Destination PNH

Avslut - ny destination

2011-08-12T00:06:00.000-07:00

Jag har varit helt inaktiv på den här bloggen de senaste månaderna. Varken ork eller motivation var tillräckligt för att hålla den igång. Jag gick igenom den kanske körigaste perioden i mitt liv någonsin från april fram til nu och orkade inte skriva.

Nu är jag på väg att lämna Phnom Penh för Thailand där jag blir biträdande regionchef för Diakonia. Än har inte alla tillstånd fixats så jag är fortfarande formellt bosatt i Phnom Penh.

Men det hindrar mig inte från att börja blogga på nytt från min nya bas i Chiang Mai. Välkommen till I utvecklingens tjänst.

Splittrade tankar

2011-05-07T22:02:00.000-07:00

Jag landade på fötterna efter veckan, men det kändes rejält i knäna. I fredags kväll var jag så utmattad att jag inte orkade skriva färdigt årsrapporten som jag hade tänkt. Mina tankar var överallt utom där de skulle vara.
Det har ändå varit en kul vecka och det var extra roligt att vara i hetluften själv och jag fick en hel del uppskattning för mina insatser. Sånt värmer och ger energi.
Nästa vecka gör jag bara tre dagar. Fredagen är helgdag och jag tar ledigt på torsdagen.

Majhettan har kommit. Temperaturen kryper nu upp mot 35-36 grader och alla pustar och föredrar att ligga i hängmattan framför att göra mer nyttiga saker.

I Sverige läser jag om att Ola Lindholm, redaktör på Kamratposten (som jag läste som barn), är åtalad för narkotikabrott. Nu har tydligen SVT, BRIS och hans andra uppdragsgivare sagt att blir han fälld, kan han inte fortsätta arbeta för dem. För mig känns det som moralpanik. Vi har ett rättsystem som tar hand om brott och straff och det räcker med det i det här fallet.
Frågar man barnen kommer de säkert att känna betydligt mera förståelse än de många skadeglada vuxna gaphalsar som längtar efter att sätta dit en "B"-kändis.

Det känns som det blivit kallt och hårt i Sverige och att dreven går åt alla håll - det har blivit allt viktigare att sätta dit folk bara för någon njutningens skull. Många tyckare pratar om välfärdssamhällets jantelagar men i det nya ojämlika Sverige är det viktigare än någonsin att hålla sig i mittfåran. Man får ta mycket skäll om man är uttalad muslim, feminist, kändis med narkotikaproblem, biståndsvän eller vad det nu är. (Samtidigt är det uppenbart att representanter för ett visst främlingsfientligt riksdagsparti kan säga och göra vad de vill utan att någon egentligen reagerar.)

Nu är klockan tolv. En årsrapport väntar, och en Terms of Reference for en femårsutvärdering av våra program i landet måste prepareras. Hoppas jag kan samla mina splittrade tankar.

Valborgsmässoafton i PNH

2011-04-30T01:36:00.000-07:00

Det är Valborgsmässoafton i Phnom Penh. Nu betyder detta ingenting här, mer än att jag med lite nostalgi tänker på kortégen i Göteborg som sakta glider mellan mer eller mindre nyktra sommarklädda åskådare med gåshud i vårkyliga vindar.
Själv sitter jag på Bread is Ready, Coffee is Done och äter en lätt lunch med cappucino. Mina axlar är lätt brända efter ett rejält träningspass i poolen. I går kväll fick jag svensk falukorv, Mamma Scans köttbullar och en inspirerande rädda världen diskussion fram till halv tre på natten hemma hos Mannfelts. Det var trevligt men gjorde uppstigandet i morse lite segare än vanligt. Och jag har egentligen massor att göra. Sedan lämnade dagens middagssällskap återbud så nu har jag hela dagen för mig själv. Lite trist men ändå ganska skönt. Vi går ut och äter i morgon istället.

Min son åkte hem för en vecka sedan till sin vardag i Sverige. Men en gång var det här hans vardag också och igår kväll hos Mannfelts reflekterade vi över hur barn som växer upp i internationella miljöer betraktar kultur och ras som en icke-fråga. Det är ett oerhört privilegium att inte behöva fundera över kulturella koder därför att man ser det som naturligt att vara olika.

Khmernyåret är slut, men jag kan inte undslippa mig vad jag läste i en nyhetsartikel i Cambodia Daily precis innan nyåret. Polischefen i det distrikt där jag bor i Phnom Penh hade skickat ett brev till alla affärsägare att de borde skänka en låda öl(!) till alla poliser som var i tjänst över Khmernyåret. Det var ju en och annan som höjde på ögonbrynen; öl till poliser i tjänst kan ju onekligen ifrågasättas. När högste polischefen kommenterade det sade han givetvis att detta var olämpligt. Sedan fick han frågan om varför hans underordnade gjort så trots att det var olämpligt. Svaret var kort:
”Han i det där distriktet är dum i huvudet.”
En restaurangägare som tidningen frågat sade att det var väldigt vanligt att poliser i tjänst under Khmernyåret kom och frågade om öl. De flesta restaurangägare brukade ge en låda sade han, eftersom polisen annars kom och ställde till en massa problem. Anekdoten är trivial men visar också hur banala uttryck korruption och underutveckling kan ta sig.

I morgon är det 1 maj. Fackföreningar och informella grupper skall demonstrera med fokus på det nya lagförslaget för NGOer och föreningar. Regimen har engagerat landets mest kända komiker, som faktiskt har militär grader, att driva med demonstranterna i televisionen. Alla nio kanaler är kontrollerade av regimen, direkt eller indirekt så vi lär få se samma inslag om och om igen. Att en komiker skulle skoja med regimens högsta företrädare har vi ännu inte sett. Men jag är övertygad om att det skulle kunna bli komik på hög nivå. Humor som sparkar uppåt är lättare att göra rolig än sådan som sparkar nedåt. Det är propaganda, men jag tror också att de flesta er igenom detta, precis som i alla länder där staten kontrollerar media och ensidigt sparkar på ena sidan, lär man sig snabbt läsa mellan raderna.

På tisdag leder jag ett möte mellan representanter för MR-organisationer och en delegation ledd av Sveriges MR-ambassdör Hans Dahlgren. Det kan bli intressant. På eftermiddagen leder jag en strategidiskussion med våra partners. Det blir också intressant. På onsdagen håller jag i en workshop i berättande för våra partners. Och på fredag sitter jag i en panel och skall diskutera decentraliseringsreformen ur ett genusperspektiv inför civilsamhällesrepresentanter från regionen. Den 15 reser jag till Chiang Mai för tio dagars möte med regionens landchefer. Det kunde varit lite mindre packat, men jag skall nog landa på fötterna. Men det är nog ändå bra att semesterna närmar sig med stormsteg.

Påskvila och svensk kulturpolitik

2011-04-22T00:37:00.000-07:00

Det är Långfredag och jag har tagit ledigt idag. Inte för att det är helgdag (i Sverige) utan för att min son är på besök och vi skall åka och handla. Han åker hem i morgon efter att ha firat Khmernyåret här förra veckan. Vi gjorde fyra dagar på stranden. Vi var tre pappor och sju 15-16-åriga killar som representerade 10 olika nationaliteter från hela världen. Jag hälsar därmed till alla rassar därhemma och säger "välkommen till världen".

Jag behöver vila nu. Treårsrapportering, NGO-lagsdiskussioner och en massa annat har sänkt min kapacitet de senaste månaderna. Jag börjar också inse att min tid i Phnom Penh närmar sig sitt slut så min motivation har börjat dala. Första veckan i augusti flyttar jag till Chiang Mai i Thailand för ett nytt jobb. När jag kom till Kambodja 2006 var det för tvåårskontrakt. Dessa år har nu blivit fem och nu lägger jag till två år till i Thailand. Konstigt nog längtar jag inte hem - kanske har jag mentalt lämnat det stadiet?

Igår besökte jag Youth Star Cambodia (YSC). Det var en ganska märklig upplevelse. Det är den första NGOn i Kambodja jag varit på där de har skinnfåtöljer i mötesrummet. De får 40% av sina intäkter från rika kambodjaner och i styrelsen sitter premiärministerns son.
En kritisk kollega påpekade att de har politiska kopplingar som inte borde accepteras. Samma människor som med ena handen ägnar sig åt korruption och utsugning, hjälper med andra handen de fattiga, menade denne.
När jag såg skinnstolarna och det stora mahognybordet funderade jag på hur regimens företrädare kan klaga på lokala korrupta NGOer som försnillar pengar? Jag tänkte på alla dessa halvtrasiga kulörta monobloc-plaststolar som jag suttit på i deras mötesrum. I bästa fall har man enkla tygklädda stolar för 10-15 dollar och hopfällbara bord med skiva av Perstorpsmodell. Jag tänkte också på hur jag lite demonstrativt kom till YSC på en Honda Cub 50cc utlånad av min personal, istället för att jag kom i vår vita Toyota Landcruiser i bästa FN-stil, som vi normal har när vi åker ut i fält.

YSC behöver för den sakens skull inte göra dåliga aktiviteter. Tvärtom. De skickar ut unga universitetsstudenter som volontärer att arbeta i byarna. Det är bra grejor och bra målsättningar. Grundaren Eva Mysliwiec har varit i Kambodja sedan tidigt 80-tal och är personlig vän med premiärministern. En legendarisk person här. Som många andra som varit här väldigt länge så är hon ganska sansad inför företeelser som NGO-lagar - det hon såg tidigt 1980 när hon anlände, var en massiv humanitär katastrof och västvärlden blockerade nödvändigt humanitärt bistånd. Med den bakgrunden är det inte svårt att vara lite cynisk över dagens välvilja. De som var här på 80-talet har sett både fram- och baksidan med inflödet av bistånd från 90-talet och framåt.
Innan jag lämnade YSC nämnde jag att röran kring NGO-lgen hindrade oss från att förnya vår registrering. Därmed tydliggjorde jag att NGO-lagen faktiskt också drabbar mera regimvänliga NGOer som då inte kan få finansiering. De behöver nämligen backning från sådana som oss för att ha någorlunda trovärdighet.

I Sverige verkar det rulla på. Jag tittar storögt på den svenska politiken och försöker förstå alla underligheter. Skillnaderna är mindre än man tror med Kambodja just nu. Det är samma typ av kortsiktighet och i viss mån fulspel, även om motiven är lite olika.
Håkan Juholt, (s) nya ordförande, har i alla fall beslutat sig för att driva kulturfrågor. Äntligen säger jag (som aldrig röstat (s)). Alltför få verkar förstå att kulturpolitik inte handlar om inträdesavgifter på museer och subventioner till konstnärer. Det handlar om den livsluft vi lever och våra drömmar för framtiden. Även man inte nyttjar kultur i form av museer och teater, lever vi alla i ett kulturklimat och vi påverkas av det. Om det klimatet är vänligt inställt till experiment, provokation och nyskapande smittar det av sig på våra drömmar om framtiden, och det gynnar även kreativt företagande.

En del menar att statssubventionerad kultur är styrd av staten, men jag förstår inte det argumentet av flera skäl:
1) För det första är vitt spridd statssubventionerad kultur bätte än ingen kultur alls, eller kultur som bara de välbeställda kan ta del av.
2) För det andra har progressiva statsbildningar historiskt alltid stöttat kultur på olika sätt, även om det förr skedde genom stöd från kungligheter och andra blåblodiga mecenater.
3) För det tredje är det ju statsmaktens val att utnyttja sin makt eller inte. Man kan ju inte lasta kulturarbetarna för att staten tvingar på dem sin censur. Kloka politiker censurerar inte. Att Alliansrepresentanter tror detta, säger mer om dem än om kulturarbetarna.

Om (s) förmår driva och fördjupa den här debatten tänker i alla fall jag lyfta på hatten för Juholt. Det skall bli spännande att se om han lyckas.

Lördagsreflektioner

2011-03-25T22:36:00.000-07:00

Så i torsdags tog då Dr Bendik en bit av min kropp för att skicka till något laboratorium någonstans. Men det känns i alla fall som kliandet har börjat lugna ner sig och utslagen minskat. Tropiska åkommor kan vara knepiga.

Mitt besök i Bangkok inför min förestående flytt till Chiang Mai var ganska märkligt. Men jag har insett att det finns kambodjaner som delar min erfarenhet när de kommit till välmående västländer. Det kan vara gott att påminnas om att man är ganska priviligerad som vit europé när man rör sig mellan olika länder. Hursomhelst satt jag i två och en halv timma hos säkerhetspolisen och jag fick svara på fem-sex kontrollfrågor. Den sista var "har du varit i bråk med någon?". Ja, vad säger man?

Polisen hade ombetts av Arbetsmarknadsministeriet (Ministry of Labour) att kolla upp mig. Uppenbarligen var detta något ganska nytt även för dem. Det kan ha berott på olika saker: jag arbetar i Kambodja sedan flera år och det är ganska spänt mellan Thailand och Kambodja med återkommande strider längs gränsen. I mitt CV är det ju också omnämnt att jag har en bakgrund inom journalistik. Eller så kan det ha berott på att min arbetsgivare arbetar med politiskt känsliga saker.
Själv tycker jag det är märkligt att utvecklingsorganisationer som ofta är väldigt dialogorienterade, ses som ett problem. Det stöd vi ger till lokala organisationer handlar ju väldigt mycket om att skapa konstruktiva plattformar för dialog med beslutsfattare så att vi inte får våldsamma konflikter.
Det var i alla fall en märlig upplevelse och poliserna var vänliga och korrekta. Ändå kändes det ju som en bortslösad dag: tre timmar i taxi, två och en halv timme i luften och tre timmars väntan på flygplatser och två timmar på ett kafé. Och så två och en halv timme hos polisen.

I Cambodia Daily läser jag att bara 28% av barnen på Kambodjas barnhem har förlorat båda sina föräldrar. Barnhemsverksamhet är business här. Volontärer kommer hit för att jobba några veckor på fejkade barnhem och betalar dyra pengar för det. Det är obegripligt att man går på det. Om inte annat borde man ju fundera på hur lämpligt det är att barn som förmodas vara föräldralösa, möjligen också traumatiserade, möter nya vuxna varannan eller var tredje vecka. Vuxna som inte heller blivit kontrollerade för sin vandel. Tyvärr har pedofiler kommit hit och etablerat barnhem och flera har också blivit dömda när det uppdagats att de begått övergrepp.

Rekryteringsföretag som skickar unga kvinnor till hembiträdesarbeten utomlands, främst till Malaysia, har kommit i blåsväder. Och det med rätta.
Indonesien var länge en exportör av hembiträden till Malaysia, men där har man nu förbjudit företag att rekrytera till Malaysia. Man fann att de malaysiska arbetsgivarna behandlade sina hembiträden extremt dåligt. Övergrepp var vardag, de fick ingen mat och det var arbete 24/7.
Nu har kambodjanska affärsmän hittat denna marknadsöppning och många hoppfulla unga kvinnor vill ta chansen att arbeta utomlands. Men när de kommer till rekryteringsföretagens träningscenter blir de inlåsta och får inte träffa sin familj eller till och med sina barn. De kan inte heller ångra sig och åka hem. Det är med andra ord slavkontrakt som inte på något sätt är förenlig med lagstiftningen. Denna säger givetvis att man inte kan hindra en anställd som vill sluta, från att lämna arbetsplatsen.
Flera kvinnor som åkt iväg har flytt sina arbetsgivare i Malaysia och har under stora svårigheter, med hjälp av olika hjälporganisationer, lyckats ta sig hem igen. Många som åkt har också, med eller utan hjälp av myndigheter och rekryteringsföretag, förfalskat sina ID-handlingar för att se äldre ut än vad de är. Många som åker är tonåringar trots att man måste vara 21 år.
CNN har varit här och gjort ett reportage om detta inom ramen för en serie om trafficking som kallas Freedom Project. Det slutade väldigt dramatiskt och de lämnade landet hals över huvud. Tyvärr kan jag inte i nuläget skriva öppet om vad som hände så jag återkommer när jag vet mera (eller så får ni se det på CNN).

Slutligen, nu lämnar till slut en av FNs toppdiplomater Kambodja. Det handlar om chefen för Office of the High Commissioner of Human Rights (OHCHR), Christophe Peschoux. Han har flera gånger hotats att bli utkastad av landets ledning. Mest uppmärksammat blev det när premiärministern Hun Sen sade detta i samtal med FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon förra hösten. Givetvis ser många Peschouxs förflyttning till Geneve som ett resultat av regimens påtryckningar. Samtidigt är det ju frågan om en diplomat som inte har någon dialog med regimen kan utföra sitt jobb?
Peschoux, som jag mött vid några tillfällen, är ändå ganska moderat i sin kritik jämfört med sin företrädare. Han har arbetat med Kambodja sedan 90-talet och är en av de absolut mest kunniga på Kambodjas politik av alla diplomater här. Det är ganska trist att han får lämna så här, och det tolkas brett som ett tecken på att det politiska klimatet faktiskt har hårdnat.

Även FNs Speciella Rapportör (UNSR) Suriya Subedi har rapporterat sin oro för vad han uppfattar som minskad åsiktsfrihet i Kambodja vid sitt senaste besök. Han upprätthåller emellertid fortfarande en dialog med regimen även om det inte verkar helt lätt. Det är ändå positivt att det fortfarande finns dialog därför att det är ytterst svårt att påverka om det inte finns någon som helst kommunikation.

Och i Libyen flygbombar några NATO-länder Ghaddafis arme. Jag följer utvecklingen med blandade känslor. Jag undrar hur världssamfundet kunnat sätta sig i en sådan här situation från första början? Själv tycker jag det är bra att man ingriper mot Ghaddafi, men det hindrar ju inte att jag också inser att det finns olika politiska egenintressen inblandat. Hemma diskuterar vänner på vänsterkanten om det är rätt eller fel, men för mig är det inte så enkelt. Jag är väldigt trött på "anti-imperialistiska" retorik (lika trött som jag är på nyliberalt lättviktstrams).
Kanske beror min trötthet på att jag själv jobbar i en väldigt imperfekt värld med sådant som antas vara absoluta värden?
Kambodja har lärt mig att politisk pragmatism alltid måste gå hand i hand med ideologi. Palme menade att "politik var det möjligas konst" och det är också i slutändan det enda möjliga förhållningsättet om man vill få något vettigt gjort i politiken.

Det kliar på kroppen och det kliar i Nordafrika

2011-03-21T07:10:00.000-07:00

Jag är på väg att bli tokig. Det kliar något djävulskt på kroppen. Läkaren trodde jag hade fått en bakteriell hudinfektion och jag fick antibiotika både att äta och smörja in mig md. Det hjälpte inte. Sedan fick jag ett starkare antibiotika och salva. Inte heller nu blev det bättre. Så nu tror inte läkaren längre att det är en bakterie utan en parasit. På ren svenska kallas det för skabb (jag som trodde att det bara var rävar som kunde få skabb). Och hur fräscht är det? Jag var ju i Indien i mitten på januari och bodde på ett ganska enkelt (skabbigt?) ställe så kanske fick jag det där. Det var i alla fall efter det som det började klia. Så nu har jag fått ännu en kräm med det mysiga namnet InfectoScab 5% som jag smort in mig med och som skall sitta på hela natten. Och nu kliar det något vansinnigt. De där små kvalstren vältrar sig kanske i dödsångest in min arma kropp? I panik verkar de gräva sig djupare ner i skinnet för att komma undan de dödande kemikalierna.

I morgon bitti flyger jag till Bangkok över dagen. Där skall jag prata med polisen som vill se vad det är för kuf som skulle vilja bli biträdande regionchef i Chiang Mai nu i Augusti. Sen på kvällen flyger jag hem igen. Jag kunde ju åtminstone stannat en natt, gjort lite roligt och åkt hem nästa dag. Det finns ju massor av svenskar hemma i vårvintern som skulle ge ganska mycket för en natt i Bangkok och jag antar min dagsresa kan vara provocerande.

Civilsamhällets organisationer står inför ett ökande tryck världen över, även i Sverige, där organisationer som Timbro gärna vill rycka undan det offentligas stöd till olika typer av förenings- och organisationsliv. Det är en ganska tragisk utveckling. Nu senast har Alliansen föreslagit att man skall kunna dra av på skatten för välgörenhetsinsatser till organisationer som arbetar med "hjälpverksamhet". Detta betyder att organisationer som samlar in pengar för att hjälpa vid natur- och miljökatastrofer mycket lättare kan få stöd jämfört med dem som arbetar för en bättre miljö.
Det intressanta är att den här typen av regleringar är något som många "mindre demokratiska" stater ägnar sig åt. I det politiskt liberala Sverige använder man ekonomiska incitament för att styra civilsamhället i en viss riktning, i andra länder med en svagare demokratisk förankring använder man lagstiftning som hindrar organisationer som arbetar med påverkan att agera opinionsbildande genom olika sorters lagstiftning som kan hindra registrering eller har krav på regeringsrepresentanter i styrelsen.
Det har ofta slagit mig i Kambodja att mycket av den grundläggande politiska logiken inte skiljer sig speciellt mycket i en hybrid-demokrati som Kambodja och en sedan länge etablerad demokrati som Sverige. Kampen om den politiska makten leder till likartade maktspelsstrategier även om den i en svensk kontext ofta är mera sublim.

I Kambodja är just nu den nya NGO-lagen ett hett diskussionsämne. Nästan alla verkar anse att lagen är till för att kontrollera civilsamhället med olika typer av registrerings- och rapporteringskrav. Ser man till lagtexten känns det också så. Det är mycket krav men ytterst få direkta fördelar.
Men det riktigt intressanta med NGO-lagen är att de en gång så svaga medlemsorganisationerna ute i landsbygden börjat ställa krav på NGOerna som ju är en del av etablissemanget och som är en maktfaktor i biståndet. Det är som en australisk kollega med 20 års erfarenhet av Kambodja säger:
"Givarna kan inte påverka regimen. NGOerna kan inte göra det. Det är bara folket som kan påverka regimen. Därför måste vi börja där även om det kommer att ta tid."

Det kan inte bli tydligare än i Nordafrika nu senast. Dessa länder har till slut drabbats av svår klåda och folket har gått ut på gatorna. Det är bara folket som kan fixa det.

Rapport från fronten

2011-03-11T20:06:00.000-08:00

Nu är det över en månad sedan jag skrev senast. Det har hänt en hel del och det har varit mycket så jag har låtit skrivandet vila.
Nu är det lördag morgon och jag följer nyheterna om jordbävningen utanför Japans kust. Det är skrämmande bilder när tsunamin väller in över kustlinjen, men det är också fascinerande att se bilder inifrån kontor och affärer. Allting rör sig men folk verkar ganska lugna trots att hyllor och dataskärmar rasar runt omkring dem.

Igår kom jag hem från en fältresa i Batneay Meanchey. Jag smet iväg från ett möte för att köra en gammal bekant, Sarong, hem till hennes by. Hon hade varit på besök på sjukhuset i Battambang och diagnosticerats med TB (tuberkulos). Det är ett av symtomen man utvecklar på vägen mot AIDS.
Sarong har varit HIV-positiv i fem-sex år. I slutet på 2007 var hon döende. Hon tog inga mediciner och folk skydde henne. De tog inte ens emot hennes pengar på marknaden.

Men på ett stort möte arrangerat av vår partner som arbetar i hennes muslimska by ställde hon sig upp och berättade sin historia och hur det var att vara diskriminerad. Över 1000 människor hörde hennes berättelse och det blev lite av en vändpunkt för Sarong och andra HIV-positiva kvinnor. Hon blev i och med det en också en aktivist för HIV-positivs rättigheter i hembyn. I mars 2008 skrev jag om detta i ett insamlingsbrev som samlade in en hel del pengar i Sverige.

Jag gjorde ett återbesök sent i 2009. Hon var betydligt tunnare och jag upplevde att hennes hälsa hade försämrats. Hon bodde numera ensam, men var gift. Hon var andra hustru till en soldat. Han var för det mesta borta på sin garnison. Giftermålet ansågs ändå som ett gott tecken på att hon var mer accepterade än förut. Jag fick en överväldigande varm kram när jag lämnade henne som gav känslan av att något inte var helt bra.

I onsdags fick jag en kram igen. Men nu var det med en tydlig känsla av desperation. Hon var ensam. Hennes föräldrar verkade ha övergivit henne helt. Hon berättade att de sällan hade tid att prata med henne över telefon. De bor ganska långt i från och har massor med egna problem. De har inga pengar och grälar mycket. Hennes man övergav henne för ett tag sedan när hon blev sämre.

Även om hennes hus, eller snarare koja, var lika påvert som förut hade hon det materiellt bättre. En mindre donation från en privat givare hade gett henne möjlighet att få ett litet stöd att köpa kycklingar och lära sig hur man tar hand om dem. Hon sålde en då och då när hon behövde pengar, framförallt för transporter till sjukhuset. Ibland slaktade hon en för att få mat.

ARV (mediciner som stoppar Aids från att utvecklas) är inte av den sort HIV-positva får i Sverige. I Kambodja är de av en betydligt äldre generation, de är betydigt mindre effektiva och har svåra bieffekter. Ett stort problem är att ta sig till doktorn för undersökningar och fär att hämta medicin. HIV-positiva är helt enkelt så fattiga att de int har råd att transportera sig och av det till synes triviala skälet kan det vara svårt att få tag på medicin.

Men kanske är det inte medicinen som är det stora problement. Tillbaka på hotellet, när jag berättade för min nära kollega som arbetat med HIV/Aids förut så sade han:
"HIV-psotiva dör inte för att de är sjuka. De dör för att de är övergivna av sina närmaste. Det är som om omgivningen vill att de skall dö. Och då blir de sjuka"

En dag med People's Action for Change

2011-01-29T22:33:00.000-08:00

Den senaste månaden har förslaget till ny NGO-lag debatterats i Kambodja. Lagförslaget är ytterligare ett ganska tydligt exempel på hur regimen försöker beskära elementära demokratiska rättigheter.

Själva debatten har främst handlat om NGO (Non-Governmental Organisations) som i diskussioner med regimen kring lagen också företrätt hela civilsamhället. Samtidigt omfattar lagen också medlemsbaserade gräsrotsorganisationer. Lagtexten gör det enligt dessa nästintill omöjligt att etablerade fungerande gräsrotsorganisationer om man inte har goda administrativa kunskaper. Lagtexten kräver nämligen att alla organisatoner skall registera sig hos myndigheterna innan de kan utöva några aktiviteter, samtidigt som själva registeringsproceduren både är enormt krånglig och ger godtycklig makt till myndigheterna att avspisa registeringen.

Dessa gräsrotsorganisationer har knappt kunnat göra sig hörda eftersom de stora etablerade NGOerna inte riktigt förstår och litar på de mera hårdföra, och mindre diplomatiska gräsrotsorganisationerna. Dessa är ju också är de som mest av allt möter övergrepp och motstånd från myndigheterna i sitt dagliga liv. NGOerna är betydligt mera skyddade där de sitter i Phnom Penh nära utländska givare och med kontakter i regimkretsar. Motsättningen visar ändå hur det kambodjanska civilsamhället faktiskt transformerats de senaste åren, och inte minst visar det att det svenska biståndet till civilsamhället har lyckats. Det har faktiskt skapats kambodjanska folkrörelser med tiotusenstals aktiva medlemmar.
Därför är det ganska tragiskt just nu att många givarländer, inklusive Sverige, vacklar i sin hållning till den nya lagen. Man anser förvisso ganska brett att lagen inte alls är nödvändig, och att den har stora brister, men man anser inte att man kan tala om för ett annat land att lagen inte behövs. Problemet med den hållningen är att vi inte är konsekventa - vi gör det nämligen i andra länder.

Sveriges hållning i utrikespolitiken och biståndet har blivit helt förvirrande och ologisk de senaste 4-5 åren. Själv är jag en stark vän av ovillkorat bistånd just för att det gör det möjligt att ifrågasätta stolligheter, utan att betraktas som en neokolonisatör, och för att det faktiskt är det bästa sättet att hålla mottagarlandet ansvarigt för sin egen utveckling. Nu går vi istället mot mer villkorat projektstöd ("vi skall prioritera sådant som svenska folket vill ha" som biståndsministern säger utan att förstå att det är ett hopp 20 år bakåt i tiden till ett "gammelbistånd" vars misslyckande är ganska väldokumenterat vid det här laget), samtidigt som allt ängsligare utrikesrepresentationer inte kan tala ur skägget för att biståndsprojekt kan rasa eller måste dras in.

Dessa funderingar har upptagit mycket energi de senaste veckorna, och så fick jag då lyckligtvis chansen på fredagen att vara med i ett forum med People's Action for Change (PAC). PAC är ett nätverk av gräsrotsorganisationer, och jag kände under min eftermiddag där att jag äntligen hade hittat hem. Jag såg där ett tydligt rsultat av allt stöd vi gett till civilsamhället via NGOs - de må vara byråkratiska och expertorienterade, men de har varit instrumentella i att stödja framväxten av dessa gräsrotsorganisationer. Samtidigt är det uppenbart att de inte riktigt klarar att släppa rollen som makthavare inom civilsamhället.

PAC-forumet var en miljö där modiga människor pratade rakt ut. De pratade om politik och vad det är, och hur människor kan vara eller inte vara politiska varelser. De kom från fackliga organisationer, nätverk av professionella yrkesarbetare och transgenderorgansationer. De flesta var unga kvinnor, några hade blivit utsatta för godtyckliga arresteringar och berättade om detta. Det var dynamiskt, och man sjöng till och med kampsånger. Och i stort sett alla pratade och debatterade.

På kvällen var det karaoke-party och ytterligare människor dök upp - alla var välkomna. Vi var kanske 40 stycken. Det var sång, karaoke och dans. Kambodjas mest kända kvinna dök upp, parlamentarikern Mu Sochua som verkar för oppositionspartiet Sam Rainsy Party, men som mer än något annat företräder kampen för kvinnors rättigheter. Hon höll en låg profil, men sjöng en sång och alla dansade innan hon åkte vidare till en radiointervju med Voice of America. Andra företrädare från de politiska partierna röra sig aldrig bland folk på det ödmjuka sättet. Inte minst regimföreträdarna håller avståndet till folket med livvakter och lyxbilar. Rör de sig offentligt delar de ut allmosor på teve till de fattiga, eller håller tal till passiva lyssnare.

NGO-lagen ser jag som ett svar på den enormt snabba framväxten av dessa nya aktivistorganisationer. Samtidigt är NGOerna delvis en del av samma maktapparat som regimen och givarna, även flera av de vi stöder genom mitt arbete. Ändå behövs de för de är en reell påverkansaktör och en del av maktbalansen.
Men jag tänker ofta att hade vi inte haft de rent hysteriska kontrollkraven i Sverige på varenda krona vi skickar iväg hade vi med ytterst små medel kunnat ordna ett enormt effektivt stöd till dessa nya folkrörelser (det är nämligen inte kostnadfseffektivt med små stöd eftersom folkrörelsebiståndet lyder under samma kontrollkrav som offentlig förvaltning).
Dessa behöver nämligen inte speciellt mycket pengar - de behöver beskydd, utrymme och uppmärksamhet. Legitimitet har de redan; tiotusentals, hundratusentals gräsrötter över hela Kambodja står bakom dem.

Då har jag varit i Indien. Eller åtminstone i Kerala. Eller åtminstone i Kochi.

2011-01-15T22:37:00.000-08:00

Många har varit i Indien och det känns lite märkligt att jag inte lyckats ta mig hit förrän nu. Efter mer än sex år i Asien, tycker man att regionens största kulturland tillsammans med Kina borde ha hamnat i min väg åtminstone någon gång.

Kochi, eller Cochin som det en gång hette, var ganska mycket Indien som jag tänkt mig det. Men det här landets komplexitet och kulturella rikedom slog mig när de indiska deltagarna i min workshop faktiskt inte hade ett gemensamt språk. En av deltagarna, Dominic de Souza, berättade att han inte alls gillade idén med Hindi om nationalspråk. Han menade att Hindi borde kallas officiellt språk istället, tillsammans med engelska. Detta sagt av en indier med portugisiskt ursprung och namn från nordöstra Indien.

Indisk engelska visade sig vara en utmaning. Den städade varianten av engelska man hör i film och teve, och bland de som är lika hemma i Europa som Indien. Det bara rasslade till, de pratade engelska som de pratade sitt indiska modersmål och det går väldigt fort. Jag var helt utmattad efter första dagen.

Workshopen var arrangerad av vårt Indienkontor och med mig från Kambodja hade jag en kollega och en representant från en partnerorganisation. Temat var Röster om klimatförändringar från gräsrötterna. Sällan har jag haft anledning att vara så stolt över en kambodjansk representant. De presentationer, visioner och tankar som Leak Chowan presenterade var kvalificerade och välformulerade. Det visade den kvalitet och det lärande som det kambodjanska civilsamhället har, och det kanske också förklarar varför den kambodjanska regimen med lagstiftning försöker att få kontroll över frivilligorganisationer och medlemsorganisationer. Om de skulle beredas mer utrymme kan de bli en formidabel påverkanskraft som kan ställa existerande maktrelationer i det kambodjanska samhället på ända. Den kamobdjanska intelligentsian jobbar i stort sett helt och hållet inom civilsamhället. Intellektuella har inget stort utrymme inom regimen, och kanske mera oroväckande, inte heller inom universitetsvärlden, vilket givetvis gör det ganska svårt att utveckla en högre utbildning med kvalitet, som kan driva samhälet framåt. Den typ av oliktänkande som man exempelvis kan hitta på större kinesiska universitet (notera exempelvis att det inhemska stödet till den senaste fredspristagaren kom från universitetsvärlden) finns inte i Kambodja.

Kochi är en stad med lång historia. Det har varit en av Sydasiens viktigaste hamnar i ett halvt millenium och är fortfarande idag Indiens tredje största hamn. Den gamla stadsdelen Fort Kochi har vindlande gator och små gamla hus. Det är turistanpassat, men bara lite. Här finns Indiens äldsta kyrka och en liten judisk grupp om ett 20-tal familjer och en judisk stadsdel. Synagogan är från 1500-talet. Det slår mig var jag än åker i världen hur människor har beblandat sig med varandra över alla gränser, och levt i samspel i hundratals år. Vår nutida europeiska främlingsfientlighet och isolationistiska tendenser verkar helt bisarra i det perspektivet. Ser man till verkligheten är det ett väldigt onaturligt sätt att se på civilisationen och mänskligheten – det är ett koncept utan framtid men faktiskt också utan en framgångsrik historia.
Det moderna Kerala är faktiskt kommunistiskt. Det märktes mest på priset på de allmänna kommunikationerna: 2,50 rupies för en halvtimmes båttur mellan Ernakulam (det moderna Kochi) och Fort Kochi. Det motsvarar den idag häpnadsväckande kostnaden 30 öre.
Men det är en ganska avslappnad variant av kommunism. Kommersen är livlig i Kochi. Fattigdomen är ganska synlig, men inte så skriande som Indien är så ökänt för. Kerala anses som en delstat med en ovanligt progressiv ”välfärdspolitik”. Samtiigt hörde jag röster att politiken på senare tid blivit alltmer auktoritär och att politiseringen hade spridit sig långt ner bland gräsrötterna. Tendensen är densamma världen över. När den traditionella politiken har blivit alltmer irrelevant i takt med den ekonomiska liberaliseringen, försöker politiker muta in nya domäner inom civilsamhället.

Indien har ändå en enorm medelklass som verkar ha ett enda syfte i livet: att gifta sig. Varenda billboard visar vackra indiskor som skall föreställa lyckliga brudar i glittrande juveler och färgstarka glänsande saris. Hela livet för en ung kvinna verkar kretsa kring det stundande bröllopet. Det är som en religiös kult där bruden är gudinna för en dag eller kanske två eller tre. Sanningen om livet är ju dock mer komplex än så. Och för de fattiga är bröllposutstyrslar från Jayalakshmi och juveler från Alapatt bara en dröm. Men jag måste säga att jag förstår indiska kvinnors vurm för att bära saris, tunikor och annan traditionell kvinnlig klädsel. Det är otroligt färgstarkt och varierat. Det är enorma möjligheter att uttrycka sin personlighet och humör för dagen, samt givevis sin feminitet utan att för den skull bära en klädsel som allt för mycket begränsar rörelseförmågan som mycket annan klädsel för kvinnor runto om i världen.

Jag är nu på väg hem till Kambodja. Trots att jag gillade Kochi skarpt hoppas jag komma på flyget till Singapore en dag tidigare. Jag är på väntelista, men det är helt fullbokat. I skrivande stund sitter jag på flygplatsen och hoppas att någon inte skall dyka upp så jag får dennes plats. Har jag tur blir det kanske till och med Business Class. Har jag otur blir det en natt på trist flygplatshotell (men med luftkonidiotnering och utan mygg), och sedan en full söndag med arbete i väntan på mitt ordinarie flyg. Jag har bott en vecka på Ashirbavan, ett katolsk härbärge komplett med (både äldre barkska och unga rara) nunnor och (leende faderliga) präster. Det har varit väldigt enkelt med fläkt i taket, massor med mygg och ganska dålig rumsbelysning. Från början hade jag tänkt jobba lite på kvällarna men jag har inte orkat med så dåliga förutsättningar efter långa dagar i workshoppen. Så nu ligger jag efter.

PS. En person dök inte upp i Kochi och jag fick dennes plats på flighten. Således laddar jag upp denna text hemifrån. DS

Med smak av Den Store Ledarens Paradis

2011-01-06T03:39:00.000-08:00

De vackra servitriserna möter oss i Askungeklänningar i gult, ljusblått och rosa. De har rött läppstift och ett försiktigt leende på läpparna. Alla är lika långa. Deras engelska är begränsad. På väggarna är det naturmålningar: grönska, eldröda solnedgångar, stolta tigrar och väldiga vattenfall. Belysningen är stark och lite kall. Jag befinner mig på Restaurant Pyongyang i Phnom Penh. En del av en växande kedja av statliga nordkoreanska restauranger med ett alldeles unikt, om än bisarrt koncept.

Denna och andra restauranger, främst i Kina, drivs av Byrå 39 med syfte att dra in hårdvaluta till Nordkorea. Vissa hävdar också att de används till att tvätta pengar från landets mindre ärligt intjänade inkomster. Servitriserna är noga utvalda och granskade. På varje restaurang uppges det finnas ett par tre säkerhetspoliser som håller ögonen på dem.

Vi beställer och får in maten. Det är inte stadens bästa koreanska mat. Här finns enormt mycket koreanska restauranger så konkurrensen är stenhård. Men miljön är unik. Vid åtta drar showen igång. Plötsligt står en servitris på scenen och välkomnar oss till restaurangen och kvällens show. Tonläget är lätt överentusiastiskt och ekoeffekten gör att välkomsttalet rullar runt i rummet och det blir nästan ohörbart. Sedan börjar plötsligt fem servitriser med sina Askungeklänningar dansa med exakt koordinerade leenden. I händerna håller de kastanjetter som de slår ihop. Det är lika perfekt koordinerat som leendena och rörelserna. När de slutar applåderar de sydkoreanska(?) männen vilt. En av dem har också börjat dansa vid sitt bord.
Sedan sjunger de Top of the World (The Carpenters) på engelska, samt några kinesiska sånger. Sedan kommer höjdpunkten för oss tre svenskar på plats: Dancing Queen. Det är nästan full sättning: synth, elgitarr och bas. (Trumsetet står tomt. Kanske är hon på ideologisk träning?) De två sångerskorna rör sig precis som Anni-Frid och Agnetha. Det är totalt surrealistisk att se en askungeklädd nordkoreanska slå virtuost på bassträngarna som den värsta studiomusiker. När showen tar slut går presentatören in och tackar oss för att vi kommit till Restaurant Pyongyang denna kväll. Tonen är precis lika entusiastisk som välkomnandet. Hon är lite andfådd och snubblar på tungan i sin iver att visa sin glädje.

Den store ledaren Kim Il-Sung och hans sons, nuvarande presidenten Kim Jong-Ils omnipotenta talanger har uppenbarligen kopierats av dessa nordkoreanska representanter för Nordkorea. Kanske kan servitriserna också spela golf och göra tre till fyra hole-in-ones på en runda som Kim Jong-Il? Hur som helst: de kunde servera, sjunga, dansa och spela alla sorters instrument.

Vi lämnade Restaurant Pyongyang med blandade känslor. Vi noterade att taggtråden uppe på muren var riktad inåt som för att hålla folk inne. Våra dollar hade gått till Kim Jong-Ils styre. Samtidigt, för de unga servitriserna är det kanske ändå bättre att vara i Phnom Penh än i Nordkorea. Men jag är faktiskt långtifrån säker på det. För något år sedan var restauragen stängd ett halvår. Orsaken var, enligt anonyma källor, att en servitris hade fått en efterhängsen kambodjansk man efter sig och det kunde finnas en risk för avhopp. På en restaurang i samma kedja i norra Kina hoppade en servitris av för några år sedan, med resultatet att hela personalgruppen fick åka hem. Även en restaurang kan vara ett fångläger.

Fotnot 1: Kambodjas legendariske förre kung, prins och premiärminister Sihanouk fick asyl hos Kim Il-Sung när han blev avsatt 1971 av general Lon Nol. I Phnom Penh finns också en Kim Il-Sung Boulevard. Sihanouks livvaktstyrka består också av nordkoreansk säkerhetspersonal.

Fotnot 2: Efter sänkningen av det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och granatbeskjutningen av den sydkoreanska ön Yeonpeyong av nordkoreanska militär, har sydkoreaner i Phnom Penh drivit en kampanj för att sydkoreanska researrangörer skall bojkotta Restaurant Pyongyang. Vissa uppger att kampanjen initierats från Sydkoreas ambassad vilket förnekas. I vilket fall ledde detta till att en sydkoreansk restaurangägare i Phnom Penh som öppet stöttade kampanjen, fick besök av vad som misstänks vara sju stycken agenter utsända från nordkoreanska ambassaden. Dessa rev ner posters och hotade restaurangägaren. Detta förnekas givetvis också av nordkoreanska ambassaden. Den sydkoreanske restaurangägaren har fortsatt stötta kampanjen, trots att han är rädd för dessa stadiga män som han sade var "män man inte gärna bråkar med".

En smärtsam fältresa till Oudong

2011-01-01T06:31:00.000-08:00

Den 14:e december gjorde jag ett besök på en "relocation site" i Oudong där 100-tals människor från Dey Krahorm i centrala Phnom Penh dumpats. Den som noga följt nyheterna från Kambodja känner till Dey Krahorm.

Den 24:e januari 2009 gick 100-tals poliser, militärpoliser och "breakers" från ett företag som heter 7NG till attack mot invånarna i Dey Krahorm.
Dey Krahorm låg centralt i Phnom Penh, alldeles nära parlamentet. Händelsen uppmärksammades över hela världen, och ledde till att en stor del av den diplomatiska kåren gjorde en demarché hos den kambodjanska regeringen. Dey Krahorm var en stark symbol för motståndet mot "landstölder" med lagliga och olagliga medel. I flera år hade invånarna med olika metoder försvarat sin rätt till det kvarter där de levde. Men till slut förlorade de.

