och med en "sky bridge", eller på vanlig trafiksvenska, planskild korsning. Det skulle i så fall bli den första i staden!
I slutändan, bortsett från allra girigaste och mest cyniska i toppskiktet, finns det faktiskt lite god vilja i det här landet också.
Saturday, May 30, 2009
Thursday, May 28, 2009
Där gangstervälde råder
Det är mycket trafik i stan nu. Flera av EUs utrikesminstrar är här och träffar sina motsvarigheter i ASEAN - den sydostasiatiska motsvarigheten (inte riktigt) till EU. Flera av dem bor på Hotel Intercontinental rätt nära där jag själv bor och jag åker förbi där varje morgon och kväll. Varje gång någon minister skall någonstans så spärrar man av alla tvärgator så man slipper de sedvanliga trafikstockningarna och sedan här man nervöst sirenerna bakom sig och så kommer en kolonn med polismotorcyklar med paradklädda poliser i vitt, sedan kommer en rad svarta limos, och de blåser förbi i typ 70. Även Carl Bildt är här och skrämmer upp fattiga kambodjaner. De har nämligen all anledning att vara rädda för maktens människor.
Idag stod jag fast med min motorcykeltaxi vid röd ljuset i korsningen mellan Kim Il-Sung Avenue (javisst, det finns en sådan här) och Russian Boulevard. Alldeles bredvid mig står en svart Honda Nighthawk utan skyltar. En man sitter därbak på bönpallen. Han är storväxt och atletiskt byggd och har en svart uniform utan märkning på. Det är en typisk livvakt till någon av de högsta politikerna i landet. Kanske är det försvarsministerns män, han har sitt brackiga, smaklösa palats alldeles nära. Den svarta motorcykelns förare är framme vid en ensam motorcyklist som stannat ensam mitt i korsningen, knappt tio meter framför mig. Han är lika svartklädd som sin kollega. Tre poliser står några meter vid sidan om och tittar ut i tomma luften. Plötsligt riktar han ett hårt slag mot motorcykelförarens huvud. Han har hjälm men man ser att huvudet viker sig, men han sitter kvar. Sedan kommer ett slag till och sedan flera sparkar mot benen och kroppen. Killen på motorcykeln sitter stelt kvar, men det gör säkert väldigt ont.
Poliserna fortsätter och titta åt ett annat håll. Från alla håll i korsningen ser folk vad som pågår. Det är hundratals människor. När misshandeln är slut och den svartklädda sätter sig på motorcykeln, börjar alla köra. Den slagna mannen sitter kvar i mitten och han försvinner bakom mig i myllret.
Det finns inga andra man är så rädd för i Kambodja som dessa livvakter. Det finns otaliga historier om det gangstervälde de utövar. Bland det farligaste man kan göra är att köra på deras fordon även om det är de som oftast kör som galningar. De rusar ut med dragna osäkrade vapen och kräver tusentals dollar i kompensation även från fattiga människor. Jag har hört två oberoende historier om hur människor råkat ut för just detta. Ökänd är en histora från 2006 om hur två av premiärministerns livvakter skjuter en barflicka i foten för att hon inte serverar tillräckligt snabbt. De arresterades förvänansvärt nog av polisen, men släpptes utan rättegång på order av sitt befäl (inte polisens befäl märk väl). Flickan fick enligt en representant för livvaktsstyrkan 500 dollar i kompensation.
Premiärministerns livvakt består av 1000 män. Hur många de andra höjdarna har, vet ingen något om. Men de utgör en slags maffia vid sidan om ordningsmakten. I ett normalt land är det ju polisen har ansvaret att skydda landets ledning inom lagens råmärken.
Dessa livvaktsstyrkor är i grund och botten dåligt disciplinerade bärsärkar, men samtidgt ytterst vältränade och farliga. Kanske är det dessa livvaktsstyrkor som är den tydligaste indikatorn på att Kambodja inte är som andra länder, och att man fortfarande, trots de seanste årens framsteg, har ytterst långt till ett normalt fungerande samhälle fritt från våldets barbari.
Idag stod jag fast med min motorcykeltaxi vid röd ljuset i korsningen mellan Kim Il-Sung Avenue (javisst, det finns en sådan här) och Russian Boulevard. Alldeles bredvid mig står en svart Honda Nighthawk utan skyltar. En man sitter därbak på bönpallen. Han är storväxt och atletiskt byggd och har en svart uniform utan märkning på. Det är en typisk livvakt till någon av de högsta politikerna i landet. Kanske är det försvarsministerns män, han har sitt brackiga, smaklösa palats alldeles nära. Den svarta motorcykelns förare är framme vid en ensam motorcyklist som stannat ensam mitt i korsningen, knappt tio meter framför mig. Han är lika svartklädd som sin kollega. Tre poliser står några meter vid sidan om och tittar ut i tomma luften. Plötsligt riktar han ett hårt slag mot motorcykelförarens huvud. Han har hjälm men man ser att huvudet viker sig, men han sitter kvar. Sedan kommer ett slag till och sedan flera sparkar mot benen och kroppen. Killen på motorcykeln sitter stelt kvar, men det gör säkert väldigt ont.
