Att återskapa den kambodjanska drömmen

På teven spelar khmerpopen. Tidigare idag lade jag in en videosnutt med 60- och 70-talets populäraste sångfågel i Kambodja: Ros Sereysothea. Hon, liksom många andra artister försvann under Röda Khmererna.

Kambodja betraktades innan krigen som ett föregångsland i sydostasien. 50-talet var en period då egensinniga mixar av västligt och khmer skapade helt nya uttryck. Arkitekten Van Molyvann skapade en helt egen modern arkitektur i betong tydligt inspirerad av franska utopiska arkitekter som Le Corbusier. Skalan är mindre och mer mänsklig än hos Le Corbusier. Det märkliga är att idag kallas 50-tals villor på hyresmarknaden för "old khmer villas", medan nybyggda urfula fuskantikvillor kallas för "modern khmer villa". 50-talshusen är fantastiska i form och de är väldigt ljusa och samtidgt svala inomhus. Tyvärr är de ofta i riktigt dåligt skick, och alltför många rivs för att ge plats åt nya gräsliga skapelser skapade av nyrika regeringstjänstemän med sidoinkomster samt brackiga affärsmän.
Ändå, man kan se en spirande medvetenhet om värdet av god arkitektur bland många investerare och flera vackra nybyggen har dykt upp här och var de senaste två åren.

Inom musiken importerade man friskt från väst. Ros Sereysothea och Sin Sisamuth hette de två största stjärnorna. Båda försvann under röda khmerernas tid. Deras inspelningar blev liggandes bland allt skräp i det tomma Phnom Penh och först på senare år har man börjat återupptäcka dem. Det finns nästan inga filmupptagningar och ljudupptagningarna är av dålig kvalitet. De som lyckades fly Kambodja lämnade vanligen sina vinylskivor och kassetter hemma.
Precis som inom arkitekturen skapades en helt egen stil, en märklig blandning av västerländsk rock, både med blueston men också gärna med mera psykedeliska tongångar, samt kambodjansk folkmusik. Det är suggestivt och med en särpräglad sångteknik.

När jag lyssnar på dagerns popmusik med khmerer inser jag hur levande det här arvet från 50-talet och fram till 1975 är. Man kan alla sånger och man kan enkelt sjunga med. Väldigt mycket av det som spelas på teven idag var ursprungligen inspleat av Sin Sisamuth och Ros Sereysothea. Det är som om svenska 20-åringar skulle kunna alla låtar av Hep Stars och Hootenanny Singers, och alla unga band repa deras låtar i villagaraget (dock vill jag påstå att khmermusiken höll något högre konstnärlig kvalitet, den är unik).

Idag finns ett spännande Khmer-amerikanskt band som kallar sig Dengue Fever. Ett gäng skäggiga hippieamerikaner och en kambodjansk bröllopssångerska har skapat ett alldeles unikt sound med inspiration hämtad från den tidens två stora fixstjärnor. Låtar som "Tip My Canoe" och "I´m Sixteen" görs i samma anda som för 40 år sedan med en alldeles modern twist.

Vi tänker ofta på Kambodja som ett land med enorma problem. Men här finns en framåtanda också och väldigt mycket hopp. Man har varit på den absoluta botten. Det är en tid av återupptäckande och återskapande, inte bara materiellt utan också kulturellt. Det är synd att politikerna fäster så lite avseende vid detta, och när de gör det, vill de gärna återskapa någon slags kitchig nationalromantik, både mentalt och rent fysiskt. För dem är arvet efter Vann Molyvann inte speciellt viktigt. Hans arkitektur uppskattas inte (förutom Independence Monument).

Nu spelar detta inte så stor roll. Människor väljer sina egna vägar. Exilkambodjaner som återvänder försöker återskapa det Kambodja som de levde i innan krigen, eller om de är unga, som de tror det var. De många kulturintresserade utlänningarna i landet har också lämnat stora bidrag. Det försöker skapa det moderna Kambodja som aldrig riktigt blev färdigt.

Tillbaka! Nu glömmer vi Thaksin

Thaksin har lämnat Kambodja och tystnaden har lägrat sig. Fortfarande är ambassadörerna hemkallade och en thailändsk anställd på flygplatsen i Phnom Penh är häktad för spioneri. Hela historien är helt bisarr från början till slut, men de flesta bedömare ser Thakisn som den riktigt stora förloraren. Hans popularitet sjönk som en sten i Thailand, medan premiärministern Abbhisit sköt upp som en raket. Abbhisit är ung och fräsch och modern jämfört med de gamla militära typerna som dominerat politiken förut. Och business tycoons som Thaksin är också på väg att bli anno dazumal även om han har stora supporterskaror fortfarande. Thailand har haft en stökig tid bakom sig, men själv tror jag att processen har varit en välsignelse. Man är på väg att bli en modern demokrati där militären väljer att stanna i sina baracker när det stormar på gatorna. Det är samma väg som de flesta andra större stater i ASEAN redan har gått.

När det gäller konflikten tror jag alla parter bara vill glömma den. Många i Kambodja håller med Hun Sen eftersom man ogillar Thailand (man har ett nationalistiskt problem i Kambodja), men många som har lite överblick och utbildning har skakat på huvudet åt hela historien. Inom ASEAN har man starkt ogillat bråket och Hun Sen har nog tappat poäng bland sina kollegor i regionen.

Den stackars flygplatsadministratören blir säkert också släppt snart. Han är anklagad för att ha stulit listan över flygplanstrafiken på flygplatsen. Men det har ju varit hans jobb att hålla reda på just denna lista. Vad som sedan hänt är att Thailands ambassadör ringt honom om vilka flygplan som skall landa. Den spionerianklagade meddelade detta och ett av planen som precis landat var just Thaksins privatjet. Informationen han lämnade är inte hemlig. Det visar lite hur det kambodjanska rättsväsendetärv kopplat till politik.

I tisdags lyssnade jag på premiärministern Hun Sen. Han talade i en och en halv timme. Han hade egentligen 45 minuter, men det är så det är. Det var ett 30-årsjubileum och han talade minnen från 80-talets tuffa tid av embargo och isolation. Då och då klämde han in ett politisk angrepp på sånt och sådana han inte gillade. I ett svenskt politiskt perspektiv var det helt knas. Hans syn på demokrati och hans argumentation kan på många sätt ifrågasättas.
Men det går, när man ser honom live, att förstå varför han är en stark politisk ledare. Han känns genuin i sitt framträdande. "Här är jag. Jag är Hun Sen och ingen annan. Jag ber inte om ursäkt för att jag finns eller för att jag tycker saker". Det var väldigt intressant att uppleva.

Forced evictions fortsätter i stor skala på landsbygden. Internationella plantageföretag förvärvar mark genom 99-åriga koncessioner. Marken är redan bebodd och brukad, och de fattiga som bor där blir bortkörda med våld av polis och militär.
De som gör motstånd fängslas och döms på väldigt lösa grunder. Polis och militär som skjuter försvarslösa blir aldrig utredda eller dömda. Det är extremt hänsynslöst och omänskligt.

I söndags kom jag hem från en veckolång konferens i Nepal. Mer om den kan man läsa här. Den handalde om Appreciative Inquiry och det är en filosofi jag tror mycket på. Annars var det bensinbrist i Kathmandu Valley. Det berodde enligt dagstidningen Kathmandu Post på att tankbilarna fastnade i "trafikstockningar" i söder nära Indien. Lite märkligt kan man tycka med trafikstockningar om det inte finns bensin. Sanningen var att strejkande hade blockerat vägarna i dalen.