De som ägde hus fick istället dåligt byggda hem i Damnak Trayeoung över två mil från staden. Där saknar de utkomstmöjligheter och kostnaden för resan in till Phnom Penh gör att de inte har råd att åka in till staden för att arbeta. Värre gick det för de som var hyresgäster eller hade marknadsstånd. De dumpades helt enkelt vid vägkanten bredvid de nybyggda husen. Där levde de under eländiga förhållanden i många månader, under plastskynken, presenningar och utan vatten och sanitet. Barnen kunde inte gå i skolan och hälsocentren var helt oförberedda på inflyttningen av flera tusen chockade människor som snabbt blev allt sjukare av de dåliga förhållanden.
Jag besökte Damnak Trayeoung i mars 2009 och det kom att bli en av mina hemskaste upplevelser någonsin. Letargiska barn med uppsvällda magar, skabb, och döende gamlingar låg i middagshettan under plastskynkena. Skräp låg överallt, och folk vadade runt i gyttjiga pölar med avföring och skräp.
Några månader efter mitt besök den gången blev dessa människor än en gång bortkörda och dumpade. Denna gång i Oudong, mer än fyra mil från Phnom Penh, långt borta från besvärliga frågor och internationella observatörer.

De hade fått en liten jordplätt på fyra gånger sex meter från 7NG som ägde marken. Det enda bevis som visade att de hade rätt att nyttja marken var en liten lapp utan officiell stämpel eller bolagslogotyp. Det fanns ingen sanitet i onmrådet och en enda pump för färskvatten. Vattnet var inte drickbart på grund av höga halter av arsenik så de hämtade sitt vatten i en grumlig göl en bra bit bort. Barnen hade tillgång till skola, men fick gå över två kilometer dit. Nästan ingen hade någon verklig inkomst.

Vi mötte en hjärtsjuk medelålders man som drogs på en kärra av sin 13-åriga son till närmaste marknad några kilometer bort där pojken fick spendera morgonen med att tigga. På eftermiddagarna gick han i skolan. De dagar skolan var på morgonen hade familjen ingen inkomst. De åt som mest två mål ris varje dag. De var skuldsatta då de lånat för att bygga sin lilla koja. De hade lämnat sitt lilla nyttjanderättsbevis för marken som säkerhet men låg nu efter med betalningen och de riskerade vräkning.
Barnen i området var smutsiga och uppenbart undernärda. De hade hudsjukdomar, flera av dem hade förlorat håret över stora delar av huvudet.
Jag mötte en en ohygglig apati och hopplöshet - människor väntade nästan bokstavligen på att dö.

Bara några hundra meter från den här dumpningsplatsen ägd av 7NG ligger en liten modellby byggd av Habitat for Humanity och Jimmy Carter Foundation. I byn bor det människor som en gång levt på att samla sopor på soptippen Stung Meanchey i Phnom Penh. Så var det tänkt i alla fall. De flesta husen står tomma idag. De som en gång bodde där har flyttat därifrån för de hade ingen utkomstmöjlighet. Den familj som bodde där berättade att de lånat 900 dollar till huset och att de var tvungna att betala 15 dollar i månaden - annars skulle de bli vräkta. Skält till att de var kvar var privat stöd från ett äldre australiensiskt par.
Vi fick fram att huset kostat ungefär 3500 dollar att bygga. Vi bedömde att det proset troligen låg ungefär 30 procent högre än vad det borde - någon hade gjort sig en hacka på det här projektet. För ett år sedan hade "byn" invigts med Jimmy Carter och en massa regeringfolk och det blev en stor propagandahändelse i media.

Den unga mamman vi pratade med i Jimmy Carters by hade två små pojkar. De hade båda hög feber och vi bad henne komma över till den andra betydligt enklare bosättningen med människor från Dey Krahorm. Jag hade kommit tillsammans med en läkare från en av våra partnerorganisationer som hjälper utsatta människor med gratis sjukvård. Det kändes ironiskt. Hon bodde i ett fint hus, men hade inga pengar att gå till hälsocentret. Hon hade inte heller pengar till mat eftersom familjens inkomster gick till att betala på lånet.
Hon, precis som de fattiga från Dey Krahorm var alla stadsbor. Nu bodde de på landet, men utan landsbygdens inkomstmöjligheter. I det ena fallet såg jag ett resultat av grymmast möjliga utvecklingspolitik. I det andra fallet ett resultat av misslyckat bistånd baserat på välgörenhet.
Det slår mig att både denna utvecklingspolitik och denna typ av bistånd förespråkas av makthavare i både Sverige och i fattiga länder. Det är väldigt tragiskt för det är verkliga människor om råkar illa ut, blir sjuka och i värsta fall dör.

Juldagsresumé

2010-12-25T06:41:00.000-08:00

December månad är alltid en överlastad månad arbetsmässigt när man arbetar med bistånd. Budgetar skall uppdateras. Budgetar skall göras slut på. Alla är stressade och jobbar man på en kristen biståndsorganisation som undertecknad så är självklart julhelgen helig.

I år kryddades decemberstressen av den fullständigt oförutsägbara - eller i sin totala "out of the blue"-angreppssätt - snarare väldigt förutsägbara kambodjanska regimen. Den sedan länge omdiskuterade NGO-lagen har plötsligt blivit färdig - givetvis utan att någon enda utom i regimens högre nivåer vet vad det står i den. De bjöd in till ett "consultative meeting" den 28 december. När datumet presenterades kring den 10 december hade de dock ännu inte skickat ut lagförslaget. Fortfarande den 15 december hade inget sett förslaget. Kambodjas mest tongivande NGOer fick snabbinkalla möten med ett par timmars varsel och man kom överens om att begära att det konsultativa mötet skulle skjutas upp åtminstone en månad. Ingen har tid i slutet av december att på några dagars varsel sätta sig in i ett nytt lagförslag hursomhelst.
Mötet blev till slut framflyttat till den 10 januari. Nu har tydligen inbjudan kommit och enligt programmet erbjuder man förutom en lång rad med högtidstal, en timme till diskussion av själva lagförslaget. Det är en "konsultativ process" som tyvärr luktar ganska falskt om det nu är sant. Problemet nu är att bedöma om det är meningsfullt att gå. Ett deltagande kommer att ses som ett godkännande av processen. Det är inte första gången regimen gör så här, och misstron är stor från civilsamhällets sida. Det torde vara få länder i världen som har en så svag legislativ process som Kambodja. Många lagar har klubbats igenom några veckor efter att de blivit presenterade, i processer som är minst sagt underliga. Samtidigt glömmer man helt av hur de nya lagarna skall implementeras.

På fredagen den 17 december blev således en anställd på UN World Food Programme gripen för att ha delat ut utskrivet regimkritiskt material från en webbsida till några vänner(!). På söndagen den 19e(!) dömdes han till sex månaders fängelse och böter med stöd av brottsbalkens paragrafer om brott mot den "sociala stabiliteten". Domen, om den är prejudicerande, leder faktiskt till att vi inte längre kan dela med oss av information som kan uppfattas som regimkritisk, ens för interna diskussioner.

Sedan har vi också en partner som kollapsat i inre konflikter och detta leder till att givare till organisationen gått samman och slutat finanisera organisationen. Nu läggs den ner och det är allmänt kaos och vi måste följa upp i detalj. Sånt vill man inte heller ha i december.

Julhelgen spenderade jag med familjen i Kep vid kusten. Självklart fick jag ta hand om alla jobbbekymmer över den osannolikt svaga internetuppkopplingen på Le Flambuoyant. Hade det varit för tre år sedan hade jag varit ssuperfrustrerad av att sitta vid poolkanten och lösa arbetsprovblem - nu lunkar det på. Det är så här biståndsarbetarlivet är.
Julaftonen spenderades på Koh Tunsay (Rabbit Island) med bad och pinfärska skaldjur på stranden. Julaftonsmiddagen åt vi på Chai Bang Knatt Sailing Club. Det var exklusivt med stor buffé, havsbrus, solnedgång, levande ljus och en violin-gitarrduo. En fantastiskt kväll. Nu skall jag börja läsa min julklappsbok, "Jämlikhetsanden", om varför jämlika samhällen är bättre för alla, än ojämlika.

Risig med tankar om droger och jämställdhet

2010-12-11T07:43:00.000-08:00

Lördagkväll och jag är risig och lite ensam och håglös. Det började kännas i kroppen id fyratiden. Lite halsont. Lite fruset. Så i eftermiddag blev det ingen simning.

Träffade en finsk kille idag på eftermiddagen. Han har varit här i fem år och har hamnat i ett tungt drogmissbruk. Hans vänner i Finland har kontaktat mig för att få hem honom, men han har sin flickvän här som han inte vill lämna. Han är medveten om att han om inte åker hem så är risken stor att han åker hem i en svart liksäck. Det händer med jämna mellanrum här. Droger finns precis överallt och många unga killar kommer hit, röker på, och fastnar i missbruk. Droger är billigt och lättillgängligt. Några dör av överdos. Andra skickas hem av myndigheterna när de inte längre klarar sina grundläggande åtaganden utan hamnar på gatan. Då får de aldrig komma tillbaka.

Det är tragiskt och det värsta är att droghandeln här kontrolleras av människor med makt och inflytande. Unga västerlänningar kommer hit och drogar för det är billigt och ingen kontroll, och bidrar till korruption och till att även 1000-tals unga kambodjaner fastnar i drogträsket. Man räknar med att kanske 30 procent av eleleverna mellan 15 och 17 år i Phnom Penh någon gång har prövat metaamfetamin (yama).

Igår var jag på ett seminarium om våld mot kvinnor och barn och hur man bättre kan engagera män. En rapport släpptes i samband med seminariet som tydligt visade hur könsroller skapade våld och elände i familj och samhälle. En oroväckande trend är unga män mellan 15 och 24 år visar en ökande tolerans för sexuellt våld. De senaste två åren har anmälningarna våldtäkter ökat. Anmälningsbenägenheten har med största säkerhet ökat. Samtidigt upplevs våldtäkterna som mer våldsamma än förr och många gånger mördas kvinnan för att hon inte skall skvallra. Metoderna är ibland rent bestialiska. Ofta är unga flickor offer, men även våldtäktsmännen är ofta unga. Väldigt vanligt är gruppvåldtäkter på unga kvinnor som arbetar som ölflickor eller värdinnor på karaokeställen.

Kambodja har på senare år fått ett stort inflöde av våldsporr och medelåldern då man första gången ser en porrfilm är drygt 13 år. I en undersökning från 2005 var det bara 16,5 procent som inte sett porr. Många unga är försvarslösa mot det inflytandet på deras sexualitet eftersom det inte förekommer någon sexualundervisning att tala om. "Porr lär unga människor sexuella manuskript, om pornografin också är våldsam lär man sig ett våldsamt manuskript", säger undersökningen.

Samtidigt visade undersökningen i rapporten också hur även män uppfattade sin roll som försörjare, makthavare och stark beskyddare av familjen samt familjens heder som betungande och svår. Man ville inte ha det så, men det sociala trycket utifrån att upprätthålla könsrollerna uppfattades som väldigt starkt. Det verkade helt enkelt saknas ett utrymme att diskutera vad det innebär att vara man.

Män upplevde ett tryck från sina fruar att också upprätthålla sin roll som man. Även många kvinnor tyckte att männen hade rätt att slå sina kvinnor om de inte skötte sig. Om till exempel kvinan inte tog hand om barnen på ett "bra" sätt ansåg nästan hälften, 45 procent, av kvinnorna att hon förtjänade att bli slagen.

När resultatet diskuterades och strategier presenterades för att ändra situationen så var det tydligt att man måste arbeta med männen.

I Sverige verkar det som jämställdhetspolitiken gått i stå. Man har fastnat i en diskussion om "feminism" är bra eller inte. Men det slog mig i diskussionen kring strategier för att komma tillrätta med könsrelaterat våld, hur lika länder världen över ändå är. Även i Sverige har vi en strömning där man vägrar se strukturella skäl bakom könsrelaterat våld.

En strömning där enstaka fall av kvinnors övergrepp på män lyfts fram som tecken på en feministisk konspiration.
Eller så vägrar man se att kvinnors övertag i vårdnadstvister faktiskt är ett resultat av de stereotyper som "feminister" världen över försöker undanröja.
Eller så motsäger man sig själv och säger att kvinnan är mer biologiskt lämpad att ta hand om barnen, för att i nästa andetag hävda att män är förfördelade i vårdnadstvister.

Fredag kväll

2010-12-03T06:23:00.000-08:00

Idag lyckades jag klämma in sex möten, på fyra olika ställen på en dag. Personbästa. Och nu måste jag skriva färdigt månadsrapporten till chefen. Och jag måste besluta om vi skall anlita en rekyteringsfirma för min ersättare när jag slutar nästa år. De är gratis om de inte lyckas hitta någon, dyra om de hittar någon.
Jag är van vid garanterade resultat. Bistånd är en genomplanerad verksamhet, stenhårt styrd av riktlinjer och format. Det här känns dock som ren gambling så jag är tveksam. Men jag har lärt mig att tänka en gång extra när jag är tveksam, eller sova på saken som det heter. Man måste välja när det skall vara superbråttom.

I morgon bitti skall jag hämta en kvinnlig bekant från Singapore på flygplatsen. Sen blir jag turistguide i två dagar. Jag mötte Serina för ett drygt ett år sedan i Kathmandu då vi delade en förmiddags sightseeing bland fåglar, kossor, hippies, japaner och gurus på Durbar Square. Hon var en utarbetad finanschef från JP Morgan i Hong Kong som skulle på 10-dagars tyst retreat i Himalaya. Själv skulle jag på positiv hallelujah-konferens i organisationsutveckling.

Det skall bli kul med besök i alla fall och att få visa Phnom Penh. Det slår mig att Facebook är ett ganska otroligt medium för att hålla kontakten med nya bekantskaper och finna vänner och bekanta var man än befinner sig.

Julen närmar sig. Den 13e blir det Luciafirande på ambassaden. Det är ett måste för varje utlandssvensk världen över. Annars är biståndsarbetarlivet superhektiskt den här tiden på året. Jag tror jag skriver den där månadsrapporten i morgon istället. Nu skall jag lägga mig och läsa en bok och gå och lägga mig.

The Bad Samaritans

2010-11-27T23:42:00.000-08:00

Igår var jag på housewarming party hos Thomas och Pia. Gott om folk och varm glögg som gjorde att svetten rann. Vid det här laget har jag lärt mig att när det vankas tropisk glögg skall man välja den tunnaste skjortan man har och den får inte heller visa blötan på ryggen. Det var hursomhelst både gott och trevligt. De väldigt svensksmakande hemmabakade pepparkakorna gjorde alla gäster extra snälla och trevliga.

Det var en hel del nya ansikten där. Jag var nog den på plats som varit längst i Kambodja.
Ett världsledande svenskt företag som gör mobilapplikationer som heter Golden Gecko har etablerat sig i Phnom Penh och de har ett tiotal svenskar på plats. Det känns som en märklig etablering (den har sin naturliga förkaring), men den är också ett tecken på nya globaliserade tider i världen. Det visar hur nya kommunikationstekniker fysiskt påverkar hur mänskligheten organiserar sig. Det är fantastiskt att att den här typen av svenska företag etablerar sig och erbjuder goda exempel för det ganska primitiva lokala näringslivet dominerat av kortsiktighet, utsugning och på lite högre nivå politisering. Det är också ett tecken på att Kambodja börjat lämna sin mörka historia bakom sig. Det känns riktigt bra.

Som vanligt läser jag mycket böcker nu när jag bor ensam och inte går på glöggpartyn. Jag bollar med tre böcker: The Elephant Vanishes av Haruki Murakami (igen), Identity & Violence av den indiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen samt Bad Samaritans - the Guilty Secrets of Rich Nations & the Threat to Global Prosperity av den koreanske nationalekonomen Ha-Joon Chang.

Ha-Joon Chang, som är verksam i Cambridge i England är en kritiker av de rådande nyliberala globaliseringsparadigmen och dess förespårkande av avreglering och frihandel. I sin bok använder han effektivt historiska exempel från europeiskt 1800-tal för att visa hur handelshinder effektivt användes för att skapa möjligheter att bygga en effektiv kvalificerad industri. Han pekar på hur Östasien från 50-talet fram till 90-talet gjorde precis samma sak.
Han visar hur tillväxten i många afrikanska länder under tiden direkt efter självständigheten på 60- och 70-talen faktiskt hade högre tillväxt och mer välståndsökning, än under de följande decennierna då Världsbanken och IMF krävde öppna gränser samt avreglering och privatisering av offentligt driven verksamhet.
Han lyfter också fram kulturens roll för ekonomisk utveckling, och i ett dråpligt exempel citerar han hur en australisk fabrikschef i ett asiatiskt land tycker att arbetarna är hopplösa, lata och ointresserade av att göra något med kvalitet. Det var inte konstigt enligt hans mening att landet i fråga var fattigt, med endast en fjärdedel av Australiens BNP. Australiern var inte ensam om sin åsikt. Även etablerade Japanexperter vid den här tiden delade dessa åsikter. Året var 1915. Landet var... Japan.

50 år senare var Japan en högeffektiv ekonomi, med erkänt hög arbetsetik, som börjat en resa mot att bli världens ledande teknologicentrum och världens näst största ekonomi. Detta tål att tänkas på för alla som idag tror på återuppväckta(?) rasistiska tankegångar.

Alla mina tre böcker som jag läser just nu är skrivna av asiatiska författare. När jag ser mig om i regionen, ser jag en dynamisk omvärld med stora utmaningar, men det är utmaningar som behandlas ganska konstruktivt för det mesta (kanske dock inte Kinas respons på Lin Xiabaos fredspris vilket borde ge anledning till allvarlig reflektion bland de kinesiska ledarna).
Det är ett uppvaknande kulturliv, och en politisk debatt utanför de grälande korrupta parlamenten, som antyder att om några decennier kommer den här delen av världen att vara dominerande i den globala kulturen. Demokratin är i kläm, det är den ju faktiskt Väst också, men det finns också tydliga tendenser som pekar mot en ny typ av demokrati som vi ännu inte riktigt vet hur den kommer att se ut.

Europas och USA stagnerande identitetspolitik, implicita rasism och hycklande kring mänskliga rättigheter (ex "kriget mot terrorismen")framstår i jämförelse som ganska unken och inskränkt. Det är kanske dags att vända blicken mot öster och söder med lite mer ödmjukhet?

Från det lilla till det stora

2010-11-25T01:20:00.000-08:00

Idag är det nationell sorgedag. Egentligen borde jag gå ner till Independence Monument med alla andra, men min kropp är inte med mig. En kraftig förkylning och en släng av Jayavarmans hämnd gör mig matt och dåsig. Men jag jobbar ändå - hemifrån.
Några dokument och kontrakt har i alla fall blivit skapade. Det är väl ungefär det mitt jobb går ut på. Så känner jag ibland i mina mest modfällda stunder. Bistånd går hand i hand med byråkrati - hade vi haft svenska förvaltningsvanor att hålla oss till hade det varit mycket lättare. Men mutskandalen i Göteborg visar ju hur det kan gå då.

Den officiella dödssiffran från trängseln på bron är nu 347. I morse var den uppe i 456. Antalet spelar ingen roll. Det är lika hemskt vilket som. I Phnom Penh Post läste jag om en kvinna som förlorade två av sin halvvuxna döttrar. Hur sätter man det i perspektiv till antalet dödade?

Det är uppenbart att polisen inte tänkt rätt, och att man saknat förberedelser för den här typen av händelser. Det har informationsministern Khieu Kannarith medgett. Detta är ju hursomhelst uppenbart för vem som helst (andra uppenbara saker är de mindre angelägna att erkänna).

En insatt person sade till mig igår att man kan ha släppt in fler människor än avsett på Diamond Island för att kunna tjäna en extra hacka vid sidan om. Hursomhelst är risken nu att man kommer att leta syndabockar istället för att ta lärdom. Krav har ställts på att borgmästaren och polischefen i Phnom Penh måste gå. Samtidigt pågår en diskussion om huruvida det företag som driver anläggningen på Diamond Island, och som arrangerade konserten har något ansvar. Pajkastningen har börjat i lite blygsam skala.
Diamond Island har några år varit ett populärt ställe att arrangera bröllopsfester på. Men vidskepliga khmerer lär inte vilja inleda sitt äktenskapliga liv på en plats som nu kommer att domineras av olycka och osaliga andar.

Den här dagen är viktig också av ett helt annat skäl. Idag är det International Day for Elimination of Violence Against Women. Runt om i världen manifesteras denna dag med demonstrationer och aktiviteter. Men jag ser inget av detta i Sverige? Men, jag höll på att glömma... vi har ju ingen korruption. Kanske finns inte heller våld mot kvinnor?

Till skillnad från den dramatiska brokatstrofen är detta en tyst katastrof som pågår år efter år. I Kambodja likväl som i Sverige. Fast i Sverige vet vi ju att det är "sjuka" män som ägnar sig åt sånt. Här är det en del av "kulturen"...

Det är ibland svårt att sluta raljera. Jag är ju ändå hemma, lite bitter och grinig med täppt näsa och en mage som gör uppror. Men vem skulle inte vara bitter och grinig när 60 000 000 unga flickor och kvinnor "försvinner" varje år på grund av dålig omvårdnad och trafficking. Jag har skrivit en del om folkmord på den här bloggen, och frågan är om inte detta borde klassas som folkmord?

Så låt oss komma ihåg det här blogginlägget för dess slutkläm mer än inledning. Vad är en förkylning i ett par dagar, jämfört med 60 000 000 försvunna kvinnor och flickor varje år?

Sorgedagar i Phnom Penh

2010-11-23T04:08:00.000-08:00

Ännu en flygplats. Sitter i inrikesterminalen på Chiang Mais flygplats. Om två timmar går mitt flyg till Bangkok. I morgon bitti flyger jag vidare till ett Phnom Penh i sorg.

Mina kambodjanska vänner på Facebook kommenterar katastrofen. Under Vattenfestivalens sista timmar klämdes minst 350 människor ihjäl på bron ut till Diamond Island. Varenda nyhetsmedia i världen toppar sina löpsedlar och kommunikéer med denna händelse.

Jag var uppe sent igår kväll och strax efter midnatt kom första nyhetsflashen på BBC News. Då pratade man om 19 döda. Jag skakade på huvudet och lade mig ganska illa till mods. När jag slog på teven hade antalet vuxit till 339 och jag hoppade över frukosten. Jag insåg att även vänner, deras släktingar och vänners vänner kunde ha drabbats.

Min egen personal visste jag var ute i provinsen så jag väntade till efter lunch med att ringa dem över Skype och fråga om de hade familjemedlemmar som hade drabbats. Allt var väl med deras familjer. Sedan skickade jag en mejl till personalchefen hemma i Sverige att allt var okej. Och sedan skickade jag ett mejl till alla kollegor i regionen att allt var okej med deras kambodjanska kollegor.

Dödstalet kommer troligen att stiga. Över 700 är skadade och Kambodjas allmänna hälsovård hör till en av världens sämsta. De flesta som är skadade är fattiga landsbygdsbor som inte har råd med vård. Den kambodjanska staten saknar kapacitet att organisera ordnad hjälp. Sjukvården klarar helt enkelt inte av att ta emot 100-tals allvarligt skadade på en gång - ännu mindre klarar man av att hantera allvarliga skador.

I morgon åker jag direkt från flyget till ett lunchmöte med två kollegor från två andra internationella organisationer. Samtalsämnet är givet. Men vi skall nog försöka få ordning på agendan ändå.

Reflektioner under min hemresa till Phnom Penh

2010-11-17T08:27:00.000-08:00

Jag lämnar Colombo sent på kvällen. När jag åker igenom staden står det soldater ungefär var hundrade meter, i kamouflageuniform och fullt beväpnade med automatkarbiner. Ungefär var 500 meter har de en checkpoint där tar in misstänkta fordon. Militariseringen är uppenbar trots att det varit fred i ett och ett halvt år. Trafikpoliserna står lika tätt och stoppar väldigt många bilar. Även min taxi blir stoppad och de lyser med ficklampa in i bilen. Ovanför deras huvuden finns jättelika porträtt på den evigt leende presidenten - det ser ut som man försöker bygga upp en personkult. Turisterna har ändå börjat komma tillbaka. Jag hoppas inte de vänjer sig med alla dessa bistra unga män med AK-47 och M16 i varje gatuhörn. Ändå säger många att det är mycket bättre än för bara ett halvår sedan.

Dagen har varit lång. Under morgonen var jag och lyssnade på en diskussion med människorättsaktivister. De diskuterade globaliseringens effekter på mänskliga rättighetsfronten i allt från daglig försörjning till våld mot kvinnor.

Det är lärorikt och jag hittar flera ingångar att fundera på för mitt arbete i Kambodja. I flera länder pågår ett arbete för att göra den nationella budgeten mera transparent. Det låter otroligt, men i väldigt många länder berättar inte regimen hur landets budget ser ut. Det är ju givetvis viktigt när man börjar bygga upp nationella skattesystem.

En annan fråga som också rests i Kambodja är effekterna av EUs tillbakadragande av handelshinder för de fattigaste länderna så de kan exportera jordbruksprodukter. I Kambodja såväl som i Sri Lanka, har detta ökat trycket att omvandla småjordbruk till plantager som skall förse EU med socker och andra cash crops.
Resultatet är småbrukare som drivs bort från sina jordbruk utan kompensation. Ibland sker det med grovt våld när polis och militär börjar skjuta. Samtidigt blir också plantageägarna enormt rika och högnivåkorruptionen ökar. Fattiga länder blir på så sätt kvar i fattigdomsfällan. I Kambodja finns det tycoons som äger upp mot 100 000 hektar mark som ofta står obrukad medan bortdrivna fattiga småbrukare i värsta fall bor under plastskynken i vägkanten.

Migration är en annan globaliseringsfråga med oväntade sidoeffekter. Våld i familjer och sexuella övergrepp är mycket vanligare i splittrade familjer, där en förälder arbetar antingen i storstaden eller utomlands. Inte minst bland plantagearbetarna är detta oerhört mycket vanligare än bland självägande bönder. Det bådar inte gott för kvinnor och barn med tanke på den hänsynslösa utvecklingen mot en plantageekonomi i Kambodja. Men också i familjer med hemvändade soldater sker svåra tragedier när krigets trauman spelas upp på nytt i familjen då kvinnor och barn utsätts för svåra övergrepp.

Landlagarna i Sri Lanka är inte heller genusneutrala. Nästan alltid räknas mannen som ägare eftersom mark inte kan ägas gemensamt. Nu spelar det inte alltid så stor roll om lagen är genusneutrala eftersom kvinnor sällan kan sätta sin signatur på lagfarten eftersom de aldrig tillfrågas. Konsekvenerna för en ensam kvinna vars man migrerat, kanske försvunnit helt, eller kanske hittat en ny kvinna kan bli katastrofala.

I Sri Lanka har man skapat High Security Zones (HZS). Dessa zoner riskerar nu med en tilltagande militarisering, i kombination med pacifiering, av det lankesiska samhället, att bli omvandlade till militärkontrollerade Special Economic Zones (SEZ). I en SEZ kan oftast inte arbetares rättigheter upprätthållas, och vanliga nationella arbetsrättsliga lagar gäller inte. Militarisering av samhället och dess ekonomiska liv är överhuvudtaget en obehaglig tendens i stora deler av Öst- och Sydasien. Kambodja är inget undantag, men också Thailand, och givetvis Burma har militär med egna stora ekonomiska intressen.

Slutligen kom vi in på en kort diskussion som kanske inte hade så mycket med globalisering att göra utan med de metoder vi använder i biståndet. Det alltmer utbredda bruket av mikrokrediter i biståndet verkar tränga ut andra former av organisering. Med andra ord, bysolidariteten försvinner när pengarna kommer in. Problemet med mikrokrediter är att de inte når de allra fattigaste. Man måste ha en viss egen drivkraft och vara någotsånär frisk för att kunna ta ett mikrolån, eller för den delen spara. Med automatik kommer därför de allra fattigaste att bli ännu mera utestängda från byorganisering eftersom mer tonvikt läggs på inkomstgenerering bland de som har lite mer än ingenting.

Det som diskuterades visade på komplexiteten i utvecklingsfrågorna. Konflikt, militarisering, migration och global handel påverkar på olika sätt. Freden kom till Sri Lanka i april 2009. Men militariseringen är uppenbar. Presidenten har skapat en klanbaserad administration med flera nära familjemedlemmar på ledande poster, inte minst inom militären.
I Kambodja har högsta ledningen genom att gifta bort varandras barn med varandra skapat starka band som mest liknar en medeltida europeisk aristokrati. Och så ser det ut i flera länder i regionen, och kanske mest av allt i Burma. Samtidigt går den ekonomisak utvecklingen ändå framåt. Kina är en ekonomisk motor och de flesta kan acceptera situationen så länge regimerna levererar fred och ökande välstånd.

På flyget slår det mig annars att jag är otroligt irriterad på de många manliga kinesiska flygresenärerna. De är hopplösa och okänsliga för andras behov. Kinesiska män är helt hopplösa. De rosslar, rasslar ocgh rapar, tränger sig i köer och de kan inte stänga av mobiltelefonen när flygvärdinonorna säger till. Det bekymrar mig lite att de har ambitonen att leda världen - men de kanske lär sig med tiden?

Solnedgång i Colombo och en glad nyhet

2010-11-15T09:13:00.000-08:00

(Observera att jag lagt in två blogginlägg idag, detta är det andra.)
Mitt finger vandrade på världskartan och fastnade på Colombo. Huvudstaden i det som då hette Ceylon, men som kanske just i det ögonblick som fingret stannade bytte namn till Sri Lanka. Jag var kanske tio år. På teve gick varje fredagkväll deckaren Columbo och jag hade svårt att skilja de två åt.

Så idag kom jag hit. Colombo är en ganska stökig stad med 3 miljoner invånare, som saknar omedelbara attraktioner. Men de som varit här ett längre tag säger att det är helt okej. Jag promenerade längs Galle Road som var extra dammig eftersom presidenten vill att gatan skall upprustas. Jag gick också ner till havet vid Bambalapitya järnvägsstation och fick se solen sjunka under horisonten i väster i Indiska oceanen. Det var ganska magiskt att se. Som en krydda passerade överfulla tåg med pendlare som hängde utanför. Det kändes precis så exotiskt som jag trodde den där gången då fingret fastnade vid Colombo. Det var som att vara med i en dokumentärfilm från National Geographic.

På BBC följs en intervju av nyss frisläppta Aung Sun Suu Kuyi, av ett reportage om Sarah Palin´s medverkan i en realityshow. Världen är bra konstig, eller i alla fall konstigare än vad jag en gång trodde då jag såg världskartan.
Men jag är helt fascinerad, och fantastiskt glad, av hur självklart Aung Sun Suu Kuyi fyller sin roll trots tjugo år i husarrest. BBCs seniorkorrespondent John Simpson påpekar hur modest och stark hon verkar. Det framkommer också att hon inte vet hur en mobiltelefon fungerar eller har erfarenhet av Internet, oundvikliga moderna verktyg för politisk påverkan. Men hon sitter där ändå, ganska späd i sin gestalt, men med enorm pondus i sitt uttryck och tal. Hon får Burmas militärer att se ut som illa designade trädgårdstomtar i betong. Läs gärna hennes bok Freedom From Fear.

I morgon natt åker jag hem. Jag skall vara med på en liten workshop på morgonen för att lära om hur civilsamhället i Sri Lanka arbetar med internationella handelsvillkor och på eftermiddagen skall jag köpa lite julklappar. Det känns avlägset med jul när svetten lackar. Men om något är säkert så är det att julen kommer som planerat varje år i december.

Batticoloa – världens kosmopolitiska ände

2010-11-15T09:10:00.001-08:00

Det här jobbet kan ta en till märkliga platser. Igår kom jag tillbaka från en weekend-tripp till Batticoloa på Sri Lankas östkust. Batticoloa var en gång en utpost i först det portugisiska koloinialväldet, sedan i det holländska. När engelsmännen sedan upprättade sitt imperium sjönk Batticoloa i glömska. Staden blev en avlägsen avkrok, medan engelsmännen upprättade sin koloniala administritation i Colombo. För kultur, rekreation och svalare luft åkte de till Kandy i det centrala höglandet.

Resultatet är att Batticoloa känns både märkligt kosmopolitiskt och som världens ände på samma gång. Här har tiden stått lite stilla. Portugisiska namn finns överallt i gatubilden på många skyltar. Det finns fortfarande en liten grupp som pratar (antikverad) portugisiska. På Sri Lanka kallas dessa, tillsammans med ättlingarna till holländarna, burghers. Det är en ganska liten grupp om några tiotusentals individer. Denna grupp halverades efter självständigheten från britterna för 60 år sedan då många flydde Sri Lankas nyvaknade nationalism, som inte riktigt accepterade dessa avlägsna ättlingar till de första kolonisatörerna.

Mem Batticoloa har i modern tid drabbats hårt av både natur- och mänskliga katastrofer. Den stora supercyklonen 1971 jämnade staden med marken. Skadegörelsen var enorm och många omkom. Annadag jul 2004 kom den stora tsunamin och sköljde en halv kilometer in i staden med många döda som resultat. Och under de senastre decennierna har Batticloa varit en stad mitt i frontlinjen i en av världens mest hänsynslösa och grymma inbördeskrig mellan regimen och de Tamilska Tigrarna (LTTE). Inte minst de Tamilska Tigrarna har använt extremt våld, det var de som skapade den moderna självmordsbombaren som smäller av sitt bombbälte i civila folkmassor. De har också regelmässigt rekryterat barnsoldater – jag träffade några unga kvinnor som hade varit soldater. Men när den singalesiska regeringen 2008 beslutade sig att en gång för alla göra slut på LTTE visade de sig inte vara mycket sämre. Den tamilska civilbefolkningen i norr led oerhört och vittnesmålen om övergrepp och dödligt våld är otaliga. Än idag är människor försvunna och regeringen tillåter inte ens Röda Korset att besöka de fångar som idag sitter i läger. Krigt slutade i april 2009 med en total seger för regeringens trupper. Alldeles oavsett LTTEs förfärliga val av taktik, så kan man konstatera att grundorsakerna till konflikten mellan tamiler och singhaleser kvar.

Idag är det nästan omöjligt att prata politik i Sri Lanka. Människor är rädda. Presidenten har fängslat segergeneralen från kriget på ganska oklara grunder. Generalen ställde upp som motkandidat i det senaste presidentvalet och i under valupplösningen så fängslades han helt plötsligt.
Presidenten finns överallt på planscher. Han står brett leende, i filmstjärnestil, i vit traditionell klädsel. Han är säkert charmig på många sätt, men problemet är att han placerat sina bröder på olika ministerposter och det är ganska uppenbart att han har dynastiska ambitioner. Det visar att det politiska livet i Sri Lanka är i svår kris – om man känner att man behöver dela makten med sina bröder, visar ju det att man inte har något förtroende ens för sitt eget folk, eller ens att man förväntar sig detta.
Samtidigt är Sri Lanka ett samhälle med en välutbildad och välinformerad elit som inte så lätt kommer att acceptera detta. Universiteten är levande platser för diskussion och åsiktsutbyten. Det finns fog att tro att den politiska instabiliteten kommer att fortsätta – mot den hjälper inga filmstjärneleenden i världen, eller för den delen nepotistiska tendenser.

I går morse när jag gick en morgonpromenad i Batticoloa mötte jag fyra tungt beväpnade soldater på patrull mellan villaträdgårdarna. De log försiktigt mot mig. Efter ett tag, när vi passerat varandra vände jag mig om. Då såg jag att befälet tittade efter mig också, kanske orolig att jag skulle ta en bild. Freden är tydligen bräcklig, trots regimens försök att lägga locket på.

Vad gör jag här?

2010-11-09T03:05:00.000-08:00

När jag var yngre kunde jag inte ana att jag skulle vara mera hemma på Bangkoks internationella flygplats än på någon annan flygplats i världen. Men igår satt jag där igen och väntade på mitt flyg till Sri Lanka.

Jag reste ganska lite när jag var ung. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med pengar. Nästan varje sommar åkte jag däremot till mina släktingar i Finland. Jag visste varenda skrymsle i varenda Finlandsfärja på den tiden, eftersom jag ensam gick runt och utforskade på båten alldeles på egen hand, ibland ända in på nattimmarna.

Suvannaphumi som Bangkoks nya flygplats heter, är inte så mycket att utforska. Den är enorm, eller man kanske skulle säga ”lång”. Man går och går, och det ser ungefär likadant ut överallt. Det är mycket glas och naken kantig betong. Flygplatsen andas industri och effektivitet. Men trots den sterila miljön finns där mycket liv om man tittar lite närmare. En vän som arbetat på Arlanda illustrerade detta med hur han såg resenärerna nästan gå igenom olika livsfaser på väg från incheckning till ombordstigning: stressen i incheckningskön. Är passet med? Biljetterna. Pengar. Barnen gråter. Sedan säkerhetskontrollen och passpolisen, där stressen ökas lite ytterligare när man fumlar med vätskor och laptops, och när man är igenom allt detta slappnar resenärerna av och börjar le och se förväntansfulla ut. Innan ombordstigning kan man se adrenalinet komma tillbaka och barnen blir återigen oroliga och griniga. Just på flygplatsen i Bangkok förstärks detta mönster av blandningen av människor, kläder och beteenden - alla delar utrymme, oro och förväntningar.

Det är ett privilegium att få resa i arbetet. När jag var liten kunde jag bara drömma. Jag hade mina kartböcker och reste med pekfingret till fantastiska platser med fantasieggande namn som Shanghai, Dar es Salaam, Kuala Lumpur, Katmandu, Tokyo, Ulan-Bator, Kunming, Rangoon och Bangkok. Desto längre bort, desto lättare var det att fantisera.
Redan när jag var i tioårsåldern hade jag en tydlig bild av Sydostasien framför mig. Det konstiga är att jag nu inte längre riktigt kommer ihåg hur den bilden var. Men Buddhor i guld och glittrande tempel fanns med i mina fantasier – det minns jag. Det var en sagovärld där jag var som Biggles på nya äventyr bland exotiska folk med konstiga vanor.
Sedan fick jag en bok i julklapp som hette Världens olösta mysterier (utgiven av Det Bästa). Atlantis var presenterat. Pyramiderna i Gizeh och inkastaden Macchu Picchu. Och Angkor som på den tiden inte var tillgängligt på grund av krigen och Röda khermerna gjorde mig eld och lågor. Det kolorerade mittuppslaget med en karta i perspektiv bredde ut sig med tempel och risfält. Jag satt i timmar och studerade den. Det var första gången jag fick upp ögonen för Kambodja. Jag var tio år. Med åren dök Kambodja upp igen i olika sammanhang, och jag hade redan då, som tonåring, en vag idé om att jag ville arbeta med bistånd i Asien när jag blev äldre. I en kurs i U-landskunskap på Tekniska Högskolan (KTH) gjorde jag ett projekt om Kambodja. Intresset hade förskjutits från Biggles och Indiana Jones värld, till den unga studentens engagemang i politik och samhälle. Historien om Röda khemernas misslyckade försök att omdana samhället kändes väldigt lockande att försöka förstå.

2006 fick jag till slut chansen att komma till Kambodja. Jag hade redan prövat på ett långtidskontrakt på Filippinerna, som dock ledde till att jag hoppade av min ingenjörskarriär. Men jag hade ändå upptäckt att jag tyckte om att arbeta utomlands, och att jag fungerade ganska bra med människor från andra kulturer.

Det blev faktiskt kärlek till livet här, och även till arbetet med en .gång. Ändå tog det två år innan jag kände mig trygg. Då fick jag ett nytt jobb och nytt kontrakt. Sedan tog det två år till, och jag visste plötsligt att jag hade landat rätt i arbetslivet efter att ha irrat rejält mycket utan någonsin känt mig nöjd med något av mina yrkesval genom åren.

Det kommer att bli fem år i Kambodja. Nästa år kommer jag att flytta till Chiang Mai för en ny tjänst och ytterligare två år. Jag har svårt att se mig arbeta hemma i Sverige. Man blir lätt fånge i det här livet. Arbetet är på många sätt hårdare än hemma och arbetsuppgifterna är långt mer komplexa än någon kan ana. Men det är konkret och påtagligt. Varje dag känner jag glädjen att få se människor bygga hopp och framtid från ingenting och jag vet att jag är en del av det.

I skrivande stund befinner jag mig på Hotel Suisse i Kandy, Sri Lanka. Att bo på Hotel Suisse är som en tidsresa. Inget verkar ha hänt sedan 1943 då Lord Mountbatten ledde de allierades försvar av Asien härifrån. Mörkt trä, vitmålade väggar, livréklädda portierer och servitörer som tyst passar upp. Det är ganska nedgånget och det förhöjer den charmiga känslan. Buffén, inspirerad av det kinesiska köket(!), är riklig och ganska bra. Jag är ensam ikväll. Jag dricker ett glas rött vin till maten och skriver vykort hem. Långsamt. Ute i baren sjunger en ung singalesisk man, pop- och jazzstandards till enkla syntackompanjemang. Det låter bättre än väntat, men jag kan inte låta bli att le när Love Me Tender, I Am Sailing och Wonderful World kommer på raken i muzakarrangemang. Turister och smekmånadspar kommer och går och det sorlas i baren bredvid matsalen. Jag lyssnar noga efter stundens själ; klirret från glas och bestick, sorlet, musiken, luftdraget från servitörerna som passerar, cikadorna utomhus som hörs genom de höga öppna glasdörrarna, stadshotellsbelysningen, alla språken. Det är en stilla kakafoni. Jag minns inte när jag senast kunde lyssna så stilla och noga? Jag kan i varje fall aldrig minnas att det någonsin hänt i Sverige.

Dags att ompröva uppdraget

2010-11-05T23:43:00.000-07:00

I veckan föll JO:s dom över Forum för Levande Historias (FFLH) utställning från 2009 ”På middag med Pol Pot”. I utställningen används fyra svenskars resa i Kambodja 1978 som en illustration av ”ideologisk blindhet”. En av de fyra, Hedwig Ekerwald, anmälde FFLH till JO eftersom hon inte gett sitt medgivande till att medverka i utställningen. Hon ansåg också att hon orättvist hängdes ut för något hon gjorde för mer än 30 år sedan. Även Gunnar Bergström som ganska snabbt efter resan gjorde upp med sin övertygelse var upprörd. Han är den enda av de fyra som återvänt till Kambodja och berättat för kambodjanerna om sin resa. 2008 gjorde han en uppmärksammad rundtur och var intervjuad här i Kambodja av lokala media. Det var uppenbart att det var en stark känslomässig upplevelse både för Gunnar Bergström och för de som lyssnade på honom.
Förhoppningsvis kommer domen att tvinga FFLH att se över sitt uppdrag, och kanske behöver också regering och Riksdag modifiera direktiven till myndigheten.

Jag är väldigt tveksam till att man ger en myndighet uppdrag att informera om specifika ideologiers brott. Ser man till ansvarsfrågan innebär det att vissa brott mot mänskligheten inte kommer att kunna studeras av myndigheten. De flesta gamla (och kommande) folkmord har ju faktiskt inte begåtts inom ramen för de specifika ideologiska inriktningar som angetts – nazism och kommunism. Det blir också skevt när dessa eurocentriska ideologier tolkas på samma sätt ute i världen som i Europa. Röda Khmererna var inte bara kommunister utan också rasistiska extremister och ultranationalister. De verkade i ett socialt och kulturellt skilt samhällsssystem jämfört med Europa, men Kambodja hade också en kolonial erfarenhet.