Poliserna fortsätter och titta åt ett annat håll. Från alla håll i korsningen ser folk vad som pågår. Det är hundratals människor. När misshandeln är slut och den svartklädda sätter sig på motorcykeln, börjar alla köra. Den slagna mannen sitter kvar i mitten och han försvinner bakom mig i myllret.
Det finns inga andra man är så rädd för i Kambodja som dessa livvakter. Det finns otaliga historier om det gangstervälde de utövar. Bland det farligaste man kan göra är att köra på deras fordon även om det är de som oftast kör som galningar. De rusar ut med dragna osäkrade vapen och kräver tusentals dollar i kompensation även från fattiga människor. Jag har hört två oberoende historier om hur människor råkat ut för just detta. Ökänd är en histora från 2006 om hur två av premiärministerns livvakter skjuter en barflicka i foten för att hon inte serverar tillräckligt snabbt. De arresterades förvänansvärt nog av polisen, men släpptes utan rättegång på order av sitt befäl (inte polisens befäl märk väl). Flickan fick enligt en representant för livvaktsstyrkan 500 dollar i kompensation.
Premiärministerns livvakt består av 1000 män. Hur många de andra höjdarna har, vet ingen något om. Men de utgör en slags maffia vid sidan om ordningsmakten. I ett normalt land är det ju polisen har ansvaret att skydda landets ledning inom lagens råmärken.
Dessa livvaktsstyrkor är i grund och botten dåligt disciplinerade bärsärkar, men samtidgt ytterst vältränade och farliga. Kanske är det dessa livvaktsstyrkor som är den tydligaste indikatorn på att Kambodja inte är som andra länder, och att man fortfarande, trots de seanste årens framsteg, har ytterst långt till ett normalt fungerande samhälle fritt från våldets barbari.
Saturday, May 23, 2009
Man måste lära sig se varthän det blåser
Igår var det partnermöte. Det första i min regi. Mötet innebär att man samlar Partnerorganisationer för att berätta om Diakonia och diskutera gemensamma angelägenheter. Det är stora, och nödvändiga, förändringar i vårt biståndsprogram de kommande tre åren. De är både relaterade till min organisations interna utveckling, men också väldigt mycket till de ökade kraven på kontroll och kvalitet som kommer från Sverige. Ibland tar sig dessa "nya" krav konstiga och även orealistiska uttryck, men i grunden är det bra. Även jag har bidragit till biståndet via min skattsedel genom åren.
Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".
Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.
Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.
Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.
Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.
Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?
Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.
Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".
Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.
Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.
Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.
Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.
Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?
Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.
Thursday, May 21, 2009
Tre barn mördade i veckan
Jag kom hem från vår staff retreat igår kväll. Vi var i Koh Kong vid havet nära gränsen mot Thailand. Vi hade några fina dagar.
Men så möttes jag i morse av tre barnporträtt på framsidan av Cambodian Daily. Två flickor, 17 och 14 år gamla och en pojke fyra år gammal. I måndags mitt på dagen kom två okända män till deras hus. De tog sig in, uppenbarligen utan motstånd. Polisen misstänker att männen var kända av barnen. Väl inne i huset bakband de barnen. Men först tvingades en av flickorna att ringa på sin mamma att komma hem. Barnen torterades med elektriska stötar och slogs sedan i huvudet med ett kraftigt järnrör. Mamman kom hem och överfölls och tvingades öppna kassaskåpet där det låg 29000 dollar. Sedan slog man också henne i huvudet med järnröret. Mamman lyckades larma polis, men båda flickorna dog på väg till sjukhuset och den fyraåriga pojken dog på sjukhuset senare under eftermiddagen.
Polisen tror, trots att pengar och juveler stals, att morden var en fråga om hämnd. Flickornas pappa är chef för en juridisk utbildningsinstitution och var så sent som i förra veckan anklagad för att ha krävt tiotusentals dollar betalt för att hans studenter skulle få de bästa positionerna i domstolsväsendet.
Det är svårt att förstå. Men det här är en riktigt svart sida av Kambodja som visar hur illa ställt det är med människovärdet. Detta grymma våld är den yttersta svarta konsekvensen av den kultur av straffrihet som de rika och mäktiga omger sig med, i kombination med våldsarvet från röda khmerernas tid. Det visar hur man betraktar makt som något absolut, frikopplat från etik och moral. De svaga är oerhört utsatta i ett sådant samhälle: fattiga, barn, kvinnor lever med våldet i sin vardag.
Detta är andra gången i år vi har kunnat läsa om ett fall av extremt våld mot barn. Tidigare i år blev två unga flickor, elva och fjorton år gamla, mördade på ett ännu mer bestialiskt sätt. Men läser man Police Blotter i Phnom Penh Post, det senaste dygnets polisingripanden i notisform, vimlar det av män som blir skjutna eller får en yxa i huvudet, eller kvinnor som slås ihjäl eller attackeras med syra. Mord blir sällan förstasidesnyhet här. Tittar man på de suddiga pressbilderna i khmertdningarna visar man oblygt bilder på döda och lemlästade kroppar badande i blod, men det är mer smaskig sensation än något man blir upprörd över. Det
är som det är.
I turistbroschyrerna läser vi glättade portträtt om leende och hjälpsamma kambodjaner. Men hos utlänningar bosatta här vandrar märkliga historier runt om hyresvärdar som hotar skjuta ihjäl missnöjda hyresgäster (vi vet i alla fall en som råkat ut för detta, en annan bekant slängdes ut på gatan och förlorade halva sitt bohag eftersom husets vattensystem inte funkade). Sparkade anställda gör på samma sätt. De hotar med våld mot både arbetsgivare och dennes familj.
Kambodjanerna själva hukar under rädslan och vågar sällan tala klarspråk när de är missnöjda, såvida de inte har makten att själva utöva våld. De flesta människor är givetvis förfärade, men bekymret är att det proportionerligt sett finns väldigt många människor här som är beredda att till extrema hot och extremt våld av olika anledningar. Men det är kanske inte att förvånas över i ett land med en förfärlig historia av gränslöst våld, och inte mer än tio riktigt utbildade psykologer på 14 miljoner människor.
Men så möttes jag i morse av tre barnporträtt på framsidan av Cambodian Daily. Två flickor, 17 och 14 år gamla och en pojke fyra år gammal. I måndags mitt på dagen kom två okända män till deras hus. De tog sig in, uppenbarligen utan motstånd. Polisen misstänker att männen var kända av barnen. Väl inne i huset bakband de barnen. Men först tvingades en av flickorna att ringa på sin mamma att komma hem. Barnen torterades med elektriska stötar och slogs sedan i huvudet med ett kraftigt järnrör. Mamman kom hem och överfölls och tvingades öppna kassaskåpet där det låg 29000 dollar. Sedan slog man också henne i huvudet med järnröret. Mamman lyckades larma polis, men båda flickorna dog på väg till sjukhuset och den fyraåriga pojken dog på sjukhuset senare under eftermiddagen.
Polisen tror, trots att pengar och juveler stals, att morden var en fråga om hämnd. Flickornas pappa är chef för en juridisk utbildningsinstitution och var så sent som i förra veckan anklagad för att ha krävt tiotusentals dollar betalt för att hans studenter skulle få de bästa positionerna i domstolsväsendet.
Det är svårt att förstå. Men det här är en riktigt svart sida av Kambodja som visar hur illa ställt det är med människovärdet. Detta grymma våld är den yttersta svarta konsekvensen av den kultur av straffrihet som de rika och mäktiga omger sig med, i kombination med våldsarvet från röda khmerernas tid. Det visar hur man betraktar makt som något absolut, frikopplat från etik och moral. De svaga är oerhört utsatta i ett sådant samhälle: fattiga, barn, kvinnor lever med våldet i sin vardag.
Detta är andra gången i år vi har kunnat läsa om ett fall av extremt våld mot barn. Tidigare i år blev två unga flickor, elva och fjorton år gamla, mördade på ett ännu mer bestialiskt sätt. Men läser man Police Blotter i Phnom Penh Post, det senaste dygnets polisingripanden i notisform, vimlar det av män som blir skjutna eller får en yxa i huvudet, eller kvinnor som slås ihjäl eller attackeras med syra. Mord blir sällan förstasidesnyhet här. Tittar man på de suddiga pressbilderna i khmertdningarna visar man oblygt bilder på döda och lemlästade kroppar badande i blod, men det är mer smaskig sensation än något man blir upprörd över. Det
är som det är.
I turistbroschyrerna läser vi glättade portträtt om leende och hjälpsamma kambodjaner. Men hos utlänningar bosatta här vandrar märkliga historier runt om hyresvärdar som hotar skjuta ihjäl missnöjda hyresgäster (vi vet i alla fall en som råkat ut för detta, en annan bekant slängdes ut på gatan och förlorade halva sitt bohag eftersom husets vattensystem inte funkade). Sparkade anställda gör på samma sätt. De hotar med våld mot både arbetsgivare och dennes familj.
Kambodjanerna själva hukar under rädslan och vågar sällan tala klarspråk när de är missnöjda, såvida de inte har makten att själva utöva våld. De flesta människor är givetvis förfärade, men bekymret är att det proportionerligt sett finns väldigt många människor här som är beredda att till extrema hot och extremt våld av olika anledningar. Men det är kanske inte att förvånas över i ett land med en förfärlig historia av gränslöst våld, och inte mer än tio riktigt utbildade psykologer på 14 miljoner människor.