Ett annat problem är att det faktiskt lyfter bort ansvaret från de individer som begår brotten, samtidigt som vi uppvärderar de som av naivitet och ideologiska skäl ger moraliskt stöd till folkmördarna. Det är i allra högsta grad eurocentriskt att göra de högst verkliga offren för folkmord till fond för en trivial peka-finger-övning i ett av världens mest välmående länder och demokratiska länder.
Jan Myrdal, som ju fortfarande inte riktigt förstår poängen med kritiken mot honom (kritiken är ju inte ideologisk utan en vädjan till medkänsla), var ju inte själv en folkmördare och ges en alltför stor betydelse. Istället borde FFLH titta på de mekanismer som ledde till folkmordet i det givna sammanhanget. Det hade alltså varit mera relevant att studera europeisk medelklass stöd till nazister under 1930-talet om man vill förstå varför dessa samhällets stöttepelare stöttade nazismen. Eller kanske Stalinkultens roll för stödet till Stalins excesser under samma tid.
Eller som i Kambodjas fall, försöka förstå hur västliga ideologiska idéer transformeras i nya kulturella kontexter och hur det amerikanska krigets våld och kalla krigets manipulationer förstörde den sociala väven i samhället.

Folkmord kan bara förstås om man kastar bort sina ideologiska glasögon och ser människorna bakom. Då finner vi att väldigt många vanliga människor kan mörda utan att riktigt veta varför. Ännu fler är kapabla att vända ryggen till och fortsätta med sin liv som ingenting händer.
Det finns ett annat intressant exempel på detta i Indonesien 1965. Troligen blev över en halv miljon människor mördade under en kort period 1965. Detta är ett av de minst kända folkmorden i världens moderna historia och man vet faktiskt inte hur många som dog. Det finns vissa som påstår att det var upp till ofattbara 2 miljoner offer. Ingen har ställts inför rätta för dessa illdåd.
Regimen vid denna tid var ledd av Nationalistpartiet (PNI). De stod i praktiken bakom massakrerna med västligt stöd. Offren var de som antogs vara ”kommunistsympatisörer” (PKI-medlemmar). I realiteten kom offren i själva verket från alla grupper.
Men mönstret var detsamma som i andra folkmord. Vanliga människor engagerades för att dela ut dödsdomar till de som ansågs som fiender.
När australiske utbildningsforskaren Kenneth Orr studerade det indonesiska skolsystemet snubblade han över historier från denna tid. En skollärare som plötsligt satt i en kommitté som skulle besluta vilka kollegor som skulle dödas. Motivet att sitta med var att förhindra en fullständigt okontrollerad mobbslakt. Där fanns historien om en entreprenör som gjorde stora pengar på att sälja falska medemskort i rätt parti. Orr noterade också att skolsystemet led av en enorm lärarbrist åren efter massmorden. Och det är antagligen först nu som Indonesien som alltmer stabil demokrati börjat ta sig ur skuggan av denna svåra tid.

FFLH har alltså ett inbyggt systemfel. Ideologin är endast en komponent av många för förståelse. Dess betydelse är överskattad för att förstå förloppet. Man måste göra skillnad mellan folkmord och politisk förtryck.

Med tanke på FFLH:s uppdrag, är fallet Indonesien intressant eftersom det i tystnad stöttades av de liberala västliga demokratierna. Och Rwandas folkmord hade sitt ursprung i den koloniala rasistiska ordningen. Skall vi någonsin lära oss var detta vansinne kommer ifrån måste vi titta både på den specifika sitiationen, men också på det som faktiskt är gemensamt i alla folkmord: möjligheten att få vanliga människor begå grymma handlingar mot sin närmaste omgivning. Och oviljan att säga stopp.

Ett annat problem med FFLH är dess utgångpunkt i Förintelsen. Vi måste fundera på om Förintelsen är rätt glasögon för att studera andra brott mot mänskligheten? Ett bekymmer med Förintelsen som utgångspunkt är att dess särställning delvis är grundad i en avsky över att européer mördar andra européer. Den raljanta reklamfilm som gjordes inför FFLH:s utställning om Kambodja, där autentiskt (inte ens det lyckades man med fullt ut som Peter Fröberg Idling förtjänstfullt anmärkte på i DN) filmmaterial klipptes ihop med en skämtsam hallåman, skulle troligen aldrig kunnat göras om Förintelsen.

Slutligen, Jag gillar idén med FFLH. Jag tycker det är bra att upplysa kring brott mot mänskligheten. Dödskallarna, massgravarna och dokumenten är otvetydiga bevis för att ett brott har skett. Så vad jag väntar på nu är om FFLH skall granska västvärldens koloniala rasistiska historia av folkmord. Men det kanske är för magstarkt för vår upplysta världsdel?

Fågeln som vrider upp världen

2010-10-28T05:46:00.000-07:00

Efter flera månaders helgläsning nådde jag slutet på Haruki Murakamis bok The Wind-Up Bird Chronicle (på svenska: Fågeln som vrider upp världen). Det är en drygt 600 sidor lång vindlande färd i en alldeles sannolik parallell värld. Murakami berättar historien om Toru Okada som lever ett alldeles planlöst liv efter att ha slutat sitt arbete på en advokatbyrå som jurist på absolut lägsta nivå. Hans fru Kumiko tjänar hyggligt på sitt arbete som magasinsredaktör så de kan överleva - åtminstone ett tag.
Då försvinner deras katt, Noboru Wataya, och Toru Okadas liv tar en ny vändning. Sedan försvinner också hans hustru spårlöst och Okada glider in i en surrealistisk värld där dröm och verklighet glider samman. Det är en värld där också Japans imperialistiska ambitioner under 30-talet i Manchuriet. Man anar att Murakami vill säga något om arvet från den tiden. Det är en värld där två systrar vid namn Malta och Creta Kano dyker upp, och där Toru Okadas närmaste vän i ensamheten blir en ganska så morbid tonårig grannflicka som heter May Kasahara. Noboru Wataya är inte bara en katt utan också namnet på hustruns äldre broder – en arrogant teknokrat och politisk karriärist som Toru Okada hatar över allt annat.
Det är en bisarr histora och som så ofta när Murakami skriver så är det många trådar som dyker upp och sedan försvinner obesvarade. Hela historien är en labyrint där nya symboler(?) dyker upp på varje sida. Huvudpersoner i början tappas bort två tredjedelar in i boken och nya dyker upp. Och försvinner.
Det är ingen lätt bok, men alltigenom fascinerande, och det är helt upp till läsaren att skapa tolkningar. Murakamis böcker är vindlande och vinner inte på att tolkas i detalj.

Toru Okadas liv gör flera vändningar i boken och när den slutar är hans öde fortfarande helt öppet. Och kanske är det så Murakami ser livet – livet är lite bisarrt och planlöst och hans parallella universum är lika naturligt som något annat. Och så är det. Toru Okadas öde känns allt igenom trovärdigt, trots att hans drömmar sätter fysiska spår i hans verklighet.

Löjtnant Mamiya som levt ett ensamt glädjelöst liv sedan kriget representerar en äldre krigsskadad generation som aldrig någonsin återhämtade sig från krigets grymheter. På olika sätt knyts hans öde i Manchukuo ihop med Toru Okadas liv, med Noboru Watayas moderna arrogans och med alla de kvinnor som Okada möter i boken. Kvinnorna lever alla ensamma, en gång utsatta för övergrepp och svek, men nu med särskilda helande eller synska gåvor. Även Okadas fru lämnar honom och väljer att leva ensam, och även hon har en historia av (subtila) övergrepp från sin bror Noboru Wataya. Ja, till och med unga May Kasahara verkar leva ensam. Hennes föräldrar är helt frånvarande i boken och omnämns nedlåtande och i förbigående av May.

Det här är den femte bok jag läst av Murakami på mindre än ett år. Han är en av de mest fascinerande författare jag läst. Han slog igenom med Norwegian Wood i Japan i slutet på 1980-talet. Boken är den kanske mest lättillgängliga av Murakamis romaner och gjorde honom till megakändis i Japan. Han fick kritik för att han inte skrev tillräckligt "japanskt" men den yngre generationen älskade honom. Men han är en ganska skygg figur så han flydde celebritetslivet i Japan några år.
Norwegian Wood har precis blivit film med premiär i i Japan i december 2010. Filmen är regisserad av vietnamesen Anh Hung Tran, skaparen av filmerna Doften av grön papaya och När solen står som högst, och det borgar garanterat för en visuellt vacker film.

Gunilla Carlsson och Global Fund

2010-10-26T10:45:00.000-07:00

Egentligen hade jag ju denna gång tänkt skriva om något helt annat. Något betydligt mera kulturellt.

Men vår biståndsminister Gunilla Carlsson har än en gång lyckats göra något mycket märkligt och jag kan inte undgå att kommentera det från mitt inifrånperspektiv, speciellt när jag precis haft Riksrevisonsverket på besök.

Som enda land har Sverige beslutat sig för att dra in allt stöd till Global Fund - en multilateral fond som arbetar mot HIV/Aids, TBC och malaria i över 130 länder världen över. Orsaken är att i fyra(4) av dessa 130 länder har man hittat korruptionsfall.

Sverige är en av Global Funds största givare och konsekvensen av avhoppet kommer att bli hundratusentals människor som inte kommer att få medicinsk hjälp. Även om de inte bor i något av länderna där det upptäckts korruption. Lite klämkäckt säger hon:
– Det här var ett första bra tillfälle att visa hur viktig vi tycker att frågan är. Andra länder orkar inte ta fighten men jag tar den åt dem, även Norge, säger hon.
Norge är ett av många länder som ökat sitt bidrag med 20%. Det är inte utan att jag tycker det vilar någon slags empatistörning i det uttalandet.

Samtidigt har Gunilla Carlsson gjort liknanade stolligheter förut. När hon för några månader sedan skarvade rejält med sanningen och antydde att drygt 50 "svenska" biståndsmiljoner hade försvunnit i ett hälsoprojekt i Zambia så var inte bara siffran kraftigt överdriven. Korruptionen hade upptäckts nästan ett halvår tidigare innan av de lokala antikorruptionsmyndigheterna (uppbyggda av biståndspengar). Men tydligen tyckte inte Gunilla Carlsson att fallet uppmärksammats i media tillräckligt utan ansåg att man inte hade tagit "krafttag". Givetvis specificerade hon inte vad hon menade med det. Hon kanske tycker man skall skjuta mutkolvarna på stående fot? Mest tror jag hon är så mediakåt att hon inte brur sig om konsekvenserna. Det är ganska så mycket Jan Björklund över henne när han var som värst i skolpolitiken. Men när svenska elever fick det lite jobbigare i skolan på grund av Major Jan, så skapar Gunilla Carlssons märkliga utspel mänskliga katastrofer. Människor dör när hon klämkäckt och ensidigt skall visa politisk handlingskraft. Empatistörning var det ja.

För några år sedan gjorde en numera ökänd riksrevisor, Staffan Ivarsson, nationell mediadebut. Han var för övrigt Gunillas moderatpolare. Jag berättade om det i förra bloggen. Nästan allt han "upptäckte" i Afrika i den revision han gjorde kunde effektivt vederläggas.
Efter ytterligare en mera djuplodande undersökande revision av de nämnda projekten (till en kostnad av ytterligare många miljoner) visade det sig att beloppet förlorade biståndsmedel var runt 20000 kronor. Alltså en bråkdel av kostnaden för att skicka revisorer två gånger om till andra sidan jordklotet. Gunilla Carlsson gjorde hårda utfall mot biståndet, men vägrade ta tillbaka någonting när det visade sig att Ivarssons påståenden var grovt felaktiga och tendentiösa. Empatistörning igen. Är detta såna politiker vi vill ha?

Jag har under mina år här skaffat mig massor av erfarenhet om korruptionsarbete. Jag jobbar ändå i ett av världens mest korrupta länder. En viktig förutsättning för effektiv korruptionsbekäpmning är att få whistle blowers att träda fram. Detta är nästan omöjligt om den organisation denne arbetar i kommer att kollapsa på grund av dennes avslöjande. Och kollapsa kan den göra om givare med automatik drar sig ur vid avslöjandet.

Det vill säga, om en anställd vid Global Fund eller någon partner till Global Fund, vet med sig att konsekvensen av ett korruptionsavslöjande innebär att man i princip bestraffas genom att förlora jobbet, och att många oskyldiga kollegor kommer att gå samma väg, och att tusentals människor inte kommer att få den hjälp de behöver, så kommer de inte att "blåsa i pipan". De kommer istället hålla tyst, troligtvis gör de ändå sitt jobb på bästa sätt, men också vända blicken någon annanstans när de anar koruption. Det är en fråga om en ganska enkel cost-benefit analys - man kan acceptera att några procent av totalen försvinner, medan resten gör nytta.

Följden för en givare är hopplös. Det enda man kan göra är att följa upp i revisionen (som till sin natur är ett stickprov) samt göra fältbesök. Men är det ett avsiktligt bedrägeri (ett ganska bra ord för att visa vad det faktisk är), snarare än vanskötsel på grund av till exempel alkoholism, så är det väldigt svårt att upptäcka.

När jag jobbar med våra lokala partners är relationsbyggande A och O om man vill bekämpa korruption. Man måste bygga positiva relationer med alla nivåer i mottagarorganisationen. Samtidigt måste man påminna om korruption, använda själva ordet och diskutera vad det innebär i den miljö man verkar. En tredje viktig åtgärd är att vara med och vara informerad då lokala partners utvecklar sina finansiella kontrollsystem. Ännu bättre är det om man är aktiv i det arbetet själv och kan analysera utmaningarna, som inte bara ligger i svaga tekniska system utan också i organisationskultur och kompetens.

När en whistleblower kommer med information verifierar man informationen på ett sådant sätt att denna person inte drabbas negativt. Kan informationen verifieras ber man mottagarens styrelse om en förklaring. I detta läge betalar man inga pengar. Oftast finns det faktiskt en naturlig förklaring (jämför Ivarssons revison ovan där han drog väldigt vida slutsatser utan att ha på fötterna).

Ibland har det gjorts fel, och då kan man gå vidare med en mera omfattande utredning eller göra en oberoende revision. Finner man då att någon anställd har begått oegentligheter så är det ledningen som bör begära återbetalning från denne av förskingrade medel och eventuellt polisanmäla.
Man bör också förstå att människor i fattiga länder inte begår bedrägliga handlingar för att "toleransen" är större. Bedrägeri sker av ungefär samma skäl som en svensk tjänsteman fuskar: missbruksproblem, familjeproblem, sjukhusräkningar etc.
Det viktiga i hela utredningsprocessen är att organisationen äger problemet så långt som möjligt för att kunna bli bättre, men där vi som givare också noga granskar vad de gör. Detta gäller även i skedet efter, då man måste analysera kontrollsystemen och se om man följt sina riktlinjer eller om riktlinjerna måste ändras.
Ledningen för en organisation som agerar som ovan kommer också med viss naturlighet att ta sitt ansvar, och betala tillbaka medel som använts felaktigt.

Men ibland vill inte ledningen vidta åtgärder (de kan ju vara inblandade själva) och då begär man som givare tillbaka pengarna. Kommer de inte tillbaka polisanmäler man. Då finns det ingen återvändo. Men även detta är en ganska lång process av lirkande och förhandlande, tills man har tillräckligt med bevismaterial för att kunna påvisa bristen på samarbetsvilja.

Lite mera handfast vill jag peka på att korruption (bedrägeri) i biståndet i sak inte skiljer sig så mycket från vilken bedrägerihärva som helst.
Kassören i bostadsrättsföreningen som fixar falska fakturor, kommunikationschefen i en större hjälporganisation förskingrar miljoner i flera år, läraren som har hand om klasskassan som tar små handlån är alla lite triviala och tragiska fall. Men om detta sker faller inte bostadsrättföreningen ihop - folk slutar inte betala sin månadsavgift. Man polisanmäler kassören och hittar en ny bättre kassör. Kommunikationschefen som använder sin charm för att blåsa ledningen och makt för att blåsa underordnade. Man polisanmäler; men de offentliga aktivitetsbidragen fortsätter, för man gör ju det man skall göra: anmäler, utreder och förbättrar. Läraren som nallar ur klasskassan får gå till rektorn och uppmanas betala tillbaka om han inte vill bli polisanmäld, och sedan tar en förälder kassaskrinet från läraren.

Därför är Gunilla Carlssons korståg mot korruption faktiskt skadligt för korruptionsbekämpningen. Vi behöver inga korstågsriddare - vi behöver handfasta, enkla riktlinjer och processer förankrade i verkligheten som lägger ansvaret för korruptionsbekämpningen där det hör hemma - hos de som fått förtroendet att använda pengarna för sitt lands utveckling på bästa sätt.

Jag menar att diskussionen kring korruption i biståndet också bär starka drag av rasism; svenskar är ärliga och det är enstaka manliga chefer kring 50 som skapar korruption. I fattiga länder däremot, är toleransen hög och alla är potentiellt korrupta.
Resultatet av denna rasism är att i Göteborg fortsätter Idrotts- och Fritidsförvaltningen att förses med skattemedel för att ge 12-åriga grabbar möjlighet att spela boll, medan Global Fund förlorar en av sina största givare med konsekvenser för miljoner människor som inte får vård.

En förmiddag med Riksrevisionen

2010-10-21T05:20:00.000-07:00

I förmiddags kom då Riksrevisionsverket till vårt kontor. De är här för att granska Sida-representationens (numera ambassadens) projekt i Kambodja. ”Mitt” biståndsprogram var ett av dessa.

På senare har det varit ett oerhört starkt fokus på revisoner i biståndet. Det har varit positivt på många sätt och många med mig i biståndsbranschen har lärt sig att det är ett viktigt kontrollverktyg. Vissa suckar, det är lite hokuspokus över revisionsspråket, det är en värld där man inte riktigt känner igen sig. Själv tycker jag det är ganska roligt – det (nästan) standardiserade formatet för den finansiella redovisningen gör det lätt för mig att förstå våra partners ekonomiska situation och den medföljande kontrollrapporten ger en god bild av hur man kan hjälpa parternorganisationer att utvecklas vidare.

Tyvärr fick sig revisionsverktyget, och även Riksrevisonsverket, en rejäl smäll, när en man vid namn Staffan Ivarsson hade bestämt sig i förväg för att det fuskades i organisationsbiståndet. Han blev lite legendarisk (inte på ett positivt sätt kanske) när han satt på presskonferensen och berättade hur han i sex månader i "khaki och myggolja" varit ända längst ute i fält och sett ”fusket” med egna ögon. En ny mera detaljerad revision gick till botten med det hela och det mesta hade sin alldeles naturliga förklaring. Riksrevisionen fick backa flera steg, även om biståndsministern var ganska ovillig att backa från sina uttalanden efter presskonferensen.

Det blev ju sedan inte bättre av att han betraktade sig som kompis med biståndsministern Gunilla Carlsson. Ivarsson har sedan än en gång utmärkt sig som revisionsnämndens ordförande i Simrishamn där han hade återkrav på 636000 kronor som han ansåg sig ha rätt till för inkomstbortfall när han inte var på Riksrevisionen. Problemet var att han inte hade något inkomstbortfall eftersom han ändå inte uppbar någon lön från Riksrevisionen för den tid han var nämndens ordförande.

Nåväl, det må vara hänt att det finns individer som saknar integritet och skrupler lite överallt i samhället. Men tyvärr har nog ett resultat av det spektaklet blivit att stora darren kommer till dem som utsätts för Riksrevisionens granskningar, och det gör faktiskt inte deras arbete lättare, och det blir svårare att utvärdera var skatepengarna går.

När vi pratar om revision med våra partner försöker vi peka på att det är ett utmärkt tillfälle att lära om den egna organisationen och få tydliga anvisningar hur den kan bli bättre. På samma sätt ser jag när vårt eget kontor blir reviderat en gång per år.
Revisorerna kommer lågmält in på vårt kontor och går igenom våra dokument och räkenskaper. Jag lägger mig inte i utan jobbar vidare med mitt. När de samlat ihop all dokumentation sitter vi några timmar och de ställer en hel del knepiga frågor. Ibland frågar jag tillbaka. "Varför är detta viktigt?" "Hur skall det se ut tycker du" kan jag fråga?
När revisionsrapporten kommer lämnar jag ett svar på de punkter där de har anmärkningar. Sedan vet jag vad som måste ordnas och vi försöker genomföra det så gott vi kan. Vissa saker är väldigt svårt: hur betalar man skatt på mina extra förmåner när inte den lokala skattemyndigheten har någon fungerande process för detta? Men eftersom det står i lagen kommer revisorn att slå ner på det.
Andra saker tar vi tag i direkt. När vårt huvudkontor hade svårigheter att producera en detaljerad manual för hantering av pengar (det är inte helt lätt att samordna över 20 länders behov) gjorde vi helt enkelt en själva. Den kan användas av andra landkontor också med viss anpassning och vi använder den också i vårt samarbete med partners som också behöver förbättra sina policies.

När Riksrevisionsverket resultat uppmärksammas för mycket i media blir det alltså mer problem än nytta med det. Revisorn är ingen polis – han eller hon är till för att hjälpa organisationen att bli mer effektiv, men det går inte att ge goda råd om den som granskas riskerar att bli hudflängd i media av ett eller annat skäl. Ett annat sätt att se på det är att revisorerna faktiskt får det svårare att lyfta vissa frågor på ett tydligt sätt; konsekvenserna kan bli väldigt stora om man gör en missbedömning som Staffan Ivarsson gjorde (eller så var det kanske valet av honom för just detta uppdrag som var den stora missen). Staffan Ivarssons fortsatta vandel visar ju också att även revisorer kan ha problem med integriteten.

Vi, jag och min ekonomiansvarige, hade en rätt bra förmiddag med revisorn. Vi gör nog rätt bra ifrån oss på det stora hela. En missbedömning jag gjort, och som rapporterats till Sida diskuterades. Det handlar ju också om att förmedla lärdomar så att rekommendationerna blir verklighetsförankrade. Ytterst få revisorer har ju egen fälterfarenhet som biståndsarbetare. Revision ger ju en bild av verksamheten men verkligheten är större än så.

Samtidgt är det ju inte primärt vi som blir granskade, utan Sida i Phnom Penh. Jag kan tycka det måste vara ganska svårt för Sida att hålla ihop organisationen och systemen. Det finns få myndigheter som varit så tafsade på, så ofta omorganiserade, så mobbade. Det känns som inte en enda omorgansation på Sida har fått genomföras och utvärderas på ett vettigt sätt på bra länge. Och då talar vi om en organisation som redan från början har speciella utmaningar då man har kontor över hela världen. Just nu skall 20 procent sägas upp. Det vore kanske mera befogat att satsa revisionsresurser på Utrikesdepartementet (UD) och se hur de styr sig själva och Sida?

I en väldigt intressant rapport från Center for Global Development och på deras webbsida kan vi också läsa hur effektiva olika hjälporgan är och jämföra dem. Där kan man jämföra UD (som ju själva tar hand om nästan hälften av biståndsbudgeten) och Sida. Sida går vinnande ut ur den jämförelsen. Ändå är det UD som får allt mer pengar, och alltmer kontroll över Sida.
Samtidigt är det tydligt i granskningen att svenskt bistånd har problem just nu – vi är inte så effektiva som vi tror. Men så har vi också haft 4 år av en ganska navelskådande och okunnig biståndspolitik.

Det stora språnget och andra folkmord

2010-10-19T07:38:00.000-07:00

En supertyfon har dragit in över Filippinerna. Det har varit ovanligt få kraftiga tyfoner i år, men de kanske kommer nu så här i slutet på monsunen. Det kan bli en blöt torsdag och fredag i Phnom Penh om tyfonen rör sig mot Vietnam.

Jag läser i höstnumret av Asian Literary Review en essä om Det Stora Språnget i Kina 1958-1961. den är skriven av professor Frank Dikötter, professor vid University of Hong Kong, som forskat i det kinesiska kommunispartiets arkiv som öppnats för forskare. Hans bok Mao´s Great Famine: The History of China´s Most Devastating Catastrophe har precis släppts.
Det Stora Språnget var Maos stora industrialiseringskampanj, som för eftervärlden kommit i skuggan av Kulturrevolutionen. Den var en katastrof: man räknar med att 45 miljoner människor dog under tidsperioden av svält och umbäranden.

Allt detta är väl känt idag. Vad Dikötter nu lyfter fram är att väldigt många av svältoffren svalt ihjäl därför att de inte följde partikadrernas direktiv, eller för att de av andra skäl inte kunde arbeta så som krävdes i de kollketiva jordbruken och industrierna. Partifunktionärer vägrade dem helt enkelt mat.

Ännu mer obehagligt är att partiets egna undersökningar under det tidiga 60-talet visade hur partifunktionärer inte bara passivt låtit människor svälta ihjäl. De hade också aktivt misshandlat misshagliga människor till döds och mördat dem med obeskrivligt grmma metoder. Dikötter anger, utifrån sin forskning i de kinesiska arkiven, att motsvarande 2,5 milijoner människor mördades i Kina under Det Stora Språnget.
Det sociala kittet i byarna bröts upp och partifunktionärer och vanliga bybor brutaliserades i takt med att produktionen föll och frustrationen växte när målen inte kunde uppfyllas. Det gick många gånger så långt att det ansågs naturligt att döda människor så det blev en mun mindre att mätta.

Det Stora Språnget skapade ett partilett gangstervälde ute på landsbygden. Partifunktionärer med våldstendenser premierades. Förste sekreteraren i en kommun i provinsen Qingyuan misshandlade personligen över 200 bybor och 14 dog av behandlingen. Partiets egna rapporter beskriver ur vissa områden är fields of torture. Överallt finns partifunktionärer som slagit ihjäl inte bara en eller två, utan tio, tjugo, trettio människor. I Luoding kommun använde över hälften av partifunktionärerna kraftigt våld för att få folk att arbeta och över 100 slogs ihjäl. I Xinyang, Henan, dog över en miljon människor 1960. 67000 av dem klubbades ihjäl. Allt enligt kommunistpartiets egna undersökningar.

Även barn råkade illa ut. En tioåring som stulit några veteax bands och kastades ner i en latrin. Han dog efter några dagar. Andra dränktes i bensin och sen tände man på. En man intervjuad av Dikötter själv 2006 grät när han berättade hur han tvingades slå ihjäl sin egen mormor för att hon tog ved i skogen. Släktingar fick inte begrava sina döda familjemedlemmar, ibland svalt hela familjer ihjäl därför att de straffades med indragna matransoner.

Det Stora Språnget var alltså inget folkligt projekt utan framdrivet med våld och terror. Det är svårt att förstå denna grymhet. Vi ser den upprepas gång på gång. Märkligt nog inleds detta nummer av Asian Literary Review av ett reportage om tribunalen mot Röda Khmer-ledarna. Likheterna mellan Det stora språnget och Pol Pots Demokratiska Kampuchea är stora. Det är samma galenskap och samma grymhet i båda fallen. Det finns många som hävdar att detta är kommunismens natur, men jag tror inte det. Folkmord kan ske överallt oavsett ideologi. I vår egen europeiska historia har vi fortfarande inte tagit tag i kolonialismens övergrepp. Men dessa grymheter tar olika former i olika historiska och kulturella sammanhang.

Vi tror ofta att folkmord är ett resultat av länder i kaos och förfall. Inget kan vara mer fel. Problemet är kanske det motsatta: länder där folkmord i massiv skala inträffar har egentligen en alltför bra kulturell och social organisation.
Psykologen Ervin Stauh menar i sin bok The Roots of Evil – the Origins of Genocide and Other Group Violence att turkarnas mord på armenier, nazisternas judeutrotning och Demokratiska Kampuchea delar grundläggande kulturella särdrag som lydnad och hierarki som i sin tur ökar risken för massvåld mot ”andra” etniska grupper. Detta gäller även Rwanda som var ett yterst socialt välordnat samhälle där det var lätt att skilja hutus från tutsis och ännu lättare var det att mobilisera hutus. Man räknar med att minst lika många hutus var inblandade i folkmordet, som tutsis som blev mördade. Folkmord kan alltså bara inträffa om tillräckligt många människor är villiga att slänga sin fungerande vardagsmoral överbord, till förmån för lydnad inför överheten.

Jag kan inte hjälpa att jag funderar på hur folkmordsbenäget Sverige kan vara? Tänk om vårt välordnade samhälle, som ju skapats mycket ur värden som lojalitet och lydnad, plötsligt skulle vända sig mot ”de andra”? Tänk om det är just det som sker just nu?
Egentligen tänker jag inte så mycket på (sd):s tillträde till Riksdagen – det är ju snarare ett symtom på att något är fel – nej, jag tänker på hur vi plötsligt har kastat det vänliga svenska välfärdssamhället överbord. Det välfärdssamhälle vars grundideologi nedlåtande kallats för ”snällismen” av vissa politiker med önskan att bygga sig en tuff image.
Jag tänker på hur plötsligt något som heter ”arbetslinjen” har blivit en ursäkt för att tvinga även svårt sjuka människor tillbaka i arbete, eller tvinga arbetslösa ta ett arbete i andra ändan av landet utan hänsyn till familj eller utbildning. Det är faktiskt inte så olikt Maos Kina där människor skyfflades runt som boskap och tvingades arbeta till döds långt från sina familjer.
Var går egentligen gränsen i ett gott samhälle för när kraven på marginaliserade medborgare faktiskt liknar ett symboliskt folkmord? Vi är inte där än, men det finns en obehaglig anda i Sverige där en välmående majoritet bryr sig alltför lite(?), och en alltför stor minoritet aktivt förespråkar uteslutning och diskriminering som en lösning på landets upplevda problem.
Hur lätt kan vi sedan gå från symboliska mord till verkliga? Vi får hoppas att det inte går så långt, men om det leder dithän: kommer vi att kunna stoppa utvecklingen i tid?

Om tio månader är mitt hem någon annanstans

2010-10-17T06:54:00.000-07:00

Hur lång tid tar det innan den plats där man bor betraktas som hemma? Tanken slog mig när jag landade i Phnom Penh i fredags morse. Det moderna, lite kalla, Thailand ersattes av det välbekanta fattiga kaos som är Phnom Penh. Jag satt där i taxin och kände igen dofterna, de nyfikna vänliga leendena från alla som nyfiket tittar in på utlänningen i bilen, och all kommers av modesta nyttigheter som målarfärg, trävaror och begagnade motorcykelljuddämpare. Poliserna sitter lojt på röda monobloc-plaststolar och tittar på den strömmande fabriken. (Dags att göra ett ryck snart så man får lite lunchpengar?). De har ett otacksamt uppdrag i slitna blå uniformer, och de kör sina egna privata motorcyklar. Men trots den uppenbara korruptionen har de ändå fått lite bättre ordning på trafiken under mina år här. Jag känner igen flera av dem.

Igenkännandet i Phnom Penh är numera ömsesidigt. Jag har varit här tillräckligt länge för att både säkerhetsvakter och motorcykeltaxiförare skall hälsa på mig och fråga hur jag mår. På vissa av kaféerna är jag stamgäst och de vet ganska väl vad jag vill ha. Vi är en grupp utlänningar som varit här ganska länge och som har följt med i de senaste årens kaféboom. Ofta träffas vi slumpmässigt där och växlar lite erfarenheter. Det moderna samhällets kalla anonymitet saknas i Phnom Penh, men jag ser tecken på att det är på väg att ändras.

En ny grupp utlänningar har dykt upp. Investerare och lycksökare. Nya typer av exklusiva matställen öppnas och aktiviteter makrnadsförs alltmer sofistikierat. I november kommer Leonard Cohen på besök. Biljetterna kostar från 280 dollar och uppåt. På Studio 182 är det live-jazz varje kväll. På Naga Casino kan både spela på rouletten och äta fin middag. Hotel Intercontinetal har sina numera klassiska söndagsbruncher med fritt flöde av äkta champagne. Exklusiva skönhetssalonger med modern asiatisk arkitektur och inredning har öppnat över hela staden. The Place II är ett stort luftkonditionerat gym byggt i glänsande svart sten. Lexus är fortfarande den vanligaste bilmodellen i den allt tätare trafiken. Det är tydligt att här finns pengar att bränna.
Ändå är Kambodja Asiens kanske fattigaste land. Och det är sant: ute på landsbygden är behoven fortfarande skriande, men även där har ändå mycket hänt. Fler barn går i skolan än någonsin förr och hälsovården förbättras sakta, även om många hälsocentraler bara kan skriva ut smärtstillande eftersom mycket medicin troligtvis försvinner i korruption innan de når ut till de offentliga institutionerna. Ändå, väldigt många indikatorer pekar i rätt riktning.

Jag tänker på allt detta när jag åker genom staden från flygplatsen. Hemma väntar min hemhjälp Leang. Hon har sett allt detta hända. Hon är en bildad stadsmänniska som pratar flytande franska. Hon är drygt 50 år, jag undrar vad hon gjorde innan Röda khmererna och det slår mig att jag måste fråga henne när jag får chansen. Och vad gjorde hon de fasansfulla åren 1975-1979? Hon är också kristen och väldigt stolt över det. När blev hon det? Varför? Det är så mycket nytt här.

Det är skönt att komma hem till min lägenhet efter två veckor. Jag lägger mig på sängen och sover ut. Det är fredag men jag har tänkt ta ledigt. De två veckorna i Thailand har varit intensiva och jag har några dagar kompledigt att ta ut. På kvällen åkte jag ändå till jobbet igen och tackade av en anställd på Lutheran World Federation som vi delar kontor med. Jag träffade amerikanske David Müller som varit chef på LWF i 15 år, men som nu till årsskiftet skall flytta till Burma. Nästa år kanske vi träffas där - det är en liten värld och absurda möten är vardag. Det är bestämt att jag skall lämna Kambodja nästa sommar och jag har fått erbjudande om ett nytt jobb i regionen.

När jag satt i taxin kände jag att jag kommer att sakna mitt Phnom Penh. Staden har till slut blivit min hemstad. Jag har sett den utvecklas från en stad där gatorna en gång var leriga kostigar (och man kunde faktiskt se kor inne i stan) och där allt tystnade och blev mörkt vid halv tio. Det är bara fyra år sen nu, men det känns som en evighet. Det är dags att lämna över stafettpinnen. Om tio månader.

Ett universum av hopp och verklighetsflykt

2010-10-13T08:14:00.000-07:00

Formerna är geometriska. Färgerna ljusa. Marmor och glas. Allt andas Koncept. Det är lite som en science fiction-film från det optimistiska 60-talet. Eller som en miljö ur Bladerunner några år innan den sociala kollapsen.

Studenterna gör sina läxor på Starbucks. Ingenjörerna diskuterar ritningarna för ett nytt kontorskomplex över en latte. Unga kvinnor i reklambranschen, sitter eleganta i kläder från Jaspal och Max Mara och bläddrar i turkosa läderfilofaxer. Unga intellektuella män i slitna kläder och T-shirt och jeans läser Joseph Hellers Moment 22 (på engelska givetvis). Turister från Europa och Amerika står ut med sina klumpiga kroppar, långa näsor och stora ögon. De västerlänningar som bor här är lätta att känna igen - de lever i ett stilmässigt mellanland av västerländsk prestigelöshet och asiatisk lättillgänglig elegans. Musiken som lågmält strömmar ur dolda högtalare är acid-jazz, oldies, bossa och Café del Mar. Exklusivitet, identitet och tillhörighet är konceptets grundpelare.

Siam Paragon är ett alldeles eget universum för den unga thailändska medelklassen. Men likadana köpcentrum byggda på samma koncept finns i alla nyrika länder i Asien.
Välkända varumärken kämpar om kunderna i en miljö som är som ett enda stort livsstilsmusum. Få har trots allt råd att köpa en ny väska från Gucci, eller en ny handgjord audiofil-rörförstärkare till stereon hemma. Det är en plats gjord för drömmar och voyerism. Ett vinnande koncept för de som vill höra till. En flykt från det organiska, smutsiga, stökiga, offentliga och illa planerade gatulivet. Luftkonditioneringen och säkerhetsvakterna som tittar igenom väskorna vid entrén fullbordar illusionen av en parallell värld för de invigda.

Men inget vore mera fel än att förkasta Siam Paragon som en ytlighet utan djupare betydelse för samhället. Platsen, funktionen antyder en tilltro till framtiden som är enorm. Dessa massiva konsumtionstempel är kraftfulla symboler för hoppet om en bättre framtid. Dessa palats i glas, stål och marmor representerar en annan slags folkhemsdröm än en gång den svenska socialdemokratins. De bygger på att nästan alla har råd att konsumera åtminstone lite. Själva storleken på dessa drömvärldar antyder att många har en plats i drömmen.

Det går inte att avfärda dessa konsumtionstempels symbolbärande betydelse. Här konvergerar alla drömmar om det goda livet. Vackra ting, eleganta kläder, god mat, status, igenkännande och ett rikt utbyte med vänner är i centrum för interaktion mellan människor och ting. Kaféerna är fräscha med generösa inbjudande fåtöljer som i ens eget vardagsrum. De är mötesplatser både i verkliga livet såväl som på nätet. De är arbetsplatser där man kan fly kontorets mera hierarkiska miljöer. Siam Paragon är som Facebook fast på riktigt.

Siam Paragons parallellitet till den verkliga världen därute gör det hela nästan till en konstinstallation. I den här miljön är allt till synes bra. Alla är verkar glada. Här lever illusionen att alla drömmar kan bli uppfyllda. Det är naivt, men också fritt från cynism.
Det här är en värld där miljöproblem, orättvisor och övergrepp inte existerar. Det är provocerande med all denna barnsliga tillit. Men samtidigt kan man fråga sig om man kan göra världen bättre med cynism och brist på hopp?

Demonstrationerna i Thailand under april och maj i år visar att det finns en annan mycket svårare värld därute. Delar av Central World, en annan, men snarlik, drömvärld, några hundra meter bort brändes ned i ett utbrott av meningslös förstörelse när demonstrationerna bröts upp av polis och militär. Större delen av Central World har åter öppnat. Det är samma musik, samma kaféer, butiker och samma drömmar och parallella gemenskap som före förstörelsen. Det är tydligt att framtidens revolutioner måste se annorlunda ut än förr. När identiteten formas i konsumtionens tempel snarare än arbetets, måste med nödvändighet politiken och upproret också hitta nya vägar.

Observationer och reflektioner i Thailand

2010-10-08T22:35:00.001-07:00

Jag måste erkänna att jag aldrig fick någon ordning på det där med textilarbetarnas strejk. Jag mötte några väl insatta NGO-ledare med direktkontakt med fackföreningsrörelsen och de förklarade och förklarade, men de kunde inte riktigt förklara regimens hållning, syftet med arbetsgivarnas stämningar mot strejkledarna och det oberoende facket FTUs tystnad.
Men nyckeln till det hela ligger nog i den strejkande fackliga koalitionens knytningar till det styrande partiet: strejkledaren tillhörde ett oberoende fackförbund, medan de andra i koalitionen var regimtrogna.
Det är i sådana här situationer man inser behovet av fungerande lagar, och mina diskussionspartner menade att viktigast nu var att inrätta en motsvarighet till vår svenska Arbetsdomstol (AD) så inte arbetsrättsliga konflikter löses med paragrafer ur Brottsbalken.

Jag följer med i den svenska eftervalsdebatten och läser om (sd). När de tågade ut ur kyrkan visade de vem de är. Själv tycker jag faktiskt inte synen på invandrare och muslimer är det allvarligaste med (sd). Många människor känner oro när deras trygga värld förändras.
Men läser man (sd)s kulturpolitiska program syns deras nazirötter och totalitära ambitioner. Det är där man inser hur förvirrade och farliga de är. Det är kanske tur att deras representanter ännu är rätt så pubertala unga män. Hade det inte varit muslimer som man slagit ner på hade det varit andra ”avvikare”.

Just nu befinner jag mig i Chiang Mai i norra Thailand. I Bangkok är det lite spänt för man väntar nya demonstrationer. För ett halvår sedan lämnade jag Bangkok en dag innan stadens kommersiella centrum blev barrikaderat av Rödskjortorna.
Redan då ansåg jag det vara en av historiens sämst planerade folkliga revolter. Oenigt ledarskap. Oklara mål. Oklart budskap. Oklart folkligt stöd. Oklara metoder. Det var dömt att misslyckas, och det slutade också med en destruktiv mobb som drog genom Bangkok och satte eld på en rad byggnader utan mening eller mål.
Ändå, thailändare, säger att saker har förändrats. Regeringen vacklar mellan business as usual och insikten att något måste göras för att sprida välståndet. De har problem med rödskjortor fängslade på rätt oklara gunder som väntar på rättegång, och insikten att landet måste få ordning på sin rättsapparat, även om det innebär att man inte kan kontrollera den politiskt.
Kritiken ökar mot Abhisits oförmåga att ta tydliga steg framåt. Men går han för fort fram förlorar han sitt stöd hos eliten och det är inte säkert någon bättre kommer istället. Valet nästa år kommer att få bestämma om han får sitta kvar eller om någon annan tar över. Och det är väl så det skall vara om man vill kalla sig demokrati?

Monarkins roll är diskuterad på ett nytt mera kritiskt sätt. Under revolten för ett halvt år sedan visade det sig att Kungen inte kunde stå utanför konflikten genom att hålla tyst; inte heller kunde han på ett meningsfullt sätt ge sig in i den utan att ta ställning. Det blev uppenbart att landets politiska problem är rotat i grundläggande orättvisor och att detta inte längre kan lösas genom att Kungen intervenerar. Det behövs helt enkelt en medveten välfärdspolitik för att Thailand skall kunna kliva in i skaran av utvecklade länder.

Idag är det lördag och mulet. I morgon fortsätter vi med en workshop på temat ”aid effectiveness”. Det skall bli intressant även om jag är lite trött efter fyra dagar av ledningsgruppsmöte med mina kollegor från resten av Asien. På tisdag kväll åker jag till Bangkok för några dagars semester. Jag skall hämta mina nya progressiva dyra glasögon och mitt nya körkort på ambassaden. Av någon anledning hade de skickat det till konsulatet i Pattaya så jag kunde inte hämta det när jag var där i måndags. Det är bara att le och vara glad. Men vad tror de om mig? Pattaya? Världens Sunkigaste Köttmarknad kallar jag det stället.

Plottten tätnar

2010-09-24T19:56:00.000-07:00

Ibland blir man konfunderad och jag kan nog ha misstagit mig i min blogg för någon vecka sedan om den senaste textilarbetarstrejken. Kanske var jag felinformerad? Eller så har utvecklingen slirat iväg.
Nu har fabriksägarna gått till aktion mot de som anses leda strejken. Dessa har blivit suspenderade och kan bli dragna inför domstol. Många människorättsorganisationer världen över har med rätta reagerat mot detta.
Fortfarande kan man fundera över varför Socialministeriet var så snabba med att föreslå diskussioner, och varför det fack som normalt anses som mest oberoende och tufft, håller tyst och inte uttrycker solidaritet med sina fackliga kollegor. Det var de ju dessa som var tuffast och mest synliga i löneförhandlingarna tidigare i år. Det är väldigt märkligt. När stridsdimman lagt sig kanske jag kan få reda på lite mer.
Om politiken i det här landet kräver extraordinär tolkningsförmåga, så är fackförenings- och organisationspolitik bara marginellt mindre komplicerad.