Wednesday, May 13, 2009
Kungen fyller år. Grattis!
Kambodjas kung Sihamoni blev kung 2004. Han efterträde sin far Kung Sihanouk (som under tre decennier var prins, för det var bara som prins han kunde blanda sig i politiken).
När Sihanouk abdikerade gav antagligen rådet till sin son att hålla sig undan från politiken. Det har kung Sihamoni gjort till skillnad från några av sina bröder. Men egentligen var det nog så att Sihanouk gjorde honom till kung därför att han noterat Sihamoni var ointresserad av politisk makt.
När man ser kungen rör sig på teve ger han ett väldigt sympatiskt intryck. Han håller sig förvisso till protokollet och människor knäböjer och tittar inte upp på honom, men hans sätt att närma sig fattiga människor och lyssna på dem skiljer sig oerhört från när andra maktmänniskor i det här landet (och hans mycket stelare kollega i Thailand) gör samma sak.
När man ser kambodjanska röda korset (vilket visas på teve mycket mer än kungen) med premiärministerns fru Bun Rany i spetsen ge gåvor till de fattiga känns det nästan obehagligt. Men Sihamoni lyssnar och ler vänligt, ibland håller han med värme om den han pratar med, han viskar något i örat och båda ler eller skrattar. Det är uppenbart att han är väldigt lugn och trygg i sin roll.
Sihamoni blir imorgon 56 år. Under Röda Khmererna bodde han med pappa Sihanouk och mamma Monique i husarrest i Phnom Penh. När han blev kung, med viss motvilja, levde han i Paris i en liten lägenhet. Han har levt för konsten och utgör antagligen en inte oansenlig andel av Kambodjas finkulturella kapital. Han har dansat balett och har studerat konst på hög nivå. Han var under 80-talet ledare för flera olika kulturinstitutioner. Han har också varit Kambodjas representant i FN 1992-1993 så han är inte helt grön inom politiken.
När man frågar kambodjaner om hans familjeförhållanden fnissar de lite. Inte ovänligt, snarare med viss respekt, men kanske lite generat. Det ryktas att kungen lever med en annan man vilket inte nödvändigtvis behöver vara stigmatiserande i den här delen av världen, men det är allt lite märkvärdigt.
Hur som helst, jag blir glad när jag ser kungen på teve för han skiljer så starkt från andra människor med makt och inflytande i Kambodja. Jag hoppas hans sätt att vara kan smitta av sig.
När Sihanouk abdikerade gav antagligen rådet till sin son att hålla sig undan från politiken. Det har kung Sihamoni gjort till skillnad från några av sina bröder. Men egentligen var det nog så att Sihanouk gjorde honom till kung därför att han noterat Sihamoni var ointresserad av politisk makt.
När man ser kungen rör sig på teve ger han ett väldigt sympatiskt intryck. Han håller sig förvisso till protokollet och människor knäböjer och tittar inte upp på honom, men hans sätt att närma sig fattiga människor och lyssna på dem skiljer sig oerhört från när andra maktmänniskor i det här landet (och hans mycket stelare kollega i Thailand) gör samma sak.
När man ser kambodjanska röda korset (vilket visas på teve mycket mer än kungen) med premiärministerns fru Bun Rany i spetsen ge gåvor till de fattiga känns det nästan obehagligt. Men Sihamoni lyssnar och ler vänligt, ibland håller han med värme om den han pratar med, han viskar något i örat och båda ler eller skrattar. Det är uppenbart att han är väldigt lugn och trygg i sin roll.
Sihamoni blir imorgon 56 år. Under Röda Khmererna bodde han med pappa Sihanouk och mamma Monique i husarrest i Phnom Penh. När han blev kung, med viss motvilja, levde han i Paris i en liten lägenhet. Han har levt för konsten och utgör antagligen en inte oansenlig andel av Kambodjas finkulturella kapital. Han har dansat balett och har studerat konst på hög nivå. Han var under 80-talet ledare för flera olika kulturinstitutioner. Han har också varit Kambodjas representant i FN 1992-1993 så han är inte helt grön inom politiken.
När man frågar kambodjaner om hans familjeförhållanden fnissar de lite. Inte ovänligt, snarare med viss respekt, men kanske lite generat. Det ryktas att kungen lever med en annan man vilket inte nödvändigtvis behöver vara stigmatiserande i den här delen av världen, men det är allt lite märkvärdigt.
Hur som helst, jag blir glad när jag ser kungen på teve för han skiljer så starkt från andra människor med makt och inflytande i Kambodja. Jag hoppas hans sätt att vara kan smitta av sig.
Saturday, April 25, 2009
Traditionella värderingar styrde röda khmererna
Det har gått en månad sedan förra blogginlägget. Jag har varit på resa. Först en vecka i Pattaya i Thailand för ett arbetsmöte. Bra möte men förfärlig plats. Jag gillar inte Thailand i allmänhet, men Pattaya gav riktigt dåliga vibbar. Sexturism blandat med socialt inkompetenta ryssar och kinesiska gruppresenärer från folkrepubliken som skriker när de pratar. Och usel mat.
Sedan drog jag till södra Afrika. Två veckors resa genom Namibia, med avstickare till Botswanas Okavangodelta och Victoria Falls i Zambia med Mattias. En fantastisk upplevelse borta från mobiltelefoner och internet som jag skall berätta om när jag fått ordning på bildmaterialet.
Här blir man rik genom att vara en tjuv. Desto rikare man är, desto mera tjuv är man, och numera spottar jag efter de rika med förakt. Och desto rikare man är, desto mäktigare är man. De rika fuskar och ljuger. Säger man emot skjuter de eller får en fängslad. Deras barn är ofta likadana. Jag möter ofta mera nyanlända utlännningar som undrar hur jag klarat tre år i det här landet utan att bli uppgiven och cynisk.
Jag skall medge att jag är trött på Kambodja. Eller snarare rika kambodjaner. Efter tre år här har jag mött tusentals människor. Ju fattigare de är desto ärligare är de. Men jag har också mött tre olika giriga landlords som trots att de drar in tusentals dollar i månaden på att hyra ut hus försöker blåsa en på skitbelopp, sett flotta kvinnor köra sina Lexusar utan minsta hänsyn till andra trafikanter, lärt att militären och statsanställda kör sina lyxbilar köpta med korruptionspengar med bensinen betald genom kuponger erhållna från staten. Och sedan har vi då alla landkoncessioner som fördrivit tiotusentals människor från sitt land, i strid med lagar och bestämmelser. Många hävdar att detta beror på att man inte gjort upp med tiden från röda khmererna - att det finns en kultur av straffrihet, eftersom röda khmererna aldrig stått till svars för sina brott.
De rika här bidrar inte med någonting. Det är de fattiga som driver det här landet framåt. De vet exakt vad de tycker om de rika och mäktiga. Ofta märker jag samma förakt i deras röst som jag själv kan känna när de pratar om de mäktiga och rika. De skakar också på huvudet med ett sorgligt leende. Men folket har ännu inte dragit några politiska slutsatser av det vilket vi kanske kan vara lyckliga för med tanke på röda khmerernas våld.
Jag är normalt ytterst försiktig med att koppla politiska utvecklingar till kultur. Men ibland får jag en känsla av att vi alltför lite tittar på orsaker till röda khmerernas våldsamma revolution i den lokala kulturen.
Vi röda khmerernas ideologi som modernt maostisk eller kommunistisk. Skapandet av en oberoende klasslös mäktig bondenation är beskriven redan på 60-talet av ledande ideologer som Saloth Sar (aka. Pol Pot) och Khieu Samphan som blev doktor i ekonomi i Frankrike.)
Men revolutionen var kanske ännu mer var nationalistisk (och rasistisk). Även röda khmerernas flagga hade templet Angkor Wat i silhuett så de ville inte rasera allt utan snarare bygga på föreställningar om Khmerimperiet under vår medeltid, där kulturen var oförstörd och khmererna lojala, stolta och oberoende. Den ideologiska tolkningen av kommunismen var alltså ytterst kambodjansk. Ideologin var i grunden mer kambodjanskt nationalistisk än kommunistisk.
Röda khmerernas rörelse hade alltså djupa rötter i traditionella sätt att se på makt och maktutövning. Det är en maktsyn som innebär att det är okej för den som har makt att göra precis vad som helst, samtidigt som den som saknar makt varken har rätt eller möjlighet att försvara sin rätt. Det är uppenbart att en sådan situation måste leda till frustration och uppror.
Kommunismen erbjöd en väg att forma en nationell massrörelse som kunde exploatera dessa starka känslor underordning. En känsla som antagligen förstärktes av den maktlöshet som måste ha erfarits av de amerikanska bombningarna och det tidiga 70-talets destruktiva kaos. Men Pol Pot och hans ideologer exploaterade sin makt på samma sätt som skett tidigare i historien. Allt var tillåtet för dem, enbart eftersom de hade erövrat makten.
När jag varit ute i landsbygden och träffat människor som utsatts för övergrepp och land grabbing av rika och mäktiga, drar de ofta paralleller till de Röda khmererna. Jag har i mitt inre värjt mig mot detta (på samma sätt som man skall undvika att jämföra Förintelsen med dagens situation i Israel/Palestina, alla folkmord och förtryckssituationer är unika och ojämförbara), men dessa fattiga och utsatta har ändå en viktig poäng när de gör sin jämförelse.