Det obehagliga Sverige

2010-09-19T23:46:00.000-07:00

Med 5 timmars tidsskillnad var det omöjligt för mig att följa valvakan. Jag vaknade upp i morse för att se på singaporeanska teve-kanalen Asianews att Aliansen hade vunnit. Först när jag kom till kontoret och började läsa på nätet fick jag reda på att (sd) fått 5,7% av rösterna. Det är skrämmande att 400000 svenskar kan tänka sig att rösta på ett parti med många medlemmar som stöder nynazistiska rörelser läs här och här. Ett parti vars medlemmar som för bara 15 år sedan stod i bomberjackor och kängor och gjorde hitlerhälsningar. Som regelmässigt misshandlade människor som inte passade deras världsbild. Med kandidater med en opropertionerlig andel som har stora problem med sin vandel.

Stieg Larsson dog 2004 - några innan (sd) skaffade sig dagens välpolerade yta. Stieg Larsson ägnade en stor del av sitt liv åt att granska nynazisterna och han levde ständigt under hot.
I tidningen läser jag nu på morgonen att Jimmie Åkesson tycker att Stieg Larsson var en bra författare men en dålig journalist. Det visar tydligt att även den så avspända och vänlige partiledaren i grunden är en extremist som vägrar ta öppet avstånd från vad (sd) en gång var. Det är för mig obegripligt att man som svensk medborgare ens kan proteströsta på ett sådant parti. Det är väl ändå inte den välansade utsidan man röstar på?

I tidningen Expo, som ju grundades av Stieg Larsson, pekar Daniel Poohl på att resultatet är representativt för idéströmningar som funnits länge i det svenska samhället. Jag håller med. För drygt sex år sedan bodde jag i Hammarkullen i nordästra Göteborg. I tidingarna kunde man läsa om Masoud Khamali som skulle utreda förekomsten av strukturell diskriminering. Äntligen tänkte jag, en officiell utredning som kanske kan titta in i denna massiva vägg av oartikulerade normer som mina invandrade vänner slog pannan blodig mot varenda dag. Denna vägg som utestängde dem från inte bara arbete, men också möjligheter till personlig utveckling och rätten att bidra till samhället.
Men nomenklaturan slog till med full kraft och menade att forskningsutredningar inte i förväg skall bestämma slutsatserna. Som om inte många andra utredningar, och även rent akademisk forskning, bygger på liknande premisser. Andra forskarkollegor påpekade just detta.
Vi vet ju också att invandrare med utländsklingande namn har svårare att få arbete än de med svenska namn så tanken att det finns något som kan kallas "strukturell diskriminering" är ju inte alltför avlägsen.

Jag skäms över Sverige idag. Men vi får ta kampen. Det är ändå så att 94 procent valde bort (sd) - (sd) är kanske historiens mest ogillade riksdagsparti.
Jag hoppas de övriga partierna gör allt för att hindra att (sd) får inflytande. Jag hoppas de också lär sig av historien. Hade Khamalis arbete fått genomslag hade vi kanske haft en annan politisk integrationsdebatt idag.

Drygt 5 procent av svenskarna har röstat på ett högerextremt parti. Det borde faktiskt inte förvåna någon. Dessa 5 procent har kanske alltid funnits - men först nu fanns det ett tillräckligt välansat parti att rösta på.

Milleniemmål skapar hopp. Eller är det tvärtom?

2010-09-19T00:57:00.000-07:00

I morse när jag åt frukost såg jag en drös amerikanska unga med kampanj t-shirts för att utrota världsfattigdomen. Jag tycker det är fantastiskt kul att se och jag hoppas att man även i Sverige uppmärksammar den globala kampanj som pågår 17-19 september (trots valet).

UNDP har rapporterat på Milleniemålen mot minskad fattigdom. Trots stora brister har något hänt i världen. Det finns områden där man inte alls lyckats speciellt bra, till exempel inom jämställdhetsområdet. Men inom hälsa och utbildning har det ändå skett stora förbättringar sedan Milleniemålen antogs i slutet på förra milleniet.

Kambodja följer trenden, och är ett av de länder som lyckats bäst. Jag tänker inte hymla med att det är biståndspengar som skapat framgången och gjort människors liv bättre. Det är inte svårt att inse eftersom biståndspengar har utgjort en större del av Kambodjas budget under den period som Milleniemålen har varit en ledstjärna. Pengarna når alltså fram.

Det finns en ständigt återkommande diskussion jag har fört med många regimkritiska kambodjaner, speciellt de som arbetar med mänskliga rättigheter. Jag menar att så länge det går bra för Kambodja kommer folket att vara nöjda även om många drabbas av övergrepp. Den regim som sitter nu har ändå gjort ett rätt bra jobb så här långt. Den är korrupt, politiskt hänsynslös, saknar grundläggande förståelse för mänskliga rättigheter men den levererar ändå år för år utveckling som påtagligt märks för de flesta kambodjaner. Och man har det viktigaste av allt: fred.

Med detta menar jag inte att man skall acceptera övergrepp. Det gäller att stå upp och kämpa, ett mått på civilisationen är hur väl ett samhälle tar hand om sina svagaste medborgare och där har Kambodja långt kvar. I få andra länder har jag sett sådan hänsynslöshet från de rikas och mäktigas sida.

Frågan är hur man kämpar för mänskliga rättigheter i en miljö där folkflertalet ändå är rätt så nöjda med helheten och framförallt den ekonomiska utvecklingen. Själv tror jag man måste fokusera på att också titta på de ekonomiska kostnaderna för de systematiska övergreppen. När till exempel land expropieras från fattiga för plantageodlingar, missar man att räkna på alternativkostnaden. Hur mycket kostar det att stjäla land från folket i form av minskad köpkraft, minskade småföretagsinvesteringar och sämre hälsa och utbildning?
Dagens affärsliv i Kambodja är ytterst primitivt och affärsmännen skulle aldrig klara sig på en internationell marknad med internationell konkurrens. Så länge affärsstrategierna bygger på monopolanspråk finns det inget intresse av produktförädling och investeringar. Kambodjas politiska ledarskap är lika primitivt (oavsett parti, det är systemet som måste reformeras) och de går hand i hand med affärsmännen – inte så sällan är man både politiker och affärsman.

Men trots detta, Kambodja marscherar vidare mot Milleniemålen med rätt så stora kliv och det är glädjande. Center for Global Development har utvecklat ett speciellt MDG-index och i detta visar det sig att även flera länder i Afrika gått mycket framåt: Etiopien, Uganda, Burkina Faso och Ghana är några. Honduras är allra bäst i klassen. Det intressanta med Milleniemålen är att det inte verkar finns tydliga samband mellan policy, institutioner och god utvecking. Själv tror jag att den viktigaste faktorn för måluppfyllelse är något så subtilt men ändå påtagligt som hopp om en bättre framtid. Det kanske skulle vara intressant att se om det finns ett samband mellan Gross National Happiness Index och Milleniemålen? Låt mig återkomma.

Bayons mystik. Politikens mystik.

2010-09-18T07:58:00.000-07:00

I veckan har jag varit i Siem Reap och tittat på tempel. De är alltid lika imponerande. Det var ändå bara mitt andra besök under mina fyra år Kambodja.
Förra gången började rundturen med Bayon, och synen då var så överväldigande att jag knappat minns någonting. Jag visste helt enkelt inte riktigt vad jag skulle titta efter.
Nu visste jag vad som väntade och det blev en fantastisk upplevelse. Templet är som en labyrint och trots horder av turister kan man gå helt ostört långa stunder. Bakom väggarna och tornen hör man alla röster, och alla språk från de som följer den "officiella" vägen genom templet. Själv valde jag att gå ensam i trånga passager och mörka gångar och jag såg en sagovärld breda ut sig på stenväggarna. Bildhuggarna skildrar Ramayana och alla legender från tiden bortom vår tideräkning. Tittar man upp i himlen ser man alla dess leende jätteansikten som tittar ut över världen. Det är storslaget bortom all begriplighet.

För första gången besökte jag också West Baray. Den konstgjorda sjö som en gång tempelbyggarna skapade för att få tillgång till konstbevattning av risfälten, även om nyare tolkningar menar att sjön endast hade religiös betydelse. Den är ofattbar stor: 8 gånger 2 kilometer konstgjord sjö, utgrävd för 1000 år sedan.
Som ingenjör kan jag inte förstå hur man bar sig åt, ett sådant projekt idag vore i princip omöjligt. Men man skall veta att här bodde långt mer än en miljon människor för 1000 år sedan, och det var kanske världens största stad. London hade vid den här tiden drygt 15000 invånare som jämförelse, och inte ens Rom var under Romartiden. Hela tempelområdet som är många kvadratmil stort är i stort sett outgrävt. Än så länge har man koncentrerat sig på det som finns ovan mark; här finns altså arbete för arkeologer i många hundra år.

På hemvägen läste jag i Phnom Penh Post att Case 002 nu öppnats officiellt i Khmer Rouge-tribunalen. Nu är det dags för premiärminister Khieu Samphan, utrikesminister Ieng Sary, hans hustru socialminister Ieng Thirith och säkerhetschefen Nuon Chea att ställas till svars för 1,7 miljoner kambodjaners död 1975-1979. Det kommer att bli en rätt tuff utmaning att knyta massdöden och massmorden direkt till dem. Vi får se. Men risken är att flera av dem hinner dö innan de får sin dom. De är gamla och ett hårt liv har slitit på dem.

En intressant sak som hänt i veckan är att ett av textilarbetarfacken gick ut i strejk igen. För bara några månader sedan slöts ett nytt avtal och det finns ingen verklig anledning att gå ut i strejk nu. Den ledande oberoende fackorganisationen tog också avstånd från strejken som sades omfatta 60000 arbetare, även om många menade att den siffran var extremt överdriven. I diskussionerna kring det avtal som redan slutits hade regeringen också starkt kritiserat fackförbundens krav och vägrat intervenera positivt på något vis.

Men det var något konstigt med den här strejken. Jag såg på nyheterna på tisdag kväll och det var ett långt inslag med strejkande i bild. Sådant visar teve bara med regeringens goda minne. Och aldrig förr har jag sett människor på marsch i teve i kamp mot "överheten". När jag nu läste Phnom Penh Post noterade jag att Ministry of Social Affairs lättvindigt hade gett med sig och skulle förse textilarbetarna med vissa förmåner. Varför gjorde man så nu, när man var väldigt aggressiv för några månaders sedan då poliser slog strejkande med batonger? Till på köpet var den här strejken ett brott mot det avtal som nyss slutits. Om en strejk i samband med reguljära förhandlingar leder till nedslagna fackföreningsaktivister, borde ju den här stejken leda till massfängslanden?

En närmare granskning visade att strejken var organiserad av en fackförening som anses vara regimtrogen. Min egen tolkning är att strejken är ett sätt att visa vilken fackförening som "ger mest" i utbyte. Enligt artikeln i Phnom Penh Post kommer inte fabriksägarna att behöva betala mer i lön eller mera förmåner. Regimen betalar. Hela aktionen handlar alltså om att försvaga det oberoende facket.

Händelsen visar hur sofistikierad den politiska manipulationen kan vara i Kambodja. Politik här är ett sällsynt smutsigt spel. Många kambodjaner genomskådar det givetvis och de oberoende fackförbunden är de mest välorganiserade massorganisationerna i landet. Flera fackföreningsledare har blivit mördade utan att någon skyldig gripits (däremot satt två män skyldigt dömda i fängelse i 4 år till nyligen). Värre är att många utlänningar med ansvar för bistånd kanske ser det positivt och inte klarar att genomskåda det. Även här får framtiden visa om det trixandet ger utdelning.

Som en stor rosa jättefluga på väggen i Prey Veng

2010-09-10T07:32:00.000-07:00

Det är en hel del resor i provinsen nu. I onsdags åkte jag till Prey Veng på Mekongs andra strand.

Några mil från Phnom Penh tar man färjan över till färjeläget i Neak Leung. Neak Leung är en av det Amerikanska krigets mest tragiska platser. Den 6 augusti 1973 släppte en amerikansk B-52 av misstag sin 20-tons bomblast rakt över staden. Mitt i huvudgatan låg efteråt en rad av 30 stora bombkratrar över en och en halv kilometer och en tredjedel av staden förvandlades till grus och ytterligare en tredjedel blev svårt skadad. Minst 137 kambodjaner dödades och ytterligare 270 skadades. Händelsen är skildrad i början av filmen The Killing Fields. Idag är Neak Leung en livlig liten stad som in i märgen känns "asiatisk". Vid färjeläget rör sig kvinnliga gatuförsäljare som säljer dricka, frukt, musik-CD och rostade insekter som de bär i stora fat på huvudet. Blinda krymplingar leds runt för att locka av någon bilist med dåligt samvete lite småpengar. Smutsiga barn och mödrar tigger. Affärer och restauranger ligger tätt och det är ohyggligt skräpigt överallt, men också intensivt.

Prey Veng är raka motsatsen. Det är en liten mysig landsortsstad med många traditionella och välvårdade trähus på stolpar. Fast hotellet jag hamnade på var ingen höjdare. I de två bäddarna var lakanen smutsiga och trasiga. Någon med smutsiga fötter hade uppenbarligen stått i sängen. Varmvattenberedaren fungerade inte. Trivselbelysinngen över sängen var trasig så jag fick nöja med det nakna flimrande kontorslysröret på väggen. Toalettpapper saknades. Under de fyra åren jag varit här har ändå dessa katastrofhotell blivit alltmer sällsynta. Och jag har varit på än värre ställen. Jag fick i alla fall nya lakan när jag kom tillbaka efter middagen, men jag fick bädda om själv.

I morse gick vi upp tidigt för att vara med på ett Public Forum där gräsrötter och lokala beslutsfattare skulle presentera årets utförda arbete och diskutera resultatet. Ett hundratal personer var med. Det är fascinerande att se och jag har svårt att tänka mig svenska medborgare, sitta med sina politiker och diskutera lika moget.

Det var uppenbart att lokalkommunerna hade stora problem med vägarna. Flera exempel diskuterades där nyrenoverade vägar hade blivit förstörda igen på väldigt kort tid. Det omedelbara skälet var att tunga lastbilar körde sönder vägarna, men det kröp också fram att anbudsprocesserna där man valde det billigaste anbudet, ledde till att entreprenörerna använde undermåliga material.
Precis under ytan i diskussionen låg givetvis också misstankar om att man kanske inte alltid valde kvalificerade entreprenörer utan sådana med förbindelser till de lokala beslutsfattarna. Distriktsrådets ordförande bekräftade problemen och sade att man redan hade beslutat sig för att använda en oberoende anbudskommitté för att öka transparensen.

Så fortsatte det, och hela tillställningen andades väldigt mycket hopp. Vår partner PNKS som arrangerade mötet (det var alltså finansierat av svenska skattemedel) fick sin dos av kritiken och vi har lite att diskutera framöver. Mr Chowan som leder PNKS, var glad och nöjd med att folk faktiskt vågade ha en åsikt och prata fritt. Det hade varit mycket svårare för bara fem år sedan.

På minussidan noterade jag att få kvinnor uttalade sig, och det var bara män på beslutsfattarpodiet, förutom då PNKS projektledare som är en ung kvinna. Hon var hälften så gammal som männen var. Det är också något vi hjälpa våra partners med.

På slutet refererade distriktschefen till mig i sitt avslutande tal, men han visst ju inte mitt namn eftersom vi kommit lite sent och missat presentationen. Jag hade satt mig längst bak för att vara lite osynlig, mötet var ju inte för mig, men det är svårt att vara anonym som ensam västerlänning. Man blir som en tyst stor rosa jättefluga som sitter på väggen - alla undrar vad man gör där.
Jag erbjöd mig som sista talare, säga några spontana ord som gick ut på att demokrati inte handlar om att alla kan bli nöjda, men att man deltar, kompromissar ihop en gtillräckligt bra lösning, och har hopp för framtiden.
Jag har blivit fena på att hålla halvformella men spontana tal vid det här laget. Det känns rätt bra och något jag är lite stolt över.

På MR-konferens på Raffles Le Royal

2010-09-02T06:57:00.000-07:00

EU har i veckan arrangerat ett tvådagars-seminarium på Hotel Raffles Le Royal. (Le Royal är det hotell där en gång alla journalister bodde, dagarna innan Phnom Penh föll, och Röda Khmererna tog över i april 1975. Då hette det Phnom Penh Hotel.)

Seminariet har handlat om mänskliga rättigheter (MR), skydd för MR-aktivister, EUs roll i stödet till MR-arbetet, och hur man kan hjälpa civila samhället och regeringen att föra en konstruktiv dialog.

Jag var där. Lyssnade, minglade och åt. Första dagen tog jag på mig mörka kostymen med fina slipsen och ingen kände igen mig. Några kallade mig His Excellency. Det kändes helt okej får jag erkänna. Jag kan tycka det är rätt så trevligt att klä upp mig och jag lägger inga större värderingar i det. Men det är helt klart att bemötandet blir annorlunda. Det gäller ju speciellt i en sådan här miljö. Men bästa av allt var att jag slapp frysa i kylskåpskalla mötesrum.

Rätt fort noterade jag svårigheterna att arrangera ett sådant här möte. I arbetsgrupperna kändes det lite som att kambodjanerna inte riktigt förstod syftet. Det är inte så konstigt. Många av dem lever under dagliga hot och kamp för livet, medan EU-diplomaterna vill fokusera på det långsiktiga arbetet. För dem är det lättare att acceptera att det kommer att ta tid att öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Klädsamt nog höll ändå de utländska delegaterna rätt så låg profil, och det var främst kambodjanerna som drev diskussionerna.

EUs Charge d'Affaires Rafael Dochao Moreno höll välkomsttalet: Han försökte senare, i min egen arbetsgrupp, klargöra ett hårt kritiserat uttalande som han gjorde några dagar tidigare. Det handlade om hur borttagna europeiska importttariffer på socker drev fram landstölder och människorättsbrott i Kambodja. Det kändes inte som han lyckades riktigt.

En legendarisk representant för en lokal MR-organisation hade massor av konstruktiva förslag, men pratade lite för mycket om den fruktade NGO-lagen som kan bli ett sätt för regeringen att kontrollera civilsamhället. Det möjliggjorde efter lunchen för Inrikesministeriets representant att prata mer om denna lag än om MR-frågor, och det kändes nog tryggt för dem.

Men så är det nu. Vi kan prata om universella mänskliga rättigheter, och jag tror stenhårt på det konceptet. Men skall vi komma någon vart i det arbetet måste vi kompromissa, och se vad som är politiskt möjligt att genomföra. Ingen politiker någonstans ger upp sin makt, även om det innebär att respekten för mänskliga rättigheter skulle öka. Ibland undrar jag om jag har blivit avtrubbad efter mina år här, och efter allt elände jag sett, men samtidigt är det så verkligheten ser ut.

Ett bekymmer för MR-arbetet i Kambodja är ju också att regimen levererar till majoriteten av befolkningen. Det är en stadig ekonomisk tillväxt, dock mest i städerna. Det är fred. I en nyutgiven FN-rapport, är Kambodja ett av de länder som är mest framgångsrika att nå Milleniemålen. Den här nöjdheten kan dock komma att ändras när krigsåren blir alltmer avlägsna och människor blir mindre rädda.

Vad ingen räknar på i Kambodja är kostnaden för de MR-brott som sker i Kambodja. Det är olyckligt, eftersom det är regeringes argument för en omöjlig landpolitik. När en ekonomisk landkoncession på 10000 hektar delas ut av centralregeringen till någon affärsman med politiska kontakter och plantageambitioner, förlorar samtidigt kanske 10000 människor sin utkomst. Tanken enligt alla ekonomiska teorier är att dessa skall jobba på en effektiv plantage istället för i ett fattigjordbruk.
Men sanningen är ju att väldigt många koncessioner aldrig blir någon plantage. Och där det anläggs plantager, blir arbetstillfällena ofta alldeles för få och säsongsbundna. Hela familjer anställs men bara en får lön. Barnen arbetar gratis i stället för att gå i skolan. Totalt sett innebär systemet att hela samhället faktiskt förlorat inkomster som oftast i stället hamnar i investerarnas fickor och ofta utomlands. Resultatet är att i Europa kan vi köpa billigt raffinerat socker hos lågpriskedjorna, som inte alltid är så petiga med ursprungsmärkningen.

I sitt avslutningsanförande hade plötsligt Rafael Dochao Moreno ändrat sig. Någon hade gett honom ett brev sade han, som föranledde EU att titta på den kambodjanska sockerindustrins metoder. Enligt den engleskspråkiga Cambodia Daily hade premiärministern i ett dokument givet carté blanche till en av sin vänner att få landkoncessioner för sockerplantager. Vi får se om EU kan visa tänderna. Annars föreslår jag att du som konsument hemma i Sverige frågar din matbutik om de vet var sockret kommer ifrån.

Vilken lista har jag hamnat på?

2010-08-27T05:57:00.000-07:00

Häromdagen fick jag en formell inbjudan till en morgonkonversation på Raffles Le Royal på morgonen den 4 september. Med premiärministern! Jag har blivit inbjuden som en av 40 lokala "ledare" att diskutera samarbetet mellan Kambodia och Australien(!) i något som kallas 2010 Asialink Conversations. Premiärministern skall hålla inledningstalet.
Jag vet ju inte riktigt om det där är min typ av forum, men så tänkte jag det kunde jag vara kul att få sätta på sig mörka kostymen, fina slipsen och mina handgjorda skor och lyssna på vad PM Hun Sen har att säga. Normalt så brukar han hålla långa tal med massor av utvikningar så det blir nog inte så mycket konversation ändå i slutändan. Men jag undrar på vilken lista jag hamnat egentligen? Det känns som någon slags lokal Bilderberggrupp. Men det lockar att få veta mer om Australiens roll i regionen. De är väldigt synliga i hela Sydoastasien både med affärsintressen och bistånd, och har enorma påverkansmöjligheter.

Jag kommer att behöva ett gott sittfläsk nästa vecka. EU-kommissionen skall hålla ett två-dagars möte med ledande experter inom Mänskliga Rättigheter och jag har anmält mig. Och på fredag har jag ett par timmars presentation på UNDP. Jag blev intervjuad av en utvärderare från Italien för några veckor sedan. UNDP tycker tydligen de behöver lägga om sin strategi och de har nog en poäng i detta.

Vissa veckor är sådana här. Man lyssnar och lyssnar och kanske pratar lite och så minglar man i kaffepausen och när det blir lite ointressant smiter man ut och skickar mejl. Men blir det för mycket är det viktigt att åka ut i fält. Det är när jag träffar människor där ute i verkligheten som jag känner att jag gör nytta.

Nu är det helg. I morgon kväll blir det middag hos bekanta, men annars tar jag det nog piano. På söndagar spelar jag också innebandy med svenska vänner. Det är skönt med helg hursomhelst.

Hallandsåsen halvfärdig - nu är bara resten kvar. Kosta vad det kosta vill.

2010-08-25T06:33:00.000-07:00

Läser i svenska nyheter att Hallandsåsens ena tunnelrör är färdigborrat. Jag tycker envisheten är beundransvärd. Det är ett tufft arbete att borra tunnel, och Hallandsåsen är en av de mest utmanande. En gång i tiden, då jag var ingenjör, gjorde jag en del mätningsppdrag i olika tunnlar och jag lärde mig att tunnelborrare var ett speciellt släkte. Det var blött och kallt och inte ofarligt, men jag gillade tunneluppdragen - man blev en invigd i en hemlig underjordisk värld. Inte vet jag om tunneln är lönsam, men jag kan ofta känna att vissa projekt måste göras, kosta vad det kosta vill. Att ge upp vore som att ge upp sin själ.

Svenska tidningar fylls nu med valfläsk. Jag vet inte om det spelar någon större roll, för jag tror vi har större problem än låga studiebidrag och potentiella burkabärare i skolan. Svensk politik känns andefattig och visionslös. I retoriken är de billiga utspelen vanligare än förändringsförslag som pekar mot en bättre framtid. Alltför många politiker flörtar med de främlingsfientliga och det verkar som xenofobin blir alltmer normaliserad. Så här några veckor innan valet är det givetvis löftestider, men under ytan har också en annan obehaglig strömning blivit väldigt tydligt.

Idag jagar man de som avviker från den föreställda normen. Skolelever skall tuktas, invandrare anpassas, bidragstagare jagas, sjuka tvingas i arbete, flyktingbarn sparkas ut. Jag undrar ofta: var det verkligen så man byggde välfärden? Genom misstro och misstänkliggöranden - genom att betrakta alla som potentiella polisärenden?

För (sd) och systerpartier i Europa är den slutgiltiga lösningen på alla problem förknippad med invandrarna. Hela Västvärlden verkar ha blivit inkrökt och intolerant. Det är så skilt från den värld jag lever i; mitt i misären finns massor av framtidstro och hopp. Ingen skyller här på muslimerna eller på kvinnor som kämpar för lika rättigheter.
Det finns många som tror att ett stopp på invandringen är lösningen på många problem, inte minst de ekonomiska. Själv tror jag det är en ekonomisk katastrof. Det finns faktiskt ett land som kan tjäna som avskräckande exempel och det är Japan.

Japan har gått ekonomisk kräftgång i snart två decennier. Samtidigt har man en åldrande befolkning och allt färre arbetar som drar in pengar till statskassan. Landet tar i princip inte emot några invandrare alls. Man håller så hårt på sin kultur att det är ett uppenbart hinder för social och ekonomisk utveckling.

Ett intressant exempel är Japans försök att få in mera sjuksköterskor i vården eftersom antalet gamla är så stort, och det finns inte tillräckligt med japanska sjuksköterskor. 2007 började man bjuda in filippinska och indonesiska sjuksköterskor att jobba i sjukvården. De fick tre år på sig att lära sig japanska, både vårdvokabulär och språket i allmänhet. För att få stanna längre än så var de tvungna att göra ett språktest.
När nu första omgången med 254 sköterskor gjort testet visade det sig att endadst tre(!) klarade det. 251 sjuksköterskor får skickas hem igen. Till på köpet har de behandlats nedlåtande av japansk sjukvårdspersonal som betraktat dem som andra rangens människor. Samtidigt, i olika undersökningar har det visat sig att 90 procent av vårdtagarna är nöjda med sina sköterskor. (Och det är ju precis som här: 90 procent av svenskarna tycker att de flesta invandrare de känner är helt okej.)
Det har också visat sig att språktestet visat sig vara så svårt att många japaner också skulle misslyckas med det. Hela försöket med de utländska sjuksköterskorna har nu dragit ett löjets skimmer över sig.

Jag tror aldrig Sverige skulle klarat sig så bra genom 70- och 90-talets krisår utan vår kraftiga invandring. Sverige har i absoluta tal aldrig varit så rikt som idag - det ser man i vilket snabbköp eller hem-elektronikbutik som helst. Dagens (och gårdagens) mest framgångsrika länder är också utpräglat multikulturella. Vi glömmer också lätt att Japans tekniska och ekonomiska framgångar började när man öppnade sig för omvärlden vid Meiji-restorationen i mitten på 1800-talet. Det finns alltså inget som talar för att man skall isolera sig, eller införa några restriktioner på kulturell eller religiös grund.

Jag är lite orolig för Sverige. Vi är i mycket en konsensuskultur till skillnad från andra europeiska länder. Det finns etnologer som kallat Sverige för Europas Japan.
Men jag tycker nog vi skall titta på det moderna Japan med ett kritiskt öga. Japan visar tydligt hur ett framgångsrikt land och samhällssystem kan stagnera när det klamrar sig fast vid sin kultur och xenofobi.

Sedan förstår jag inte heller varför vi skall ge upp vårt välkomnande välfärdssamhälle - det är ju åtminstone ett tunnelrör till kvar att borra. Det får lov att kosta för vi vill väl att människor i vår omgivning skall ha ett bra liv - eller har jag fel i det?

Översvämming i staden

2010-08-23T10:24:00.000-07:00

Idag regnade det. Det tog mig över en timme att ta mig hem med tuc-tuc. Allt var blött och på gatorna stod vattnet upp till halvmeterdjup på sina ställen - även på de stora boulevarderna. Det känns som det blivit värre de senaste åren. Häromveckan fick jag ju lämna bilen på stan en natt efter ett restaurangbesök. Den är fortfarande blöt inuti och luktar avloppsvatten.

För några år sedan bestod Phnom Penh av öppna vattendrag och stora våtmarker. När regnen kom slukade dessa överskottsvattnet. Ända tills för några år sedan var också de flesta gator obelagda. Gatorna var i princip leriga breda kostigar. När nu ytorna hårdgjorts så har inte vattnet någonstans att ta vägen. De få avloppsbrunnarna som finns täpps också snabbt igen av skräp som ligger på gatorna.

Men frågan är om det inte är förlusten av sjöarna och våtmarkerna som är den stora boven. Den senaste sjön att fyllas igen är Boeng Kak. Den som besökt Phnom Penh som ryggsäcksturist har säkert någon gång tittat ut över sjön och solnedgången med något att dricka i handen.
Ett anonymt företag, Shukau Inc., med dolda ägare har fått uppdraget att fylla igen sjön för att bygga en ny stadsdel. Många menar att det också finns kopplingar till den politiska toppen i landet.

Man fyller inte bara igen sjön utan man kör också bort de som bor där idag. Detta händer hela tiden i Phnom Penh, och det är en ytterst trist utveckling. Boeng Kak var en oas i staden och den okänsliga utvecklingen av Phnom Penh har i Boeng Kak tagit rent groteska former. Området hade en enorm potential som rekreationsområde och turistattraktion. Man kommer att ångra det här om ett decennium då staden kommer att börja bli lika opersonlig som vilken asiatisk tvåmiljonerstad som helst. Man verkarp å något sät sakna strolthet över sin stad och dess historia.

Så var det då det här med vattnet. När Boeng Kak har fyllts igen har Shukaku absolut ingen koll på vattenflödena. Detta innebär att stadsdelar flera kilometer från sjön plötsligt ör översvämmade dagar i sträck. De som bor nära har det ännu värre. Det stillastående vattnet som aldrig rinner bort luktar och man får utslag på kroppen. Det är ju regnvaten utan bräddavloppen som övesvämmas - människor bor i en sjö av avloppsvatten i och under husen.
Oberoende utländska konsulter varnade för detta tidigt, men ingen ville lyssna eftersom Shukaku hade beskydd från högsta ort. Det viftades bort; australiensare kan ju inte veta hur kambodjanskt vatten rinner. En undermålig miljökonsekvensbeskrivning gjordes för att kunna genonmföra projektet så fort som möjligt.
Fast personligen tror jag man får lägga projektet på is några år. Den globala finansiella krisen har knäckt fastighetsmarknaden. Alla som har byggt lägenhetskomplex står med outhyrda lägenheter och halvfärdiga lägenheter finns överallt runt staden och skräpar ner stadsbilden. När jag ser detta känner jag mig rätt så glad för att vi har vår bygglagstiftning i Sverige.

Så nu sitter man ofta fast i trafiken i regnet och det är rätt trist. Jag skyller på Shukaku. När jag kommer hem sätter jag mig på balkongen och tittar på den koreanska frun i huset tvärs över gatan, som gjort om sin balkong till en driving range(!). Jag lyssnar till det ihåliga ljudet av en golfboll som träffas av en Driver. Om och om igen.

Nytt hem i Phnom Penh

2010-08-21T19:54:00.000-07:00

I torsdags flyttade jag till en ny lägenhet. Den ligger nära Ryska marknaden. Min fru och mina barn åkte hem till Sverige för en vecka sedan så det är lite tomt. Själv blir jag kvar ett år till, därefter får Kambodja klara sig utan mig. Som tur är lägenheten väldigt fin och jag har utsikt över takåsarna. Från sovrummet ser jag flygplanen starta och landa på Pochentong.
Jag inser att det plötsligt blir mycket tid över framöver, och det skall bli lite skönt. Jag skall börja träna lite mera regelbundet, skriva lite mera, fotografera och sitta mera på kaféer och läsa böcker.
Jag tog med vår hemhjälp från gamla huset. Hon är "old school" kan bara franska och khmer. Min franska är något bättre än min khmer så jag kan nog prata rätt bra franska om något år. Det skall bli kul.
Det har varit intensiva veckor och jag känner mig rätt så trött. Nu skall jag ta en dusch och sedan en stadig frukost på Garden Center Cafés nya filial with Ryska marknaden. Kanske den bästa frukosten i stan.

Män med smutsiga själar

2010-08-12T08:02:00.000-07:00

I SvD har en svensk man, dömd för pedofili i Kambodja låtit sig intervjuas. Han har skrutit om att han lyckats muta domarna via en polischef med 11000 amerikanska dollar för att säkerställa sitt frisläppande nu på fredag då hans överklagande tas upp i rätten. Lokala organisationer tror han kan bli frisläppt, inte bara på grund av mutan, men också för att offren tagit tillbaka sina anklagelser eftersom de är ekonomiskt beroende av mannen.

Sexturismen är utbredd i Kambodja och förutom den exploatering som sker av kvinnor och barn, smutsar det ner landets rykte. Det är väldigt många rätt sluskiga ensamma män som kommer hit. På senare år har man försökt skärpa kampen speciellt mot pedofilerna med viss framgång. En NGO, Action Pour Les Enfants (APLE), jagar pedofiler i samarbete med polisen. Det är rätt så typiskt för Kambodja: det är inte staten som skyddar människor utan NGOs. (Det finns anledning att komma tillbaka till denna märklighet i en senare bloggpost som till stor del har sitt ursprung i hur biståndet till Kambodja har organiserats mer än något annat.)

Samtidigt som APLE har visat sig vara väldigt effektiva, så har de också blivit utsatta för kritik. För några månader sedan uttryckte en advokat som försvarat flera pedofiler i rätten att APLE provocerar fram barnsexbrott genom att använda lockbeten. Han påstod att samma barn har dykt upp i flera rättsfall med olika pedofiler som fångats in av APLE. APLEs direktör nekade självfallet, och svarade med att stämma advokaten för förtal och i skrivande stund väntar man på domstolsförhandlingarna. Jag kan nog tycka det är synd att APLE valde den rättsliga vägen. Att anmäla för förtal istället för att grundligt förklara hur man jobbar hade varit mer konstruktivt och skrämt pedofiler mer än något annat. Tyvärr är man ofta väldigt snabb med att anmäla för förtal i Kambodja.

För ett par år sedan hamnade vi själva i en pedofilutredning. Vi hade precis flyttat in i ett nytt hus i Tuol Kork i Phnom Penh när säkerhetschefen på USAs ambassad ringde upp mig och ville besöka huset eftersom det begåtts ett allvarligt brott i huset. Ett brott som snart skulle upp i domstol i Kalifornien. Tre dagar senare kom den amerikanska delegationen: Kaliforniens statsåklagare, en polisofficer, säkerhetschefen, en kambodjansk civilklädd polis och en brottplatsfotograf.
Vi gick igenom huset rum för rum och de diskuterade vad de hört i vittnesmålen. I vår sovrumsgarderob hade man förvarat rep och redskap för sexuell tortyr. I ett annat sovrum hade den amerikanske mannen som bott i huset före oss låtit sina vänner utnyttja "hans barn". En bild av ett riktigt skräckhus målades upp, sakligt och detaljerat. Efter en timme var de klara och de tackade och sade att detta var väldigt viktigt för domstolsförhandlingarna. De undrade också om jag tyckte det var jobbigt och.., ja vad skall man svara?

Så gör amerikanarna. De lyfter ut pedofilen ur landet och dömer honom hemma. De gör en grundlig undersökning på plats och tar också över brottsoffer och vittnen till USA. Jag skulle vilja att Sverige gjorde samma sak med just pedofiler. Har de väl en gång sparkats ut ur landet är det svårt att komma tillbaka. Fängsla dem hemma direkt, och ta passet ifrån dem. Det kan inte vara meningen att Kambodja skall ta hand om "våra" pedofiler.

På senare tid har jag också noterat att man äntligen börjat fånga även asiatiska pedofiler: japaner, koreaner, taiwaneser och även khmerer. Det finns troligen fler pedofiler från dessa länder. Efterom det saknas en kritisk opinion som granskar sexturismen som företeelse och i ett jämställdhetsperspektiv blir dessa inte lika påpassade. Men vi vet ju alla att män med smutsiga själar finns överallt.

(Alla) mänskliga rättigheter hjälper fattigas kamp

2010-08-07T04:07:00.000-07:00

På vägen till Otres Beach i Sihanoukville finns en liten länga av slumkåkar i trä, blå plastpresenningar och kartong. De som bor där är offer för en jordstöld av en rik och maktfullkomlig affärsman med politiska kontakter.
Rent juridiskt är det förstås ingen jordstöld. Affärsmannen har lagfart för den markbit där dessa fattiga en gång bodde. Problemet är att lagfarten står i strid med Jordlagen från 2001 som garanterar dessa människor rätt till marken de bodde på och brukade. Men Kambodjas trasiga och korrupta rättssystem skyddar bara de rika och mäktiga.
När de fattiga som redan bodde där gjorde motstånd anlitades polis och militär som med våld och vapen körde bort dem. Deras hem blev bulldozrade och deras få tillhörigheter förstördes. Det är obegripligt för mig att man kan vara så okänslig som många ”investerare” verkar vara i Kambodja.
Det är nu mer än två år sedan de tvingades lämna sitt land och de lever där i yttersta fattidom, vid vägkanten på väg till vår favoritstrand. Ingen verkar bry sig. Allra minst de lokala myndigheterna.

På Newsmill argumenterar debattören Fredrik Segerfelt för att vatten inte är någon mänsklig rättighet. Han hänvisar till att FNs deklaration för mänskliga rättigheter var en kompromiss mellan ”Josef Stalin” och den demokratiska världen. Denna deklaration är nämligen uppdelad i två delar utifrån den första världens och den andra världens politiska värderingar. Den första världen (Väst) betonade liberala rättigheter och demokrati. Den andra världen (Sovjetunionen med allierade samt också den alliansfria rörelsen) betonade materiella rättigheter som vatten, mat, hälsa, utbildning och rätt till en utkomst.
FNs deklaration är ett av världens viktigaste politiska dokument. Det har använts otaliga gånger gentemot länder och ledare för att säkra mänskliga rättigheter, och i Kambodja är kunskapen idag om att man har specifika rättigheter väl spridd. Många gånger hjälper inte denna kunskap mot makthavarna, men när folk väljer att göra motstånd mot jordstölder och övergrepp gör de detta för att de har kunskap om sina mänskliga rättigheter. De vet att det får säga vad de tycker, de vet att de har rätt till sin mark och en utkomst. Utan kunskap om sina rättigheter hade makthavarna kunnat göra precis vad de vill.

Jag upphör aldrig att förvånas av hur idag främst liberala skribenter verkar sitta på sin kammare och försöker göra om verkligheten efter sin karta. Stalin var förfärlig, men fattiga människor utan vatten, mat och hälsa kan inte kräva sina demokratiska rättigheter. De mänskliga rättigheter som FN listat som universella stödjer varandra och kan inte existera utan varandra. Segerfelt hävdar att som det ser ut nu, så ses dessa rättigheter som ett smörgåsbord som kan användas politiskt, och pekar på att den senaste FN- resolutionen initierats av den radikale presidenten Evo Morales i Bolivia. Det är då jag undrar om Segerfelt suttit för länge i den stillastående luften i sin tankesmedja?
FNs deklaration för mänskliga rättigheter föddes i skärningen mellan olika politiska system, de lever och används idag i olika politiska system och de kommer att utnyttjas politiskt därför att de finns och är relevanta för olika politiska vägval. Mänskliga rättigheter är helt enkelt politik, alldeles oavsett hur mycket vi hävdar deras universalitet.

Men det hindrar ändå inte att fattiga människor kan lära sig om sina rättigheter och användade dessa i sin kamp för sina rättigheter. Detta är självklart ytterst också en politisk kamp för rätten att ha en åsikt och rätten att ha kontroll över sitt eget liv. Morales råkar vara en företrädare för att göra vatten till en mänsklig rättighet – nu hoppas vi han gör det för att han vet att det är en grundförutsättning för att säkra de allra fattigaste människornas politiska rättigheter. Tiden får visa hur ärlig han är - och även om han är det - vilket politiskt utrymme han har att vara fullt ut genuin.

När vi åker tillbaka från stranden har det regnat häftigt. Människor tittar skyggt ut från sina läckande kåkar på vår vita Toyota Landcruiser. På andra sidan vägen spelar en stor grupp unga pojkar fotboll i pölarna och de har väldigt kul. Rätten att leka är också en mänsklig rättighet att värna.

Det goda samhället skapas genom mänskliga kompromisser

2010-08-04T10:20:00.000-07:00

Dagens andra text!
Jan Björklund har en alldeles speciell plats i mitt politiska skräckkabinett. Han står staty mitt i salen för Arroganta Populister.

I Sverige bär i stort sett ingen kvinna burka - den afghanska klädedräkten med galler för ansiktet. Några hundra bär niqab, den ansiktstäckande variant som finns i Mellanöstern. Av dessa arbetar, låt säga, färre än 20 i svenska skolor. En av dessa kvinnor skapade för något år sedan ett riktigt rabalder när hon ansåg sig diskriminerad på sin barnskötarutbildning och gick till DO. Hon var förbjuden att fortsätta om hon inte tog av sig sin niqab.

Under fyra år bodde och arbetade jag i Hammarkullen som folkhögskolelärare och i min grupp mötte jag många djupt troende muslimer. Vi arbetade hårt på att skapa en anda där dialog var det viktigaste verktyget för att skapa ömsesidig förståelse. Det funkade alldeles utmärkt. Min erfarenhet är att hur troende någon än är, så går det i nio fall av tio att lösa problemen. Den sista tiondelen får man kanske betrakta som rättshaverister.

Jag återvänder till "internetklippen" från den debatt som var kring DO-anmälan och ur undertexten förstår man att den unga kvinnan troligen blivit bemött kompromisslöst och hårt. Själv skriver hon i Expressen (20/9-2009) "det var inte förrän den andra veckan jag kallades ut och fick reda på att rektorn hade tagit ett beslut om att förbjuda niqab.".

Ord och inga visor från skolans sida, men knappast konstruktivt. Men det är så här vårt samhälle utvecklas just nu. Jan Björklund och några andra kollegor i främst (fp) och (m) går i bräschen gång på gång för enkla lösningar som utestänger allt fler människor från värdighet och valfrihet.

I det enskilda fallet skulle givetvis rektorn och ansvarig lärare diskuterat med den unga kvinnan om en lösning (hon erbjöd också kompromisslösningar själv). Sedan är det ju upp till den blivande arbetsgivaren att ställa villkor på lämplig arbetsklädsel vilket de har rätt till enligt beslut av Skolverket 2003. Det behövs alltså ingen lagstiftning för detta. Och skall vi verkligen lagstifta för de få fall där det havererar trots professionellt hanterande av skolledningen? Är det så vi skall ha det så kan jag se ett lavinartat behov av nya lagar.

Jag ser paralleller mellan den nyauktoritära politiska kulturen i Sverige och här i Kambodja. Också här hänger man sig åt lagen för att kompensera för sin oförmåga att nå kompromisser i både det stora och det lilla. Det är kanske ett av de största utvecklingshindren som finns. Tilltron till lagtexter, frånvarotimmar i betygen, paragrafrytteriet som gör 14-åriga gravida flyktingflickor till "testfall" för avvisningsbeslut visar på ett samhälle i kris där det saknas en vision om vad man vill med samhället.