Det är samma historiska synsätt på makt och maktrelationer som råder idag som alltid. Röda khmererna byggde sitt maktinnehav på samma tradition. Isolationen efter 1979 frös traumat och analysen. Kambodja fick aldrig en chans att resonera kring orsakerna till katastrofen på 70-talet.
Nu har landet öppnat sig. Frågor börjar ställas. Men det saknas en intellektuell debatt kring identitet och kultur, och det kommer att dröja länge innan man förstår sig själva. Det man har är Angkor Wat, en modern historia av folkmord och elände samt en ytterst pryd landsbygdsromantik (synlig i många karaokevideos) som faktiskt har paralleller med röda khmerernas landsbygdssyn.
Det här landet skulle må väldigt bra av att utveckla en intellektuell medelklass. Det kanske bästa biståndet vore att öppna ett fritt universitet med goda forskningsresurser som hade ett fokus på lokal kultur och humaniora? Det skulle kunna vara ett centrum för att mera provokativt diskutera identitetsfrågor.
Ett centrum för Kambodjana där Angkor Wat, Khmerimperiet, kolonialtiden, revolutionen och dagens girighetskultur skulle kunna demonteras och ifrågasättas.
Sedan drog jag till södra Afrika. Två veckors resa genom Namibia, med avstickare till Botswanas Okavangodelta och Victoria Falls i Zambia med Mattias. En fantastisk upplevelse borta från mobiltelefoner och internet som jag skall berätta om när jag fått ordning på bildmaterialet.
Här blir man rik genom att vara en tjuv. Desto rikare man är, desto mera tjuv är man, och numera spottar jag efter de rika med förakt. Och desto rikare man är, desto mäktigare är man. De rika fuskar och ljuger. Säger man emot skjuter de eller får en fängslad. Deras barn är ofta likadana. Jag möter ofta mera nyanlända utlännningar som undrar hur jag klarat tre år i det här landet utan att bli uppgiven och cynisk.
Jag skall medge att jag är trött på Kambodja. Eller snarare rika kambodjaner. Efter tre år här har jag mött tusentals människor. Ju fattigare de är desto ärligare är de. Men jag har också mött tre olika giriga landlords som trots att de drar in tusentals dollar i månaden på att hyra ut hus försöker blåsa en på skitbelopp, sett flotta kvinnor köra sina Lexusar utan minsta hänsyn till andra trafikanter, lärt att militären och statsanställda kör sina lyxbilar köpta med korruptionspengar med bensinen betald genom kuponger erhållna från staten. Och sedan har vi då alla landkoncessioner som fördrivit tiotusentals människor från sitt land, i strid med lagar och bestämmelser. Många hävdar att detta beror på att man inte gjort upp med tiden från röda khmererna - att det finns en kultur av straffrihet, eftersom röda khmererna aldrig stått till svars för sina brott.
De rika här bidrar inte med någonting. Det är de fattiga som driver det här landet framåt. De vet exakt vad de tycker om de rika och mäktiga. Ofta märker jag samma förakt i deras röst som jag själv kan känna när de pratar om de mäktiga och rika. De skakar också på huvudet med ett sorgligt leende. Men folket har ännu inte dragit några politiska slutsatser av det vilket vi kanske kan vara lyckliga för med tanke på röda khmerernas våld.
Jag är normalt ytterst försiktig med att koppla politiska utvecklingar till kultur. Men ibland får jag en känsla av att vi alltför lite tittar på orsaker till röda khmerernas våldsamma revolution i den lokala kulturen.
Vi röda khmerernas ideologi som modernt maostisk eller kommunistisk. Skapandet av en oberoende klasslös mäktig bondenation är beskriven redan på 60-talet av ledande ideologer som Saloth Sar (aka. Pol Pot) och Khieu Samphan som blev doktor i ekonomi i Frankrike.)
Men revolutionen var kanske ännu mer var nationalistisk (och rasistisk). Även röda khmerernas flagga hade templet Angkor Wat i silhuett så de ville inte rasera allt utan snarare bygga på föreställningar om Khmerimperiet under vår medeltid, där kulturen var oförstörd och khmererna lojala, stolta och oberoende. Den ideologiska tolkningen av kommunismen var alltså ytterst kambodjansk. Ideologin var i grunden mer kambodjanskt nationalistisk än kommunistisk.
Röda khmerernas rörelse hade alltså djupa rötter i traditionella sätt att se på makt och maktutövning. Det är en maktsyn som innebär att det är okej för den som har makt att göra precis vad som helst, samtidigt som den som saknar makt varken har rätt eller möjlighet att försvara sin rätt. Det är uppenbart att en sådan situation måste leda till frustration och uppror.
Kommunismen erbjöd en väg att forma en nationell massrörelse som kunde exploatera dessa starka känslor underordning. En känsla som antagligen förstärktes av den maktlöshet som måste ha erfarits av de amerikanska bombningarna och det tidiga 70-talets destruktiva kaos. Men Pol Pot och hans ideologer exploaterade sin makt på samma sätt som skett tidigare i historien. Allt var tillåtet för dem, enbart eftersom de hade erövrat makten.
När jag varit ute i landsbygden och träffat människor som utsatts för övergrepp och land grabbing av rika och mäktiga, drar de ofta paralleller till de Röda khmererna. Jag har i mitt inre värjt mig mot detta (på samma sätt som man skall undvika att jämföra Förintelsen med dagens situation i Israel/Palestina, alla folkmord och förtryckssituationer är unika och ojämförbara), men dessa fattiga och utsatta har ändå en viktig poäng när de gör sin jämförelse.
Det är samma historiska synsätt på makt och maktrelationer som råder idag som alltid. Röda khmererna byggde sitt maktinnehav på samma tradition. Isolationen efter 1979 frös traumat och analysen. Kambodja fick aldrig en chans att resonera kring orsakerna till katastrofen på 70-talet.
Nu har landet öppnat sig. Frågor börjar ställas. Men det saknas en intellektuell debatt kring identitet och kultur, och det kommer att dröja länge innan man förstår sig själva. Det man har är Angkor Wat, en modern historia av folkmord och elände samt en ytterst pryd landsbygdsromantik (synlig i många karaokevideos) som faktiskt har paralleller med röda khmerernas landsbygdssyn.
Det här landet skulle må väldigt bra av att utveckla en intellektuell medelklass. Det kanske bästa biståndet vore att öppna ett fritt universitet med goda forskningsresurser som hade ett fokus på lokal kultur och humaniora? Det skulle kunna vara ett centrum för att mera provokativt diskutera identitetsfrågor.
Ett centrum för Kambodjana där Angkor Wat, Khmerimperiet, kolonialtiden, revolutionen och dagens girighetskultur skulle kunna demonteras och ifrågasättas.
Friday, March 20, 2009
Veckor som gått
Det blev vita jeans och svart sidenskjorta, dock ej med glans, med ränder i guld och rött på cocktailpartyt. Och så köpte vi en lampa designad av två konststuderande på den lampauktion som var partyts huvudattraktion. Vi fick den för 90 dollar. Den var gjord av en trädgren från Kiriroms vildmark, hampasnöre, ett litet obearbetat trästycke i form av ett fågelhuvud på toppen på grenen samt en hängande lampskärm med målat antikt papper som använts till en pappersdrake. Rätt läcker faktiskt.
Den dyraste lampan ropades in av Bill Smith från Khmer Rouge-tribunalen för 1200 dollar. Men han har ju säkert råd. Han är väldigt trevlig också för den delen. Fast det var nog en investering. Hans lamap var designad av Kambodjas ledande konstnär vars tavlor och skulpturer går för tio gånger det beloppet och han är också representerad på museer i regionen. Inte illa för en ung konstnär som ser ut som 25.
Alla pengar från lampauktionen gick till människorättsorganisationen LICADHOs projekt för kvinnor och barn i kambodjanska fängelser. Läs mer på deras webbsida www.licadho.org. Vill man lämna ett bidrag efter at ha läst om det kan man göra det här.
Mars är rapportskrivningstid för mig. Årsrapportern för 2008 skall sammanställas. Resultat från 14 partners skall samlas in. Deras rapporter skall screenas och relevant information samlas in. Våra fältbesök skall kommas ihåg och dokumentation skall plockas fram. Samtidigt skall det medges att våra partners ofta har svaga rapporter och ytterst dålig förståelse för hur vi vill ha dem.
Det är ytterst svårt för utomstående att förstå vilken effekt Röda Khmererna hade för det här landet. Det krävs långt mer än 30 år för att återställa förmågan till det kritiska tänkande och den analytiska förmåga som krävs för att kunna rapportera på ett fungerande sätt.
Under de senaste veckorna har jag varit med om rekryteringsprocesser för två tjänster, och det är slående hur instrumentella och lika kandidaterna låter när de får samma fråga. Det låter som de läser ur en lärobok och och det spelar ingen roll om frågan innebär att de skall ge sin eget perspektiv på utvecklingen. Än mindre finner man någon slags logisk resonemangskedja. Inte så sällan blir det goddag yxskaft-svar.
Kambodjas skolsystem är idag en katastrof. Men det var faktiskt det första man satsade på 1979. De man hittade som kunde läsa fick en månads lärarutbildning och skickades ut där de behövdes. De fick till en början sin lön i ris eftersom röda khmererna avskaffat pengarna. Men det var ändå en stor framgång.
Sedan har man misskött sitt utbildningssystem. Det är extremt mycket utantillinlärning och kopiering och det märks direkt i exempelvis en anställningsintervju.
97 procent av gymnasisterna har mutat en lärare för att få godkänt på en examen! Unga födda på sent 70-tal och under 80-talet har haft bättre tillgång till högre utbildning med utländska lärare. Det finns flera universitet, de flesta privata, men inget av dem har någon egen egentlig forskning och man kan skaffa sin doktorsexamen genom helgstudier.