Jan Björklunds förslag är rasistiskt. Själv är han nog inte mer rasistisk än någon annan; han är bara cynisk. Han driver egentligen ingen egen politik - därför finns allt mindre liberalism i (fp). Han lyssnar på vad folk säger i stunden på fikapusen och gör det till sin politik. Men ingen organisation kan utvecklas enbart genom fikapauslösningar, ännu mindre kan man utveckla ett samhälle. Det är kanske dags att genomskåda bluffen? Han vet faktiskt inte vad han vill. Men hans framgångar visar kanske också på ett förvirrat folk som inte vet hur livet kan bli bättre. Det är då man vänder ryggen till de svaga.

Bloggstart igen!

2010-08-04T09:13:00.000-07:00

Det är dags att göra ett nytt försök att komma igång med min blogg. Jag tänkte att lite ny personlig design skulle göra det lite mera inspirerande att blogga. Nu är jag ju lite av datornörd, men det där med webb- och bloggdesign har jag aldrig lyckats lära mig. Jag blev väldigt glad när Blogger skapat helt nya mallar och designverktyg.

Jag ville byta bakgrundsbilden på min valda mall och chansade runt lite utan att lyckas. Bilden bara försvann.
Då hittade jag något som hette "CSS-snippets". På ett annat ställe hittade jag en instruktion hur man kunde använd använda CSS för att byta bakgrund. Jag lyckades hitta en snippet som bytte bakgrundsbild, laddade upp min bild i Photobucket och så editerade jag lite i CSS-koden, lade in länken från photobucket, och simsalabim så var bilden där.

Lite mera plockande med textfärger blev det sedan, men jag lyckades aldrig få in någon personlig presentation av mig själv. Men den kommer snart. För nya läsare som kanske hittar hit så kan jag presentera mig så här:

Mitt namn är Jens Rosbäck. Jag är en knappt medelålders man som arbetar och bor i Kambodja. Just nu väntar ett år i relativ ensamhet eftersom resten av familjen flyttar hem efter fyra år i Phnom Penh.
Själv är jag kvar eftersom jag gillar mitt jobb och har ett uppdrag som är ytterst meningsfullt. Uppriktigt sagt mår jag kanske också bäst av att vara här ute i världen, i alla fall just nu. Jag älskar Sverige, men det känns ofta lite ödsligt. Vi får se hur det blir nu när familjen flyttar hem, men det finns också möjligheter med att få leva särboliv ett tag framöver.. Men jag kommer att sakna att få stå vid sidlinjen när mina tonåringar skall återevröra Sverige.

Häng med på min bloggnystart. Jag kommer att blanda åsikter om det jag upplever här i Kambodja, det jag upplever av Sverige genom svenska media på internet och så blir det säkert en och annan text om biståndets villkor. Det kan kännas rätt så frustrerande när exempelvis vår biståndsminister Gunilla Carlsson leker utspelspolitiker utan att tänka på konsekvenserna.

Så här på avstånd har jag insett att Sverige är världens mest extrema och utopiska samhälle. Det är ett samhällsbygge jag härifrån, ett av världens fattigaste länder, upplever behandlas ytterst styvmoderligt av både ansvariga och medborgare. Vi borde vara mer rädda om vad vi har och vårda de värden som skapat det goda samhälle vi har.

Konstauktion och yttrandefrihet och känslan av hot

2010-03-12T23:19:00.000-08:00

Igår kväll var vi på olika håll, jag och Boel. Men vi var båda på "fundraising events". Själv travade jag ner till Baitong Restaurant där Rupert tillsammans med ett konstnärskollektiv hade bjudit in till konstauktion. Olycklgtvis hade jag inte hunnit titta på något av verken innan och då har i alla fall jag svårt att gå in och bjuda. Men ett par av konstnärerna är välkända över hela Asien och är representerade på både gallerier och museer, och deras tavlor gick för 100 dollar så det gick att fynda.

Det var mest västerlänningar där, plus en mindre del kambodjansk kulturelit. Det är inte som hemma där affärslivets mecenater kan dyka upp. Kambodjas affärsmän är en rätt så obildad drös, med smak för de allra läskigaste formerna av kitsch. Lexus och livvakter är mera viktigt för dessa den traditionella kulturens väktare.

Tavlor och foton ropades in till glada köpare och sedan var det buffé och mingel. Alla intäkter gick för att utveckla konstnärskollektivet. Det här tycker jag är en av de viktigaste utvecklingarna i Kambodja. Vi glömmer lätt att konst och litteratur är en av de starkaste förändringskrafterna i ett samhälle präglat av decennier av förtryck. Det är inte heller någon slump att makthavare försöker kontrollera den fria fantasin.
Man fängslar gärna fria konstnärer, men jag väntar fortfarande på att någon skall fängslas för att han skapar LFA-matriser och projektplaner!

Boel var på Hotel Le Royal för quizz-kväll - eller frågesport som det heter på engelska. Intäkterna gick till något husbyggnadsprojekt. Men det var kul det också hursomhelst.

Och på nätet läser jag om Jihad-Jane och Yx-Vilks. Och jag förundras över alla dessa höga tonlägen om "hotet mot yttrandefriheten" bla bla bla. Även bildade människor har uppenbarligen tappat sinnet för proportioner. Maktlösa extremister har aldrig någonsin i historien varit ett hot mot yttrandefriheten - det är alltid de som innehaft makten som begränsat den. Ännu mindre är förvirrade amerikanska tanter som Colleen LaRose ett hot.

En genusanalys av medias konstruktion av Colleen LaRose skulle kunna bli väldigt intressant - speciellt i dessa tider när kvinnliga konvertiter fått alltmer negativ uppmärksamhet. Kvinnor som blir muslimer har plötsligt knutits ihop med mental sjukdom och småbrottslighet. På bleka polisfoton tittar LaRose på oss med fientlig blick (visst ser hon lite galen ut?). Budskapet är att alla dessa "Jihad-Janes" överallt är otillräkneliga och galna och behöver kontrolleras. Var de än är. Vad de än gör.
Men sanningen är ju att dessa kvinnor är ohyggligt obehagliga för ett manligt dominerat samhälle eftersom de inte rättat in sig i ledet - de är kvinnor och förrädare och 70-talets punkare är som dagisrevoltörer i jämförelse.

Härifrån mitt perspektiv ser västvärlden ut att spåra ut helt. Det finns nästan inte en positiv trend att läsa om, eller lära om, när jag ser på CNN eller någon annan nyhetskanal. Det är bara rädsla och känsla av hot. Vi får hoppas det blivit bättre när jag kommer hem någon gång.

Det hettar till! Och det lokala näringslivet har sin egen tolkning på socialt ansvar.

2010-02-26T07:21:00.000-08:00

Den här veckan har varit svettig. Den heta säsongen har kommit tidigt i år och alla pustar. Premiärministern och försvarsministeriet bjöd in hela det tunga affärslivet till insamlingskväll för militären som just nu är mobiliserad längs gränsen mot Thailand.

En hel drös med "okhnas" och tycoons mötte upp på Hotel Cambodiana i torsdags kväll och de har nu lovat att sponsra olika arméenheter. Är det någon läsare därhemma som tycker det verkar konstigt?

Det hela är en våldsamt förvrängd variant av det som klokare affärsmän kallar Corporate Social Responsibility. Men det kan också ses som en del av det politiska maktspelet - det är viktigt att hålla det ledande kambodjanska näringslivet glada genom att ge dem landkoncessioner och låta militär och polis hjälpa dem köra bort fattiga människor från små risfält och markplättar som i bästa fall skall göras om till plantager eller lyxiga kontor och bostäder. I sämsta fall ligger marken i träda i väntan på bättre tider, medan människor går sysslolösa och hungriga.
Men givetvis måste man betala tillbaka någon gång, så nu ställer man mangrant upp bakom en aggressiv utrikespolitik gentemot Thailand som många utomstående skakar på huvudet åt (fast i sak har Kambodja nog rätten på sin sida).

Detta är typiskt för Sydostasien: den ohämmade sammanblandningen mellan affärsliv och politik. Det är denna sammanblandning som gör flera av de sydostasiatiska ekonomierna till legoekonomier utan egen kraft att vara innovativa och internationellt konkurrenskraftiga. Rika tycoons köper sig politiskt inflytande, och strävar efter råvarumonopol. De flesta av dem, eller deras fäder, inledde sina karriärer med illegala affärer och smuggling under de sista åren av kolonialt inflytande. Från dessa traditioner stammar också den utbredda korruptionen i regionen.

Endast Singapore har tagit sig ur fällan. Som en liten stadsstat med få naturresurser har det varit enklare för dem än för de stora grannarna. Länder som Kambodja och Burma har uppenbarligen inte förstått receptet ännu.

Malaysia och Thailand är en bit på väg mot ett bättre fungerande näringsliv - kuppen mot Thaksin var sorglig och onödig, men förhoppningsvis var han den sista representanten för denna tradition i Thailand. Vietnam har drabbats av demokratiska bakslag på sistone som också påverkar utvecklingen av ett sunt näringsliv, men där har det ändå hänt mycket på senare år. Indonesien har tagit oerhörda steg mot ett bättre samhälle för alla, och starkare näringsliv på sikt. Filippinerna står och stampar med Gloria Arroyo som sittande konserverande president.

De asiatiska tigrarna som många av dessa länder kallades på 90-talet gick på pumpen 1997 då hela de asiatiska marknaderna rasade som ett korthus på grund av ett dåligt fungerande, korrupt och politiserat näringsliv. Några länder tog lärdom: Korea, Hong Kong, Singapore och Taiwan var snabbt uppe ur startgroparna. Andra rör sig lite långsammare. Och de allra fattigaste länderna på den tiden på verkades inte alls - det är dessa som inte lärt sig läxan mest av allt.

Not: Okhna är en titel som man kan köpa av landets ledning och som ger innehavaren tillträde till maktens korridorer.

Kinesiskt nyår!

2010-02-15T09:16:00.000-08:00

I hela Öst- och Sydostasien firas det kinesiska nyåret i veckan. Här i Kambodja missar man inte gäran ett tillfälle till fest - man behöver inte vara jättekinesisk för att laga lite extra god mat och skicka SMS med Gong Xi Fa Chai till varandra.

Kambodjaner är annars ju lite priviligierade när det gäller nyårsfirande. De firar nyår tre gånger per år: "vårt" nyår den 31 december, kinesiska nyåret i början på februari och det kambodjanska nyåret i mitten på april.

Phnom Penh var helt tomt på söndagen. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle på arbetsresa till Battambang vid tvåtiden. Men det var nog första gången jag sett Ryska marknaden stängd mitt på dagen. Så det blev inga nya lampskärmar till uteplatsen och ingen enkel digitalkamera till Mattias.

Battambang är sig annars likt. Varje gång har det något lite nytt. Jag tycker det är vacker stad, även om besöket denna gång gav mig lite dåliga vibrationer kring samhällsutvecklingen.(Jag kommer att rapportera uppdraget i min andra blogg wwww.utvecklingiarbete.blogspot.com.)

Grannfejd

2010-02-06T03:14:00.000-08:00

Det var dramatiskt på vår lilla gata idag. På morgonen - ungefär vid nio-tiden - körde vi iväg med hundarna för trimning. Det var mycket folk på gatan, mest unga män, samt några tungt beväpnade poliser. De stod utanför ett hus 30 meter från vårt - en khmervilla med övervåning i trä - som uppenbarligen höll på att rivas. Unga dammiga rivningsarbetare tittade ut. En lastbil stod på gatan som gjorde det svårt att ta sig förbi och det var

Några timmar senare, på eftermiddagen när vi kom tillbaka med våra hundar var det fullt bråk och poliserna fängslade en tämligen välklädd man någonstans mellan 30 och 40 år. De bände upp hans armar bakom honom,satte handfängsel på honom, och släpade honom förbi vår bil där vi väntade på att tumultet skulle lägga sig. En kort stund senare såg vi att rivningsarbetarna hade lämnat huset halvrivet - det stod kvar endast som ett skal.

Vi får nog läsa i tidningen på måndag vad det hela handlade om. Men om man får lov att spekulera så kan man anta att den gripne mannen hade hyrt rivningsarbetarna för att riva huset utan att ha klara papper på att han ägde det. Konkurrerande ägarintressen kallar då till sig polisen och tumult utbryter.

Det är något väldigt kambodjanskt över den här situationen. Oklart ägande - antingen på grund av att ingen har klara papper eller tydlig lagfart eftersom fastighetsregistret är av ytterst dålig kvalitet. Dåligt fungerande rättssystem som gör det väldigt vanskligt att gå till domstolen för att lösa tvister. Den som betalar mest får normalt rätt. Dålig konfliktlösningsförmåga som kommer ur sociala och kulturella hierarkiska mönster - en total oförmåga att kompromissa.

Hursomhelst har folket på gatan fått något att prata om i flera veckor framåt.

Svenska elevers succé i världen

2010-02-03T06:30:00.000-08:00

Nu har jag varit skolförälder i internationell miljö i över sju terminer på två internationella skolor. Det har varit väldigt intressant.

Under tiden har jag också följt den svenska skoldebatten. Den berättar om en skola i kris, med dålig ordning och elever utan kunskaper. Man jämför sig med skolor i andra länder som uppges vara mycket bättre. Så hur är det då att ha barn på den internationella elitens elitskolor? The top of the top? Hur går det för dessa kunskapssvaga och odisciplinerade svenska barn?

Någon kanske nu invänder att svenska barn i internationell miljö har priviligierade och välutbildade föräldrar. Det är nog sant. Men det gäller ju nästan alla barn på barnens skola. Min dotter är vän med ambassadörens dotter, en prinsessa och FN-chefer. Min son är vän med kamrater som har föräldrar som är ledande jurister i Khmer Rouge-tribunalen. Så även om de svenska barnen har goda förutsättningar hemifrån är konkurrensen hård.

Eftersom vi bor i ett asiatiskt land där inte minst många koreaner, japaner och kineser bor så är många av skolkamraterna därifrån. För dem är studierna dödsviktiga och familjeäran står på spel om barnens misslyckas. De sliter timmar varje kväll med läxor. För dem är det stenhård tävling.

Trots detta går det bra för de allra flesta svenska barn. Betygen är oftast på övre halvan och inte så få har fått awards för sina prestationer. Detta trots att flera av dem gått merparten av sin skoltid i svensk skola.

I går hade jag ändå ett möte med rektorn. En amerikan. Min dotter som läser International Baccelaureate har ett problem med en lärare och det har inte gått så bra för henne i detta enda ämne. Rektorn hanterade mitt möte proffsigt. Senare på eftermiddagen pratade han med min dotter. I slutet på mötet sade han hur imponerad han var över hur moget hon resonerade kring problemet - att hon verkade mycket äldre än sina 16 år.

Eftersom ett av problemen varit att den aktuella läraren aldrig gick till henne och pratade om de problem han upplevde att hon hade, hade jag i mitt möte pekat på hur viktigt det var att involvera Linn först av allt om det var problem. Linn tryckte nog ännu hårdare på detta. Så när han senare pratade med Linn reflekterade han direkt till henne:
"Det är märkligt, alla svenska föräldrar vill att vi skall gå till eleven först och sedan komma till dem. Men de asiatiska föräldrarna vill absolut att vi skall komma till dem före vi går till eleven", sade han.

Hans reflektion visade hur skolan handlar om mycket mer än kunskaper. Det faktum att svenska skolan inte jobbar med tysta grupper och auktoritära lärare samt vill ha elever som tar eget ansvar så får man elever som kan resonera och se olika perspektiv. I en lärandesituation är detta givetvis ovärderligt.

Jag hör om utlandssvenska familjer i regionen - inte bara här i Kambodja - om hur de svenska eleverna är duktiga, självständiga och framgångsrika i skolan var de än är. Detta säger något om den jämlika offentligfinansierade svenska skolan, men också väldigt mycket om den skolpolitiska domedagsdebatten och ärligheten hos vissa ledande skolpolitiker.

Vill mina barn återvända till svenska skolan? Nej, absolut inte. Men det handlar mera om den stimulerande internationella miljön och alla barn från olika delar av världen och olika kulturer än om skolkvalitet i sig. När mina barn var i lågstadieåldern bodde vi i svenskglesa Hammarkullen. De gick i småskolan där. Det var en fantastisk skola och de bästa skolåren för dem i Sverige. Detta säger något om värdet av den mångkultur i Sverige som alltför många uppfattar som ett problem, men också väldigt mycket om de rädslor som präglar det svenska samhället.

Ny blogg: "Utveckling i Arbete"

2010-01-26T01:59:00.000-08:00

Jag har skapat en ny blogg, mera fokuserad på biståndsarbete.

Den hittas på www.utvecklingiarbete.blogspot.com

www.destinationpnh.blogspot.com kommer att vara kvar, men den kommer att få vila ett tag nu. När den kommer tillbaka blir den av mera privat karaktär. Familj, grillparties, stränder och annat sånt man som expat kan uppleva när man arbetar i detta vackra land.

/Jens

Klimat, demokrati & konspirationer

2009-12-07T05:06:00.000-08:00

Idag öppnar klimatmötet i Köpenhamn. Något som heter Climategate har synts i media. Det är en ickehändelse. Någon har hackat sig in i ett klimatforskiningsinstitut och fångat upp en rad epost med "tvivelaktiga" formuleringar. Det mesta är taget ur sitt sammanhang, och än så länge har inte någon lyckats skapa en klimatalarmistisk konspiration ur materialet. Om ändå hackaren gjort sig det besväret.

Flera kambodjaner har åkt till Köpenhamn. Vad som inte syns så ofta i debatten är att klimatförändringen redan idag slår hårt mot många fattiga länder. I Kambodja säger de fattiga jordbrukarna att vädret blivit helt oförutsägbart. Seklers nedärvd väderkunskap har på några få år gjorts värdelös. Gamla rissorter klarar sig inte längre.

För några veckor sedan slog tyfonen Ketsana till. Sveriges radio ringde mig vid lunch samma dag och undrade om det fanns några offer. Hur skulle jag veta som satt i Phnom Penh? Landets östra delar var översvämmat och vattennivåerna var höga, men här finns inga teveteam i, eller direktrapporter från katastrofområdet. Inga journalister flög in i förväg för att vänta in stormen. Vägarna var ofarbara om de fanns kvar. Vi jobbade kort sagt som vanligt i ett regnigt Phnom Penh ovetandes om vad som utspelades några hundra kilometer österut.

Några veckor senare kommer dödsiffrorna, cirka 50 omkomna och tiotusentals har fölorat sina hem och sin försörjning. Sveriges Radio ringer inte längre. Under några dagar hamnade några fattiga länder i medieljuset, men egnetligen fick inte läsarna, lyssnarna och tittarna veta någonting. Sedan försvann uppmärksamheten.

Klimatet är ett pågående drama. Det pågick innan Ketsana och det fortsatte efteråt, och det fortsätter hela tiden. Samtidigt tror även välutbildade människor på att någon hittat på det hela för att skapa alltifrån nya skatter till forskningsanslag till världsherravälde. Någon vänder på klimatforskarnas teorier och tycker vi skall förbereda oss på nästa istid istället. Världen har blivit bra konstig när välutbildade människor kommer på komplicerade teorier om hur överheten försöker lura vanliga människor, medan fattiga risbönder i Kambodja som inte kan läsa och skriva med självklarhet i rösten förklarar att världen har förändrats mitt framför deras ögon och att hela deras utkomst är hotad.

Förhoppningarna på klimatmötet i Köpenhamn har blivit allt lägre, men jag tror det kan komma mycket gott ur mötet om man inte vill för mycket. Då kan det gå att sänka den politiska garden och man blir mindre rädd för att sitta med Svarte Petter när mötet är slut. För övrigt hörde jag på BBC i veckan hur privata entreprenörer i Kina investerar enorma summor i modern energiteknik. Där snackar man inte som här.

Det är plågsamt för mig som jobbar med demokrati och mänskliga rättigheter at se debatten i Sverige och västvärlden. Jag tycker det ställer vissa frågor om våra demokratiska fundament när man läser om klimatdebatten, hör om minaretförbud och om (sd):s framgångar. Hundra år av demokratisk utveckling och vi har inte kommit längre än så. Ändå, jag tror förnuftet segrar till slut. Det brukar bli så i öppna debatter även om det ofta ser hopplöst ut.

Att återskapa den kambodjanska drömmen

2009-11-29T05:55:00.000-08:00

På teven spelar khmerpopen. Tidigare idag lade jag in en videosnutt med 60- och 70-talets populäraste sångfågel i Kambodja: Ros Sereysothea. Hon, liksom många andra artister försvann under Röda Khmererna.

Kambodja betraktades innan krigen som ett föregångsland i sydostasien. 50-talet var en period då egensinniga mixar av västligt och khmer skapade helt nya uttryck. Arkitekten Van Molyvann skapade en helt egen modern arkitektur i betong tydligt inspirerad av franska utopiska arkitekter som Le Corbusier. Skalan är mindre och mer mänsklig än hos Le Corbusier. Det märkliga är att idag kallas 50-tals villor på hyresmarknaden för "old khmer villas", medan nybyggda urfula fuskantikvillor kallas för "modern khmer villa". 50-talshusen är fantastiska i form och de är väldigt ljusa och samtidgt svala inomhus. Tyvärr är de ofta i riktigt dåligt skick, och alltför många rivs för att ge plats åt nya gräsliga skapelser skapade av nyrika regeringstjänstemän med sidoinkomster samt brackiga affärsmän.
Ändå, man kan se en spirande medvetenhet om värdet av god arkitektur bland många investerare och flera vackra nybyggen har dykt upp här och var de senaste två åren.

Inom musiken importerade man friskt från väst. Ros Sereysothea och Sin Sisamuth hette de två största stjärnorna. Båda försvann under röda khmerernas tid. Deras inspelningar blev liggandes bland allt skräp i det tomma Phnom Penh och först på senare år har man börjat återupptäcka dem. Det finns nästan inga filmupptagningar och ljudupptagningarna är av dålig kvalitet. De som lyckades fly Kambodja lämnade vanligen sina vinylskivor och kassetter hemma.
Precis som inom arkitekturen skapades en helt egen stil, en märklig blandning av västerländsk rock, både med blueston men också gärna med mera psykedeliska tongångar, samt kambodjansk folkmusik. Det är suggestivt och med en särpräglad sångteknik.

När jag lyssnar på dagerns popmusik med khmerer inser jag hur levande det här arvet från 50-talet och fram till 1975 är. Man kan alla sånger och man kan enkelt sjunga med. Väldigt mycket av det som spelas på teven idag var ursprungligen inspleat av Sin Sisamuth och Ros Sereysothea. Det är som om svenska 20-åringar skulle kunna alla låtar av Hep Stars och Hootenanny Singers, och alla unga band repa deras låtar i villagaraget (dock vill jag påstå att khmermusiken höll något högre konstnärlig kvalitet, den är unik).

Idag finns ett spännande Khmer-amerikanskt band som kallar sig Dengue Fever. Ett gäng skäggiga hippieamerikaner och en kambodjansk bröllopssångerska har skapat ett alldeles unikt sound med inspiration hämtad från den tidens två stora fixstjärnor. Låtar som "Tip My Canoe" och "I´m Sixteen" görs i samma anda som för 40 år sedan med en alldeles modern twist.

Vi tänker ofta på Kambodja som ett land med enorma problem. Men här finns en framåtanda också och väldigt mycket hopp. Man har varit på den absoluta botten. Det är en tid av återupptäckande och återskapande, inte bara materiellt utan också kulturellt. Det är synd att politikerna fäster så lite avseende vid detta, och när de gör det, vill de gärna återskapa någon slags kitchig nationalromantik, både mentalt och rent fysiskt. För dem är arvet efter Vann Molyvann inte speciellt viktigt. Hans arkitektur uppskattas inte (förutom Independence Monument).

Nu spelar detta inte så stor roll. Människor väljer sina egna vägar. Exilkambodjaner som återvänder försöker återskapa det Kambodja som de levde i innan krigen, eller om de är unga, som de tror det var. De många kulturintresserade utlänningarna i landet har också lämnat stora bidrag. Det försöker skapa det moderna Kambodja som aldrig riktigt blev färdigt.

Tillbaka! Nu glömmer vi Thaksin

2009-11-27T05:19:00.000-08:00

Thaksin har lämnat Kambodja och tystnaden har lägrat sig. Fortfarande är ambassadörerna hemkallade och en thailändsk anställd på flygplatsen i Phnom Penh är häktad för spioneri. Hela historien är helt bisarr från början till slut, men de flesta bedömare ser Thakisn som den riktigt stora förloraren. Hans popularitet sjönk som en sten i Thailand, medan premiärministern Abbhisit sköt upp som en raket. Abbhisit är ung och fräsch och modern jämfört med de gamla militära typerna som dominerat politiken förut. Och business tycoons som Thaksin är också på väg att bli anno dazumal även om han har stora supporterskaror fortfarande. Thailand har haft en stökig tid bakom sig, men själv tror jag att processen har varit en välsignelse. Man är på väg att bli en modern demokrati där militären väljer att stanna i sina baracker när det stormar på gatorna. Det är samma väg som de flesta andra större stater i ASEAN redan har gått.

När det gäller konflikten tror jag alla parter bara vill glömma den. Många i Kambodja håller med Hun Sen eftersom man ogillar Thailand (man har ett nationalistiskt problem i Kambodja), men många som har lite överblick och utbildning har skakat på huvudet åt hela historien. Inom ASEAN har man starkt ogillat bråket och Hun Sen har nog tappat poäng bland sina kollegor i regionen.

Den stackars flygplatsadministratören blir säkert också släppt snart. Han är anklagad för att ha stulit listan över flygplanstrafiken på flygplatsen. Men det har ju varit hans jobb att hålla reda på just denna lista. Vad som sedan hänt är att Thailands ambassadör ringt honom om vilka flygplan som skall landa. Den spionerianklagade meddelade detta och ett av planen som precis landat var just Thaksins privatjet. Informationen han lämnade är inte hemlig. Det visar lite hur det kambodjanska rättsväsendetärv kopplat till politik.

I tisdags lyssnade jag på premiärministern Hun Sen. Han talade i en och en halv timme. Han hade egentligen 45 minuter, men det är så det är. Det var ett 30-årsjubileum och han talade minnen från 80-talets tuffa tid av embargo och isolation. Då och då klämde han in ett politisk angrepp på sånt och sådana han inte gillade. I ett svenskt politiskt perspektiv var det helt knas. Hans syn på demokrati och hans argumentation kan på många sätt ifrågasättas.
Men det går, när man ser honom live, att förstå varför han är en stark politisk ledare. Han känns genuin i sitt framträdande. "Här är jag. Jag är Hun Sen och ingen annan. Jag ber inte om ursäkt för att jag finns eller för att jag tycker saker". Det var väldigt intressant att uppleva.

Forced evictions fortsätter i stor skala på landsbygden. Internationella plantageföretag förvärvar mark genom 99-åriga koncessioner. Marken är redan bebodd och brukad, och de fattiga som bor där blir bortkörda med våld av polis och militär.
De som gör motstånd fängslas och döms på väldigt lösa grunder. Polis och militär som skjuter försvarslösa blir aldrig utredda eller dömda. Det är extremt hänsynslöst och omänskligt.

I söndags kom jag hem från en veckolång konferens i Nepal. Mer om den kan man läsa här. Den handalde om Appreciative Inquiry och det är en filosofi jag tror mycket på. Annars var det bensinbrist i Kathmandu Valley. Det berodde enligt dagstidningen Kathmandu Post på att tankbilarna fastnade i "trafikstockningar" i söder nära Indien. Lite märkligt kan man tycka med trafikstockningar om det inte finns bensin. Sanningen var att strejkande hade blockerat vägarna i dalen.

Typisk expatriate lördag

2009-10-17T09:26:00.000-07:00

Det har varit en tuff dag i dag.

0630: Jag gick upp vid halv sju och hjälpte Mattias att komma upp och iväg till basket-turneringen på Northbridge.

0830: Jag och Boel åkte iväg själva vid halv nio för att se på matcherna. Mattias lag, ISPP Falcons vann båda sina matcher mot NISC (Northbridge Intl School Cambodia) och Logos International School. Vid första matchen träffar vi indiern Seths familj. Hela klanen är där. Vi känner dem sedan vi kom till Kambodja. Jag snackar med James vars son är klasskompis med Mattias som också spelar. Växlar några ord med andra föräldrar också. Hälsar på ISPP-rektorn Barry, och på NISCs Elementary rektor John. Vi hade tänkt gå ut och äta, men nu går det inte på onsdag som John och Lois föreslagit eftersom jag åker till Thailand i morgon. Vi siktar på mitten av novmeber istället.

1030: Boel åkte mellan matcherna för att hjälpa en annan familj att intervjua en ny hemhjälp.

1230: Mattias och jag kom hem vid halv ett. Han var väldigt nöjd och han har gjort sin pappa stolt också. Han spelade riktigt bra och nästan felfritt i sista matchen.

1300: Jag och Boel åt lunch med en gammal kollega till mig på Comme de La Maison.

1430: Vi såg på teater på skolan. Mattias var ljud- och ljusansvarig.

1700: Föreställningen var bra men lång. Helt elevarrangerad: manus, musik och scenografi. Kul! I pausen träffade man massor med bekanta igen. Mycket privatsnack, lite jobbsnack. Hemma igen.

1845: Linn kör ut oss ur hemmet. Hon har middag med kompisar i kväll. Vi hämtar upp en annan gammal kollega på besök och äter middag på Tamarind. Boels kollegor har fest på andra våningen så vi sätter oss nere vid entrén. Det kan bli för mycket jobb. Vi hälsar på några av dem när de passerar oss. Efterrätten intar vi på Garden Center Café som är stadens bästa sticky rice med mango.

2200: Hemma. I morgon bitti åker jag till Chiang Mai. Packar. Barnen är borta. Linn är på stan med kompisarna och Mattias sover över hos Mark.

2340: Jag skriver detta och är trött och nöjd efter en ovanligt hektisk lördag.

Det är sådana här dagar man känner att Phnom Penh är litet. Hela lördagen har varit som ett cocktailparty med möten med vänner och ytligt bekanta i en strid ström. Fast utan snittar och paraplydrinkar. Godnatt!

60 år från kommunism till kommunism

2009-10-01T06:49:00.001-07:00

1989 i juli stod jag på Himmelska Fridens torg i Beijing. Det var en och en halv månad sedan protesterna och den våldsamma upplösningen på Tian An Men. Mitt ressällskap hade fått specialtillstånd att komma in på torget. På marken såg man fortfarande spåren efter Folkets Befrielsearmés stridsvagnar. De mäktiga lyktstolparna var omgivna av byggnadsställningar. Det var stort, tomt och lite skrämmande. Några hundra meter längre ner marscherade stramt en pluton soldater över torget. Beijing var tomt på utlänningar, men det kände som hela stande var inne i en djup depression. Äldre män bar likadana Maokostymer och det var märkligt tyst överallt. Vid de stora gatukorsningarna stod beväpnade soldater vakt. Väggtidningarna visade efterlysningar på demonstranter. På teven visade man mödrar som sörjde sina döda soldatsöner. 1989 var det 40 år sedan revolutionen. Den 26 september samma år drog sig Vietnams armé ut ur Kambodja och några månader senare föll muren i Europa.

1 oktober 2009 ser jag på kinesisk teve här i Phnom Penh hur Tian An Men är fyllt av hundratusen människor i färgglada dräkter i ett mäktigt koordinerat skådespel med musik, fyrverkeri och de kommunistiska Kinas ledare sittande på balustraden över jätteporträttet på Mao. Torget är fullt men på flygbilderna ser jag hur Tian An Men Avenue är helt tom på bilar. Beijing är åter avstängt. Många stadsbor har rest till provinsen för det är åtta dagar helg. De hundratusen inne på Tian An Men är speciellt utvalda.
Det slår mig när jag ser tevebilderna att de som står nere på torget och uppträder måste vara många fler än åskådarna på plats, och att ingen egentligen ser speciellt mycket av de rörelser och färglada mönster som skapas med olika tekniker. Det är som en fotbollsmatch där spelarna tittar på publiken och inte tvärtom. Endast flygfotografen som sitter i sin helikopter ser hela spektaklet. Det hela är föreställning för världen, men helt utan det kinesiska folket. Premiärminister Hu Jintao och hans helmanliga toppskikt sitter och tittar på och dricker te ur sina kinesiska muggar med lock.
1989 var det svårt att tro Kina skulle vara där det är idag. Jag minns vårt besök på det nybyggda Hotel Sheraton där vi köpte flygbiljetter till Yunnan. Det var en föraning om vad som komma skulle. Men fortfarande flög man dit med en gammal rysk jet med det numera insomnade statliga flygbolaget CAAC.

I väst hävdar vi att demokratin är en förutsättning för marknadsekonomin och vice versa. Jag har alltid varit tveksam till detta. Det känns konstigt att mänskliga rättigheter och medbestämmande skall vara knuten till ekonomisk nytta och endast det. Och otaliga är bevisen att marknadsekonomins krafter har använts för att förtrycka människor. För mig har mänskliga rättigheter och demokrati ett egenvärde och det är en naturlig del av ett mänskligt samhälle. Kina är bekräftelsen att jag har rätt. Deras tillväxt för 2009 är beräknad till 9% och de erövrar välstånd snabbare än något annat stort utvecklingsland i världen. Jag tycker Kina är en knäpp på näsan åt alla som villkorat demokrati med marknadsekonomi.

Det är en rätt obehaglig sanning att en i många avseenden hänsynslös diktatur som varit skuld till miljoner människors död också samtidigt på några decennier lyckades bryta gamla feodala mönster och orättvisor och ge nya grupper människor tillgång till utbildning och hälsa. Många säger att kommunismen är död. Men man glömmer att den kommunistiska revolutionen, trots sina brott, lagt grunden för ett helt nytt samhälle i både Kina och Vietnam. Jag säger inte att det är rätt - det är snarare obehagligt. Men mest är det en påminnelse att demokrati och mänskiga rättigheter har ett egenvärde oavsett politisk ideologi. För ingen tycker väl det är rätt att någon skall behöva offras i ideologins namn?

Så här gör man i Kambodja

2009-09-25T08:02:00.000-07:00

Ibland undrar man om det finns något hopp för det här stackars landet. Rättssystemet är fullständigt obegripligt och korruptionen finns ända ner i själen på de människor ett normalt samhälle normalt litar på.

Idag fälldes den engelskspråkiga dagstidsningens Cambodia Daily´s ansvarige utgivare och en journalist för förtal av 22 höga militärer. De hade citerat ett uttalande från en oppositionspolitiker Ho Vann att en utbildning dessa militärer fått i Vietnam var helt "värdelös" ("useless"). De skall nu betala 1000 dollar var till militärerna.
Oppositionspolitikern gick däremot fri eftersom han hävdade att han inte alls hade sagt att utbildningen var värdelös. Cambodia Daily stod däremot vid sin utsaga i rätten, men de hade ändå publicerat en rättelse på Ho Vanns beägran, när ho Vann såg vad han sagt, vilket är kutym och en del av den journalistiska etiken.
Nu spelade inte denna rättelse någon roll. Det gällde uppenbarligen att hitta en syndabock och man gjorde samtidigt en markering mot media.
Konsekvensen av rättsfallet är självfallet att inga tryckta media (teve och radio har ju inte samma problem) kan citera något kritiskt uttalande överhuvudtaget om de inte har bandat det. Ho Vann tyckte att rätten inte skulle fälla Cambodia Daily heller, men hans agerande är ju ändå i grunden bedrövligt. Oppositionen blir ju knappast någon symbol för rättrådighet och integritet av detta.

Förtalsåtalen har duggat tätt de senaste månaderna. Det ena fallet är mera bisarrt än det andra. Det har fått hela rättsystemet att se ut som en nöjespark för de rika och mäktiga. Samtidigt som man kan hamna i rätten på nolltid för att ha sagt nästan vad som helst om vem som helst, så sitter tusentals i häkte för olika verkliga och påstådda brott i väntan på rättegång. Flera fall har uppdagats där människor har suttit i flera år. Allvarliga våldsbrott som gruppvåldtäkter och mord på unga kvinnor utförda av unga män och till och med barn kan inte genomföras, vilket är en katastrof inte minst för anhöriga till offren, därför att rättssystemet är så kört i botten.

I dagens Phnom Post läste jag en insändare som uppfriskande talade klarspråk. Han frågade sig också varför inte media hade uppmärksammat ett grovt fall av totalt hänsynslös korruption från brandkårens(!) sida. Det är typiskt att det är en utlänning med Khmerbakgrund som skriver.

I tisdagens tryckta Phnom Penh Post ser man en bild på brandmän som med kraft släcker en brand. Insändaren menar att bilden är helt missvisande. Brandkåren kom till platsen mitt i stan men ville inte släcka branden. Fyra brandbilar stod längs gatan men ingen gjorde något. Enligt en brandman fick man inte fram något vatten eftersom det var något fel på pumpen. Insändaren var dock påpasslig och filmade när några brandmän av misstag duschade åskådare när de kom.

Husägaren vars hus stod i brand erbjöd brandchefen 500 dollar för att börja jobba, men inget hände. Det var först när branden var på väg att sprida sig till omgivande hus som grannarna började samla pengar och vissa betalade upp till 2000 dollar(!). Då började brandmännen jobba. Fastighetsvärden för över 1 miljon dollar gick till spillo enligt artikelförfattaren.

Dessa historier hör man överallt, men sällan så exakt beskrivet som i denna insändare. Det är sjukhuspersonal som vägrar vårda om de inte får extra pengar, lärare som tar betalt av sina elever för att de skall få examen, poliser som tar avgifter för att lösa brott. Insändarskribenten menar att människor är helt apatiska inför denna samhällsfarliga vardagskorruption. Man orkar inte ens vara arg.

Inför detta kan man lätt känna sig helt uppgiven för det verkar helt saknas vilja och förståelse från de i toppen att ta tag i detta. Man lever på gamla lagrar och har fått landet hjälpligt på fötter från år noll, men det saknas färdriktning, vilja och grundläggande etik för att göra Kambodja till en modernt land där man kan lita på varandra. Enda gången det händer något är när premiärministern säger att det skall hända. Men ingen verkar ha stake att stå upp och på eget ansvar arbeta för förändring och ett bättre Kambodja.

(Transparency International rankade Kambodja på 166e plats i världen i sitt senaste korruptionsindex 2008. Det är samma nivå som Zimbabwe, och alldeles ovanför länder som Demokratiska Kongo, Sudan och Afghanistan. I jämförelse kan man nämna klassiska svenska biståndsländer som Mozambique på plats 126 och nyligen aktuella Zambia på plats 115. Tyvärr har jag fått muntliga rapporter från olika källor att korruptionen har ökat sedan förra sommaren 2008.)

Forum för Levande Historia har gjort Reklamfilm

2009-09-05T10:43:00.000-07:00

Jag är ingen större vän av Forum för Levande Historia. Precis som många andra kritiker har jag svårt för att staten skall ha en myndighet som informerar om totalitära ideologier.

Och nu har det gjort reklamfilm inför en utställning om Kambodja. Den skall tydligen vara lite rolig och visar människor med röda fyrkantiga glasögon som väljer att undvika se vad som verkligen skedde i Kambodja. I filmen flimrar de svenskar förbi som tillsammans med Jan Myrdal gjorde en rundresa genom Demokratiska Kampuchea. En av dem Gunnar Bergström har blivit illa berörd och har skrivit om detta på Newsmill.
Och även Timbros chef skrivit till försvar för Jan Myrdal. De tycker inte heller en statlig myndighet skall håna någon för deras åsikter nu, eller i historien.

Gunnar Bergström har ju också tagit ångrat sin resa och gjort en väldigt intressant liten fotobok om hur han tänkte då och hur han tänker nu när han ser sina bilder från den tiden.
I sak tycker jag också faktiskt att Jan Myrdal, i all sin ideologiska arrogans, har en poäng när han säger ungefär "vi såg vad vi såg, och det kan ingen förneka". De ideologiska glasögonen gjorde det inte lättare att syna bluffen, men frågan är om de kunnat det ändå. Troligen hade de bara kommit hem lite förvirrade och sagt: "det var ett väldigt konstigt land." För att syna bluffen hade de troligen behövt ha helt andra "icke-kommunistiska" glasögon.

Att man sen har gjort reklamfilmen som en liten lustifikation är direkt obehagligt. Eftersom Forum för Levande Historia ursrpungligen skapades för att informera om Förintelsen, skulle det vara intressant att se om de accepterat en motsvarande film om små lustiga nazistsympatisörer i roliga glasögon ihopklippta med förintelseoffer? Jag är tveksam.

Problemet med Forum för Levande Historia är att de numera har i uppdrag att informera om totalitära ideologier.
Men ideologier lever inte i ett tomrum. De formas och formas om av historia, kulturer och sedvänjor. Röda Khmerernas ideologi var intimt knuten till kulturen och det nationella jaget. Röda Khmererna hade troligen bara kunnat uppstå i Kambodja. Deras framfart var också till stor del ett resultat av det kalla krigets gränslösa våld under första halvan av 70-talet. Ända fram till 1971 var Röda Khmererna nästan som en liten obetydlig sekt ute i djungeln.

Jag har ytterst svårt för den kommunistiska ideologin och retoriken. Men jag är inte dummare än att jag kan se att det är en stor skillnad mellan Kambodja och Kuba. Eller för den delen mellan Vietnam och Kambodja.
Jag kan också känna obehag inför det faktum att det är en total ideologi och massiva brott mot mänskliga rättigheter som troligtvis lagt grunden för Kinas och Vietnams ekonomiska framgångar idag. Deras radikala samhällsomvälvningar har lett till att nya grupper kommit till makten, fler människor fått utbildning, hälsovård samt grundläggande materiell trygghet. Det visar att kampen för mänskliga rättigheter och demokrati inte kan knytas ihop med marknadsekononomi och kapitalism. Mänskliga värden måste ha ett värde i sig själva för att minska regimers våld och förtryck mot sitt eget folk.

Men jag ser gärna att Forum för Levande Historia hellre berättar om folkmord i alla dess former. Om fokus ligger där snarare än på ideologin kan vi få en mycket mer konstruktiv debatt hur makt, förtryck och våld hänger ihop. Kanske kan vi då också få en diskussion kring Hiroshima och bombningarna av Hamburg under andra världskriget - de västliga demokratiernas mordorgier förtjänar ju att debatteras än mer än diktaturers brott i det förflutna.

Och jag klarar mig utan deras reklamfilmer.

Varför har länder informationsministerier?

2009-08-27T07:20:00.000-07:00

Nu har vi flyttat igen. Vi lämnade ett hus med termiter i varje hörn och med en landlord som fifflade med elräkningen. I alla fall blev de plötsligt väldigt höga jämfört med förra huset. Nu jagar han oss med trasiga glödlampor. Min sekreterare, Mr Suy kallade på mig med bekymrad min idag:
"He wants to be paid for the lamps. He want to come here."
"What? He has a shining Lexus and lots of houses to rent out. He makes thousands of dollars each month and he want to come here and be reimbursed for six bulbs, svarade jag.
Jag var inte förvånad, jag har varit med om det förut. Suy skakade på huvudet. Det tar en halvtimme till vårt kontor.
"Well, tell him to bring receipts for the lamps. If it is six or ten or twelve I don´t care. We will reimburse him. But I refuse to sit with him and spend my time with his whining."
Det är så här väldigt många rika och mäktiga fungerar i Kambodja. De är snåla och giriga. De fuskar med elräkningar. De drar skam öer sitt land och sitt folk.
Hans unga son har varit vår nattvakt, lika hopplös han. När Sidney fick valpar klagade han på att Boel hade sagt till honom att vara uppe första natten och se till dem. Han ville sova. Han verkade inte alls förstå vad han fick betalt för.

Den nya landlorden har bara ett hus till uthyrning och han driver ett litet taxibolag. Han verkar helt reko. Det är vår fjärde landlord och förhoppningsvis den första som har något mellan öronen.

Annars är det krävt i Kambodja. I väldigt många provinser är civilsamhällets organisationer utsatta för påtryckningar. Poliser kommer till workshops och filmar och tar bilder. Myndigheterna förbjuder ibland helt och hållet att mötet inte får hållas. Till och med ett FN-anknutet organ tvingades att ställa in en träning härförleden när provinsguvernören sade nej. De fick åka tillbaka till Phnom Penh. Poliser kommer också till organisationernas kontor och frågar efter listor och foton på anställda och vilken utrustning man har. En grupp komiker åker runt och gör satirer över NGO-arbetare och utlänningar och det har vevats på teve. De säger öppet att de gör det för de stöder regeringen. Att någon skulle göra satir över regeringens folk är fullständigt omöjligt - det finns inga mediakanaler öppna för sådant. Det här har pågått i några månader och det är oklart hur organiserat det är.

Hemma i Sverige har Donald Boström skrivit en artikel i Aftonbladet om en gammal företeelse. Men Israel, har ju ett Informationsministerium, precis som Kambodja för övrigt, som givetvis fångat tillfället att skapa en fnurra. De har fått Sverige att diskutera antisemitism, men man behöver inte gräva så djupt innan man hittar vanlig smutsig realpolitik. Svenska debattörer är så snälla och de känner inte igen en sofistikierad propagandamaskin ens om man (som nu) kastar den i huvudet på dem. Det är annars en observation jag gjort: väl fungerande demokratier har aldrig informationsministerier.

Och moderaterna fortsätter prata om sina invandrarkontrakt. En stor förändring kallar de det i den svenska integrationspolitiken. Jaha...

Och i Zambia har svenska Sida-pengar tydligen försvunnit i korruption. Inte bra, men som någon menade: det var den zambiska sidan som reagerade och det är faktiskt oerhört positivt. Många utvecklingsländer har börjat ta tag i sina korruptionsproblem. Jag tror man kan förvänta sig flera sådana här historier, men det är faktiskt ett tecken på att institutionerna börjar fungera. Debatten skall givetvis föras hemma hur man gör biståndet bättre, men det här är också ett tecken på bistånd gör nytta.
Lever man här i Kambodja är korruptionen närvarande överallt - det är inte så enkelt som att en diktator fyller sina egna fickor. Korruption är en social praxis och kultur som är oerhört svårt att utrota och det går med ytterst små steg.

Matkrisens osynliga konsekvens

2009-08-10T09:22:00.000-07:00

I det tysta håller världens matproduktion att ändra karaktär. Och det är tveksamt om det gynnar de fattiga jordbrukarna i fattiga länder.

Det är kanske inte de medialt uppmärksammade fallen av ”forced evictions” av fattiga stadsbor i Phnom Penh som på sikt kommer att påverka det kambodjanska samhället. Istället är det kanske de stora nyttjanderättsavtal av jordbruksmark som just nu tecknas i hela världen mellan fattiga länder och rika länder med små jordbruksarealer.
För något år sedan var en delegation från Kuwait och Qatar i Kambodja. Besöket resulterade i ett frikostigt lån från Kuwait på 546 miljoner amerikanska dollar för att bygga bevattningsdammar och förbättra vägnätet. Qatar skulle bidra med 200 miljoner för att utveckla jordbruket. (Det totala biståndet till Kambodja är cirka 1 miljard dollar, varav Sverige bidrar med en ytterst liten bråkdel.) Ingen vet vad dessa oljerika Gulfstater får i gengäld - de här överenskommelserna sker bakom stängda dörrar – men de har uttryckt intresse för att få tillgång till jordbruksmark. Men även andra länder försöker tillskansa sig mark i Kambodja. Vietnam har 100000 hektar för gummiplantager. Samma yta har vietnameserna i Laos.

I Filippinerna har man en lång historia av utländskt influerat markägande. Amerikanska bananföretaget Dole får en del av sina bananleveranser från ett filippinskt bolag som sedan 1981 äger en bananplantage på 618 hektar. De som en gång brukade marken förlorade den då utan kompensation. De är idag jordlösa och några av dem jobbar på plantagen. Men resultatet är hjärtskärande. Utöver det faktum att de också förlorat sin mark och ekonomiska självständighet har bruket av farliga bekämpningsmedel gjort lokalbefolkningen sjuk.

Idag är ytorna större och effekterna värre än någonsin. Några andra exempel från Filippinerna: Bahrain har skaffat sig nyttjanderätten till 10000 hektar för kustnära fiskodling. Qatar har skaffat sig rättigheter till 10000 hektar jordbruksmark och ett okänt(!) kinesiskt företag uppges försöka förhandla sig till ofattbara 1 240 000 hektar mark. Eftersom dessa avtal sker i det tysta så har lokalbefolkningen ingen möjlighet att protestera. I värsta fall kommer det bara en dag att stå bulldozers utanför byn redo att med skydd från polis och militär demolera deras hus. I diktaturer som Burma (Myanmar) är givetvis risken ännu större för fattiga jordbrukare. Situationen är densamma i Afrika.

Skälet till all dessa markaffärer, eller jordstölder om man ser det ur fattigböndernas perspektiv, är den stora matkrisen för två år sedan, men också kraven på biobränslen för den växande bilparken i länder som Kina och Indien. Det är helt enkelt så att länder med gott om pengar men dåligt med jordbruksmark säkrar sin egen mat genom dessa avtal. Avtalen kan fungera bra om de innebär att småskaliga jordbrukare kan vara kvar och leverera till dessa marknader och till den lokala marknaden. Här kan Qatars 200 miljoner dollar till Kambodja göra väldig nytta.
Men samma vägar kan ju också användas till att frakta ut maten med lastbilar som inte stannar vid den lokala marknaden.
Den sämre varianten är att stora områden förvandlas till exportorienterade industriplantager och en hel kultur av småskaligt jordbruk kommer att försvinna. Dessa plantager behöver inte på långa vägar lika mycket människor som småskaligt jordbruk. Det är också lätt att inse att tillgången på mat troligen inte kan säkerställas av ett jordbruk baserat på plantage-teknologi och medföljande jordlöshet.

Historiskt har inte plantager varit lösningen på fattiga länders matförsörjning eller utvecklingsproblem. Plantager har aldrig varit till nytta för den stora majoriteten människor i de länder där de förekommer. Deras odlingscykler följer marknaden snarare än behovet av föda. När råvarupriserna är låga ligger mycket plantagemark i träda, oåtkomlig för husbehovsodling. (Och gummiplantager och biobränsleplantager bidrar ju överhuvudtaget inte till matförsörjningen.) Det är svårt att se hur den globala matekvationen skall gå ihop med de här tendenserna. Och på nationell nivå ser vi hur länder med utpräglade plantageekonomier som Filippinerna och Indonesien ligger långt efter sina grannar i utvecklingen.

Å andra sidan har effektiviseringen av småbruken i länder som Japan, Taiwan och Korea varit den stora katapulten för dessa länders formidabla utveckling. När småbrukarna fick äga sin mark samt tillgång till effektiva lokala marknader och matförsörjningen därmed blev säkrad kunde moderna diversifierade samhällen utvecklas.

Globalt funderar jag på om vi ser ett skifte från en positiv utveckling under de senaste decennierna där vi sett allt färre människor svälta ihjäl och allt fler få tillgång till basservice som hälsa och utbildning, till en utveckling där allt fler människor författigas och marginaliseras? Det är också intressant att fundera på om nuvarande negativa utvecklingen går att koppla ihop med den försvagade demokratiska utvecklingen i den mer utvecklade delen av världen? Kriget mot terrorismen, ökade klyftor i vårt egna samhälle, islamofobi och främlingsfientlighet är ju på många sätt illavarslande tecken. Det är ju svårt att vara en rollmodell om man slutar jobbar för att förbättra sitt eget samhälle.

Hur ser man om någon ångrar sig?

2009-08-09T06:51:00.000-07:00

Documentation Center of Cambodia är en ovärderlig källa för information om Röda Khmererna och den pågående tribunalen. Följande artikel skildrar en dag vid tribunalen, men ger också insikter i hur den fungerar och hur olika vi förstår vittnesmålen utifrån vår kulturbakgrund.

Läs gärna mer på http://www.cambodiatribunal.org

eller http://www.krtrial.info/?language=english

Jag har ännu inte varit där och följt förhandlingarna men jag skall försöka komma dit någon dag.

DOCUMENTATION CENTER OF CAMBODIA
MAGAZINE: SEARCHING FOR THE TRUTH, DEBATE SECTION, AUGUST, 2009

The Other Day I Saw a Monster

by Judy Ledgerwood

Northern Illinois University

Only July 16, 2009 I attended a day in the trial of Kaing Guek Eav, alias Duch, the former commander of S-21, the infamous Khmer Rouge torture and execution center. During Pol Pot’s reign of terror, between 1975 and 1979, and estimated 16,000 people entered S-21 (now known as the Tuol Sleng Museum of Genocidal Crimes), and only about 17 are known to have survived. On this day of the trial the witness was Huoy Him, a former guard and alleged executioner. He was asked if anyone ever came out of S-21, or if they only went in. Him said in reply that no one ever came out, they went in and then “jhop” – “finished”. A murmur went through the crowd of 350 rural farmers from Kompong Thom province that happened to be observing that day. Jhop. They were clearly taken aback at the euphemism. No, they weren’t just finished; they were murdered, killed, or in the parlance of the Khmer Rouge themselves, they were “smashed”.

I have been a supporter of the idea of the tribunals, thinking in line with the arguments of the Documentation Center of Cambodia (DC-Cam) that to search for the truth, to lay bare the details of what happened, is the best way to prevent such violence from occurring again. But from one day watching Duch – I admit I had gone there primarily to stare at him – I came away appalled at the process.

I really only ever thought that Duch’s trial would be worth anything. The others, Nuon Chea (brother number 2 after Pol Pot), Ieng Sary, Khieu Samphan, and Ieng Tirith were all going to say that it was not them, that it had been Pol Pot or Son Sen or others who are dead and not there to defend themselves. This was because only Duch had decided to admit his guilt and to tell what had happened during the nightmare thirty years ago. Duch converted to Christianity in refugee camps along the Thai border. When journalist Nic Dunlop recognized and confronted him, Duch had said, “It is God’s will that you are here. Now my future is in God’s hands.” He has publicly said that he was sorry. At the graves of those S-21 prisoners slaughtered at Chhoeng Ek, where he was taken as part of pre-trial hearings, is he said to have wept. When I heard this I thought, the tribunal has value, someone has finally expressed remorse for the killings. The conversion to Christianity makes perfect sense. In Buddhism there is no concept of forgiveness. If you do good, you receive good; if you do bad, you will receive the bad consequences of your behavior. There is no merciful god to forgive you. Only by converting to Christianity could Duch work the system, try to play the inevitability of moral consequences. In the same way Duch is now trying to play the tribunal.

The tribunal chambers are behind glass, so the observers each day are looking in, like watching performers on a stage or a screen. You hear the proceedings in Khmer on speakers or in French or English on headsets that provide near simultaneous if flawed translation. Duch, the accused, sits on the right. His skin has a kind of yellow cast, but other wise he looks strong, alert. He seems to watch the proceedings impassively, leaning forward and staring at witnesses intensively. He shakes his foot, rubs the edge of the table, small tells that he might be more nervous than he appears. Occasionally he will look out at the audience, though only for short glances. His eyes flash. Vann Nath, the famous painter and S-21 survivor said to me, you know he is an intellectual, and he had all those years (from 1999 when he was discovered and incarcerated, until the trials began last year) to plan how he would respond to every question, to every bit of evidence. He has every answer ready. Duch is at the center of the performance, and in some sense he relishes it and has decided to play the role as star. So what is the problem? Why do I find it so disturbing?

Duch’s guilt is clear. He admits to being the commander of S-21. He has said, “I am the top criminal responsible for all acts committed at S-21.” His signature and fingerprints are literally all over the documents. I worked for six months in the Tuol Sleng archive in 1990, cataloging and microfilming the archive. I have seen his comments written in the margins; “ask him about this”, “he is lying here”, and most ominously, “take them all to smash” on lists of names. He admits that he had little direction on how to set up S-21 and run it; he was the one who decided on the rhythm of torture and murder, though he says that he knew even at the time that many of the stories extracted under torture were false. People were beaten, shocked, drowned, starved and broken until they told outrageous stories of being CIA agents, KGB agents, of plotting to overthrow the revolution. Only then were they killed. We have David Chandler’s meticulous book and Rithy Panh’s powerful, horrifying film, both titled “S-21” to take us inside that place.

But at the tribunal, as each person testifies, Duch and his lawyer have the opportunity to question the witnesses and pick apart each line of testimony. What happens is the credibility of each is worn away. After 30 years memories have faded. Did Duch order the smashing of 16,000 men, women and children or was it ONLY 12,000? Did Duch go to the killing fields at Chhoeng Ek once or twice or many times? Did Duch ever personally kill anyone, or did he only order his staff to do it and supervise that it was done? I ate lunch with a French lawyer, a woman who was observing the tribunal to compare it with the processes in Rwanda and South Africa. She said that Duch was coming across very well; he was assisting the process, he had expressed remorse. She thought that he would likely get a reduced sentence. Not such a bad guy really – that was the tone – not literally what she said. I was stunned.

Then there are the problems with language. The tribunal in the headphones and the one in Khmer are not the same. I had watched the trial for months online at the wonderful Cambodiatribunal.org, which carries the proceedings daily with translations and summarizing blogs. But in the room it is different. When Huoy Him talked about the people imprisoned at S-21, he called them neak doh, or neak kat doh, literally the guilty ones. Translated into English, this became “the detainees”. The meaning is not the same; the former contains the notion that all the people imprisoned and killed at S-21 were guilty of something; the latter does not. When prisoners were tortured at S-21 they were asked, what have you done to betray the revolution; Angkar (the organization, the party) does not make mistakes, so you are guilty of something, what is it? The language of the former jailers and murderers still has this tone, though it is whitewashed in the translation. And when Duch addresses witnesses, he is able to berate them, belittle them and attack them though the use of language – for example by attaching the prefix “a” to people’s names. There is no direct translation to English, but scholars often use “the despicable” as in “a-Pot”, the despicable Pol Pot. During this bullying Duch jabs his finger in the air and raises his voice. This is not a contrite man, apologetic for his crimes. Here is the man from the 1970s, the math teacher turned conspiracy theorist looking to root out the maggots that had infiltrated the revolution – determined to smash them. This gets translated into English as the benign, “Mr. so and so”. We lose the contempt that Duch still holds for his subordinates and former captives.

What was bothering me so much was captured by a peasant woman from Kompong Thom. When the trial went into recess for lunch I was following out two women who had made the long journey to see one day of the trial. One turned to the other and said, “ot jeh khmah”, “he does not know shame.” That’s it. If he was truly remorseful, to Khmer sensibilities he should look down, avoid eye contact, physically demonstrate that contrition; he should show that he is ashamed of what he has done. But instead he is combative, argumentative, attacking those who come to testify against him. As the trial broke into recess the crowd had come forward, not all the way down to the glass, but down to the second row or so to stare at him, like an animal in a cage.

As I rode back into the city with a group of young researchers from the Documentation Center, I turned and asked one young woman in her 20s what she had thought of the day’s proceedings. She said that she had been surprised. I asked surprised at what. She said surprised that 60 children had been “smashed” literally by having their head bashed against trees. She broke down in tears and turned and faced out the window to compose herself. Nothing in the day’s testimony had surprised me. I had read it all before. The process of killing, how they were blindfolded, handcuffed to load on the trucks, how they were struck on the back of the head and rolled into the pits Huoy Him told it all step by step, leaving out only his own role as a killer.

Vann Nath in his book on his life at S-21 describes his confrontation with Him in 1996. Him admits to killing only 4-5 people, and says that he had only been a guard, not an executioner. Vann Nath accuses him of lying, saying that even the number of 2000 killed that he had previously admitted to could not be high enough. Then Nath asks him about the horrors portrayed in his paintings, are they true or not? Him replies that the scenes are not exaggerated, that there were scenes even more brutal than that. Then Nath asks him about a scene where babies were wrenched from their mothers’ arms and he asks where did you take the babies? Him answers, we took them out to kill them. “You killed all the small babies? Oh, God!” Nath replied. The man who had spent his life for the previous 15 years being a professional witness to the horrors of the regime was still shocked at the utter brutality of slaughtering babies – just like the young DC-Cam worker on the bus. It was too much to bear. Nath had always allowed himself to think that somehow the babies had been spared.

I think my reaction is more culturally Khmer than American. We Westerners like the image of the combative defendant shaking his finger and chastising the witnesses; we like Perry Mason and Law and Order. It is the course that we expect the performance to take. But to Khmer sensibilities Duch should show that he is contrite by demonstrating respect to his former victims, not belligerence; physically and with his words he should lower himself before them. He still thinks he is better than all of them. He has no true remorse. All these years later he is still able to assault them. That is why he is a monster.

End.

Independently Searching for the Truth since 1997.
MEMORY & JUSTICE

Är premiärministrar som oss andra?

2009-08-09T01:23:00.000-07:00

Igår kväll stod jag vid hörnet på MaoTseTung Boulevard och Norodom Boulevard. Vår tuctuc hade fått punktering och vi väntade på att den skulle reprareras.

Plötsligt går poliserna som står bredvid oss ut i gatan. Vi undrar vad som står på. De viftar förbi alla fordon, men plötsligt slutar bilarna komma längs med Norodom från stan. Långt borta ser vi blinkande blåljus och vi inser att det är någon höjdare som är på väg.

De kör förbi snabbt. Först ett par polisbilar. Sedan en svart limousine. En svart bil till. Och en polisbil till. Vi ser premiärministern Hun Sens profil i baksätet på den första limousinen. Tätt tätt, nära bilen kör flera polismotorcyklar som en mänsklig mur. Det går fort. Det är givetvis en maktdemonstration. Men det vittnar också om den utsatthet många ledare lever under i länder där våld och terror har präglat den moderna historien.

Jag undrar hur det är att vara premiärminister i ett land som Kambodja? Går han någonsin ut och handlar själv? Borstar han tänderna som alla andra innan han går och lägger sig? Går han någonsin upp på natten för att plocka åt sig något ur kylen för att han inte kan sova?

Jag såg nyligen en dokumentär om Nelson Mandela. Där fick man se några sådana tillfällen. När han valde kläder ur sin garderob och fick hjälp av frun. När han stod i badrummet på sitt hotell och hjorde sig i ordning. Det var faktiskt rätt befriande.

Demokrati i kris

2009-08-07T23:41:00.000-07:00

I amerikanska media läser jag att de konservativa har som taktik att ta sig in på demokraternas möten och störa dem. Som resultat har viktiga diskussioner om hur Obamas sjukvårdsreform skall se ut inte kunnat genomföras. Obama har av konservativa kommentatorer jämförts med Hitler(!) och demokraterna med nazister(!). Sarah Palin, om ni minns henne, skriver för övrigt så här på sin Facebook-sida:
"The America I know and love is not one in which my parents or my baby with Down Syndrome will have to stand in front of Obama’s 'death panel' so his bureaucrats can decide, based on a subjective judgment of their 'level of productivity in society,' whether they are worthy of health care," Palin wrote. "Such a system is downright evil."
Så här mogen är alltså debatten om Obamaadmiinstrationens förslag till nytt sjukförsäkrinssystem.

Här i Kambodja har det utvecklats en bisarr variant av "rule of law" där förtalsåtal spottas fram på löpande band. Det mest prominenta fallet var när en kvinnlig oppositionspolitiker i veckan blev dömd för förtal av premiärministern.

Bakgrunden är följande:
Premiärministern höll ett tal i radio där han hänvisade till en kvinnlig oppositionspolitiker från Kampot som en kvinna med "starka ben", vilket kan tolkas som en brottsling eller prostituerad. Inga namn nämndes, men det finns inte så många att välja på.
Den kvinnliga politikern gick till sin advokat för att få hjälp att stämma premiärministern för förtal. Premiärministern svarade då med att stämma henne för förtal eftersom hon stämt honom. Han stämde också hennes advokat för förtal! Domstolen i Phnom Penh valde sedan att inte ta upp hennes anmälan till förhandling i brist på bevis.
Sedan hoppade plötsligt den kvinnliga politikerns advokat av sitt uppdrag, och sökte medlemsskap i Cambodian People's Party, premiärministerns parti.
Mot denna bakgrund blev det väldigt svårt för oppositionspolitikern att finna en annan advokat som kunde hjälpa henne och hon fick komma till rätten och försvara sig själv mot premiärministerns förtalsanklagelse. Hon blev givetvis fälld. En regeringsrepresentant i Cambodia Daily sade: "detta är rule of law".
När domen förkunnades fick ytterst få oberoende observatörer tillträde. Få journalister hade plats i rättssalen, och inga från rättsvårdande organisationer inom civilsamhället fick komma in. Jag fick rapporter via SMS om att man var tvungen att ha en "biljett" för att få plats.

Det pågår en mängd förtalsmål i Kambodja just nu. Flera arbetare på Naga Casino som fått sparken menade att de sparkats för att de var fackligt engagerade. De uttryckte sin åsikt i media, och genast gick arbetsgivaren till domstolen och hävdade att det var förtal.

Ofta blir det rent bisarrt. En ledare för en kulturorganisation som i en intervju kritiserade belysningsanläggningarna på Angkor Wat sitter i landsflykt i Paris. Han blev dömd till två års fängelse för sitt uttalande. Myndigheterna menade att hans uttalande kunde leda till oroligheter. Det hjälpte inte att mannens advokat sade att inte fanns några som helst tecken på oroligheter efter publiceringen av intervjun.

Vad allt detta kommer att leda till är oklart, men det är inte någon positiv demokratisk utveckling. En ton har blivit satt som inte gynnar debatt, varken bland politiker eller bland vanligt folk.
Frågan är ju också om politiska tillmälen skall diskuteras i en rättssal. Personligen kan jag ju tycka att uttalanden som "starka ben" snarare kunde bemötts med en debatt som ifrågasätter landets ledares språkbruk. Kambodja är ett land som har arbetat bra med genusfrågor med gott stöd också från absolut högsta ort. Men om landets mäktiga män fäller sådana här uttalanden utan att bli ifrågasatt på ett politiskt plan (snarare än det personliga planet som nu), så bromsar man både det arbetet och en hälsosam utveckling av den politiska debatten.

Att det blev rättssak har troligen varit till nackdel för demokratin. Ändå, utifrån vad som kan utläsas av oppositionens uttalanden i media, kände de sig som moraliska segrare och de menade att det synliggjorde att landets jurdiska system inte är oberoende av den politiska makten.

Demokrati handlar i slutänden om vad som får sägas och inte sägas. Och det handlar om språk.
I USA hindrar mobbar demokratiska möten att hållas genom att skrika och häckla och även använda fysiskt våld. Men man får inte hindra andra från att säga vad som måste sägas. Och man får inte säga vad som helst i demokratins namn, om det hindrar andra att uttrycka sin åsikt.
I Kambodja är det väldigt tyst. Men det finns inga tysta demokratier. Strömmen av förtalsåtal om både stort och litet vittnar om ett helt oberäkneligt demokratisk och juridiskt system. Och det är själva oberäkneligheten som skapar rädslan och sätter gränser för demokratin. Det är väldigt långt ifrån "rule of law".

Corazon är död

2009-08-01T05:03:00.000-07:00

En i Sverige okänd ikon för demokratin har dött efter en tids sjukdom. Corazon Aquino var änkan till Filippinernas mest kända politiska helgon Benigno "Ninoy" Aquino som mördades när han återvände efter exilen i USA 1983. 1986 ställde hon motvilligt upp i valet mot Ferdinand Marcos. Valet fuskades bort, men miljoner människor gick ut på gatorna och till slut lånade Marcos vän president Ronald Reagan ut helikoptrar som kunde flyga ut Marcos och hans närmaste till landsflykt.

President Cory Aquino tog över ett land i djupt förfall. Svält och fattigdom fanns överallt. Den egna militären förde krig mot sin egen befolkning och den maositiska NPA-gerillan behärskade stora delar av landsbygden. Det skulle ta ytterligare några år innan situationen stabiliserades och Aquino fick mycket kritik både internationellt och inom Filippinerna.
Den militära kampen mot gerillan intensifierades under åren efter valet. Hon gjorde också några rejäla "återställare": Marcos hade byggt upp sin makt på den militära makteliten och några få utvalda från den traditionella jordägareliten. Dessa så kallade "cronies" fick till slut så mycket makt att det i princip ägde hela landet. Aquino återställde den traditionella elitens makt och jordinnehav vilket hon fick mycket kritik för. Och förvisso var hon ju själv en representant för denna elit.

Men samtidigt: hon överlevde sex(!) försök att göra militärkupp. Hon avgick villigt 1992 i enlighet med den nya konstitutionen från 1986 som förbjöd omval av presidenten. Hennes kandidat till valet 1992, förre generalen Fidel V Ramos och en av revoltörerna inom armén mot Marcos under revolutionen 1986 vann och fortsatte med hennes stabiliserande politik.

I backspegeln visar Filippinernas moderna historia hur svårt det är att "göra om ett land". Det finns säkert mycket hon kunde gjort bättre, men hon lyckades kanske med det som var viktigast i det långa loppet: att försvara demokratin, de fria valen och den fria pressen. Det är där det måste börja.

Filippinerna snubblar fortfarande fram. Orättvisorna är enorma. Journalister mördas mer än kanske någon annanstans. Och det är snart val igen. En annan kvinna är president. Gloria Macapagal-Arroyo är inte populär, men hon har i alla fall deklarerat att hon kommer att respektera konstitutionen och inte söka ta makten med "irreguljära metoder" eller ändra konstitutionen. Hon har i skarpa ordalag kritiserat sina kollegor i Burma som hon titt som tätt delar konferensbord med på olika ASEAN-möten. Filippinerna och Indonesien är idag de två demokratiska kraftcentrum för demokrati i en region som annars präglas av mycket brott mot mänskliga rättigheter och stora demokratiska brister.

Corazon Aquino gjorde troligen vad som var politiskt möjligt i ett söndertrasat land. Alltför ofta spanar vi efter en Nelson Mandela som skall lösa allt på en gång. Men antalet tillgängliga Mandelas i världen är väldigt få. Men det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar helt enkelt om att vara tillräckligt bra. Tio dagars landssorg har nu proklamerats i Filippinerna.

Mein Kampf som självhjälpslitteratur

2009-07-26T03:53:00.000-07:00

När jag var på bokhandeln i går på Sihanouk Boulevard kan man få en liten inblick i i hur människor som läser tänker. Det finns i stort sett inga stora romaner till salu, varken på khmer eller engelska. Däremot massor av blandad men inkomplett amerikansk college-litteratur i management, IT och administration. Sedan finns det ett antal hyllmeter med obskyr självhjälpslitteratur som antagligen inte går att sälja någon annanstans. Titlar som "Tio steg till bättre ledarskap", "Fem steg till fördubblad försäljning", "Det kreativa ledarskapet", "Det tänkande ledarskapet", "Det själfulla ledarskapet".

Och så då: mitt ibland alla självförbättrarböcker: två kopior på engelska av Adolf Hitlers "Mein Kampf". Vi får hoppas ingen följer hans "förbättringstips". Men det är uppenbart att det trauma Europa upplevde med Förintelsen och andra världskriget inte har samma dignitet här.

Jag tycker det skänker en dimension till vår egen eurocentrism. Hur ser vi på, och förstår folkmord i andra delar av världen? Alla vet om Kambodja och Rwanda, men antagligen har vi glömt många andra episoder i modern tid.
Hur många vet exempelvis om att över en halv miljon människor brutalt mördades i Indonesien i mitten på 60-talet när Suharto tog makten med västs godkännande. Ända ser man inte Suharto som en massmördare utan som en diktator vem som helst, eller till och med positivt som en utpost mot kommunismen under det kalla kriget.

Annars: jag har krockat med motorcyklar två gånger den här veckan och fått betala för det. Första gången gjorde jag en högersväng från vänsterfil med bilen vilket ju var väldigt dumt. Jag fick betala den stackars fattiga kvinnan på plats och en väldigt juste polis hjälpte oss lösa situationen på ett smidigt sätt.
Igår körde jag ut i en vänstersväng från skolans idrottsfält efter lite motion och blev påkörd bakifrån av en ung kille på motorcykel med flickvännen bakpå. Det blev lite skrapsår på oss båda och skador på motorcykeln, men efter lite diskussion litade han på att jag skulle ringa för att sedan träffas idag. Eftersom jag gjorde mest fel (han körde nog lite för fort) men också "hade mest pengar" betalde jag honom 30 dollar för att täcka läkarundersökning och reparationer. Jag var generös för i det här landet så struntar maktpersoner att göra rätt för sig. Och jag är en maktperson i deras ögon. Då är det viktigt att visa på gott exempel. Speciellt som regeringen numera jobbar intensivt med att kritisera oss utlänningar i biståndsbranschen. Hörde bland annat att man betalat teatergrupper för att göra satir över oss ute i byarna.

Det är uppenbart att det politiska klimatet har hårdnat. Man slår omkring sig: mot opposition och mot kritiker i största allmänhet. Dock har den diplomatiska kåren och FN-organ börjar reagera unisont mot hur man kör bort fattiga människor från attraktiv stadsmark. Man kräver ett moratorium på flyttningarna av de fattiga, så man kan utveckla en legal procedur som säkrar deras rättigheter till kompensation. Human Rights Watch och Amnesty har också höjt rösten.
I detta perspektiv är det försämrade klimatet inte oväntat. Detaljerad kritik möts tyvärr ofta med verbala oprecisa rallarsvingar som skapar en känsla av hot och rädsla hos många, snarare än demokratisk debatt.

Tillbaka i Phnom Penh

2009-07-22T08:10:00.000-07:00

Det var länge sedan jag producerade något för DestinationPNH. Sista månaderna innan jag åkte på semester i början på juni var fullständigt vansinniga. Och produktiva, men här har jag inte orkat skriva något.

Sverige är ett fantastiskt land. Allt är så smidigt och enkelt. Svenskar av alla ursprung och i alla situationer skall vara stolta. Låt er inte tryckas ner av neggiga rasistiska hatande gubbar på nätet, kravbajsare som tror att alla måste lida för att några fuskar eller Göran Hägglund, som i brist på annat uppfunnit en ny politisk motståndare i ”kulturvänstern”. Men det är faktiskt jobbigt att se hur välutbildade människor med alla förutsättningar att ta kontroll över sitt eget liv anstränger sig så ohyggligt med att ordinera lösningar för alla som inte är som dem.

Det är konstigt att när allt funkar så bra och så många gör sitt jobb med förnöjsamhet, till och med glädje, så är det ändå så många som skriker ”Nej, NI kan inte” och som syftar på alla som inte faller in normalitetsmönstret. Sverige skulle behöva en Obamapolitker som säger ”Ja, vi kan!” och som verkligen vill inkludera människor i en utveckling som är mer visionär än att ställa krav på alla som inte passar in i vårt bleka nordiska lebensraum.

På morgonen innan jag steg på planet läste jag en krönika på GPs liberala ledarsida (GP 17 juli) om Aung Sun Suu Kuyi. Aung Sun Suu Kuyi säger inte att makt korrumperar, utan det är rädslan att förlora makten som korrumperar. Och när rädslan för maktens plågoris sprider sig bland folket blir också de korrumperade, och alla gräsrötter förlorar känslan för vad som är rätt och fel.

Så när vi hör om politiker som verkar styra med rädsla som vapen, eller som öppet eller i hemlighet med maktens olika plågoris, försöker eliminera alla hot mot sitt maktinnehav, kan vi vara ganska säkra på att det finns korrpution av alla slag i närheten. Ofta är det samma ledare som sorterar ut de andra som skyldiga för icke önskvärda fenomen och säger ”nej, ni kan inte”.

Jag såg det i Sverige, och tycker Sverige allt mer präglas av en rädslans politik. Där många ser uppfriskande politisk inkorrekthet, ser jag utpekande och förnekande av gemensamma ansvar och destruktiva korruptiva handlingsmönster.

I Kambodja ser jag en extrem ändpunkt i detta resonemang. Med den stora skillnaden är att det här samhället rör sig i motsatt riktning. Det sker med stort motstånd från stora delar av makteliten, som på samma sätt som Göran Hägglund ställer olika grupper mot varandra och framhäver sin egen förträfflighet på andras bekostnad – som säger att vi företräder folket. Men sakta men säkert eroderar deras auktoritet. Det sker i takt med att framförallt unga får bättre utbildning och nya framtidsmöjligheter. Medvetenheten om att jämställdhet mellan könen, mänskliga rättigheter och demokrati sprider sig i folkets medvetande trycket på förändring växer underifrån.

Ändå när jag läser skörden av kambodjanska tidningar från månaden som gått skakar jag på huvudet åt många av de ofta osannolika försöken att undertrycka längtan efter frihet och en utveckling på mänskliga villkor. Jag får se min begränsning och förstå att jag är en liten bricka i ett stort spel, Jag kan bara ta ett litet steg i taget, men jag kan i alla fall välja vilken riktning jag vill gå i. Jag ser många kambodjaner göra det och det ger mig glädje och energi. Jag skulle vilja att fler svenskar gjorde det.

Goda nyheter... men vi väntar på implementeringen

2009-05-30T21:35:00.000-07:00

Demokratisk utveckling sker sällan med stora synliga steg. Oftast är det i de små händelserna och i de små uttalanden vid sidan om nyheternas huvudflöde man kan ana olika skiften. Sedan studsra utvecklingen tillbaka, men sällan hela vägen.

I veckan var det demonstrationer i Phnom Penh för Aung San Suu Kuyi, Burmas rättmätiga ledare som suttit i husarrest i över ett decennium. En amerikansk man hade simmat över en sjö till hennes hus och tagit sig in, vilket Burmas militärjunta ansåg var hennes fel.

Då kom plötsligt ett uttalande till stöd för Aung San Suu Kuyi från Kambodjas högsta ledning. Någonstans har det viskats attt man bör säga något. En fredlig demonstration hölls utanför burmesiska ambassaden och polisen gav sitt tillstånd och underlättade också för demonstranterna vilket inte hör till vanligheterna här.

En annan intressant sak som hänt är att det inkommit klagomål på Utrikesministeriet som har hand om alla formalia när utländska män skall gifta sig med kambodjanska kvinnor. Det här är en rätt så krånglig procedur, av goda skäl, eftersom trafficking är ett stort problem. Men flera västerländska män har klagat på att folk på ministeriet har tagit ut en "avgift" för att lämna ut rätt blanketter. Avgifter som legat på upp mot 700-800 dollar. Utrikesministeriet handlade väldigt fort när det här uppdagades - det ansågs helt oacceptabelt för Kambodjabilden utomlands att sånt här kan ske. Lösningen blev att processen första steg flyttades till mannens hemmaambassad och ambassaden sedan vidarebefodrade dokumenten till ministeriet.

Sedan skall polisen börja använda fartradar och alkotester också. Det är super, även om vi är många som tvivlar på at de kan fixa det. Vi håller tummarna.

Premiärministern Hun Sen har också irriterats över att militären och polisen verkar ha osedvanligt många guldfärgade Lexus och Landcruisers med gyllene gardiner, körda av unga välklädda kvinnor (kvinnlig värnplikt är ännu inte införd, och de kvinnliga poliserna är inte många). Nu måste alla som kör militär- och polisskyltade privatbilar registrera dem som civila bilar, annars tillfaller bilarna staten. vi väntar och ser i det fallet också.

Premirministern har också slagit ner på sandbrytningen som sker mitt i Mekong och längs kustdeltan. Sanden exporteras bland annat till Singapore där man försöker byta ut vatten mot land. Resultatet är att flodbankar har rasat och människor längs floden förlorat sina hus och sin mark. I ett normalt land sköter ju miljöministeriet om sådan här frågor. Här vågar ingen höjdare säga något vettigt förrän premiärminstern sagt sitt. Det spelar ingen roll om all världens experter påpekar miljökonsekvenserna av olika aktiviteter. Om det kommer att hända något återstå att se... tilltron till premiärministerns makt är ännu större bland kambodjaner än den är bland alla utlänningar som vill se en förändring. Å andra sidan, han gillar ge skenet av att ha makt över allt, men ingen ledare kan styra ett land utan stöd. Ett stöd som alltid kommer med ett pris.

Lokala polischefer har också börjat höja sina röster mot höjdare som beter sig som svin i trafiken och på andra platser (läs om livvakterna i min förra blogg). De har antagligen förstått att när höjdarna struntar i polisen får de heller ingen respekt från vanligt folk. Man ser nästan dagligen hur människor i bilar och på motorcyklar bara drar förbi trafikpoliser som försöker göra sitt jobb. (Sedan att trafikpoliserna i hög grad samlar in pengar i egen ficka är ett annat, men relaterat, problem.)

Slutligen, en ny bro har öppnats över Tonle Bassac i södra delen av Phnom Penh. Nu kommer det att gå lättare att åka till Vietnam. Man planerar till och med en "sky bridge", eller på vanlig trafiksvenska, planskild korsning. Det skulle i så fall bli den första i staden!

I slutändan, bortsett från allra girigaste och mest cyniska i toppskiktet, finns det faktiskt lite god vilja i det här landet också.

Där gangstervälde råder

2009-05-28T08:29:00.000-07:00

Det är mycket trafik i stan nu. Flera av EUs utrikesminstrar är här och träffar sina motsvarigheter i ASEAN - den sydostasiatiska motsvarigheten (inte riktigt) till EU. Flera av dem bor på Hotel Intercontinental rätt nära där jag själv bor och jag åker förbi där varje morgon och kväll. Varje gång någon minister skall någonstans så spärrar man av alla tvärgator så man slipper de sedvanliga trafikstockningarna och sedan här man nervöst sirenerna bakom sig och så kommer en kolonn med polismotorcyklar med paradklädda poliser i vitt, sedan kommer en rad svarta limos, och de blåser förbi i typ 70. Även Carl Bildt är här och skrämmer upp fattiga kambodjaner. De har nämligen all anledning att vara rädda för maktens människor.

Idag stod jag fast med min motorcykeltaxi vid röd ljuset i korsningen mellan Kim Il-Sung Avenue (javisst, det finns en sådan här) och Russian Boulevard. Alldeles bredvid mig står en svart Honda Nighthawk utan skyltar. En man sitter därbak på bönpallen. Han är storväxt och atletiskt byggd och har en svart uniform utan märkning på. Det är en typisk livvakt till någon av de högsta politikerna i landet. Kanske är det försvarsministerns män, han har sitt brackiga, smaklösa palats alldeles nära. Den svarta motorcykelns förare är framme vid en ensam motorcyklist som stannat ensam mitt i korsningen, knappt tio meter framför mig. Han är lika svartklädd som sin kollega. Tre poliser står några meter vid sidan om och tittar ut i tomma luften. Plötsligt riktar han ett hårt slag mot motorcykelförarens huvud. Han har hjälm men man ser att huvudet viker sig, men han sitter kvar. Sedan kommer ett slag till och sedan flera sparkar mot benen och kroppen. Killen på motorcykeln sitter stelt kvar, men det gör säkert väldigt ont.
Poliserna fortsätter och titta åt ett annat håll. Från alla håll i korsningen ser folk vad som pågår. Det är hundratals människor. När misshandeln är slut och den svartklädda sätter sig på motorcykeln, börjar alla köra. Den slagna mannen sitter kvar i mitten och han försvinner bakom mig i myllret.

Det finns inga andra man är så rädd för i Kambodja som dessa livvakter. Det finns otaliga historier om det gangstervälde de utövar. Bland det farligaste man kan göra är att köra på deras fordon även om det är de som oftast kör som galningar. De rusar ut med dragna osäkrade vapen och kräver tusentals dollar i kompensation även från fattiga människor. Jag har hört två oberoende historier om hur människor råkat ut för just detta. Ökänd är en histora från 2006 om hur två av premiärministerns livvakter skjuter en barflicka i foten för att hon inte serverar tillräckligt snabbt. De arresterades förvänansvärt nog av polisen, men släpptes utan rättegång på order av sitt befäl (inte polisens befäl märk väl). Flickan fick enligt en representant för livvaktsstyrkan 500 dollar i kompensation.

Premiärministerns livvakt består av 1000 män. Hur många de andra höjdarna har, vet ingen något om. Men de utgör en slags maffia vid sidan om ordningsmakten. I ett normalt land är det ju polisen har ansvaret att skydda landets ledning inom lagens råmärken.

Dessa livvaktsstyrkor är i grund och botten dåligt disciplinerade bärsärkar, men samtidgt ytterst vältränade och farliga. Kanske är det dessa livvaktsstyrkor som är den tydligaste indikatorn på att Kambodja inte är som andra länder, och att man fortfarande, trots de seanste årens framsteg, har ytterst långt till ett normalt fungerande samhälle fritt från våldets barbari.

Man måste lära sig se varthän det blåser

2009-05-23T02:25:00.000-07:00

Igår var det partnermöte. Det första i min regi. Mötet innebär att man samlar Partnerorganisationer för att berätta om Diakonia och diskutera gemensamma angelägenheter. Det är stora, och nödvändiga, förändringar i vårt biståndsprogram de kommande tre åren. De är både relaterade till min organisations interna utveckling, men också väldigt mycket till de ökade kraven på kontroll och kvalitet som kommer från Sverige. Ibland tar sig dessa "nya" krav konstiga och även orealistiska uttryck, men i grunden är det bra. Även jag har bidragit till biståndet via min skattsedel genom åren.

Så där står man i ett par timmar och förklarar att det inte kommer att vara som förr. Men ändå, när vi kommer in på diskussionstemat om hur partnerskapet skall se ut så var det någon direktör som upprört förklarade att "vi har varit Partners i tio år och det har alltid varit så informellt och trevligt" förut, men nu talar vi om hur många gånger vi skall komma ut och göra "kontrollbesök" (eng. monitoring) och "så har det aldrig låtit förut".

Då undrar man om det var något fel på översättningen från morgonen, men man inser att alla andra verkar ha fattat att vi behöver hjälp att förändra oss, men på ett sätt som bibehåller våra Partners integritet.

Men jag tror ändå resten förstod vårt dilemma: hur skall vi öka kontrollen och förstärka vårt ansvar gentemot Sida och skattebetalarna, utan att detaljstyra och peka finger åt våra partners? De kanske också insåg att vi på lokalkontoret fungerar som en krockkudde gentemot alla de nya direktiv som kommer från Sverige på grund de "problem" som exponerats i den ganska okunniga biståndsdebatten.