Kambodjas erfarenhet tycker jag ställer Afrikas problem efter avkoloniseringen i skarpt ljus. Många undrar varför Afrika inte "kan sköta sig" och att de borde ta tag i sina egna problem istället för att försnilla våra biståndspengar. Även många intellektuella afrikaner säger detta. Men koloniseringen av Afrika var en sällsynt brutal historia, inte olik Röda khmerernas framfart, där framförallt slavhandeln skapade enorma sår i samhällsväven.
Vi tar vårt kritiska tänkande för givet. Det är en del av vår samhällsväv. Ibland till och med så mycket att vi förkastar våra intellektuellas tankelekar som tomma teorier och svammel.
Men efter tre år i ett samhälle med avsaknad av djupare kritiskt tänkande, samt avsaknad av kultursidor och kulturdebatt inser jag värdet av vår svenska kulturdiskussion. Även om enbrt två procent läser dagstidningarnas kultursidor så utgör de en oerhört viktig arena för annorlunda tankar och vi bör alla vara tacksamma för att de finns.
Den dyraste lampan ropades in av Bill Smith från Khmer Rouge-tribunalen för 1200 dollar. Men han har ju säkert råd. Han är väldigt trevlig också för den delen. Fast det var nog en investering. Hans lamap var designad av Kambodjas ledande konstnär vars tavlor och skulpturer går för tio gånger det beloppet och han är också representerad på museer i regionen. Inte illa för en ung konstnär som ser ut som 25.
Alla pengar från lampauktionen gick till människorättsorganisationen LICADHOs projekt för kvinnor och barn i kambodjanska fängelser. Läs mer på deras webbsida www.licadho.org. Vill man lämna ett bidrag efter at ha läst om det kan man göra det här.
Mars är rapportskrivningstid för mig. Årsrapportern för 2008 skall sammanställas. Resultat från 14 partners skall samlas in. Deras rapporter skall screenas och relevant information samlas in. Våra fältbesök skall kommas ihåg och dokumentation skall plockas fram. Samtidigt skall det medges att våra partners ofta har svaga rapporter och ytterst dålig förståelse för hur vi vill ha dem.
Det är ytterst svårt för utomstående att förstå vilken effekt Röda Khmererna hade för det här landet. Det krävs långt mer än 30 år för att återställa förmågan till det kritiska tänkande och den analytiska förmåga som krävs för att kunna rapportera på ett fungerande sätt.
Under de senaste veckorna har jag varit med om rekryteringsprocesser för två tjänster, och det är slående hur instrumentella och lika kandidaterna låter när de får samma fråga. Det låter som de läser ur en lärobok och och det spelar ingen roll om frågan innebär att de skall ge sin eget perspektiv på utvecklingen. Än mindre finner man någon slags logisk resonemangskedja. Inte så sällan blir det goddag yxskaft-svar.
Kambodjas skolsystem är idag en katastrof. Men det var faktiskt det första man satsade på 1979. De man hittade som kunde läsa fick en månads lärarutbildning och skickades ut där de behövdes. De fick till en början sin lön i ris eftersom röda khmererna avskaffat pengarna. Men det var ändå en stor framgång.
Sedan har man misskött sitt utbildningssystem. Det är extremt mycket utantillinlärning och kopiering och det märks direkt i exempelvis en anställningsintervju.
97 procent av gymnasisterna har mutat en lärare för att få godkänt på en examen! Unga födda på sent 70-tal och under 80-talet har haft bättre tillgång till högre utbildning med utländska lärare. Det finns flera universitet, de flesta privata, men inget av dem har någon egen egentlig forskning och man kan skaffa sin doktorsexamen genom helgstudier.
Kambodjas erfarenhet tycker jag ställer Afrikas problem efter avkoloniseringen i skarpt ljus. Många undrar varför Afrika inte "kan sköta sig" och att de borde ta tag i sina egna problem istället för att försnilla våra biståndspengar. Även många intellektuella afrikaner säger detta. Men koloniseringen av Afrika var en sällsynt brutal historia, inte olik Röda khmerernas framfart, där framförallt slavhandeln skapade enorma sår i samhällsväven.
Vi tar vårt kritiska tänkande för givet. Det är en del av vår samhällsväv. Ibland till och med så mycket att vi förkastar våra intellektuellas tankelekar som tomma teorier och svammel.
Men efter tre år i ett samhälle med avsaknad av djupare kritiskt tänkande, samt avsaknad av kultursidor och kulturdebatt inser jag värdet av vår svenska kulturdiskussion. Även om enbrt två procent läser dagstidningarnas kultursidor så utgör de en oerhört viktig arena för annorlunda tankar och vi bör alla vara tacksamma för att de finns.
Subscribe to:
Posts (Atom)