Jag skriver ofta mejl tillbaka till mina överordnade, och undrar över hur de tänkt, (och ibland även om de tänkt), när det dyker upp olika utvärderingsformat som självklart ser helt okej ut längre upp i organisationen, men som när de skall användas i fältet, i en helt annan kontext, skapar stora frågetecken.

Och åtminstone i Kambodja svarar man glatt på frågorna utan att riktigt reflektera över om man svarar på det som efterfrågas. Jag kan tänka mig att i en mera öppet ifrågasättande kultur som i Sydamerika kastar man i princip formulären i papperskorgen och bara jobbar vidare. Sålunda händer det att man hemma i Sverige tror att allt funkar så fantastiskt i Kambodja för här gör man det som förväntas och vi jobbar hårt, medan sydamerikaner och afrikaner betraktas som lata, kaotiska och besvärliga. Men var är det utvecklingen faktiskt sker? Det finns en stor risk att den nya svenska kontrollivern inom biståndet faktiskt inte kommer att göra biståndet bättre - det kommer bara att se bättre ut.

Jag tänker ofta på hur kulturblint biståndet fungerar. Kultur är tabu biståndsvärlden. Det verkar anses som att biståndsarbetare och civilsamhällets aktörer står höjda över alla misstankar om fördomar och rasistiska idéer. Visst händer det att biståndet betraktas som en form av nykolonialism, men det är inte en diskussion som fångats upp av biståndets egna aktörer.
Biståndet betraktas som en objektiv teknikalitet där en given teknisk insats skall ge en given utvecklingsutkomst. Men när vi inte ens förstår att även ett ganska banalt utvärderingsformulär är kulturneutralt - hur skall vi kunna förstå på vilket sätt bistånd hjälper?

Direktören som tyckte det var bättre förr kommer inte vara med länge till. Hans organisationen kommer att bli utfasad från vårt program under två år. Hans organisation har inte tagit många kliv framåt de senaste åren trots att det kambodjanska samhället utvecklas i en rasande fart. Samarbetspartners som inte ser utvecklingen kommer att slås ut. Det enda vi vet om framtiden är att allt är under ständig utveckling. Man får hålla upp sitt slickade finger i luften och se varthän det blåser, och faktiskt chansa lite.

Tre barn mördade i veckan

2009-05-21T06:40:00.000-07:00

Jag kom hem från vår staff retreat igår kväll. Vi var i Koh Kong vid havet nära gränsen mot Thailand. Vi hade några fina dagar.

Men så möttes jag i morse av tre barnporträtt på framsidan av Cambodian Daily. Två flickor, 17 och 14 år gamla och en pojke fyra år gammal. I måndags mitt på dagen kom två okända män till deras hus. De tog sig in, uppenbarligen utan motstånd. Polisen misstänker att männen var kända av barnen. Väl inne i huset bakband de barnen. Men först tvingades en av flickorna att ringa på sin mamma att komma hem. Barnen torterades med elektriska stötar och slogs sedan i huvudet med ett kraftigt järnrör. Mamman kom hem och överfölls och tvingades öppna kassaskåpet där det låg 29000 dollar. Sedan slog man också henne i huvudet med järnröret. Mamman lyckades larma polis, men båda flickorna dog på väg till sjukhuset och den fyraåriga pojken dog på sjukhuset senare under eftermiddagen.

Polisen tror, trots att pengar och juveler stals, att morden var en fråga om hämnd. Flickornas pappa är chef för en juridisk utbildningsinstitution och var så sent som i förra veckan anklagad för att ha krävt tiotusentals dollar betalt för att hans studenter skulle få de bästa positionerna i domstolsväsendet.

Det är svårt att förstå. Men det här är en riktigt svart sida av Kambodja som visar hur illa ställt det är med människovärdet. Detta grymma våld är den yttersta svarta konsekvensen av den kultur av straffrihet som de rika och mäktiga omger sig med, i kombination med våldsarvet från röda khmerernas tid. Det visar hur man betraktar makt som något absolut, frikopplat från etik och moral. De svaga är oerhört utsatta i ett sådant samhälle: fattiga, barn, kvinnor lever med våldet i sin vardag.

Detta är andra gången i år vi har kunnat läsa om ett fall av extremt våld mot barn. Tidigare i år blev två unga flickor, elva och fjorton år gamla, mördade på ett ännu mer bestialiskt sätt. Men läser man Police Blotter i Phnom Penh Post, det senaste dygnets polisingripanden i notisform, vimlar det av män som blir skjutna eller får en yxa i huvudet, eller kvinnor som slås ihjäl eller attackeras med syra. Mord blir sällan förstasidesnyhet här. Tittar man på de suddiga pressbilderna i khmertdningarna visar man oblygt bilder på döda och lemlästade kroppar badande i blod, men det är mer smaskig sensation än något man blir upprörd över. Det
är som det är.

I turistbroschyrerna läser vi glättade portträtt om leende och hjälpsamma kambodjaner. Men hos utlänningar bosatta här vandrar märkliga historier runt om hyresvärdar som hotar skjuta ihjäl missnöjda hyresgäster (vi vet i alla fall en som råkat ut för detta, en annan bekant slängdes ut på gatan och förlorade halva sitt bohag eftersom husets vattensystem inte funkade). Sparkade anställda gör på samma sätt. De hotar med våld mot både arbetsgivare och dennes familj.

Kambodjanerna själva hukar under rädslan och vågar sällan tala klarspråk när de är missnöjda, såvida de inte har makten att själva utöva våld. De flesta människor är givetvis förfärade, men bekymret är att det proportionerligt sett finns väldigt många människor här som är beredda att till extrema hot och extremt våld av olika anledningar. Men det är kanske inte att förvånas över i ett land med en förfärlig historia av gränslöst våld, och inte mer än tio riktigt utbildade psykologer på 14 miljoner människor.

Kungen fyller år. Grattis!

2009-05-13T07:58:00.000-07:00

Kambodjas kung Sihamoni blev kung 2004. Han efterträde sin far Kung Sihanouk (som under tre decennier var prins, för det var bara som prins han kunde blanda sig i politiken).

När Sihanouk abdikerade gav antagligen rådet till sin son att hålla sig undan från politiken. Det har kung Sihamoni gjort till skillnad från några av sina bröder. Men egentligen var det nog så att Sihanouk gjorde honom till kung därför att han noterat Sihamoni var ointresserad av politisk makt.

När man ser kungen rör sig på teve ger han ett väldigt sympatiskt intryck. Han håller sig förvisso till protokollet och människor knäböjer och tittar inte upp på honom, men hans sätt att närma sig fattiga människor och lyssna på dem skiljer sig oerhört från när andra maktmänniskor i det här landet (och hans mycket stelare kollega i Thailand) gör samma sak.

När man ser kambodjanska röda korset (vilket visas på teve mycket mer än kungen) med premiärministerns fru Bun Rany i spetsen ge gåvor till de fattiga känns det nästan obehagligt. Men Sihamoni lyssnar och ler vänligt, ibland håller han med värme om den han pratar med, han viskar något i örat och båda ler eller skrattar. Det är uppenbart att han är väldigt lugn och trygg i sin roll.

Sihamoni blir imorgon 56 år. Under Röda Khmererna bodde han med pappa Sihanouk och mamma Monique i husarrest i Phnom Penh. När han blev kung, med viss motvilja, levde han i Paris i en liten lägenhet. Han har levt för konsten och utgör antagligen en inte oansenlig andel av Kambodjas finkulturella kapital. Han har dansat balett och har studerat konst på hög nivå. Han var under 80-talet ledare för flera olika kulturinstitutioner. Han har också varit Kambodjas representant i FN 1992-1993 så han är inte helt grön inom politiken.

När man frågar kambodjaner om hans familjeförhållanden fnissar de lite. Inte ovänligt, snarare med viss respekt, men kanske lite generat. Det ryktas att kungen lever med en annan man vilket inte nödvändigtvis behöver vara stigmatiserande i den här delen av världen, men det är allt lite märkvärdigt.

Hur som helst, jag blir glad när jag ser kungen på teve för han skiljer så starkt från andra människor med makt och inflytande i Kambodja. Jag hoppas hans sätt att vara kan smitta av sig.

Traditionella värderingar styrde röda khmererna

2009-04-25T07:17:00.000-07:00

Det har gått en månad sedan förra blogginlägget. Jag har varit på resa. Först en vecka i Pattaya i Thailand för ett arbetsmöte. Bra möte men förfärlig plats. Jag gillar inte Thailand i allmänhet, men Pattaya gav riktigt dåliga vibbar. Sexturism blandat med socialt inkompetenta ryssar och kinesiska gruppresenärer från folkrepubliken som skriker när de pratar. Och usel mat.

Sedan drog jag till södra Afrika. Två veckors resa genom Namibia, med avstickare till Botswanas Okavangodelta och Victoria Falls i Zambia med Mattias. En fantastisk upplevelse borta från mobiltelefoner och internet som jag skall berätta om när jag fått ordning på bildmaterialet.

Här blir man rik genom att vara en tjuv. Desto rikare man är, desto mera tjuv är man, och numera spottar jag efter de rika med förakt. Och desto rikare man är, desto mäktigare är man. De rika fuskar och ljuger. Säger man emot skjuter de eller får en fängslad. Deras barn är ofta likadana. Jag möter ofta mera nyanlända utlännningar som undrar hur jag klarat tre år i det här landet utan att bli uppgiven och cynisk.

Jag skall medge att jag är trött på Kambodja. Eller snarare rika kambodjaner. Efter tre år här har jag mött tusentals människor. Ju fattigare de är desto ärligare är de. Men jag har också mött tre olika giriga landlords som trots att de drar in tusentals dollar i månaden på att hyra ut hus försöker blåsa en på skitbelopp, sett flotta kvinnor köra sina Lexusar utan minsta hänsyn till andra trafikanter, lärt att militären och statsanställda kör sina lyxbilar köpta med korruptionspengar med bensinen betald genom kuponger erhållna från staten. Och sedan har vi då alla landkoncessioner som fördrivit tiotusentals människor från sitt land, i strid med lagar och bestämmelser. Många hävdar att detta beror på att man inte gjort upp med tiden från röda khmererna - att det finns en kultur av straffrihet, eftersom röda khmererna aldrig stått till svars för sina brott.

De rika här bidrar inte med någonting. Det är de fattiga som driver det här landet framåt. De vet exakt vad de tycker om de rika och mäktiga. Ofta märker jag samma förakt i deras röst som jag själv kan känna när de pratar om de mäktiga och rika. De skakar också på huvudet med ett sorgligt leende. Men folket har ännu inte dragit några politiska slutsatser av det vilket vi kanske kan vara lyckliga för med tanke på röda khmerernas våld.

Jag är normalt ytterst försiktig med att koppla politiska utvecklingar till kultur. Men ibland får jag en känsla av att vi alltför lite tittar på orsaker till röda khmerernas våldsamma revolution i den lokala kulturen.

Vi röda khmerernas ideologi som modernt maostisk eller kommunistisk. Skapandet av en oberoende klasslös mäktig bondenation är beskriven redan på 60-talet av ledande ideologer som Saloth Sar (aka. Pol Pot) och Khieu Samphan som blev doktor i ekonomi i Frankrike.)

Men revolutionen var kanske ännu mer var nationalistisk (och rasistisk). Även röda khmerernas flagga hade templet Angkor Wat i silhuett så de ville inte rasera allt utan snarare bygga på föreställningar om Khmerimperiet under vår medeltid, där kulturen var oförstörd och khmererna lojala, stolta och oberoende. Den ideologiska tolkningen av kommunismen var alltså ytterst kambodjansk. Ideologin var i grunden mer kambodjanskt nationalistisk än kommunistisk.

Röda khmerernas rörelse hade alltså djupa rötter i traditionella sätt att se på makt och maktutövning. Det är en maktsyn som innebär att det är okej för den som har makt att göra precis vad som helst, samtidigt som den som saknar makt varken har rätt eller möjlighet att försvara sin rätt. Det är uppenbart att en sådan situation måste leda till frustration och uppror.

Kommunismen erbjöd en väg att forma en nationell massrörelse som kunde exploatera dessa starka känslor underordning. En känsla som antagligen förstärktes av den maktlöshet som måste ha erfarits av de amerikanska bombningarna och det tidiga 70-talets destruktiva kaos. Men Pol Pot och hans ideologer exploaterade sin makt på samma sätt som skett tidigare i historien. Allt var tillåtet för dem, enbart eftersom de hade erövrat makten.

När jag varit ute i landsbygden och träffat människor som utsatts för övergrepp och land grabbing av rika och mäktiga, drar de ofta paralleller till de Röda khmererna. Jag har i mitt inre värjt mig mot detta (på samma sätt som man skall undvika att jämföra Förintelsen med dagens situation i Israel/Palestina, alla folkmord och förtryckssituationer är unika och ojämförbara), men dessa fattiga och utsatta har ändå en viktig poäng när de gör sin jämförelse.

Det är samma historiska synsätt på makt och maktrelationer som råder idag som alltid. Röda khmererna byggde sitt maktinnehav på samma tradition. Isolationen efter 1979 frös traumat och analysen. Kambodja fick aldrig en chans att resonera kring orsakerna till katastrofen på 70-talet.
Nu har landet öppnat sig. Frågor börjar ställas. Men det saknas en intellektuell debatt kring identitet och kultur, och det kommer att dröja länge innan man förstår sig själva. Det man har är Angkor Wat, en modern historia av folkmord och elände samt en ytterst pryd landsbygdsromantik (synlig i många karaokevideos) som faktiskt har paralleller med röda khmerernas landsbygdssyn.

Det här landet skulle må väldigt bra av att utveckla en intellektuell medelklass. Det kanske bästa biståndet vore att öppna ett fritt universitet med goda forskningsresurser som hade ett fokus på lokal kultur och humaniora? Det skulle kunna vara ett centrum för att mera provokativt diskutera identitetsfrågor.
Ett centrum för Kambodjana där Angkor Wat, Khmerimperiet, kolonialtiden, revolutionen och dagens girighetskultur skulle kunna demonteras och ifrågasättas.

Veckor som gått

2009-03-20T08:56:00.000-07:00

Det blev vita jeans och svart sidenskjorta, dock ej med glans, med ränder i guld och rött på cocktailpartyt. Och så köpte vi en lampa designad av två konststuderande på den lampauktion som var partyts huvudattraktion. Vi fick den för 90 dollar. Den var gjord av en trädgren från Kiriroms vildmark, hampasnöre, ett litet obearbetat trästycke i form av ett fågelhuvud på toppen på grenen samt en hängande lampskärm med målat antikt papper som använts till en pappersdrake. Rätt läcker faktiskt.

Den dyraste lampan ropades in av Bill Smith från Khmer Rouge-tribunalen för 1200 dollar. Men han har ju säkert råd. Han är väldigt trevlig också för den delen. Fast det var nog en investering. Hans lamap var designad av Kambodjas ledande konstnär vars tavlor och skulpturer går för tio gånger det beloppet och han är också representerad på museer i regionen. Inte illa för en ung konstnär som ser ut som 25.

Alla pengar från lampauktionen gick till människorättsorganisationen LICADHOs projekt för kvinnor och barn i kambodjanska fängelser. Läs mer på deras webbsida www.licadho.org. Vill man lämna ett bidrag efter at ha läst om det kan man göra det här.

Mars är rapportskrivningstid för mig. Årsrapportern för 2008 skall sammanställas. Resultat från 14 partners skall samlas in. Deras rapporter skall screenas och relevant information samlas in. Våra fältbesök skall kommas ihåg och dokumentation skall plockas fram. Samtidigt skall det medges att våra partners ofta har svaga rapporter och ytterst dålig förståelse för hur vi vill ha dem.

Det är ytterst svårt för utomstående att förstå vilken effekt Röda Khmererna hade för det här landet. Det krävs långt mer än 30 år för att återställa förmågan till det kritiska tänkande och den analytiska förmåga som krävs för att kunna rapportera på ett fungerande sätt.

Under de senaste veckorna har jag varit med om rekryteringsprocesser för två tjänster, och det är slående hur instrumentella och lika kandidaterna låter när de får samma fråga. Det låter som de läser ur en lärobok och och det spelar ingen roll om frågan innebär att de skall ge sin eget perspektiv på utvecklingen. Än mindre finner man någon slags logisk resonemangskedja. Inte så sällan blir det goddag yxskaft-svar.

Kambodjas skolsystem är idag en katastrof. Men det var faktiskt det första man satsade på 1979. De man hittade som kunde läsa fick en månads lärarutbildning och skickades ut där de behövdes. De fick till en början sin lön i ris eftersom röda khmererna avskaffat pengarna. Men det var ändå en stor framgång.

Sedan har man misskött sitt utbildningssystem. Det är extremt mycket utantillinlärning och kopiering och det märks direkt i exempelvis en anställningsintervju.

97 procent av gymnasisterna har mutat en lärare för att få godkänt på en examen! Unga födda på sent 70-tal och under 80-talet har haft bättre tillgång till högre utbildning med utländska lärare. Det finns flera universitet, de flesta privata, men inget av dem har någon egen egentlig forskning och man kan skaffa sin doktorsexamen genom helgstudier.

Kambodjas erfarenhet tycker jag ställer Afrikas problem efter avkoloniseringen i skarpt ljus. Många undrar varför Afrika inte "kan sköta sig" och att de borde ta tag i sina egna problem istället för att försnilla våra biståndspengar. Även många intellektuella afrikaner säger detta. Men koloniseringen av Afrika var en sällsynt brutal historia, inte olik Röda khmerernas framfart, där framförallt slavhandeln skapade enorma sår i samhällsväven.

Vi tar vårt kritiska tänkande för givet. Det är en del av vår samhällsväv. Ibland till och med så mycket att vi förkastar våra intellektuellas tankelekar som tomma teorier och svammel.
Men efter tre år i ett samhälle med avsaknad av djupare kritiskt tänkande, samt avsaknad av kultursidor och kulturdebatt inser jag värdet av vår svenska kulturdiskussion. Även om enbrt två procent läser dagstidningarnas kultursidor så utgör de en oerhört viktig arena för annorlunda tankar och vi bör alla vara tacksamma för att de finns.

Finanskrisbris, men kuling väntas framöver

2009-03-08T00:52:00.000-08:00

Trots alla problem det här landet har, så slås jag ändå av den snabba utvecklingen. När jag kom hit för snart tre år sedan var de flesta smågatorna i innerstaden fortfarande obelagda. De var snarare gropiga, leriga, dammiga breda kostigar. Nu är de släta, belagda med betong och när man kör bil så slipper man kryssa mellan groparna eller om man kör motorcykel, sätta ner foten i djupt vatten när man fått stopp. Längs flera gator grävs nya dagvattenledningar ned med större kapacitet inför regnperioden. I det lilla utvecklas det Kambodja vi ser i Phnom Penh på ett väldigt synligt och starkt sätt. Staden lever numera även efter tio på kvällen. Neonljusen lyser på alla större gator och folk rör sig ute, där det för tre år sedan var tomt och mörkt. Det fanns tre splitternya bankomater i staden i 2006. Nu finns de i varje gathörn.

Men finanskrisen är på väg hit också. Bilpriserna har rasat. Kapitalvaror går på rea. Bankerna planerar för åtstramningar. Mikrokreditinstituten, som är att betrakta nästan som våra gamla sparbanker för småfolket, saknar kapital att låna ut, eftersom deras kreditgivare i utlandet i sin tur inte kan låna ut pengar till dem.

Det svenska biståndet har rasat med den svenska kronan. Våra Partners vädjar om extrastöd eftersom deras budgetar har räknat på en kronkurs på sju kronor för en dollar och nu är det uppe i över 9kronor. Planerade aktiviteter kan därför komma att ställas in. Men jag kan inte hjälpa dem. Själv vänder jag på varje krona i våra interna budgetar. Vi har ju många utgifter i dollar, eftersom Kambodja är en dollarekonomi.

Det kommer att dröja några månader till innan krisen slår till på riktigt även här. Ännu så länge byggs det på redan påbörjade projekt, men frågan är hur många nya som kommer att byggas. "For Rent"-skyltarna hänger tätare och tätare i Phnom Penh och i vissa områden har hyran gått ner från 3000 dollar(!) till hälften.

Många av dem som ändå väljer att bygga har haft inkomster förtjänade i en legal gråzon. Dessa pengar kan inte sättas in på en bank utan besvärliga frågor. Istället tvättar man dem genom att spekulationsbygga lyxbostäder och kontor. Byggentreprenörerna betalas kontant. Sedan får det stå tomt tills konjunkturen vänder.

Det finns en del som menar att Kambodja kan komma att klara sig lindrigt undan finanskrisen. Landet är ju inte en del av det internationella finansiella systemet som många andra länder. Regeringens finansiella institutioner har också relativt höga krav på säkerheter, så det bör inte vara någon större risk för dem i alla fall. Men i den här världen kan man aldrig veta.

Med risk att spä på alla fördomar om livet i utlandet så kan jag tala om att i kväll skall jag gå på cocktailparty för att fira internationella kvinnodagen. Jag undrar vad man skall ha på sig..?

Nya turer kring ASEAN

2009-03-04T06:17:00.000-08:00

Nu har plötsligt Kambodjas utrikesminister sagt att man inte alls vägrade prata med mänskliga rättighetsaktivister på ASEAN-mötet. Det var snarare så att den aktuella aktivisten inte fick komma in på mötet för denne var inte ackrediterad.

Ännu märkligare är att personen i fråga och hans organisation är helt okänd i Kambodja. Det verkar som den grupp, Alternative ASEAN Network, som arrangerat forumet för ASEAN-ledarna har hoppat över de etablerade och internationellt kända organisationerna. Cambodian Volunteers for Civil Society har inte ens en egen hemsida och representanten var inte ens högsta chefen. (Men jag har faktiskt träffat personen i fråga då han jobbade på en annat ställe).

Det här luktar spinn lång väg, men frågan är vem som är skyldig till vad? Vem drar vinstlotten på den här röran? Tyvärr tror jag det Alternativa ASEAN nätverket skadat Kambodjas civilsamhälle. Men det är så typiskt för politiken i den här delen av världen. Det är oförutsägbart och ofta helt omöjligt att förstå.

I alla fall så har nu de mera kända kambodjanska organisationerna uttalat sig om ASEANS mänskliga rättighetsarbete. De välkomnar utvecklingen, men menar att ASEAN fortfarande har svårt att verka för bättre skydd för mänskliga rättigheter. Framförallt menar de att det ASEAN-organ för MR-frågor som är på väg att etableras kommer att gå i sina regimers ledband, eftersom delegaterna kommer att utses av dessa regeringar.

Jag är stolt över att Kambodja har så bra organisationer som inte klantar till sig som det Alternativa ASEAN-nätverket. De är klara och tydliga och öppna med sitt budskap. Jag hoppas Kambodjas regering tycker det också och börjar jobba bättre med dem.

Diplomaternas liv

2009-03-01T06:04:00.000-08:00

Ser på www.svt.se att det går en serie som heter Diplomaterna som handlar om UDs personal runt om på svenska representationer i världen.

Ibland hamnar också jag i den där världen och det är väldigt intressant att försöka förstå. I veckan mötte jag Sveriges mänskliga rättighetsambassadör, som är stationerad i Stockholm, tillsammans folk från FNs kontor för mänskliga rättigheter i Kambodja och flera andra.
Kvällen efter var det middag i högsta SIDA-representantens residens, och jag fick chansen att träffa ytterligare lite diplomater, men också representanter för regimen. Även om man vid sådana tillfällen knappast går in djupt i de brännande frågorna (man är ju ändå lite diplomat), så kan man känna dem lite på pulsen och försöka förstå deras tänkande. Glassigt? Nej, inte speciellt. Snarare en möjlighet att sitta och prata och lära känna folk över en bit mat och lite vin.

I de här mötena lär man sig hur bistånd hänger ihop med utrikespolitik i allmänhet. Säkerhet och handel och bistånd samverkar och motverkar varandra i ett flöde av ställningstaganden, och allt blir oerhört mycket mera komplext än vad man kan fånga i en dokusåpa som Diplomaterna.

För min egen del skapar detta givetvis frustration, men jag tycker också det är fascinerande att fundera på hur man kan hitta öppningar för ett bättre bistånd. Nu är jag tio månader gammal i mitt arbete och har börjat förstå spelreglerna även på den spelplanen. Det är kul.

Mänskliga rättigheter på ASEAN-mötet

2009-02-28T22:56:00.000-08:00

ASEAN har haft möte i en vecka i Hua Hin i Thailand. Det gick rätt så smidigt för det tio länderna i ASEAN att diskutera det mesta mellan himmel och jord.

Men plötsligt brände det till. På slutet skulle man ha en diskussion kring mänskliga rättigheter, där även civilsamhällets mänskliga rättighetsaktivister skulle delta. ASEAN försöker trots stora interna motsättningar sjösätta någon slags förbättringsagenda på området. Sydostasien är idag nämligen världens svarta hål på området.

Då vägrade plötsligt Burmas och Kambodjas premiärministrar att sitta i samma rum och diskutera frågan. Civilsamhällets representanter fick till slut lämna rummet för att man skulle kunna fortsätta mötet.

Vi kan anta de övriga åtta medlemmerna av ASEAN var måttligt glada över denna protest. Den pekar ut hela regionen som ett problemområde, och ger de många kritikerna rätt som menar att ASEAN som grupp inte arbetar med frågan tillräckligt starkt.

Burma är ett erkänt problem för hela regionen och internt inom ASEAN finns det mycket kritik mot Burmas politiska ledare. Att Kambodja delar sida med Burma är oroväckande, men visar också vilket tryck Kambodjas ledning faktiskt känner just nu och den oförmåga den politiska ledningen har att hantera frågan.

I Singapore-baserade AsiaNews Channel säger en kvinna som företräder en regional mänskliga rättighetsorganisation följande:
"Om de inte ens klarar av att mötas för att diskutera mänskliga rättigheter här, så är det ett tecken på hur de behandlar befolkningen i sina hemländer."

Människor är inga sopor

2009-02-25T06:37:00.000-08:00

Förra helgen var tung. Jag gjorde två fältbesök och det blev ohyggligt mycket svåra saker att ta in.

Onsdagen var jag i ett område nära Sihanoukville. Vi satte oss vid en sittgrupp i sten i skuggan under ett stort träd vid den lokala pagodan. Runt om mig, och min lilla grupp, samlades ett hundratal människor. De allra flesta kvinnor och barn. Männen var försvunna. En kvinna kom fram, hälsade med handflatorna ihop, och när hon berättade om hur hon förlorat sin mark till ett bolag, hulkade och grät hon konstant. Sedan föjde de ena kvinnan efter den andra. De var fattiga, eländiga och ögonen tårfyllda.
Män och buldozrar från ett sockerbolag och militärpoliser hade kommit till byn. De hade tagit marken från dem, skjutit i hjäl deras djur, jämnat deras hus med marken och hotat dem med fängelse om de protesterade.
Vid en annan by hade byborna börjat marschera mot Phnom Penh för att vädja hos premiärminstern. De hade kommit en bra bit på väg de 20 milen då poliser attackerade dem, slog dem och arresterade flera av männen. Flera hamande i fängelse. De som hann undan fick gömma sig. En man berättade att han förlorade sina besparingar på 700 dollar som han skulle använda för att köpa en motorcykel. Troligen hade någon polisman tagit pengarna när han greps.
Han blev senare anklagad för att ha stulit 30000 dollar från ett hus utan tak eller väggar. Misstankarna var så absurda så de avskrevs men han blev utsatt för han hade en ledarposition i byn. Hela området är idag kontrollerat av plantagerna. De hus som står kvar står mitt ute i en röjd leråker. Inte ens en liten trädgård har de fått behålla. Många hus står tomma. Kanske har de som en gång bodde där försvunnit till slummen i Sihanoukville eller Phnom Penh?

Under fredagen åkte jag ut till den plats dit de forslade de som kördes bort från Dey Krahorm. Där bor människor forfarande en månad efter att poliser kört bort dem från deras hem under plast och presenningar utan hälsovård, skola eller sanitet. Jag såg apatiska barn med diarré och hudsjukdomar titta på mig med en döende tom blick. Flugorna svärmeda överallt, och det låg en stank av osundhet över hela lägret. På marken låg avfall och stinkande vatten i gropigheterna. Dessaz människor var de som var innebende i Dey Krahorm hos andra familjer. De har inga rättigheter. De bara väntar på att bli bortkörda än en gång.

Några som hade "turen" att ha rätt till en "ersättningslägenhet", som snarare var ett illa byggt garage, berättade hur de varit ett hushåll som tidigare haft tre inkomster nu bara hade en inkomst. Mannen i huset körde tuctuc i stan 20 kilometer bort. Han kom några gånger i veckan. Hans fru hade förut sålt bensin i flaska, och hennes syster hade jobbat på klädfabrik. hon hade fått sluta arbetet på klädfabriken eftersom resorna blev för långa. Nu sitter de bara och väntar.

Det går till och med att profitera på eländet. De bortkörda fick numera köpa sitt vatten. Bolaget som hade kört bort dem och gett dem ersättningslägeheter hade skapat en mikrokredit-organisation (NGO) som gav smålån med garagelägenheterna som säkerhet. Kan man inte betala tillbaka blir man av med sitt boende.

Vi åkte till en annan "relocation site" som det heter lite eufemistiskt. I Andong har över 1000 familjer bott i smutsen och utan hopp sedan 2006. Man bara väntar, och försöker leva på ströjobb. Min kollega frågade ett gäng som spelade kort vad de gjorde: "vi dricker, det är det enda man kan göra här". Öppna diken rinner mellan husen, fulla med avföring och smuts. Mygglarverna kryllar och när de blir myggor sprids denguefebern. När de stora regnen kommer, står vattnet halvmeterhögt i Andong. En 88-årig kvinna låg med slutna ögon och väntade på döden. Sjuka människor låg passiva i feber och diarré i sina enkla hyddor. Ändå, de små barnen ropar glatt "hello", men många av de vuxna ignorerar oss. De har sett för många utländska delegationer utan att uppleva att någon hjälper dem.

Jo, några har faktiskt försökt. Men det är nästan inget kvar av deras ansträngningar. Alla dessa människor utan hopp om en framtid struntar i alla godhjärtade försök. De enkla brunnarna omgärdade av betongringar är fulla med skräp. En utländsk organisation har satt upp flygblad med uppmaningar att hand om miljön(!) Det finaste huset är byggt av Habitat for Humanity i sten, men med ett tungt lås och till synes tomt.
UNICEF hyrde tre stora vattentankar i plast och under tre månader kom de med friskt vatten till Andong. Sedan tog staden över och då kom det ingenting under ett tag. Sedan tog den lokala kommunen över och drog en slang till den lokala pagodans vattendamm. Vattnet är egentligen inte drickbart. Då började man också ta betalt för vattnet. Kanske för att man inte har några andra reella inkomster. Nu använder ingen de stora blå tankarna. Man hämtar sitt vatten i egna hinkar.
Det finns också en fin toalettanläggning med rinnande vatten. Den är bekostad av staden och någon för mig okänd hjälporganisation. Men även den kostar pengar att använda. Alla bajsar istället på ängarna runt Andong och man känner stanken av avföring och sopor när man går på stigen dit från vägen. människor utan hopp bryr sig inte om sin miljö. Det är lika sant var man än är i världen.

Helgen gick åt till att förstå och bearbeta intrycken. Det är inte första gången jag ser sånt här elände, men det knyter sig i magen varje gång jag är med om det. Man blir arg för så här får man inte dumpa människor. Är man rik och mäktig har man ett ansvar. Människor är inga sopor.

En historisk dag

2009-02-17T04:14:00.000-08:00

Idag började det sista kapitlet i historien om Röda Khmererna (Khmer Rouge) skrivas. Kamrat Duch ställdes i dag inför rätta för de brott mot mänskligheten som han begick som fängelsechef för S-21 under Röda Khmererna 1975-1979. Han är direkt ansvarig för 15000 människors död.
Det har tagit 30 långa år att komma hit. Även om många khmerer (kambodjaner) vill glömma det som varit, är det ännu fler som vill se de ansvariga ställas till svars för de 1,7 miljoner människor som dog. Det är en viktig dag idag, inte bara för Kambodja, utan för hela världen.

Kamrat Duch, eller Kaing Eav Euk som han egentligen heter, är den första att ställas inför rätta. De andra är Nuon Chea, brother no 2 och säkerhetsminister, Ieng Sary, brother no 3 och utrikesminister, Khieu Samphan, brother no 5 och premiärminister samt Ieng Tirith, som var socialminister. Hon är också hustru till Ieng Sary. De flesta känner till Pol Pot. Han var brother no 1 och ledaren för kommunistpartiet. Pol Pot dog 1998 i fångenskap hos samma organisation som han en gång var ledare för.

Duch som med sina 66 år är 15 år yngre än sina medåtalade hörde aldrig till den högsta ledningen. Skall man jämföra honom med någon så kan man säga att han hade samma roll som Adolf Eichmann i Nazityskland. Han var den som tog ansvaret för det smutsiga hantverket att göra sig av med dem som Angka (organisationen) ansåg vara förrädare. Säkerhetsfängelset S-21 var i hög grad reserverat för de viktiga fångarna - partikadrer som ansågs opålitliga. Ytterst få människor kom levande från S-21.

Efter de vietnamesiska styrkornas seger över Röda Khmererna försvann Duch. 1999 hittade två västerländska journalister honom nära gränsen till Thailand i ett område som Röda Khmererna höll ända till 1997. Under 80-talet hade han blivit en omvänd kristen som arbetade med hjälparbete för en amerikansk kyrka i ett av de jättelika flyktingläger som skapades för kambodjaner under 70- och 80-talen. Trots att han under 80-90-talen varit en av världens mest efterspanade brottslingar visste alla i byn där han bodde vid gripandet vem han var och hans historia som fängelsechef.

Regeringens strategi under 90-talet för att underminera Röda Khmererna var att erbjuda dem amnesti i utbyte mot avväpning och fortsatt kontroll över de områden varifrån gerillakampen fördes ända fram till 1998. På så sätt kunde de som nu kommer att ställas inför rätta leva i frihet fram till för ett par år sedan. Det faktum att de erbjudits amnesti har skapat vissa bekymmer med att ställa dem inför rätta, men brott mot mänskligheten kan folkrättsligt sett aldrig preskriberas eller ges amnesti. Men de som står inför rätta har fortfarande ett omfattande stöd från sina hemtrakter. Vid gripandet av den 80-årige Nuon Chea användes över 70 tungt beväpnade poliser och helikopter för att undvika att bli stoppade av någon form av motstånd.

Första dagen av domstolsförhandlingarna bestod mest av formalia. Det var rätt tråkigt i sig hörde jag från en som var där. Det var packat i salen. Förutom Kambodjas alla ambassadörer var media från hela världen på plats. Men framförallt hade många kambodjaner tagit sig dit. Nu väntar kanske år av förhandlingar. När allt är klart kan vi förhoppningsvis förpassa Röda Khmererna till historien och Kambodja kan äntligen se framåt.

Läs mer om Khmer Rouge-tribunalen på dess officiella webbsida här.

Läs mer om Röda Khmererna här på Documentation Center of Cambodia.

En katolsk präst berättar

2009-02-13T04:58:00.000-08:00

Kambodja är fullt av märkliga människoöden. Krigets stormvindar under 1900-talets sista decennier har kastat människor ut i draman som skulle duga för ett oändligt antal episka dramer.

Jag läser i Cambodia Daily's weekendbilaga om Francois Ponchaud (CD Feb 7-8). Ponchaud är en fransk katolsk präst som kom till Kambodja 1965. Landet var i fred och det var ett enkelt liv för de flesta. Kriget i Vietnam hade ännu inte drabbat Kambodja, men den politiska arenan var långt ifrån fridfull. Pol Pot, på denna tid var han mera känd under sitt riktiga namn Saloth Sar, hade flytt ut i djungeln och grundat en liten kommunistisk gerillarörelse som snart skulle döpas till Khmer Rouge av landets ledare Prins Sihanouk. Han upptäckte snabbt att katolicismen var näst intill omöjlig att förklara för buddhoster. Han berättar hur han för några munkar i ett tempel förklarade Gud som var fadern som hade skapat allt, och som hade en relation till alla på jorden. Abboten vände sig till sin yngre kollega och sade: ”Han är väldigt trevlig den här fransmannen, men tycker ni inte han är väldigt naiv som tror på sånt där nonsens.”
Med tiden kom Francois att studera buddhismen och skriva flera böcker om kristen tro och relationen till buddhism i ett försök att förstå båda religionerna.

1970 kom han till församlingen i Kampong Cham uppströms Mekong. USA hade börjat bomba Kambodja i hemlighet, eftersom Nordvietnam använde Kambodja som ett brohuvud för attacker in i Sydvietnam. Prins Sihanouk kunde inte göra mycket åt saken, han hade inte kontroll över de oländiga gränsområdena i Mondulkiri och Rattanakiri. Kissinger och Nixon höll hela operationen hemlig till och med för sina närmaste. Prins Sihanouk blev störtad i en kupp och general Lon Nol tog makten med amerikanernas tysta medgivande. Sihanouk uppmanade folket från sin exil att ansluta sig till motståndet mot Lon Nol, vilket i praktiken innebar att man med tiden tvongades närma sig Khmer Rouge som ännu inte hade radikaliserats till den hänsynslösa gruppering den blev några år senare. Ponchaud minns hur demonstrerande människor strömmade in i Kampong Cham med prinsens porträtt. Stämningen var upphetsad, demonstranterna förstörde allt i sin väg och två besökande parlamentariker som försökte lugna ner demonstranterna slogs ihjäl. När militären kom sköt den hämningslöst in i folkmassan. 80 människor dödades. Lon Nol skyllde på att Vietcong stod bakom, men Ponchaud som var ögonvittne såg inga vietnamesiska soldater. Demonstranterna samlade ihop sig och beslutade sig för att på lastbilar ta sig till Phnom Penh för att försöka få bort Lon Nol. De attackerades med stridsflygplan på vägen och många dog. De som tog sig fram till Japanska bron i norra Phnom Penh blev beskjutna med artillerigranater med ytterligare offer.

Lon Nol var en svårkontrollerad och vidskeplig ledare som till slut valde att bemöta Nordvietnams gränskränkningar med massiva förföljelser mot alla vietnameser i Kambodja. En kampanj av etnisk rensning påbörjades. Armé och polis samlade ihop vietnamesiska män och pojkar över 15 år och sköt ihjäl dem. Resultat av detta, och av amerikanska anfall mot Kambodja blev att vietnamesiska soldater och Khmer Rouge etablerade sig över hela Kambodja. Efter 1972 hade Lon Nol i praktiken bara kontroll över Phnom Penh och några större städer.

Ponchaud och andra katolska präster tog sig före att rädda vietnameser. Flera tusen klarade livet tack vare Ponchaud och hans prästkollegor. Vid ett tillfälle var han nära att bli dödad av vietnamesiska gerillan. I Kambodja verkade de för att få kambodjaner att ansluta sig till gerillan, men de dödade nästan undantagslöst västerlänningar. Han kom mirakulöst undan genom att kräva att de skulle ställa samma krav på honom som på sina kambodjanska följeslagare: att lyssna på Sihanouks uppmaning att ansluta sig i kampen mot Lon Nol och ge ett bidrag till kampen.

Situationen förvärrades i landet. 2 miljoner flyktingar befann sig i Phnom Penh och det gick bara att resa under dagtid på de största vägarna och med militär eskort. Han startade med sina kollegor en hjälpkommitté för att kanalisera humanitär hjälp. Men när USAs regering erbjöd dem ett bidrag 37 gånger större än landets budget för social service tackade de nej.
”Varje natt bombar ni Kambodja och ni vill att vi skall hjälpa de skadade varje morgon. Nej tack!”, blev svaret.
Kambodjas katolska biskopar och präster bojkottade senare kardinal Angelo Rossis besök 1974. Rossi anlände i ett av CIAs flygplan på inbjudan av amerikanska ambassaden.

Ponchaud såg hur Phnom Penh tömdes av Khmer Rouge 17 april 1975 och själv hamnade han på franska ambassaden dit alla utlänningar transporterades för deportation. Han lämnade Kambdja med lastbil till Thailand och såg en nästan helt öde landsbygd. När han anlände till Paris blev han intervjuad i media, men ingen trodde honom när han berättade hur Phnom Penh hade tömts helt på människor. Han började samla på historier från människor som hade flytt och 1977 gav han ut en bok som kom att bli en av de första som skildrade Khmer Rouge: Cambodia Year Zero. Många trodde på honom, men franska regeringen valde att hålla en låg profil mot Khmer Rouge eftersom de hade stöd av Kina, precis som både USA och Storbritannien.

Ponchaud kom att arbeta mycket i flyktinglägren längs thailändska gränsen under 80-talet men 1993 flyttade han tillbaka till Kambodja. Han säger att Kambodja förändrats. Nu är människor hårdare och girigare. Livet är hårdare än på 60-talet. Han undrar hur det skall gå för ett land där man redan i lågstadieåldern lär sig muta sina lärare för att få en examen?
”Jag är väldigt bekymrad för det här landet”, säger Ponchaud.

Språkliga frimodigheter

2009-02-12T04:59:00.000-08:00

En resa i provinsen ger en alltid något att fundera på. Jag kom hem igår från en tvådagarstur i Svay Rieng och Prey Veng i sydöstra Kambodja. Trots att de två provinserna ligger nära Phnom Penh och huvudvägen till Vietnam går här så är dessa de fattigaste i Kambodja.

På vägen åker man på danska biståndsfärjor över Mekong vid Neak Luong. Neak Luong skildras i inledningen av filmen The Killing Fields. Staden bombades 1973 sönder av amerikanarna av misstag. Den hölls av regeringstrogna trupper stöttade av USA. I filmen skildras hur journalisten Sidney Schanberg och hans tolk och journalistkollega Dith Pran kommer dit direkt efter bombingen.
Staden är numera helt återuppbygd, och jag tänker kort att också min tolk är journalist, och jag själv har också journalisterfarenhet. Istället för bomboffer vimlar det av fattiga försäljare och tiggande barn vid färjeläget. Det är förslummat och skräpigt och ser ändå lite ut som en krigszon. Spinkiga kor går på gatorna och betar på de höga refugerna inne i stan.

Landskapet är vackert, men torrt och lite ödsligt. Risfälten sträcker sig platt till horisonten, avgränsade av låga vallar. Det är märkligt att det är så fattigt för det ser ut som en rik jordbruksbygd. Fiskodlingsdammar ligger överallt. De är inte grävda för hand. De är bombkratrar efter de amerikanska bombningarna. Här släpptes miljoner ton bomber under det amerikanska kriget som det heter här. Många av Khmer Rouges unga barnsoldater hade förlorat sina föräldrar på denna nakna slätt som sträcker sig hela vägen till Vietnam. 250000 civila dog i bombningarna. Vissa säger det dubbla. Henry Kissinger var arkitekten bakom den amerikanska Kambodjapolitiken under denna tid. 1973 fick han Nobels fredspris tillsammans med Vietnams utrikesminister. Vietnams utrikesminister vägrade ta emot priset eftersom det fortfarande var krig. Kissinger åkte ensam till Oslo och högtidstalade, samtidigt som Khmer Rouge radikaliserades och fick näring för sin folkmordspolitik genom bombningarna.

Efter två dagar på dammiga kontor och lantlig mat av typen "alla delar på djuret går att äta" och "även beska blad smakar gott" åker vi hem. Jag har lite ont i knävecken efter att ha lett det sista mötet i skräddarställning på kontorsgolvet under en hel dag.

På vägen hem åker vi förbi en lokal organisation som lystrar till namnet Local Organisation of Poor Development (LOPD). När kambodjaner skriver på engelska blir det ofta lustigt. Eller vad sägs om Cambodian Association of Miserable Corpses? När det gäller utbildningsinstitutioner frodas nya engelska språkkonstruktioner friskt. Kan man lita på engelskaundervisningen på FBI-school (Future Bright International) eller Build Bright University? Det finns också CIA (Cambodian International Academy) komplett med en logotyp med stars´n stripes. Man blir lite glad åt dessa språkliga innovationer. Ett land med sådan frimodighet kan ju inte misslyckas.

Ett brott mot mänskliga rättigheter

2009-02-07T04:22:00.000-08:00

Natten till den 24e januari blev invånarna i Dey Krahorm borttvingade från sina hem. Ett bolag skickade sina torpeder i samarbete med polis och militärpolis. De kom med bulldozrar, tårgas och gummikulor och för några timmar var detta kvarter i centrala Phnom Penh platsen för en ovanligt våldsam och orättfärdig aktion från ordningsmakten och rivningsarbetarna som även de utövade våld.

Invånarna i Dey Krahorm tilldelades speciella rättigheter 2003 genom en prisad lösning där en privat exploatör skulle tilldelas en del av marken för att utveckla kommersiella fastigheter, samtidigt som man åtog sig att bygga bostäder resterande mark för de boende. Innan avtalet var Dey Krahorm som många andra platser i Phnom Penh och i andra städer i Kambodja en bit mark utan ägare där fattiga människor efter alla krig lyckats hitta en plats att bosätta sig på. Bland annat bodde här ett kollektiv av konstnärer, instrumentmakare och traditionella musiker.

2005 hände något. 36 "representanter" för de boende tecknade ett avtal med ett okänt bolag kallat 7NG som innebar att bolaget skulle få ta över marken i utbyte mot lägenheter 20 kilometer utanför staden. De boende i Dey Krahorm konsulterades aldrig av dessa "representanter" och de vägrade accepterade avtalet. Att flytta 20 km utanför staden är omöjligt för de flesta. Där finns inga möjligheter till inkomster och ingen service och reskostnaderna skulle överstiga deras inkomster.

Genom åren har många boende i Dey Krahorm gett upp. 7NG plockade in gangsters från gatan som bodde precis vid de boende som trakasserade och hotade dem. Några flyttade till de nya lägenheter som erbjöds. Andra fick ersättning i kontanter med ett mycket lägre belopp en vad deras mark var värd. (Hela området värderades till USD 44 miljoner 2007).

12 januari erbjöd 7NG de boende 20000 dollar per familj. Phnom Penh stad krävde att de boende skulle anta erbjudandet, om inte skulle de tvingas bort med våld. De boende fick bara två dagar på sig att bestämma sig. 152 familjer hade mark i Dey Krahorm, men 7NG och staden accepterade bara 91 av dem. Några familjer accepterade erbjudandet medan andra lade ett motbud på individuell basis. Staden tog emot listan och skulle meddela bolaget och återkomma. De återkom med besked den 24 januari och körde bort de boende med våld. Mitt på dagen vid lunchtid var Dey Krahorm jämnat med marken. Många boende hann aldrig rädda sina få ägodelar. De har idag inget hem och bor i ett tältläger på platsen där de skulle fått nytt boende, två mil utanför staden. Eftersom de inte accepterade det senaste budet får de enligt bolaget och staden ingen ersättning alls.

Tillståndet är eländigt för dem. 335 familjer, omfattande 1238 människor bor i det fria. Det är många fler än de som blev offentligt bortkörda, eftersom de var inneboende hos de som hade en bit mark i Dey Krahorm. 639 är kvinnor och 180 är barn under 5 år. 308 barn är i skolåldern och de har nu ingen skola att gå till, eftersom skolorna på det nya stället inte är dimensionerade för så många barn. 16 kvinnor är gravida. Det finns inga skydd mot sol och regn och det saknas myggnät. Det finns nästan inga toaletter. Åtminstone 30 människor lever med HIV/AIDS, men de har inte råd att åka in till Phnom Penh för att skaffa livsnödvändig medicin. Endast de officellt erkända 91 familjerna har nu erbjudits lägenheter på den nya platsen. Kontanterbjudandet finns inte längre kvar. 7NG krävde att de skulle acceptera kompensation i form av lägenheter innan den 31 januari, annars skulle de inte få någonting alls.

200 familjer bodde inte officiellt i Dey Krahorm, men de hade marknadsstånd där. Oftast bodde de i sitt stånd. De har berövats både hem och inkomst. De har erbjudits en ruta på en gånger en meter på en stor betongplan, men självklart går det inte att överleva där. I centrala Phnom Penh fanns det en ständig ström av kunder. På den nya platsen finns bara utfattiga människor utan inkomster som kommer från Dey Krahorm. Flera tusen människor som inte får lägenheter från 7NG kommer troligen att köras bort en gång till till någon annan plats.

Dey Krahorm är ett ovanligt tydligt exempel på hur myndigheter och ansiktslösa företag, ofta i strid mot ingångna avtal och gällande lagstiftning, agerar mot de allra fattigaste. Det saknas fungerande processer för att lösa konflikter och våldsamt maktspråk är sällan den sista utvägen.

Läs mer om Dey Krahorm på följande platser:
http://www.licadho-cambodia.org/pressrelease.php#p-199
(LICADHO)
http://www.cohre.org/
(COHRE, Centre on Housig rights and Evictions)
http://www.amnesty.org/en/for-media/press-releases/cambodia-hundreds-left-homeless-after-forced-eviction-20090126
(Amnesty International)
http://cambodia.ohchr.org
(United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights in Cambodia)

De boende från Dey Krahorm och andra platser behöver hjälp. Vill du hjälpa dem kan du gå in här:
http://www.licadho-cambodia.org/donation.php

Jag går i god för att pengarna når fram!

Kom ihåg att mänskliga rättigheter är universella. Alla har rätt till boende och ett liv med tillräckligt med mat och alla har rätt att få säga sin åsikt. Ibland tror vi att andra kulturer och länder inte har samma syn på mänskliga rättigheter, men det är på platser som som Dey Krahorm som kampen för mänskliga rättigheter och demokrati blir synlig. Gör vad du kan för att hjälpa!

Auktoritärt ledarskap och ansvar

2009-02-05T05:59:00.000-08:00

Kambodja är ett land där auktoritära makthavare har det lätt - i alla fall på ytan. De fattiga böjer sig lätt för maktspråk. De lyder utan att ifrågasätta.
Men då och då är det någon som höjer rösten. Någon som protesterar. Då låser sig ofta varje försök till nyansering.

När ADHOC, landets äldsta organisation som arbetar för mänskliga rättigheter släppte sin Human Rights Report 2008 i tisdags visade man hur övergreppen hade ökat under året. Framförallt hade militärens landstölder ökat kraftigt jämfört med tidigare år. Likaså pekade man ut högre tjänstemän i Jordbruks- och Skogsministerierna. Regeringens talesman kommenterade:
"Vi vet ju hur NGOer tänker. De bara kritiserar oss och är aldrig nöjda."
Det fanns ingen reflektion att det fanns anledning till kritik.

Under en tid har jag låtit en konsult titta på några av våra Partners med lite mera kritiska ögon än vanligt. Sedan hade vi en två dagars workshop där vi lyfte upp kritiska frågor kring hur de tänker i sitt arbete och följer upp sina resultat. De blev oerhört nervösa och ifrågasatte vår konsult: "Vem står bakom de här frågorna?"
Jag fick kliva in och säga att det var jag, eftersom jag ville ha en mera kritisk inblick i vad de gjorde - mitt syfte var att lyfta fram möjliga problem och diskutera dem förutsättningslöst. De upplevde alltså själva frågorna som provokationer och ett direkt ifrågasättande av dem som ledare för lokala organisationer. "You are blaming us", sade de innan vi ens hade börjat diskutera frågorna, och om det faktiskt fanns problem.

Min 12-åriga son satt i veckan i ett samtal med en lärare som han har problem med. Han lär sig inget säger han, och upplever henne som en som bestämmer och styr i detalj. Hon började mötet med att aggressivt peka på hur han minsann erbjudits olika möjligheter, och att hon gjort allt hon kunnat. Det är inte första gången han mött lärare med den attityden. Gemensamt för dem alla har varit en auktoritär syn på skola och undervisning, där läraren skall stå i centrum för kunskapandet. Hon (och andra lärare som han haft samtal med tidigare ) hade i förväg bestämt sig för att han skyllde på henne.

Auktoritära ledare har helt enkelt svårt att ta ansvar fullt ut. Misslyckanden är ofta andras fel, eller så är kritikerna helt enkelt felinformerade, eller bara neggiga i största allmänhet. Tomma debatter blir resultatet där man talar förbi varandra. Det hela blir lite som en diskussion mellan små barn:
"Det var ditt fel!"
"Nej, det var du som började!"
"Nej, du!"
"Nej, du!" etc

Idag satt jag med skolans kurator och diskuterade min sons situation. Jag lyfte fram vikten av att skolpersonal inte behöver försvara sig utan ofta bara lyssna och försiktigt fråga. Ingen kan kräva omedelbara svar på komplexa problem. Det är okej att inte veta. Jag sade samma sak till våra partners häromveckan. Men det är uppenbarligen svårt att förstå att man inte alltid behöver vinna debatten.

Tyvärr går inte den politiska logiken i västvärlden åt det här hållet. Debatten är hård och media driver på. Förenklade, men förfelade, sanningar vinner mark och färre tar ansvar för lyssnandet. Men jag noterar ändå med glädje att USAs nye president Barack Obama faktiskt representerar något nytt. Hoppas det blir en trend att ansvar blir lika med lyssnande.

CCTV 9 - the English Speaking Contest

2009-01-30T07:23:00.000-08:00

En ung kvinna pratar perfekt brittisk engelska på kinesiska statstelevisionens engelska kanal. hon står på en scen och tävlar i att tala engelska. Hennes tal är en hyllning till den ungdomsgenerationm som nu tjänstgör i People´s Liberation Army och som hjälpte jordbävningsoffren i Sichuan.

En panel ställer följdfrågor av olika slag och de argumenterar med unga kvinnan. Det känns lite 50-tal. Det är tävling i att prata på engelska. I debattmomentet debatterar de budskap i film. Hon pressas hårt i sitt inte så lite moralistiska perspektiv. Panelen är förvånansvärt västlig i sitt perspektiv. Men sedan så vänder det. Hennes perspektiv är att man måste vara medielitterat för att klara av filmer med mycket våld, sex och annan omoral. För henne handlar det om utbildning. Men panelens ledande debattör landar till slut i att hon är elitistisk och att staten (underförstått) måste ha kontroll över filmmedia. Det är väldigt intressant att se hur argument kan vändas runt i sin motsats.

CCTV 9 är en märklig upplevelse. På ytan ser det ut som vilken västlig kanal som helst. Men lyssnar och tittar man noga känns det väldigt regisserat. Det är Kinas socialistiska propagandakultur som ännu inte klarat av att bli helt osynlig. Än så länge har kinesiska media bit kvar till oss i väst. Den eviga frågan var man än är i världen är ju dock hur fria är fria media?

Fälterfarenheter

2009-01-30T07:08:00.000-08:00

Jag har börjat springa lite grand. En gång i tiden var jag en bra motionslöpare som sprang Göteborgsvarvet några gånger, och när jag studerade på Lantmäterilinjen på KTH var jag med i Solastafetten mellan Göteborg och Karlstad. Mitt lag kom faktiskt tvåa en gång och det var inte så illa. Över 100 lag var med och vinnarlaget var ett hopplock av bra löpare från Göteborgs universitet. Men i vårt lag hade vi många elitorienterare med oss. Lantmäteri låg ju nära till hands för dem - många av dem hade producerat egna orienteringskartor för sina klubbar. Nu är det en helt annan sak att springa. Jag har 15 kilo mer att bära på och mina benhinnor gör ont. Jag kör bara tjugo minuterspass just nu.

Nu befinner jag mig i Sisophon, eller i Banteay Meanchey, eller i Svay (mango). Okärt barn har många namn. En australisk volontär som bodde här, men som nu åkt hem, berättade hur hennes äldre syster grät sig igenom två veckor i Sisophon när hon var på besök. Hon vädjade till sin lillasyster att komma hem. Men Olivia hade börjat gilla staden. Hon jobbade på dagarna och hade obegränsat med tid på kvällarna att läsa böcker, äta frukt och bara vara social. Det är ett liv som man faktiskt kan känna avund inför. Ett liv som antagligen bara är möjligt på platser som Svay där Internet är långsamt och shoppingmöjligheterna är begränsade till traktorer, bilbatterier och skumma torra kex.

Det är kul att springa här. Ute bland fälten ligger små hus där familjerna gör kväll och barnen badar i dikena. Alla ropar "Hello" och skrattar. En gammal skrynklig man med stor mage och bar överkropp, sprang med mig med höga knäuppdrag och ropade "Um-pa,Um-pa,Um-pa". Det är man aldrig med om i Slottskogen. Än mindre i Härnösands elljusspår.

Ännu ett Partnermöte idag. Jag har börjat ta tag i olika sker som måste fixas nu. Det första halvåret tog jag det väldigt lugnt och gjorde som vi alltid gjort förut. Men jag ser massor av brister att ta tag i. Jag är ju första kontorschefen i Kambodja för min arbetsgivare och det är mycket som skall fixas till. Tidigare hade vi två anställda, men inget officiellt kontor, och det är mycket att plocka i ordning. Min danska kollega delar erfarenheten. Han har berättat hur man gjorde på samma sätt i hans organisation, och det tog ett halvår innan man insåg att det inte räckte med att lyfta in person, utan man måste bygga upp team för att det skall fungera. I veckan har jag en annons ute för vad vi kallar en "Project Officer". Jag anställde en i december efter en utdragen rekrytering, men nu hoppas jag det skall gå fortare. En av de två som var med från början insåg att det var dags att lämna när jag kom. Han hade varit med länge, och ville nog inte riktigt vara med på förändringarna. Det institutionella minnet försvann på gott och ont.

Nu gäller det att få partnerorganisationeerna att hänga med på tåget också. Den svenska biståndsdebatten har ökat vårt fokus på ekonomisk kontroll vilket är väldigt bra. Men processen ute i fält går ofta långsammare än man räknar med. Det är inte bara att ställa krav eller låta dem installera bra programvara för bokföringen. Igår var jag på en organisation som hade fått programvara och utbildning av en annan givare. Men problemet nu var att datorerna inte funkade på grund av virus (från USB-minnen).

Som givare måste man hela tiden tänka på hela bilden och det missar vi alltför ofta. Datoriserad bokföring kräver också att organisationen har en IT-policy som talar om hur datorerna får användas och tillgång till regelbunden datorservice. Om inte dessa behov är tillfredställda är bokföring på dator betydligt mer riskfylld än att göra det på papper. Dessa krav kommer ibland i kläm på grund av olika svårförändrade policies som till exempel att projektpengar inte får gå till datorutrustning utan bara till utbildning. Just nu är jag inne på att rekommendera att åtminstone den dator där bokföringen skall ske endast skall användas för bokföring och inget annat. Om det nu saknas en IT-policy för organisationen kan man åtminstone ha en för denna enda dator.

Thailands skam

2009-01-30T06:51:00.000-08:00

Det är skrämmande nyheter från svenskarnas favoritresemål. Leendenas paradissträndernas land har en ytterst grym sida.
Längst uppe vid gränsen mellan Burma och Bangladesh bor Rohingyas, en muslimsk minoritet som behandlas illa av den burmesiska militärjuntan. Och lika illa av thailändarna. En grupp på 1000 Rohyingas fångades i December upp i havet på väg söderut utanför thailändska kusten. Efter några dagars hårdhänta förhör då de knappt fick någon mat och blev slagna och sparkade, så bogserades de vid två tillfällen, den 18 december och den 30 december ut på öppna havet i båtar utan motorer och blev lämnade där att driva med havsströmmarna. Av 992 Rohyingas som skickades ut saknas fortfarande 550 och risken är stor att de har drunknat. De övriga fångades upp av indiska kustbevakningen ute på öppna havet vid Andamanerna, 750 kilometer från Phuket. Vittnen berättar också att två kastaqdes i vattnet av thailändsk militär med bakbundna händer för att de vägrade gå ombord på de små båtarna.
”De gav oss nästan ingen mat och lämnade oss mitt ute på öppna havet”, berättar Abdul Muslim från Bangladesh. ”Vi var totalt 547 stycken i fyra båtar utan motorer. Tjugo dog i vår båt, de andra båtarna har jag ingen aning om”.
Indiska kustbevakningen har bekräftat att de omhändertagna var i ytterst dåligt skick och i behov av sjukhusvård.
Den militära grupp som identfierats som ansvariga skyller i från sig. Grupperingen, kallad Internal Security Operations Command, är en återupplivad kalla kriget-styrka ämnad att bekämpa kommunistisk gerilla som av någon anledning återupplivades vid militärkuppen 2006. Hela ärendet skulle egentligen hanterats av utlännings- och gränspolisen, och ingeen förstår varför så inte har skett.
Detta är inget att förvånas över. Thailand är ett land med stora problem med rasism. Det är inte första incidenten av det här slaget. Papperslösa immigranter saknar helt rättigheter. De är slavarbetare. Ingen bryr sig om de behandlas så illa att de dör. Detta trots att Thailands styrande klass är ytterst beroende av gästarbetarna, legala och illegala, för sitt välstånd.
Turistmyndigheterna har effektivt lyckats tvätta bort Thailands fula sida. Men det kan vara värt att fundera på varför du som turist är värd ett leende, medan den som städar ditt hotellrum är så rättslös att om de blir ihjälslagna av sin arbetsgivare så bryr sig inte ens polisen?

Säsong för rostade gräshoppor

2009-01-26T06:54:00.000-08:00

Igår kom jag till Battambang för jag vet inte vilken gång i ordningen. På vägen noterade jag vid en rastplats att man sålde rostade gräshoppor per hekto, komplett med chilli och basilika. Sedan satt alla på bussen och smaskade i sig med ljudliga smackanden. Schysst snack food får man väl säga.

Battambang är alltid mysigt. De har nyligen anlagt en fin park vid floden. På andra sidan floden står kolonialhusen intakta, med något nedkörda blekgula toner. Om några år kommer här säkert att ligga en rad chica kaféer och små hotell. Det vill säga om inte finanskrisen tar död på investeringsviljan och turismen.

På kvällarna och (säkert också på morgnarna) motionerar hundratals khmerer i parken till musik. Någon släpar med sig en bergsprängare, eller till och med ett riktigt PA som går på bilbatterier. Sedan betalar motionärerna denna någon 1000 riel (2 kronor) och så får man ett workoutpass med 100 andra i skymningen. Det är rätt trevligt - en folkfest varje kväll då man kan släppa världens vedermödor för denna dag.

Vad är värt att fira?

2009-01-22T05:27:00.000-08:00

Ser på CNN hur palestinier lämnar Gaza. De har gett upp. De har förlorat sina hem och tar sig till släktingar på annat håll. Det finns ett namn för det som sker.

Kom idag hem från fyra dagar i Battambang. Det är en underbar liten stad. Visst, den är stor som Malmö befolkningsmässigt, men känns som ett kambodjanskt Eksjö. Under 70-talets strider räddades Battambang undan förstörelse genom ett hemligt avtal mellan den lokale befälhavaren och Röda Khmererna. Därför finns massor av vackra hus från den franska kolonialtiden kvar. Speciellt längs floden står de och väntar på nya tider. Några hus har blivit renoverade sedan jag kom hit första gången för över två år sedan. En ny park har anlagts på andra sidan floden och hundratals människor motionerar där varje kväll i skymningen.

Jag har plöjt igenom nyheterna som jag missat under min julvistelse i Sverige. I år den 7 januari var det 30 år sedan Röda Khmererna försvann och vietnamesiska armén med hjälp av kambodjanska avhoppare från Röda Khmererna, erövrade ett tomt Phnom Penh. I år blev det stor politisk strid om firandet. Kambodja har tidigare firat dagen för underteckandet av fredsavtalet i Paris den 23 oktober som sin viktigaste "nationella" dag.
Men 2005 tyckte regeringen att de hade för många helgdagar och tog bort den till förmån för den 7 januari. Oppositionen blev arg. De menar att den nuvarande regimen och vietnameserna faktiskt stöttade Röda Khmerernas maktövertagande 1975, och vietnameserna fortsatte ju också ockupationen till 1989 med de nuvarande regimen som civila ledare. Kambodja var helt enkelt inte ett fullt självständigt land, så 7 januari är inte en befrielsens dag. Hela debatten är i mycket representativ för de delade känslorna inför perioden från 1979 till Parisavtalet som ledde till FNs genom tidernas största fredsbevarande insats och allmänna val 1993.

Mest märkligt för en utomstående är annars det sätt som det styrande partiet nu valt att ta ensamrätt på firandet. Skolelever engagerades för att delta i firandet i det styrande partiets CPP tröjor och emblem och lärare har stöttat initiativet. Ingen har blivit tvingad heter det, men ingen tänker på att deltagandet faktiskt fungerar som en slags åsiktsregistrering som skulle vara främmande i de flesta andra demokratiska länder.
Det är också märkligt ur nationell synpunkt att man arbetar så lite för att göra den 7 januari till en dag för hela nationen. Nu är det CPP som driver firandet å allas vägnar på Olympiastadion. Men det handlar givetvis om politiska processer där det finns ett konstant högt tonläge med mycket litet utrymme för politiska kompromisser och väl förankrade beslut.

Det finns en tendens hos CPP, som ju är ett gammalt kommunistparti, att göra totalitära anspråk på alla framsteg som gjorts i Kambodja, inklusive att försöka skriva om historien. För dem fyller 7 januari det syftet bättre än 23 oktober. Det är en politisk supermaskin, väl anpassad till ett land vars befolkning har mycket vag förståelse hur politisk demokrati faktiskt borde se ut. På den andra sidan har vi en svag opposition som skäller som en mops, men med nästan lika begränsad förståelse för att politik handlar om utbyte av idéer. CPP är långtifrån populärt i breda folklager. Därtill är korruptionen och arrogansen hos många partihöjdare för stor. Men just nu är det endast de som har det politiska maskineri som behövs för att klara det dagliga beslutsfattandet och driva landet framåt. Det är också de som ändå har någon slags politisk idé, även om den är rätt så otydlig. Det ser både fattig och rik.

En intelligent opposition hade gjort som CPP; skapat sitt eget firande av den 7 januari på någon annan plats i Phnom Penh och erbjudit alternativa tolkningar av historien och nya idéer. Det man ser som utomstående är ju just det komplexa i symboliken kring den 7 januari. Men alla vill ha monopol på sin sanning.

Som utlänning förundras man över debatten och man inser att arvet från Röda Khmererna troligen kommer att leva vidare tills den nuvarande politiska ledargenerationen går ur tiden - oavsett politisk tillhörighet är det de som med olika medel behöver rättfärdiga sina historiska beslut. Det är inte unikt för Kambodja, men väldigt synligt här.

Helgvila - och mera Gaza

2009-01-17T08:57:00.000-08:00

Det är helg och vila. Jag följer med vad som händer i Gaza med sorg. Jag känner många i Sverige som påverkas. Vänner i Hammarkullen och Angered som jag vet sitter uppe på nätterna och återupplever sina egna erfarenheter. Som inte kan sova.

Våra amerikanska vänner i Doha i Qatar är lärare och kan inte längre undervisa. Deras tid går åt till att låta eleverna diskutera vad som pågår. De sitter dygnet runt framför teven och knyter nävarna i fickorna. Judehatet och alla märkliga konspirationsteorier som cirkulerar måste bemötas, men Israel göder extremismen och hatet genom sin egen våldsextremism. Många av våra lärarvänners elever är av palestinskt ursprung.

2003 upplevde jag samma sak när USA anföll Irak. Det var en förfärlig tid för mina studenter som jag handledde på folkhögskolan. De sov aldrig, de grät och väntade förtvivlat på samtal från anhöriga.

Jag är ingen ultrapacifist. Min mamma är flykting från finska Karelen 1939. Finland klarade sig från Stalins Sovjetunionen med vapen i hand, men priset var mänskligt sett oerhört högt och smärtan lever vidare i generationer.
Men de som tror att våld är lösningen har inte fattat någonting. Israel (precis som USA var 2003) är den starkare parten och har alltid varit det, ända sedan grundandet.Det finns inget reellt hot mot Israels existens. Den starkare parten har alltid det större ansvaret för freden.

Det enda jag ser hos Israel är en ambition att visa palestinierna att de är dödsdömda. De bombar som de vill. Det är inga misstag som sker när de skickar raketer in i byggnader som är under FNs kontroll. Det är kallt beräknande. Det finns ingen tydligare signal att skicka palestinierna att de är utan en enda vän i världen. Om inte ens FN är skyddat; vem skall då hjälpa dem? Palestinierna skall helt enkelt lära sig att de är icke-värdiga och kan elimineras när det behagar.

Jag ser på Deutsche Welle hur unga israeliska män står på en kulle med utsikt över Gaza. De skrattar och applåderar när raketerna slår ner i husen några kilometer bort.
Det påminner mig om när kristna vänner som var volontärer på Västbanken för en kristen organisation, berättade om hur de som följeslagare fick skydda palestinska skolbarn från stenkastning från extrema bosättare. Det lät obegripligt med vuxna medelålders män som kastar sten på små barn på väg till skolan. Det var då jag förstod hur illa det var ställt. Det enda jag hört talas om innan dess var palestinska ungdomar som kastade sten på israeliska soldater. Det rapporteras sällan om denna vardagsterrorism i våra medier.

Bara för någon dag sedan såg jag i National Geographic Channel, ett reseprogram(!), hur varuleveranser till Gaza går till. Mat och andra dagligvaror från Israel slängs ut på ett stort öppet fält lite hipp som happ. Sedan får de palestinska lastbilschaufförerna vänta på tillstånd för att springa fram och lasta på varorna. När de gick fram för att plocka upp varorna sköt israelerna mot dem. När de sedan släpptes fram, möts de ofta av skadade leveranser. Kameran dokumenterade hur flera hundra krossade ägg låg och flöt på marken. Handlaren som skulle ha dem var förtvivlad. Han hade ju redan betalt för dem. Så har det sett ut i ett par år. Resereportern skakade på huvudet åt den bisarra situationen.

Denna bakgrund försvinner i nyhetsmedia. Israel släpper inte in några journalister till Gaza. Det enda ordnade vi får veta är deras version. Det som händer inne i Gaza blir fragmentariskt, ofullständigt och förvirrat. Källorna är okoordinerade. Alla rusar omkring och allt förstörs. Det är endast hos de planerande israeliska propagandamakarna man kan få en sammansatt bild - deras bild.
Tunnlarna till Gaza har hamnat i centrum. Men varför frågar sig ingen varför man behöver tunnlar för att få in varor? Och vapen. Det man lärt sig av Israel är ju att de gör som de vill, oavsett om man är obeväpnad eller beväpnad. Då är det ju ändå kanske bättre att vara beväpnad?
Hamas använder civila som mänskliga sköldar heter det. Men inga vittnesmål från Gaza bekräftar detta. Det är omöjligt idag att fly från Gaza på grund av Israel.

Vi vet, eller hur, att Israel gärna låter civila plågas. Dag ut och dag in står avtrubbade israeliska värnpliktiga i checkpoints med total makt och straffrihet. Det är nu 3 år sedan Israels drabbades av självmordsbombare - man kan ju tycka att Israel borde vara intresserade av att få till en lite mer normal situation. Men sanningen är att man funnit en utmärkt metod att förslava palestinierna till ett liv utan hopp. Avslutningsvis, Israels armé(!) har tidigare använt civila palestinier som mänskliga sköldar. Det förtjänar att upprepas. Hela tiden.

När blev folkmord en proportionerlig respons?

2009-01-14T06:56:00.001-08:00

Det som händer i Gaza är tragiskt. Det är en militär maktmaskin som löper amok mot desperata människor. Ändå är det många som obegripligt nog försvarar Israels attack.

Fokuset ligger på tunnlarna mellan Gaza och Egypten där lätta vapen smugglas in. Man kan ju fråga sig vad den andra sidan får sina vapen ifrån?

Det har också hetat att Hamas skjutit raketer in i Israel under lång tid. Och att Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen. Man kan ju fråga sig vad har för alternative givet styrkeförhållanden. Skall Gazaborna bara lägga sig ner och dö? Israel har ett ansvar för hur man använder sin militärmakt och inse konsekvenserna av sitt handlande, men framförallt sin överlägsenhet.

Men nu är det så att även Israles armé har dödat oerhört många palestinier. De bryr sig ytterst lite om civila. De har en svart histora av dödande av vanliga människor. Och de gömmer sig också bakom mänskliga civila sköldar. Så låt oss berätta en annan histora. Fakta är hämtat från Human Rights Watch, en organisation som nog får betraktas som trovärdig.

April 2002 då man angrep flyktinglägret i Jenin var 22 av 52 döda palestinier civila. HRW beskriver det så här:

"At times, however, IDF military attacks were indiscriminate, failing to make this distinction. Firing was particularly
indiscriminate on the morning of April 6, when missiles were launched from helicopters, catching many sleeping civilians unaware. One woman was killed by helicopter fire during that attack; a four-year-old child in another
part of the town was injured when a missile hit the house where she was sleeping. Both were buildings housing only civilians, with no fighters in the immediate vicinity." (Källa HRW, May 2002)

140 byggnader raserades. Vatten och avlopp och grundläggande elektriska installationer förstördes. Ett helt distrikt jämnades med marken därför att israeliska soldater där hade hamnat i ett bakhåll.

"The harm from this destruction was aggravated by the inadequate warning given to civilian residents. Although warnings were issued on multiple occasions by the IDF, many civilians only learned of the risk as bulldozers began to crush their houses. Jamal Fayid, a thirty-seven-year-old paralyzed man, was killed when the IDF bulldozed his home on top of him, refusing to allow his relatives the time to remove him from the home."

Flera människor mördades utan orsak, även när israeliska arm+ens utegångsförbud hävdes:
"Kamal Zgheir, a fifty-seven-year-old wheelchair-
bound man who was shot and run over by a tank on a major road outside the camp on April 10, even though he had a white flag attached to his wheelchair."

"fifty-eight year old Mariam Wishahi, killed by a missile in her home
on April 6 just hours after her unarmed son was shot in the street."

"Al-Sabbagh was shot to death while directly under
the control of the IDF: he was obeying orders to strip off his clothes."

"In at least one case, IDF soldiers unlawfully killed a wounded Palestinian, Munthir al-Haj, who was no longer carrying a weapon, his arms were reportedly broken, and he was taking no active part in the fighting."

Israeliska armén har också en tradition av att använda civila som mänskliga sköldar:
"Throughout the incursion, IDF soldiers used Palestinian civilians to protect them from danger, deploying them as “human shields” and forcing them to perform dangerous work. Human Rights Watch received many separate and credible estimonies that Palestinians were placed in vulnerable positions to protect IDF soldiers from gunfire or attack. IDF soldiers forced these Palestinians to stand for extended periods in front of exposed IDF positions, or made them accompany the soldiers as they moved from house to house. Kamal Tawalbi, the father of fourteen children, described how soldiers kept him and his fourteen-year-old son for three hours in the line of fire, using his and his son’s shoulders to rest their rifles as they fired. IDF soldiers forced a sixty-five-year-old woman was forced to stand on a rooftop in front of an IDF position in the middle of a helicopter battle."

HRW skrev också om hur det sett ut på den palestinska sidan:
"Human Rights Watch has so far found no evidence that Palestinian gunmen forced Palestinian civilians to serve as human shields during the attack. But Palestinian gunmen did endanger Palestinian civilians in the camp by using it as a base for planning and launching attacks, using indiscriminate tactics such as planting improvised explosive devices within the camp, and intermingling with the civilian population during armed conflict, and, in
some cases, to avoid apprehension by Israeli forces."

Rapporten pekar också på hur israelisk armén stoppade ambulanser och medicinsk hjälp att stridsområdet, precis som det rapporteras från Gaza. Till och med Internationella Röda korset blev stoppade.

HRW skriver antyder på att den våldsamma attacken som drabbade civila skapade tillräckligt med kaos för att säkert kunna gå in och plocka bort palestinska stridande. Det som händer i Gaza nu har hänt förut. Det är samma hänsynslöshet och ohämmade dödande.

De flesta har ocks glömt att mellan 27 februari och 3 mars 2008 genomförde Israel en militär offensiv mot Gaza som krävde 107 dödsoffer. Över hälften av dödsoffren var civila. Man visste vad man gav sig in på nu, och anade att världens mäktiga skulle vara tysta.

Räden mot Jenin och Gazaoffensiven 2008 har inte gjort någonting för att stoppa Hamas budgetraketer från att landa i Israel. Det vi ser nu är ett totalt misslyckande, som snarare visar att Israel inte alls är intresserat av en tvåstatslösning. Däremot ser vi ett land som gjort sig så beroende av att använda våld, och ett land som är så beroende av sin militära styrka att de inte ser några alternativ. Israel är moralisk bankrutt.

Slutligen, det dör palestinier hela tiden på både Västbanken och i Gaza som ett resultat av vardagligt våld från israeliska armén. Dessa döda är helt bortglömda. Det är helt obegripligt att världen låter detta fortgå.

1 israel har dödats av raketerna. Självmordsbombare har inte sprängt sig i luften i Israel på flera år. Är allt detta våld proportionerligt?

Det bara rasslar till

2009-01-13T06:18:00.000-08:00

Det bara rasslade till. Två arbetsdagar och så var man tillbaka som om man aldrig varit iväg. Jag lider av jetlag och jag vaknar klarvaken men trött vid halv fyra på morgonen.

Almanackan är på väg att bli fylld tre veckor framåt i ett enda svep. Nästa vecka åker jag till Battambang för att vara med i en workshop med anledning av en utvärdering av våra mikrokreditverksamheter. Ofta när jag åker ut på det sättet är jag någon slags hedersgäst som öppnar och stänger tillställningen med ett förhoppningsvis klokt tal. Man är lite av en bandklippare på samma sätt som kungen.

Mikrokrediter är egentligen lite vid sidan om vad vi brukar syssla med globalt, men de funkar ofta som en dörröppnare för att kunna göra andra saker i byarna. Det är mycket lättare om man kommer med något nyttigt som kan fylla magen, om man skall prata jämställdhet och mänskliga rättigheter. Speciellt lokala byledare kan vara lite tveksamma. Inte att förglömma, så är de inspirerade av de som sitter lite högre upp i hierarkin.

Det är lite märkligt med denna rädsla. Själva aktiviteten är ju aldrig uppviglande eller subversiv i vår mening. Det handlar mycket om att exempelvis upplysa om att våld mot kvinnor och barn är fel. Ibland spelar man teater, vilket kan ge en kulturchock. Publiken skrattar nämligen så de är dubbelvikta när familjens manliga överhuvud i pjäsen slår till frun så hon börjar gråta. Det där funderar jag ofta över. Men i en kultur där det är tabu att visa starka känslor, är ändå skrattet den minst laddade känslan och mest förlösande när det gör som mest ont.

Många mötesaktiviteter handlar om hur man kan lära sig prata med varandra och vara oeniga utan att hamna i oändliga konflikter där man tycker motparten är värd ett skott i tinningen. Kambodjas historia är full av konflikter som präglas av en oförmåga att kompromissa. Det är som en nationell svaghet, lite som jantelagen i Sverige. Ett sätt att komma förbi detta är att använda meditation för att skapa lugn och ett "peaceful heart" som vi säger här. Dessa aktiviteter har blivit uppskattade och efterfrågade. De skapar en positiv känsla i byarna, och har i vissa fall minskat just familjevåldet.

Det finns folk därhemma som säger att människor inte är intresserade av mänskliga rättigheter och demokrati på grund av fattigdomen eller kulturen. Det stämmer nog, så länge vi tänker på vårt vis och använder våra ord som fria val och yttrandefrihet.
Men jag väntar fortfarande på någon fattig som skall träda fram och säga att det inte spelar någon roll om någon fuskar till sig hans lilla risfält med tveksamma metoder. Inte heller har jag hört någon kvinna som tycker det är okej att grannfrun och grannbarnen blir slagna i hemmet. Jag väntar fortfarande på att någon skall komma fram till mig och tycka att det inte spelar någon roll att hans äldre bror suttit fängslad i över ett halvår utan rättegång för att man protesterat mot att agribusinessbolagets bulldozers förstört det skördemogna majsfältet för att anlägga en palmoljeplantage. Samtidigt svälter familjen eftersom de förlorat både mark och möjlighet till inkomst. Inte heller vet jag någon etnisk vietnames som tycker det är rätt att dottern inte får gå i skola eftersom han saknar en registering hos myndigheterna trots att hans farfar anlände till Kambodja 1940. Detta händer i Kambodja, men också i många andra länder i världen.

Här i Kambodja finns det många, fattiga och rika, medborgare och makthavare, som kan mer om mänskliga rättigheter och demokrati än vi kan i Sverige. I Kambodja pratas det allt mer om det. För vissa makthavarne kan det kännas som hot, många andra har stor medvetenhet och vet vad som krävs för en långsiktig utveckling, men de inser också vad som är politiskt möjligt.

Den 7 januari firades 30-årsjubileet av befrielsen från Röda Khmererna. Vietnameserna ryckte in i Phnom Penh denna dag 1979. Många khmerer har blandade känslor inför detta, eftersom det följdes av en vietnamesisk ockupation till 1989. Ändå, man är oändligt glad över att kriget och Röda Khmererna är borta. Givet tillståndet i landet vid den tidpunkten, måste man ändå säga att man kommit en bra bit på vägen. 30 år är en kort tid för att bygga upp ett land från början.

Huntigtons arv

2009-01-11T02:25:00.000-08:00

Statsvetaren Samuel P Huntington dog för ett kort tag sedan, 81 år gammal. Han blev berömd när han 1993 publicerade en essä i Journal of Foreign Affairs (JoFA)betitlad "Clash of Civilizations". Han förutsåg där att framtidens konflikter skulle vara mellan olika civilisationer snarare än ideologier. Kommunismen hade några år tidigare imploderat och kvar stod Västs kapitalistiska ideologi och kultur. Huntington insåg att konflikter skulle fortsätta att rasa världen över, även utan kommunism.
Hans tankar blev hårt kritiserade. Hans kultursyn var inte helt väl underbyggd - han var ju trots allt statsvetare. Hans definition av begreppet civilisation som något enhetligt och monolitiskt i tid stämmer inte väl överens med verkligheten i världen.
Men essän och hans tankar funkade bra som bränsle för att förstärka den västerländska världsbilden, och självbilden, i en tid då det saknades en tydlig global motståndare. Länder med imperieambitioner behöver hitta fiender mer än andra - annars är det svårt att motivera deras existens. Det är inte omöjligt att de amerikanska krigen Afghanistan och Irak drevs igenom delvis med filosofiskt tankegods från Huntigdon.

Torbjörn Elensky skriver i DN att Huntingdon var missförstådd av många och att han kanske hade lite rätt i alla fall. I en senare bok som gavs ut fem år efter essän i JoFA hade Huntingdon utrymme att moderera sig. Elensky klarar sig bra i början av sin artikel med att återupprätta Huntington.
Men sedan ramlar han dit i alla fall i det träsk som man alltid hamnar om man försöker diskutera etnicitet och kultur i Sverige. Det träsk som innebär att man reproducerar och förstärker skillnader mellan vad som ofta beskrivs som enhetliga och monolitiska kulturer, snarare än spanar efter likheter och utgår från detta. Han skriver:

"Ska man få aga barn, också om man är bosatt i Sverige, om man har sitt ursprung i en Kultur där detta anses riktigt? Och när barnet blir myndigt, ska det "tvingas" kvar i föräldrarnas ursprungskultur eller få välja om det vill tillhöra Sveriges, eller kanske ytterligare någon annan kultur med egna lagar och regler?"

Det är med största säkerhet så att många immigranter till Sverige har en mera tolerant syn på barnaga än svenskar. Men är detta kulturellt betingat och vad är det då specifikt i kulturen som gör detta? Som utlandsboende möter jag många australier som har en minst sagt tveksam syn på barnaga och barnuppfostran. Som folkbildare i Hammarkullen mötte jag troende muslimer som aldrig skulle bära hand på sina barn. Som svensk har jag nyligen läst om en förskola i Alingsås som lade peppar på tungan på ett fyraårigt barn som straff. Bland de kommentarer som den svenska allmänheten skrev på Internet om nyheten var det påtagligt många som tyckte det var helt rätt att lägga peppar på tungan.
Som vi alla vet är barnaga straffbart i Sverige och lagen gäller för alla, till och med semestrande australier.

Som barn till finska föräldrar har jag ju faktiskt inte så stor möjlighet att välja kultur. Det är ju tämligen svårt för mig att bli kurd. Det är också svårt för kurder att bli finnar... Underförstått är problemet för Elensky att barn till utlänningar inte får chansen att bli svenska.
Men som finnunge kan jag ju överhuvudtaget inte välja bort det svenska om jag bor i ett svensktätt medelklassområde. På samma sätt kan inte kurdiska ungdomar välja att bli "svenska" om de bor i Hammarkullen. I Hammarkullen blir man normalt något mittemellan oavsett om man blir etablerad kulturguru eller gettogangster på samhällets skuggsida.
Det är uppenbarligen svårt för intellektuella liberala kulturskribenter att förstå att man inte väljer sin kultur. Man lever i den, formas av den och är till och med och formar den.
Sedan vore det rätt förfärligt för mig att tvingas sluta äta karelska piroger för att jag skall betraktas som svensk. Däremot känns det rätt skönt att jag valt bort att bära kniv, och jag har ju också svensk lagstiftning på min sida som stöttar mitt ställningstagande.

Elensky får till det ännu konstigare i slutet:
"Huntington skrev om verkliga problem, som inte löser sig automatiskt med hjälp av tystnad och inbillad snällhet."
Detta är den politiska maktens språk. Så låter det idag när man pratar om hårdare tag mot samhällets utsatta. De verkliga problemen är uppenbarligen också kulturella, inte sociala eller ekonomiska. Precis som många konservativa och nyliberala röster, hävdar han att samhället är för snällt mot medborgarna - speciellt om man inte följer de av makten definierade kulturella normerna.
Det var kanske inte detta som Huntington menade i första hand. Men det visar hur Huntingtons idéer fortlever. Huntigton hade inte så bra koll på det här med kulturella identiteter. Det vet vi redan, och det medger Elensky. Sedan går han själv i samma fälla. Det är inte snällt mot Huntington.

PS Vad Torbjörn Elensky inte berättar är att Huntington också var anklagad för att använda någon slags pseudomatematik och förvanskade data för att visa att Sydafrikas(!) befolkning på 1960-talet egentligen var rätt så nöjda med sakernas tillstånd (läs: apartheid). Det kom i dagen när han nominerades för en post i National Academy of Science (NAS) 1986 då proffsmatematiker hade pekat på Huntingtons kreativa vetenskapliga metoder. Han försökte två gånger bli invald men misslyckades båda gångerna. (Källa: Wikipedia) DS